Författare: Björn Sandmark

Under många år, hela andra halvan av 1900-talet, sågs Tyskland av västvärlden som ett sorts centrum för seklets historiska katastrofer. Och bland tyskarna fanns hela tiden minnet av Nazitysklands förbrytelser och framför allt Shoa i bakgrunden. Det stora genomslaget för att bryta tabun och prata om den kom genom den amerikanska TV-serien ”Holocaust” i slutet av 1970-talet. Därefter började en bearbetning på riktigt. I Västtyskland.  

I DDR sköt man över skulden på nazisterna i Väst och vi ser fortfarande sviterna av det med den tilltagande högerextremismen i gamla DDR. Det är som om vissa delar av gamla öst inte tog in den stora förändring och frihetskänsla som drog genom Europa, främst förstås Tyskland när Berlinmuren föll.  

Nu ser vi konsekvenserna av den eufori som rådde då. Händelsen sågs som nyliberalismen totala seger över världsordningen, en idag häpnadsväckande naivitet som tog sig uttryck i livsstilar som nog aldrig tidigare funnits, med frilansande entreprenörer som har kontakt med olika delar av världen via internet och utvecklar personliga varumärken i osannolikt hög takt. Victor Malm lyfte i en essä i Expressen (16/3 -25) om tidsandan fram Vincenzo Latronicos 2022 utgivna kortroman ”Perfection”, som elegant sammanfattar vidden av aningslösheten hos ”chicki-micki” kulturens fakturerande homeoffice-konsulter i Berlin.  

Det handlar oftast om gamla Östberlin. Stadsdelar som Friedrichshain, Mitte och Alexanderplatz finns i bakgrunden. Jag läste den med stort intresse, för att det är en bild från en tid som nog aldrig kommer tillbaka. Under mitt besök i Berlin i april bläddrade jag på Pension Funk i en tidskrift som heter ”Berlin Direkt”. Numret handlade om en renovering av ett mindre slott i Berlin, dock var renoveringen inte mindre ambitiös. På tredje sidan lyftes ett Nietzsche-citat fram; ”Wer sich mit dem Zeitgeist vermählt, wird ganz schnell verwitvet” (Den som gifter sig med tidsandan blir ganska snabbt änkling). Citatet fascinerade mig, särskilt när jag tänkte på ”Perfection, som jag just då läst, så jag kollade upp citatet. Det visade sig vara av Kirkegaard, som visserligen betydde mycket för Nietzsche, men som ju ändå var en filosof i egen kraft.  

Hynek Pallas refererade också till Vincenzo Latronicos ”Perfection” i GP nyligen (4/6) och såg det italienska paret i romanen som ett exempel på politiskt aningslösa hipsters som tydligt representerar den vanligaste typen även av svenskar som bott i utlandet, underförstått även Victor Malm som kände igen sig och mindes sin tid i Berlin som utvecklat sig snarlikt. Men den atmosfär som finns i Berlin nu är präglad inte bara av andra europeiska människor som hänger i Friedrichshain. Där har befolkningen genomgått stora förändringar sedan tiden för återföreningen. För ett par år sedan var vi på den klassiska krogen Ständige Vertretung och började prata med ett tyskt par vid bordet intill. De berättade om natten när muren föll, de bodde alldeles i närheten då och jag minns ännu deras förklarade ansiktsuttryck när de berättade att de ”bara gick rakt ut och vi möttes alla runt muren”. För den gruppen människor försvinner denna händelse aldrig, men det har också på allvar kommit att påverka de unga generationerna och i just Berlin har man verkligen börjat släppa på formalia och den klassiskt tyska stelheten som fanns i alla offentliga sammanhang.

Däremot är de hippa stadsdelarna i gamla Östberlin inte särskilt representativa ens för hur det ser ut i Berlin som helhet. Berlin är ungefär tre gånger så stort som Stockholm, både till ytan och antalet invånare. När jag för tredje gången var i Berlin i år, i slutet av maj gjorde Ann-Marie och jag en utflykt till Botanischer Volkspark Pankov. På kartan ser det ut som om det ligger i norra centrum av stan, men det visade sig ligga väldigt långt bort. Först tog vi U-Bahn till Pankov, som också är det gamla DDR:s mest klassiska stadsdel. Där utropades DDR 1949 och på slottet Schönhausen fördes de så kallade 4+2 samtalen (USA-Storbritannien-Frankrike-Sovjet + Väst- och Östtyskland) om Tysklands framtid inför återföreningen 1990. 

