Passagearbetet, Walter Benjamin, bildens auraförfall och rehabilitering i Instagramåldern.

Njutningsfyllt läser jag kanske 20 – 30 sidor om dagen i Walter Benjamins “Passagearbetet” i Ulf Peter Hallbergs mästerliga översättning och blir allt mer involverad i Benjamins analys av Paris som exemplet på hur den moderna staden växte fram under 1800-talet. Benjamin vänder och vrider på Baudelaire och Marx på ett sätt som är svårt att värja sig emot. Baudelaire som på vissa sätt identifierar sig med staden där han uppehåller sig lika mycket inne som ute, på Ile Saint-Louis, där han bor. Nationalekonomen Marx utvecklar sina teorier om industrialiseringen i den begynnande massproduktionens tidsålder.
Nyligen läste jag någonstans att den skrivna texten allt mer börjar ersättas av bilden som viktigaste kommunikationsmedlet. Alla som använder sig av emojar på sina telefoner har en omedelbar förståelse för den saken. Men det gäller inte bara den postmoderna tidsålderns hieroglyfer, utan även den mer upphaussade Instagram-influencerns inflytande över vissa delar av det offentliga rummet, åtminstone i sociala medier, men ibland långt utanför dem.

I Passagearbetet skriver Benjamin. “Inom massproduktionen är en sak av särskild betydelse för aurans förfall: det är den massiva reproduktionen av bilder.”
Jag antar att det finns hur mycket som helst att säga om de unika konstverkens aura och deras betydelse under den förindustriella tiden, innan man började trycka och massproducera bilder. Men det är inte det som intresserar mig här.
Under slutet av 1800-talet började fotokonsten utvecklas och inledningsvis var fotograferna få och de hade oftast en studio för att porträttera människor i olika livsskeden. Fotograferandet ägde förstås även rum ute på stan, inte minst Paris är väldokumenterat.

Men under de första hundra åren av kamerans tillvaro hände inte så mycket med själva tekniken, utom möjligen att kamerornas format minskade. När jag var barn på 1960-talet började spegelreflexkameror bli allmän egendom och fotograferandet blev allt vanligare. Först var det svartvitt som gällde, därefter kom snart färgfilmen. Det finns bilder på min syster och mig från när vi var 3-4 år. Då kunde det ta någon månad eller två innan man knäppt alla bilder på de Agfa eller Kodak-filmrullar med 20 eller 36 bilder som var det vanliga. När man lämnade in filmen tog det någon vecka innan man fick de färdiga bilderna. Det var lika spännande varje gång att se om de “blivit bra”. På sjuttiotalet dök de första Polaroidkamerorna upp och det var kul att få se bilden direkt. Jag köpte min första Mamiya Sekor 1975 och tog huvudsakligen diabilder med vidvinkel och teleobjektiv som man fick släpa med runt i en liten fotolåda. Jag känner igen min egen generation när de pratar om “kort” istället för bilder. Ni förstår säkert vart jag vill komma med denna tillbakablick.
Idag lägger Apple mer krut på kameran i våra telefoner än på alla andra funktioner, till exempel hållbara batterier. Men vad är det då som hänt ur ett benjaminskt perspektiv?

På något vis blir min slutsats att vi helt enkelt har gått Full Circle och bildens ökade status har lett till en upplivning av aurabegreppet kring olika personer som av olika skäl tar plats bakom eller framför kameran, inte sällan på båda ställena. Selfien måste väl vara det tydligaste exemplet på begäret efter erkännande av den egna auran som någonsin utvecklats, om vi här kan låna ett begrepp från Hegel. Enstaka massproducerade bilder kan förstås fortfarande ha stor räckvidd, men i större delen av världen har nog ändå återtagandet av den individuella auran i bildens värld blivit det främsta beviset för att massproduktionens tid i vissa avseenden är över. Enskilda människors fantasi och konstnärliga uttrycksförmåga har kommit tillbaka som ett möjligen oväntat resultat av den tekniska utvecklingen. Kamerorna i telefonerna massproduceras förstås. Med de olika uttryck som blir möjliga är mer individuella än någonsin. Undrar vad Walter Benjamin hade tänkt om det?

