”Älven var vacker”
Älven var vacker, forsen skön
Gränsen var spänning
gränsen var allt
Språket var blandat
fingrarna små
Polisen kom ofta
de vaktade gränsen
och talade språket
som inte var vårt
De vaktade gränsen
och gränsen var vår
Språket var svårt
och vi sprang
Tullen var hård
och poliserna skrämde oss
bort från en gräns
som för dem var en linje
för oss vårt tredje rum,
där överenskommelser knöts
1970
Denna dikt finns med i Bengt Pohjanens senaste bok, ”Förlåt jag är poet” som kom ut i fjol och aviserar på flera sätt några av de frågor som Pohjanen återommit till genom sitt författarliv. Torne älv, gränsen mellan Sverige och Finland, och mitt i allt ett tredje rum, ett rum som var ett språk – meänkäli, som Pohjanen varit en av de viktigaste initiativtagarna att göra ett skriftspråk av, inte bara för dess egen skull, utan också för att kunna föra över litteratur som betytt något för honom. Störst av allt kanske Harry Martinssons ”Aniara” som han efter många år lyckade översätta.
Gränsen mellan Sverige och Finland betydde förstås mycket för Pohjanen, född i Alanen Kassa i Pajala kommun, ett stenkast från. Hans pappa var en tid smugglare och därmed fick gränsen även ekonomisk betydelse för honom.
”Förlåt jag är poet” är i någon mening en sorts självbiografi, där han intervjuar sig själv om sin uppväxt, skolgången i Haparanda, studenttiden, debuten som poet och sedan flödet av studier, doktorsexamina (en fil dr och en dr hc), arbete vid olika universitet i Sverige, bland annat som lektor i finska vid Stockholms Universitet och vid Uleåborgs Universitet i Finland.
De tre språken, svenska, finska och meänkäli är de olika rummen där Pohjanen har levt sitt liv (tillsammans med hustrun Monika) och han återkommer flera gånger till att han kommer utifrån, och har arbetat sig in i de tre språken och därmed skapat den litterära värld som han nu ser tillbaka på. Ja, det är i någon mening en egen värld, med allt ifrån diktsamlingar, romaner, pjäser, operalibretton, kulturjournalistik och allt annat som finns däremellan.
Han betecknar sig som situationist, en person som är vidöppen och som låter händelserna styra utvecklingen utifrån inspiration och inte sällan tillfälligheter.
Utgångspunkten är Villa Heidegger, existensens hus, en plats där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form.
Det tog en tids arbete innan jag var framme i hans största och sannolikt mest kända roman ”Dagning röd”. Det känns som om just den romanen, antingen själv är, eller skildrar, den där platsen eller rummet, där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form. Den utspelar sig i flera olika tider, framför allt under 1930-talet och 1980-talet, och den har ett sorts ankare i Korpelarörelsen, en del av en religiös väckelse i konflikt med både samhället, kyrkan och kommunismen, och även med den norrbottniska laestadianismen. En märkligt lågmäld riksfinsk frälsargestalt vid namn Toivo Korpela kommer till Norrbotten, reser, som alla andra i romanen, med Indsädts buss som tar passagerare längs gränsälven. Korpela predikar i de hem där man vill släppa in honom och hans predikningar, mer än hans person, leder, inte spikrakt, fram till rörelsen mot en ny ordning som handlar om att bryta upp de rådande förhållandena och att förbereda sig för jordens undergång. De trogna ska räddas av en kommande ark som på en specifik dag ska ta med dem till Guds rike. Det är själva handlingen. Men berättelsen om korpelarörelsen är mer som en knut runt vilken boken rör sig, mer än att den driver handlingen framåt. För boken består av så väldigt mycket mer. Just det där som inte går att översätta, eller som det kanske inte finns enkla ord för. Åtminstone inte på svenska. Kanske det finns på finska, eller meänkieli.
Boken omarbetades för Norrbottensteatern och spelades för fulla hus under lång tid för drygt 20 år sedan i regi av Peter Oskarsson, men det ledde också till personliga påhopp på Pohjanen själv. Den gästspelade också i Bonn på en teaterfestival och har filmatserats, nyligen för något år sedan i ”Rörelser” i regi av Jon Blåhed (från Tornedalen) 2025 som delvis baseras på ”Dagning röd”, den första filmen på meänkäli. Inte oväntat talar man också svenska och finska i filmen.
Och det är här någonstans som språkfrågan konkretiseras. Översättning är i någon mening en misslyckandets konstart. De händelser, saker, känslor relationer som uttrycks på ett språk kan aldrig, eller mycket sällan, få med alla nyanser och betydelser på ett annat språk. Chansen är förstås större om två språk tillhör samma språkgrupp, men den germanska svenskan och de finno-ugriska språken finska och meänkäli har nyanser och betydelser som ibland inte går att översätta och kanske omvänt också.
Det är också, ur mitt perspektiv, den mest fascinerande punkten i hela Bengt Pohjanens författarskap. Hur språken blir olika vägar för att nå fram till kärnan, från en som inte är delaktig i något av dem, oavsett akademiska examina och livslång erfarenhet.
Pohjanen har i en intervju sagt att han har en obotlig cancerform och att det i någon mening, går mot slutet. Kanske är ”Förlåt jag är poet” ett sätt att ta farväl.
I så fall är det ett i högsta grad levande och starkt farväl – en sorts röd dagning.
På omslagets inviksida kan man läsa följande:
Jag har levt mitt liv
i berättelsens vida famn
i orden
i det långa minnet,
där minnen blir skuggor
som bliver bilder,
som i sånger, sagor och legender
blivit sanning
Med orden har jag
besegrat rummet
och tiden
gjort min anábasis
min resa uppåt
snart vidrör jag himlen
snart sjunger mullen:
du behöver inga ord längre
O, salighet
”Förlåt jag är poet”
Bengt Pohjanen
Barents, 2025.