Sedan kuskade vi runt på lokala bussar för att sedan gå till fots en halvtimme upp till Volkspark. Det var kanske promenaden mellan de delvis slitna villaområdena och småstadskänslan som gav åtminstone mig en bild av hur det ser ut i en stor del av gamla DDR. Huvudsakligen äldre personer som åker kollektivt, sannolikt bodde de flesta där även innan 1989. Ute på gatorna såg jag endast personer med fysiska problem, rullstol eller på andra sätt. De enda yngre jag kunde se var personer från hemtjänsten, sjukvården eller matbud. Här fanns inget av det storstadstempo som präglar de centrala delarna av stan, snarare uppgivenhet och letargi. 

Volkspark Pankov var en upplevelse. Där fanns en yta på 2000 kvadratmeter där man fritt kunde odla grönsaker. Flera kvinnor i hijab gick omkring och rensade ogräs och planterade saker. Parken hade inte mycket information att erbjuda. Däremot var det en väldigt stor och inte så välordnad naturupplevelse. Vid ett slitet förrådshus hängde ett gäng parkarbetare i orangea arbetskläder och drack kaffe i solen. 

Kontrasten mot Botanischer Garten i närheten av Dalhem i gamla Västberlin var slående. Dit åkte vi dagen därpå och en mer vetenskapligt strukturerad och planerad botanisk trädgård är nu svår att hitta. Den är mycket mindre än Pankov, men presenterar växter från hela världen, indelat i områden i parken, med enorma växthus och vackra vandringsleder och promenadvägar genom hela parken. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det var här som min vän Hans Heynemann arbetade som trädgårdsmästare fram till 1938, när han som jude flydde från Tyskland till Sverige. Så skillnaderna inom Berlin, såväl som inom Tyskland, är fortfarande stora och mycket av den specifika karaktären som finns i gamla Väst och Öst hittar man snart om man rör sig bortom Alexanderplatz och Kurfürstendamm.  

Men kanske är det så att det framför allt är människorna snarare än träd och gator som präglar staden och hur den uppfattas. Nu är det tredje/fjärde generationen efter kriget och det råder ett helt annat tonläge. Det skulle man möjligen kunna sammanfatta med hälsningsfrasen jag hörde på den tyska radiokanalen Deutschlandfunk för några dagar sedan när en journalist ringde upp en professor på ett prestigefullt universitet i (Väst-)Tyskland. Journalisten sa:  

”Hallo aus Berlin” 

Nu är det nästan elva år sedan jag började jobba som VD på Göteborgs Stadsteater AB hösten 2014. De här åren har varit de roligaste i mitt arbetsliv och det känns som om det är rätt att lämna nu, och jag kan inte föreställa mig någon bättre efterträdare än Frida Edman. Jag har älskat Stadsteatern sedan 1972 (som tolvåring i sjätte klass). Jag hade förmånen att få se de flesta föreställningarna under 1970-talet. Sven Wollter i ”Processen” eller Ingvar Hirdwall i ”Den kaukasiska kritcirkeln” gjorde lysande rolltolkningar .  

När Stadsteatern öppnade igen efter ombyggnaden 2002 var jag på premiären med ”Stormen” som öppnade med att publiken bjöds upp på scenen och Jasenko Selimovic höll ett invigningstal. Det har jag heller aldrig glömt. I mitten av 1990-talet började jag också gå till Backa Teater, och det har jag fortsatt med. Det första starka intrycket var ”Aniara” på Bulten på Hjalmar Brantingplatsen, som låg vägg i vägg med lokalen som sedan försvann tillsammans med 63 ungdomar i Backabranden 1998.  

När jag började jobba på Kulturförvaltningen 2008 var jag ofta på de båda teatrarna, men också på GöteborgsOperan. 2012 var jag med om att flytta Pusterviksteatern till Stora Teatern efter en planerad, men ej genomförd, flytt till Lagerhuset. Där hamnade istället Frilagret som var stadens svar på Backabranden, ett centralt kulturhus för ungdomar. Nu ska Frilagret lämna över lokalerna till Linnéstadens bibliotek, något som kommer att stärka husets position som litteraturhus och bli en perfekt mötespunkt för UNESCO:s litteraturstad Göteborg. Vi får hoppas att Frilagret får andra lokaler som fungerar lika bra. 