Facebooktwitter

Stiftelsen Evert Taubes värld och Göteborgsandan

Idag var jag på en presentation av Stiftelsen Evert Taubes värld, passande nog i Taube-salen på Elite Park Hotel.
Stiftelsen, under ledning av Christina Backman, kommer att arbeta med att stödja och utveckla minnet av Evert och Astri Taubes konstnärskap, som har lämnat ett outplånligt avtryck i svensk musik, litteratur och konst.
Stiftarna är Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström, Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En av initiativtagarna är DN:s musikskribent Martin Nyström från Kössö (Köpstadsö) i Göteborgs södra skärgård. Han har för övrigt skrivit den utmärkta boken “Konsten att se långt” om Taubes visdiktning. Övriga engagerade initiativtagare är producenten Katarina Tideström och som arbetat med det nu nedlagda museet Taubes värld på Liseberg och David Anthin som disputerat på Taube. Vad stiftelsen vill uppnå och hur man vill arbeta med den saken kommer säkert att belysas på annat håll.
Det som gjorde mig så glad under lanseringen var att vi nu äntligen ser den gamla fina Göteborgsandan i full aktion. Det senaste decenniet har Göteborgsandan förknippats med medieskandaler, anklagelser om korruption och andra mindre minnesvärda händelser.
Men Göteborgsandan är större än så. Göteborgsandan har funnit sedan 1700-talet och är en viss typ av självuppoffrande samarbetsvilja för ett högre syfte. Att lägga bort titlarna och “justera era egon” som Quincey Jones skrev ovanför studion när storheter som Springsteen, Dylan, Jackson och andra spelade in “We are the World” en gång för länge sedan. I Taubesalen däremot, läste man upp Håkan Hellströms för ändamålet nyskrivna dikt om Taube och Benny Anderson spelade piano.
Göteborgsandan skapade de kulturinstitutioner som idag fortfarande präglar staden; Göteborgs museer, Stora Teatern/GöteborgsOperan, Konserthuset och inte minst den institution jag jobbar på själv, Göteborgs Stadsteater. Och idag svävade Göteborgsandan, eller ska vi säga Göteborgsanden, i rummet i Taube-salen.
Det var underbart att vara med om.

Facebooktwitter

2020 på Backa Teater och Göteborgs Stadsteater

Nytt år och redan den 11 januari är det premiär på Backa Teater för “Krigerska” av Athena Farrokzhad och i regi av Saga Gärde. Föreställningen är ett körverk om relationen mellan mödrar och döttrar som bygger på en dokumentär process med ensemblen och artisten Beri Gerwise. Jag ska se en repetition imorgon och ser verkligen fram emot det efter en spännande läsning på kollationeringen i höstas.

Mattias Anderssons tack- och avskedsföreställning “Vi som fick leva om våra liv” såg jag för tredje gången i lördags och stämningen var på topp efteråt. Jag tror alla ser fram emot att spela på Dramaten nu under våren. Premiären på Elverket är den 23 januari. Det har varit ett lyckat samarbete med nationalscenen och min förhoppning är att vi givetvis kan fortsätta det samarbetet på ett bra sätt när nu Mattias Andersson blir konstnärlig ledare där från första mars.

Den 27 mars, däremot, är det premiär för “Färgen från yttre rymden” som bygger på en novell av H P Lovecraft och i regi av Lasse Melin som är tillbaka på Backa. Pjäsen riktar sig till barn från 9 år och uppåt och handlar om en meteorit med en helt okänd färg som kraschat mot jorden. Vad är egentligen en färg? Ja, det blir en fråga att diskutera även högre upp i åldrarna.
Vi har internt börjat förbereda för rekryteringen av ny konstnärlig ledare på Backa Teater och vi hoppas på att ha en ny person på plats till hösten.

På Stadsteatern spelar just nu Melanie Mederlinds charmiga uppsättning av Mozarts “Trollflöjten” – den såg jag för tredje gången igår och jag måste säga att jag älskar den. För musiken, för entusiasmen, för skådespelarnas glädje och charm. Jag ska se den minst en gång till, förhoppningsvis hinner jag med att se den två gånger till innan den går ner i mars.

