Författare: Björn Sandmark

Nu är det nästan elva år sedan jag började jobba som VD på Göteborgs Stadsteater AB hösten 2014. De här åren har varit de roligaste i mitt arbetsliv och det känns som om det är rätt att lämna nu, och jag kan inte föreställa mig någon bättre efterträdare än Frida Edman. Jag har älskat Stadsteatern sedan 1972 (som tolvåring i sjätte klass). Jag hade förmånen att få se de flesta föreställningarna under 1970-talet. Sven Wollter i ”Processen” eller Ingvar Hirdwall i ”Den kaukasiska kritcirkeln” gjorde lysande rolltolkningar .  

När Stadsteatern öppnade igen efter ombyggnaden 2002 var jag på premiären med ”Stormen” som öppnade med att publiken bjöds upp på scenen och Jasenko Selimovic höll ett invigningstal. Det har jag heller aldrig glömt. I mitten av 1990-talet började jag också gå till Backa Teater, och det har jag fortsatt med. Det första starka intrycket var ”Aniara” på Bulten på Hjalmar Brantingplatsen, som låg vägg i vägg med lokalen som sedan försvann tillsammans med 63 ungdomar i Backabranden 1998.  

När jag började jobba på Kulturförvaltningen 2008 var jag ofta på de båda teatrarna, men också på GöteborgsOperan. 2012 var jag med om att flytta Pusterviksteatern till Stora Teatern efter en planerad, men ej genomförd, flytt till Lagerhuset. Där hamnade istället Frilagret som var stadens svar på Backabranden, ett centralt kulturhus för ungdomar. Nu ska Frilagret lämna över lokalerna till Linnéstadens bibliotek, något som kommer att stärka husets position som litteraturhus och bli en perfekt mötespunkt för UNESCO:s litteraturstad Göteborg. Vi får hoppas att Frilagret får andra lokaler som fungerar lika bra. 

Öppningen på Stora Teatern i januari 2012 blev en underbar händelse. Cirkus Cirkör spelade ”Wear It Like a Crown” för en fullsatt salong och när de stående ovationerna bröt ut tänkte jag: Så underbart att detta är en teater igen!  

Innan jag bytte till Stadsteatern 2014 hann jag rekrytera Martin Hansson som chef och ordna så att Stora Teatern kunde ta över Göteborgs Dans- & Teaterfestival, som tidigare legat som ett projekt under kulturchefen och ledd av Birgitta Winnberg-Rydh. Birgitta återstartade festivalen 1994, tio år efter att den öppnade för första gången under den dynamiska ledningen av Claude Marchand, som bidrog till att skapa en miljö för dansen som konstform i Göteborg. De tydligaste spåren från den tiden är dansscenen Atalante och 3e våningen som jag har besökt många gånger genom åren. Marchands festival genomfördes bara ett par gånger, så det är tack vare Birgitta Winnberg-Rydh och senare Stora Teatern som den hösten 2024 kunde fira trettioårsjubileum. 

Mitt första möte med Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen i september 2014 var omtumlande, eftersom hon berättade att hon skulle börja som konstnärlig ledare på Stockholms Stadsteater våren 2015, efter premiären av hennes föreställning ”Fosterlandet”. Så en av mina första uppgifter blev att tillsammans med en starkt engagerad grupp med olika medarbetare hitta en ny konstnärlig ledare. Det blev Pontus Stenshäll och han jobbade kvar till och med spelåret 22/23. Annas tid i Stockholm blev turbulent. 2015 drog #MeToo igång och mediedrev och annat ledde till att dåvarande chefen Benny Fredriksson tog livet av sig efter en förfärlig process som dokumenterats väl i Johan Hiltons bok ”Den siste teaterdirektören” 2023.  

På Backa Teater och Stadsteatern hade vi inga kända fall av sexuella trakasserier vid den tidpunkten men det rådande klimatet var svårt att hantera på många sätt. Vi skapade ett nätverk med teaterchefer i VGR som hjälptes åt för att jobba med frågorna. Nätverket fortsatte sedan att träffas digitalt under pandemin och sedan i verkligheten igen. Det var för mig ett givande sammanhang. 