Öppningen på Stora Teatern i januari 2012 blev en underbar händelse. Cirkus Cirkör spelade ”Wear It Like a Crown” för en fullsatt salong och när de stående ovationerna bröt ut tänkte jag: Så underbart att detta är en teater igen!  

Innan jag bytte till Stadsteatern 2014 hann jag rekrytera Martin Hansson som chef och ordna så att Stora Teatern kunde ta över Göteborgs Dans- & Teaterfestival, som tidigare legat som ett projekt under kulturchefen och ledd av Birgitta Winnberg-Rydh. Birgitta återstartade festivalen 1994, tio år efter att den öppnade för första gången under den dynamiska ledningen av Claude Marchand, som bidrog till att skapa en miljö för dansen som konstform i Göteborg. De tydligaste spåren från den tiden är dansscenen Atalante och 3e våningen som jag har besökt många gånger genom åren. Marchands festival genomfördes bara ett par gånger, så det är tack vare Birgitta Winnberg-Rydh och senare Stora Teatern som den hösten 2024 kunde fira trettioårsjubileum. 

Mitt första möte med Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen i september 2014 var omtumlande, eftersom hon berättade att hon skulle börja som konstnärlig ledare på Stockholms Stadsteater våren 2015, efter premiären av hennes föreställning ”Fosterlandet”. Så en av mina första uppgifter blev att tillsammans med en starkt engagerad grupp med olika medarbetare hitta en ny konstnärlig ledare. Det blev Pontus Stenshäll och han jobbade kvar till och med spelåret 22/23. Annas tid i Stockholm blev turbulent. 2015 drog #MeToo igång och mediedrev och annat ledde till att dåvarande chefen Benny Fredriksson tog livet av sig efter en förfärlig process som dokumenterats väl i Johan Hiltons bok ”Den siste teaterdirektören” 2023.  

På Backa Teater och Stadsteatern hade vi inga kända fall av sexuella trakasserier vid den tidpunkten men det rådande klimatet var svårt att hantera på många sätt. Vi skapade ett nätverk med teaterchefer i VGR som hjälptes åt för att jobba med frågorna. Nätverket fortsatte sedan att träffas digitalt under pandemin och sedan i verkligheten igen. Det var för mig ett givande sammanhang. 

Jag hade lärt känna Mattias Andersson några år tidigare och jag var glad att vi lyckades komma överens om att han blev kvar på Backa Teater ända till 2020. Vårt sista gemensamma projekt var en samproduktion med Dramaten; ”Vi som fick leva om våra liv” och den spelade på teatern i Liège, en viktig samarbetspartner inom vårt EU-nätverk Prospero, något år senare bjöds den också in till Venedigbennalen.  

När gästspelet i Liège var klart åkte Mattias och jag till Bryssels flygplats. Han flög till Stockholm där han precis börjat på Dramaten och jag flög hem till Göteborg. Dagen efter, den 12 mars 2020 blev vi tvungna att stänga Backa Teater och Stadsteatern på grund av att vi fått de första fallen av covid i personalen. 

Några veckor senare, den tredje maj hade vi ändå planerat för nedstängning för ombyggnad av Stadsteatern, den gamla repsalen i källaren under Stora Scen och även uppfräschning av de publika ytorna med nya matsalen ”Tiljan”, modernisering av Teatercaféet i kassahallen och Foajébaren och den nya Bar Thalia i en tom yta bakom Stora Scen. Huset k-märktes 2017 och detta gjorde att Higab även fixade till andra publika ytor, återställde originalfärgen i trapphuset (gul linoljefärg) och utrustade trapphusen i restauranglobbyn med samma marmortrappor som i de vackra trapphusen. 

Vår plan var att öppna efter ombyggnaden den 19 september 2021, vilket vi också lyckades med. Lilla Scen hann dock inte att bli helt klar då, utan kunde invigas med KONSTAB:s uppsättning av ”Stormen” ett par veckor senare. Den 29 september släpptes alla restriktioner och vi kunde spela för fullt under hösten, trots att pandemin inte var riktigt över. 

Efter en tids utredande och förhandlande kunde Stora Teatern föras över till Göteborgs Stadsteater AB den 1/1 2022. Så för min del var det andra gången jag kunde ta emot Stora Teatern, fast i en annan organisation. Samarbetet fungerade ur mitt perspektiv utmärkt från början och Festivalens trettioårsfirande i augusti 2024 kändes som en bekräftelse på hur alla tre teatrarna i bolaget profiterat på denna sammanslagning. Stadsteatern hade sex produktioner från festivalen i huset, Backa Teater samproducerade ”Flickan med vildpäronen” tillsammans med Festivalen och Stora Teatern gjorde en första gemensam produktion med GöteborgsOperan – ”Atlas Song” med text och musik av Anna von Hauswolff och Operans danskompani i detta projekt.  

