Björn Sandmark bloggar

Just nu är vi mitt uppe i en tid av förhoppningar och förväntan på landets alla teatrar. Göteborgs Stadsteater och Backa Teater presenterade det kommande spelåret för två fulla hus på Götaplatsen i fredags. Samma kväll öppnade Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival på Stora Teatern och festivalen pågår hela denna vecka med våra egna bidrag. De är Mattias Anderssons “Skuggorna av Mart”, som bygger på Stig Dagermans “Skuggan av Mart” och utspelar sig i efterkrigstidens Frankrike. På Stadsteatern är vi glada att kunna presentera Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens “En folkefiende”, som i Ostermeiers version särskilt fokuserar på miljöfrågor och den växande högerpopulismen och hur den fungerar.
Schaubühne/Berlin gästar oss nu för tredje gången på två år. Under festivalen 2016 spelade de Katie Mitchells
“A Forbidden Zone” och senare på hösten Milo Raus “Compassion: The History of the Machine Gun”, om inbördeskriget i Ruanda och dess följder. Vi är glada över att kunna ha utvecklat samarbetet med Schaubühne genom vårt europeiska projekt Prospero, där vi är med sedan 2014.
Inom Prospero producerade även Backa Teater “The Misfits”, som Mattias Andersson skrev och regisserade och som bjöds in till Vie-festivalen i Bologna och Mis-en-Scene-festivalen i Rennes i Frankrike.
Milo Rau, som i år har tagit över som teaterchef på Nationalteatern i Gent, publicerade i samband därmed “Gent Manifestet” för en samtida, realistisk teater. Manifestet finns att läsa i sin helhet på vårt forum för teatertexter och intellektuell och konstnärlig debatt; Teaterrummet.

Förra året publicerade Milo Rau och Rolf Bossart (som är teolog och undervisar i religionsvetenskap och psykologi på Pädagogische Hochschule Sankt Gallen) boken “Wiederholung und Ekstase”. Det är en sorts sammanfattning av verksamheten vid Institute of Political Murder, som Milo Rau drivit i Köln i ett decennium. Man diskuterar bland annat de produktioner man gjort och dess verkan. Jag får säkert anledning att återkomma till det.
Just idag ville jag dock bara dela med mig av en i mina ögon fin reflektion över det som möjligen lite slarvigt skulle kunna kalla teaterns magi. Det är taget från texten “Affirmation” – en dialog mellan Bossart och Rau:
Orden här kommer från Bossart:

“Men frågan varför till exempel stearinljusen vid Mariabilderna på de stora altarna i kyrkorna slocknar under 1600-talet, eller möjligen anses kitschiga, varför en skådespelare alltid berör en vad hen än spelar, medan en annan skådespelare kan lämna en oberörd, eller varför en pjäs kan verka otroligt betydelsefull, medan en annan kan vara förargelseväckande banal, är aldrig enbart en teknisk fråga.”
Bossarts förklaring är att den konstnärliga avsikten med verket någonstans ändå sipprar igenom och drivkraften är dennes vilja till bekräftelse. Mycket riktigt underbygger han senare sitt resonemang med Alexandre Kojèves klassiska Hegelläsningar av “Andens fenomenologi”. Men även det lämnar jag därhän och vilar istället i minnet av bilden av ljusen som slocknar framför Maria-bilderna.
Någon kanske vill kalla det för Reformationen. Eller också får det vara en obesvarad fråga.
Jag önskar alla läsare ett fint nytt teaterår, vilken teater Ni än råkar besöka!

Huvudnumret vid teaterfestivalen i Avignon spelas varje år på innegården till det gamla påvepalatset. Det är en fin upplevelse att se en föreställning i denna 1300-talsmiljö under bar himmel. I år var det “Thyeste”, i bearbetning och regi av Thomas Jolly som också stod på scenen i rollen som Thyeste. Jolly är konstnärlig ledare för teaterkompaniet La Piccola Familia, som funnits sedan 2006. “Thyeste” som bygger på en text av Seneca, som i sin tur bearbetade samma tema från Aristofanes, turnerar resten av året i Frankrike på en lång rad olika platser.
Intrigen är – ska vi säga fasansfull – de båda bröderna Atreus och Thyeste i landet Argos kämpar om makten. Jupiter bestämmer att den som har ett lamm med gyllene päls i sitt stall ska bli kung. Atreus har fåret i sin ägo, men Thyeste förför hans fru och får henne att ge honom lammet. När Jupiter ser vad som händer blir han rasande och tvingar solen att gå baklänges – backar alltså tiden – som ett tecken för att låta Artreus se bedrägeriet. Artreus hämnas genom att mörda Thyeste tre söner och servera dem till middag för Thyeste, varvid Jupiter backar tiden igen.

Ytterst är det en tragedi om människans bräcklighet och har trots sin ålder en omedelbar aktualitet mot bakgrund av de senaste årens förödande politiska utveckling och klimatkris. Nu om någonsin, skulle man kunna önska sig att det gick att backa solen för att kunna fatta rimligare beslut. Föreställningen spelas på klassiskt vis, med tre körer, varav en barnkör, som dock inte på grekiskt sätt är med som rollinnehavare i förställningen, utan som mer kommenterar skeendet via sång och Clement Mirguets musik som är en oupplöslig enhet med texten och skådespeleriet. Det är en gripande föreställning där i den sydfranska natten. Jolly följer en för tragedin viktig tanketråd från Seneca till Hegel, nämligen den att i en tragedi finns det aldrig bara en som är ond, utan det går att finna förståelse för bådas hållning för den som försöker. Och det är kanske en synnerligen bra sammanfattning av många av världens problem idag.