Jag hade lärt känna Mattias Andersson några år tidigare och jag var glad att vi lyckades komma överens om att han blev kvar på Backa Teater ända till 2020. Vårt sista gemensamma projekt var en samproduktion med Dramaten; ”Vi som fick leva om våra liv” och den spelade på teatern i Liège, en viktig samarbetspartner inom vårt EU-nätverk Prospero, något år senare bjöds den också in till Venedigbennalen.  

När gästspelet i Liège var klart åkte Mattias och jag till Bryssels flygplats. Han flög till Stockholm där han precis börjat på Dramaten och jag flög hem till Göteborg. Dagen efter, den 12 mars 2020 blev vi tvungna att stänga Backa Teater och Stadsteatern på grund av att vi fått de första fallen av covid i personalen. 

Några veckor senare, den tredje maj hade vi ändå planerat för nedstängning för ombyggnad av Stadsteatern, den gamla repsalen i källaren under Stora Scen och även uppfräschning av de publika ytorna med nya matsalen ”Tiljan”, modernisering av Teatercaféet i kassahallen och Foajébaren och den nya Bar Thalia i en tom yta bakom Stora Scen. Huset k-märktes 2017 och detta gjorde att Higab även fixade till andra publika ytor, återställde originalfärgen i trapphuset (gul linoljefärg) och utrustade trapphusen i restauranglobbyn med samma marmortrappor som i de vackra trapphusen. 

Vår plan var att öppna efter ombyggnaden den 19 september 2021, vilket vi också lyckades med. Lilla Scen hann dock inte att bli helt klar då, utan kunde invigas med KONSTAB:s uppsättning av ”Stormen” ett par veckor senare. Den 29 september släpptes alla restriktioner och vi kunde spela för fullt under hösten, trots att pandemin inte var riktigt över. 

Efter en tids utredande och förhandlande kunde Stora Teatern föras över till Göteborgs Stadsteater AB den 1/1 2022. Så för min del var det andra gången jag kunde ta emot Stora Teatern, fast i en annan organisation. Samarbetet fungerade ur mitt perspektiv utmärkt från början och Festivalens trettioårsfirande i augusti 2024 kändes som en bekräftelse på hur alla tre teatrarna i bolaget profiterat på denna sammanslagning. Stadsteatern hade sex produktioner från festivalen i huset, Backa Teater samproducerade ”Flickan med vildpäronen” tillsammans med Festivalen och Stora Teatern gjorde en första gemensam produktion med GöteborgsOperan – ”Atlas Song” med text och musik av Anna von Hauswolff och Operans danskompani i detta projekt.  

Så det har varit en händelserik tid som jag har haft förmånen att jobba som VD i detta bolag. Först #MeeToo, sedan pandemi, ombyggnad, organisationsöversyn och rekrytering av nya konstnärliga ledare; Pontus Stenshäll, Lars Melin till Backa Teater och sedan Linda Zachrison till Stadsteatern. 

Men det som för egen del betytt mest för mig och mitt teaterintresse har varit det utvecklade internationella samarbetet som vi inledde när vi gick med i nätverket Prospero 2014. Som tysklandsnörd har det varit särskilt roligt att se uppsättningar 

hos  vår Prospero-partner Schaubühne i Berlin och de gästspel som vi tagit emot i Göteborg. Det första 2016 var Katie Mitchells uppsättning ”The Forbidden Zone” och senare samma höst Milo Raus ”The History of the Machine Gun”. 2018 tog vi emot Thomas Ostermeiers uppsättning ”Ein Volksfeind” och därefter våren 2022 regisserade Ostermeier en samproduktion med Dramaten ”Tillbaka till Reims” med Lena Endre, Jesper Söderblom och rapparen Parham i rollerna. Som gästspel i samarbete med Festivalen öppnade vi säsongen 22/23 likaså med Ostermeiers uppsättning ”Våldets historia” och spelåret 23/24 med Katie Mitchells ”Orlando”. Festivalen 2024 avrundades med Yael Ronens uppsättning ”Bucket List”, en av de föreställningar som på olika sätt berört mig mest. 

Och nu är Stora Teatern projektansvarig i det nya Prosperoprojektet PROSPERO NEW vars syfte är att utveckla en europeisk teaterplattform och vars tanke är att skapa nya samarbetsytor för samtliga relevanta europeiska teaterfestivaler. Det känns stort. 

