När ”Forum för levande historia” öppnade i Stockholm 2003 fick jag möjlighet att intervjua Yehuda Bauer för för någon tidning jag skrev för då. Kanske var det Expressen, eller möjligen den kort uppflammade Dagens politik, där Peter O Nilsson var redaktör, minns inte längre.
Samtalet med Yehuda Bauer glömmer jag däremot aldrig. Han avled i dagarna, 98 år gammal, vilket betyder att han då var 77 år. En vänlig och spirituell människa, nyfiken och med starkt engagemang. Just då var han särskilt aktiv vid Yad Vashem – The World Holocaust Remembrance Center i Jerusalem.
Jag minns speciellt två saker från vårt samtal. En av de händelser som gjorde att Förintelsen blev ett stort samtalsämne i Tyskland var TV-serien ”Holocaust”, en amerikansk produktion som hade premiär 1978, med Meryl Streep i en av huvudrollerna. Jag såg den själv när den visades i svensk TV när jag gick i gymnasiet. Bauer hade då varit i Tyskland och deltagit i ett seminarium och ett projekt kring Förintelsen och man hade ordnat en redaktion dit folk kunde ringa och ställa frågor till honom och andra experter på området. Redaktionen blev helt nerringd och de jobbade dag och natt för att besvara tittarnas frågor. Han berättade särskilt om en kvinna som ringt, detta var alltså 25 år senare, som han inte kunde glömma. När hon och hennes man hade tittat på serien fanns det ett inslag från en attack mot en synagoga någonstans i Tyskland. Minns inte riktigt vilken stad det var, men jag tror det var Göttingen. Hon hade frågat sin man om han kände till det, de bodde där då. – Jag var med sade han. Kvinnan hade plockat ihop sina viktigaste tillhörigheter och lämnat huset omedelbart, hon ringde från en väninnas lägenhet. Bauer kunde inte glömma den händelsen och jag kan inte glömma hur han berättade det.
En tid senare hade han varit i delstatsparlamentet i Nordrhein-Westfalen i Düsseldorf. Han hade suttit och lyssnat på de lokala politikerna som högtidlighöll Rikspogromnatten 1938 och plötsligt kom det upp en yngre politiker, för ung för att ha varit med om pogromen och Andra världskriget och höll ett tal som enligt Bauer var helt korrekt historiskt, men framförallt var så gripande i erkännandet av den tyska skulden, helt utan några försök till bortförklaringar eller förminskningar. Han var djupt imponerad, bland det bästa han hört i Tyskland och det var i början på en mycket samvetsgrann bearbetning av Tysklands 1900-talshistoria.
Jag var också imponerad, av Yehuda Bauer. Vila i frid.