Det finns inte heller några enkla lösningar i Milo Raus nya uppsättning “La reprise. Histoire(s) du Theatre (1)”. Föreställningen, som är en samproduktion med ett flertal andra teatrar, bland andra Schaubühne/Berlin, kan sägas vara den första som skapats utifrån Milo Raus nyligen författade “Gent Manifestet” (som finns att läsa i svensk översättning på www.stadsteatern.goteborg.se/teaterrummet/ ).
Förställningen inleds med en monolog om vad teater kan vara och plötsligt står Hamlets far på scenen och talar till sin son. Den ödesmättade inledningen sätter också stämningsläget trots en del befriande skämt i berättelsen upptakt. Rau presenterar de olika scenerna på ett liknande sätt som i “Lenin”, som fortfarande spelas på Schaubühne, nämligen som en film på duken ovanför scenen där de olika kapitlen presenteras.
Berättelsen handlar om ett mord på en ung homosexuell man i Liège för ett par år sedan. Han sparkades till döds av fyra andra män och lämnades naken att dö på en gata. Hela förloppet spelas upp på ett sätt som jag hittills aldrig sett på en teaterscen och det är svårt att inte bli förkrossad igen över en meningslösa grymheten och tomheten i brottet, och dess gestaltning på scenen. För att göra saken än värre inleds den delen av berättelsen med en av förövarnas mor och far i ett gråtrist sovrum, när de oroar sig över att sonen inte kommit hem. Det är en likaså gripande scen. Milo Rau genomför konsekvent sin estetik från manifestet och en av fördelarna är att all scenografi kan flyttas md en liten lastbil och måste spelas i minst tre länder innan den får läggas ner. Jag misstänker att en kommer att spelas i betydligt fler än tre, dock.
Jag tror inte att någon kunde lämna Gymnase du Lycée Aubanel utan att vara medtagen av sorgen och svärtan här. Det är teater som skär rakt in i tiden och i människorna.
Le Figaro beskrev “La reprise” som festivalens höjdpunkt. Jag kan bara hålla med, utifrån vad jag hann se på tre dagar.

Förmodligen var det under 2012, eller möjligen 2013, när Stora Teatern i Göteborg ordnade en offentlig debatt om den fria scenkonstens förutsättningar i Göteborg. Mot slutet av debatten nämnde GP:s dans- och teaterkritiker Lis Hellström Sveningson de villkor som göteborgsbaserade kritiker har för att kunna ta del av teater och dans utanför stan. Hon berättade att hon då fick betala resan själv om hon ville se och skriva om något i Stockholm. Teater i utlandet var inte på kartan.
Uppenbarligen har något hänt sedan Björn Werner tog över som ny kulturchef på GP. Werner har under flera år varit Berlinbaserad och har förhoppningsvis en annan syn på vikten av internationella impulser även för GP:s kritiker. När jag tog upp denna omständighet, av rent intresse för kritikernas villkor, i min senaste bok “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” (Bokförlaget Korpen) möttes dock denna uppfattning av kompakt motstånd av en annan av GP:s kritiker, Mikaela Blomqvist, som ansåg att jag hade en “olustig” syn på kritik.
Nåväl, därför är det med glädje och stort intresse jag nu läser Lis Hellström Sveningsons krönika från Berliner Theatertreffen, Tysklands viktigaste teaterfestival.(Även om jag inte delar alla hennes omdömen i texten i övrigt). Till Theatertreffen kan även intresserade teaterbesökare nominera sina favoritföreställningar, även om en professionell kritikerjury har sista ordet.
Hellström Sveningson nämner bland andra föreställningar “Rückkehr nach Reims” från Schaubühne i Berlin. Pjäsen bygger på en en roman av Didier Eribon och har bearbetats för scenen av Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier och chefsdramaturgen Florian Borchmeyer. Ostermeier står också för regin. Den som vill bekanta sig med Thomas Ostermeiers regi är varmt välkommen till Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i slutet av sommaren. 24-25 augusti gästspelar Schaubühne på Göteborgs Stadsteater med Ostermeiers nu stilbildande uppsättning “Ein Volksfeind” av Henrik Ibsen. Uppsättningen har blivit möjlig genom Göteborgs Stadsteaters nu fleråriga samarbete med Schaubühne/Berlin inom det europeiska projektet Prospero.
Lis Hellström Svensson blev också utmattad och lycklig av Frank Castorfs uppsättning av Goethes “Faust”. Det blev jag också när jag såg den på Volksbühne förra våren. Mina tankar om den uppsättningen kan man också läsa på www.dixikon.se/scenkonst. Frank Castorfs eget förord till programboken finns i min översättning på www.teaterrummet.se (Göteborgs Stadsteaters plattform för konstnärlig och aktuell teaterdebatt). Båda texterna kan också med fördel läsas i ovan nämnda bok “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater”.

UPPDATERING:
Lis Hellström-Sveningsson meddelar att hon är glad för det ökade intresset för teater utanför Göteborg och Sverige från GP:s kulturredaktion, men resan till Theatertreffen i Berlin kunde hon göra tack vare ett stipendium från Publicistklubben.