Under Svensk Scenkonsts branschdagar i Göteborg i våras hade jag möjlighet att på Stadsteaterns scen samtala med Tobias Veit, som är VD på Schaubühne om vårt samarbete i Prospero. Det kändes som en bra slutpunkt i det offentliga. 

Det har, som sagt, varit en underbar tid, även om problemen ibland har varit tuffa att hantera. Inte minst åren 22-24. Vi gick som sannolikt enda teatern i världen med vinst under pandemiåren, men när krigen i Ukraina och Gaza startade skenade inflationen och kostnadsläget försämrades betydligt. Stort tack till Göteborgs stad som räknade upp våra budgetar så att vi kom undan med blotta förskräckelsen, men det är inte över ännu. 

Men denna och andra utvecklingsfrågor lämnar jag nu över till Frida Edman (som tillträder 11/8) och jag vill på denna plats tacka alla jag haft förmånen att få jobba med under dessa år, ingen nämnd och ingen glömd, och även min uppdragsgivare Göteborgs stad där jag nu jobbat i 17 år och vars folkvalda nämnder och styrelser alltid haft publikens, verksamheternas och medarbetarnas bästa för ögonen. 

Björn Sandmark 

Det är nu akut och viktigt att vi stödjer Royal District Theatre i Tbilisi i Georgien, som är måltavla för den auktoritära och ryssvänliga regimens olika attacker. I flera månader har befolkningen demonstrerat varje kväll mot valfusk och rysk påverkan. Royal District Theatre har nu efter sin senaste föreställning hamnat i skottgluggen för regimen.

We stand with Royal District Theatre, Tbilisi and Georgia!

Här är ett uttalande från teaterchefen och medarbetarna om den aktuella situationen:

Statement from Data Tavadze and the team at Royal District Theatre • 

We want to inform you of our current situation and express our hope for your support.

As you know, we have been actively engaged in the protest movement, standing at the forefront of the resistance for 160 days. We are now facing a severe attack from both the government-controlled media and members of the Church, who seek to anathematise us following the unlawful recording and broadcast of 30 seconds from our performance of LIBERTÉ at the Royal District Theatre. The footage, which includes a half-naked actor, has been aired hourly over the past three days.

The Patriarchate of Georgia now threatens to excommunicate us, which emboldens extremist groups to act against us with impunity. We have been subjected to false accusations, misrepresentation, and public denunciation—not through open dialogue, but through calculated suppression of our voices and beliefs.

The full weight of the propaganda machine is bearing down on us. Yesterday, ultra-right-wing groups called for my lynching outside the Royal District Theatre, throwing eggs and physically attacking the audience. Some of us are seriously considering seeking refuge outside Georgia, as the safety of all involved in the performance is at risk.

In recent months, the government shut down the only school for playwrights in Georgia, which I have co-managed for the past 11 years, silencing another space for artistic freedom. Shortly after, David Doiashvili was dismissed as artistic director of the New State Theatre—the only theatre supporting the movement—while actor Andro Chichinadze, a member of its ensemble, has remained imprisoned for over four months.

We are facing these realities, and we believe it is essential for us to share this story. 

Please join Georgian artists in helping us spread the word wherever you can.

Warmest regards,

Data and the team at Royal District Theatre Tbilisi•

Idag avslutas FIND-festivalen på Schaubühne i Berlin. Det är en av de festivaler i Tyskland som har störst internationell närvaro. Theatertreffen som är i andra halvan av ma,j är också en fin festival, men där väljer man ut och spelar de tio bästa tyska utsättningarna från det gångna året.

Teatern i Europa är hotad på flera sätt, främst ekonomiskt. När ETC, European Theatre Convention, som är Europas största teaternätverk, genomförde sin årsstämma i Aten förra veckan blev det tydligt att det går snabbt nu. Neddragningarna är omfattande på många håll i Europa och man enades om en strategi för att sätta ljuset på de omständigheterna.

Backa Teater var representerad på ETC, genom Lisa Nowotny och konstnärliga chefen Lasse Melin. Även på FIND-festivalen kunde man märka att flera föreställningar faktiskt hade några år på nacken, även om det inte var något problem att fördjupa sig ytterligare i. Allt var av högsta kvalitet.

