Lördagen den femte november genomfördes en demonstration för frihet i Iran på Götaplatsen. Arrangör var OSI – Oberoende Svensk-Iranier för mänskliga rättigheter. Eftersom Göteborgs Stadsteater AB valt att samarbeta med OSI i denna fråga blev jag inbjuden att säga några ord. Jag pratade fritt och detta är min sammanfattning efteråt.
“Sedan den förra demonstrationen som OSI ordnade här på Götaplatsen den 22 oktober har vi diskuterat detta på Backa Teater, Stora Teatern och Göteborgs Stadsteater och det finns en stor enighet hos oss att vi vill samarbeta med Er. Vi står bakom Er. Vi står tillsammans med Er.
Mitt första minne från det som händer nu var när jag gick på gymnasiet 1979. På nyheterna vIsades Irans nye ledare – Ayatollan Khomeini – en äldre man i svart hellång klädnad. Dagen efter visades bilder på när han klev av planet från Paris på Teherans flygplats. Några dagar senare började utrensningarna.
För i dagarna 24 år sedan inträffade Backabranden. Då låg Backa Teater vägg i vägg med lokalen som brann. Det var en scentekniker på Backa Teater som ringde brandkåren när han kände röklukt inne på teatern. 63 ungdomar miste livet – den allra största gruppen var iranska ungdomar. Alla jag träffade kände någon, eller kände till någon som dött i branden. Även jag själv i mitt dåvarande jobb. Större är inte Göteborg. När 63 ungdomar dör drabbas vi alla.
Göteborg har sedan det grundades en mångkulturell tradition av människor från olika delar i världen. Holländare, tyskar och engelsmän var med och byggde upp staden. Det är också därför många av oss säger att “Göteborgare är de som är födda i Göteborg, och alla andra.”
2017 spelade vi “Upprorets poet” av Jila Mossaed, född i Iran, nu göteborgare (regi Rebecka Örtman) på Studion på Stadsteatern. Pjäsen handlade om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Ett av mina starkaste minnen från spelperioden var från genrepet. Efteråt hade en kvinna kommit fram till en av skådespelarna och sagt att hon kom hit till Sverige 1979 och när hon under föreställningen fick se en dikt av Farrokhzad på persiska i scenens fond tänkte hon: “Det här är mitt land nu”.
För några veckor sedan satt jag efter träningen och pratade om världsläget med en vän på gymmet, Amir, som också är från Iran. Jag var nedslagen av kriget i Ukraina, läget i hans hemland, klimatkrisen och en allt osäkrare värld. Då sade han: “Björn, du måste tänka på att om man går in i ett helt mörkt rum och tänder ett litet, litet ljus, så syns ljuset i hela rummet.” Jag ar tänkt på det varje dag sedan dess. Och det är vad Ni nu gör, vi gör tillsammans, tänder ett litet hoppets ljus.
Men räcker det? Ungefär för 900 år sedan författade poeten Hafez följande rader;
“Här brinner inte en låga som själva vaxljuset ler åt i smyg. / Eld är när den flygande malen dras in i ljuset och förintas.”
“Kvinna, Liv, Frihet” (Skulle jag sagt, men glömde)
Merci”