För den Brecht-intresserade gäller det att passa på och inte missa “Puntila och hans dräng Matti”som bara har några få gånger kvar till den sista föreställningen 18/1. Pontus Stenshäll regisserar en synnerligen brechtiansk föreställning med sedvanliga överdrifter, “Verfremdung” och fokus på den ombytlige storbonden Mattilas taktik för att söndra och härska i sin egen del av världen. Vad händer när verkligheten i dagens värld överträffar pjäsen? En rolig fråga att fundera över när man ser föreställningen.

På Studion spelar just nu den kritikerhyllade och skruvade komedin “Vem är Schmitz?” skriven av den schweiziske författaren Lukas Bärfuß i regi av det ungerska stjärnskottet Ildiko Gaspar. Denna arbetsplatskomedi drar ner mycket skratt, men ibland fastnar skrattet i halsen. Fredrik Evers som VD:n är i högform och tillsammans med resten av ensemblen spelar underbart ihop i denna mycket speciella och roliga uppsättning.

På Lilla Scen är det den 24/1 premiär för “Sysslolösa många män med tillgång till vapen” som är ett “becksvart, brutalkomiskt samtidsdrama” av Annika Nyman i regi av Gustav Englund från teamet K.Polyfon, där även dramatikern Annika Nyman, ljusdesignern Mira Svanberg, ljuddesignern Niclas Annerstedt Lindgren och Annika Tosti, scenograf och kostymör, ingår. I dagens samhälle har gängkonflikter och skjutningar ökat och teatern har ett särskilt uppdrag att spegla samtiden och undersöka vad som händer. För några år sedan spelade vi “Jihadisten” i regi av Johan Gry och den låg så mycket i framkant att den offentliga debatt som utbröt hamnade till stora delar helt snett. Men det får inte förskräcka oss. När teater träffar rätt finns det få konstformer som kan engagera lika mycket.

Nästa premiär den 28 februari kommer Thomas von Brömssen tillbaka till Stora Scen i Patrick Süskinds “Kontrabasen” i regi av Eva Bergman, ett kärt återseende efter von Brömssens uppskattade roll som “Karl Gerhard” för ett par år sedan. Det kommer att bli fint och en bra avslutning på Stora Scen i vår.

Den 13 mars är det dags för förra teaterchefen Ronnie Hallgren att göra comeback på teatern som regissör på Studion för Samuel Beckets “Slutspel”, vars tema är tidens obönhörliga gång. Ronnie säger: “Trots Beckets mörka vision av världen är ‘Slutspel’ bitvis en rolig pjäs med en aldrig sinande kärlek till humoresken och parodin. Det ska vi ta vara på.” Och vi andra har verkligen något att se fram emot!

Bara fyra dagar senare återkommer Pepperland, världens främsta Beatles-tolkare enligt deras gamla producent George Martin, med föreställningen “Yeah, Yeah, Yeah” som spelar sig igenom Liverpool-bandets fascinerande historia. Föreställningen varvar med “Kontrabasen” på Stora Scen i mars och april.

Vårens sista premiär på Lilla Scen heter “Om kärlek” och är det tredje samarbetet mellan Max Bolotin, Daniel Nyström och Caroline Söderström från Stadsteaterns ensemble. Föreställningen är en apokalyptisk historia om klimatet och människors val på en nivå, men även en anspelning på Faust och världens möjliga räddning genom kärleken mellan Gretchen som blir kär i teknikentreprenören Heinrich. Så kan det gå!

Lunchteatern kör för fulla hus fram till Valborg, som vanligt!

Under 2020 kommer fastighetsägaren Higab att påbörja renovering och ombyggnad av teatern och vi stänger sista april för att börja förbereda ombyggnaden. Det handlar om fastighetsförbättringar som fasadrenovering och stambyten, men även permanentning av Lilla Scen och förbättrade publika ytor och arbetsmiljö för personalen. Vi vet ännu inte hur lång tid ombyggnaden kommer att ta, men hoppas komma igång under hösten 2021.

Så det blir ett händelserikt år – både på scenen och utanför. Vi satsar dock på den klassiska teaterdevisen:
“All drama must remain on stage”.

Facebooktwitter