Jag var där när festivalen öppnade förra fredagen (3 maj) och såg tre föreställningar den dagen. ”Safe House” av Enda Walsh och Anna Mullarkey med en lysande skådespelarinsats av Kate Gilmore, om en traumatisk uppväxt på Irland. Kvällen avrundades med ”Héritage” av Cedric Eeckhout, som tillsammans med sin mamma berättar om hennes liv och hans uppväxt tillsammans med sin ensam- och enastående mamma.

Men kvällens absoluta höjdpunkt var ”Medeas Kinderen” av Milo Rau, en uppsättning från hans förra teater NT Gent, som också spelade på Wiener Festwochen, där Milo Rau numera är konstnärlig chef, 2024. ”Kinderen” är plural på nederländska för Kinder (Barn) och det är barnen som står i centrum, i texten och på scenen. ”Medea” av Euripides är ett av de mest fasansfulla antika dramerna, där Medea, när hennes man sviker henne och vill ta över vårdnaden om barnen, dödar först barnen och sedan sig själv för att det inte ska kunna hända. I Euripides pjäs är barnen tysta offer, men Milo Rau vänder på steken (som en gång Suzanne Osten gjorde i Sverige) och låter barnen spela hela föreställningen, inklusive den mördande mammans roll. Det hela utspelar sig i 2010-talet Belgien, där just en sådan tragedi faktiskt ägde rum. Jag vill inte gå in på detaljerna, utan nöjer mig med att säga att detta var sannolikt den hemskaste scenkonstupplevelse jag varit med om, i den meningen att det var svårt att uthärda barnamorden på ett så realistiskt vis. En person svimmade följdriktigt och fick bäras ut ute salongen. Men när föreställningen var över och barnen – i åldrarna 8 – 13 år – kom springande ut för att samtala om det vi just sett vändes ångesten i en stark lyckokänsla. Den yngsta, åttaåringen, höll i slutskedet en perfekt inarbetad monolog om livet, som jag sent ska glömma. ”Medeas Kinderen” kommer att spelas här och var framöver. Försök att se den om det är möjligt.

På lördagen såg jag först Caroline Guiena Nguyens ”Lacrima” som utspelade sig i en fransk Haut Couture-atelje’ där man precis fått uppdraget att ta fram en brudklänning till en engelsk prinsessa som ska gifta sig i sommar. Under de tre timmarna utspelar sig konstnärliga konflikter, hantverkshistoriens nollpunkter, upphandlade tjänster i Indien och privata relationer mellan personerna i ateljén. Det var vackert, hade osannolik konstnärlig höjd och frilade maktstrukturer, professionella och privata med stor träffsäkerhet. Men jag uppskattade hennes genombrottsföreställning ”Saigon”, som jag för övrigt såg på Dramaten för några år sedan, mera. ”Saigon” spelas faktiskt just nu på FIND, när jag skriver detta, och avslutas med ett publiksamtal senare ikväll. För ett par dagar sedan spelade man också en preview av Nguyens ”Valentina” som är en helt ny produktion som har premiär i Strasbourg i slutet av april. Den handlar om mor-barn-relationer och blir tillsammans med de båda två andra uppsättningarna av Nguyen en sorts tema för årets FIND-festival.

Efter ”Lacrima” såg jag ”Paradiesische Zustände” som är en scenisk bearbetning av Henri Maximillian Jakobs bok med samma namn, som författaren gjort tillsammans med Thomas Ostermeier och Elisa Leroy. Där handlade det om en kvinna som upptäckte att hon i själva verket var man och läsningen, som ackompanjerades av författarens egenproducerade och framförda musik blev ett allkonstverk som man bara kunde luta sig tillbaka och ta in.

Förra söndagen hade Schaubühnes samtalsledare Caroline Emcke en diskussion om teaterns läge i Europa idag med just Milo Rau. Det samtalet hade jag gärna sett och lyssnat till, men på söndagen var jag redan på väg hem till Göteborg och hann precis få i mig en Matjesbrötchen på Hamburg Hauptbahnhof ungefär samtidigt som diskussionen i Berlin pågick för fullt.