Så det har varit en händelserik tid som jag har haft förmånen att jobba som VD i detta bolag. Först #MeeToo, sedan pandemi, ombyggnad, organisationsöversyn och rekrytering av nya konstnärliga ledare; Pontus Stenshäll, Lars Melin till Backa Teater och sedan Linda Zachrison till Stadsteatern. 

Men det som för egen del betytt mest för mig och mitt teaterintresse har varit det utvecklade internationella samarbetet som vi inledde när vi gick med i nätverket Prospero 2014. Som tysklandsnörd har det varit särskilt roligt att se uppsättningar 

hos  vår Prospero-partner Schaubühne i Berlin och de gästspel som vi tagit emot i Göteborg. Det första 2016 var Katie Mitchells uppsättning ”The Forbidden Zone” och senare samma höst Milo Raus ”The History of the Machine Gun”. 2018 tog vi emot Thomas Ostermeiers uppsättning ”Ein Volksfeind” och därefter våren 2022 regisserade Ostermeier en samproduktion med Dramaten ”Tillbaka till Reims” med Lena Endre, Jesper Söderblom och rapparen Parham i rollerna. Som gästspel i samarbete med Festivalen öppnade vi säsongen 22/23 likaså med Ostermeiers uppsättning ”Våldets historia” och spelåret 23/24 med Katie Mitchells ”Orlando”. Festivalen 2024 avrundades med Yael Ronens uppsättning ”Bucket List”, en av de föreställningar som på olika sätt berört mig mest. 

Och nu är Stora Teatern projektansvarig i det nya Prosperoprojektet PROSPERO NEW vars syfte är att utveckla en europeisk teaterplattform och vars tanke är att skapa nya samarbetsytor för samtliga relevanta europeiska teaterfestivaler. Det känns stort. 

Under Svensk Scenkonsts branschdagar i Göteborg i våras hade jag möjlighet att på Stadsteaterns scen samtala med Tobias Veit, som är VD på Schaubühne om vårt samarbete i Prospero. Det kändes som en bra slutpunkt i det offentliga. 

Det har, som sagt, varit en underbar tid, även om problemen ibland har varit tuffa att hantera. Inte minst åren 22-24. Vi gick som sannolikt enda teatern i världen med vinst under pandemiåren, men när krigen i Ukraina och Gaza startade skenade inflationen och kostnadsläget försämrades betydligt. Stort tack till Göteborgs stad som räknade upp våra budgetar så att vi kom undan med blotta förskräckelsen, men det är inte över ännu. 

Men denna och andra utvecklingsfrågor lämnar jag nu över till Frida Edman (som tillträder 11/8) och jag vill på denna plats tacka alla jag haft förmånen att få jobba med under dessa år, ingen nämnd och ingen glömd, och även min uppdragsgivare Göteborgs stad där jag nu jobbat i 17 år och vars folkvalda nämnder och styrelser alltid haft publikens, verksamheternas och medarbetarnas bästa för ögonen. 

Björn Sandmark 

Det är nu akut och viktigt att vi stödjer Royal District Theatre i Tbilisi i Georgien, som är måltavla för den auktoritära och ryssvänliga regimens olika attacker. I flera månader har befolkningen demonstrerat varje kväll mot valfusk och rysk påverkan. Royal District Theatre har nu efter sin senaste föreställning hamnat i skottgluggen för regimen.

We stand with Royal District Theatre, Tbilisi and Georgia!

Här är ett uttalande från teaterchefen och medarbetarna om den aktuella situationen:

Statement from Data Tavadze and the team at Royal District Theatre • 

We want to inform you of our current situation and express our hope for your support.

As you know, we have been actively engaged in the protest movement, standing at the forefront of the resistance for 160 days. We are now facing a severe attack from both the government-controlled media and members of the Church, who seek to anathematise us following the unlawful recording and broadcast of 30 seconds from our performance of LIBERTÉ at the Royal District Theatre. The footage, which includes a half-naked actor, has been aired hourly over the past three days.

The Patriarchate of Georgia now threatens to excommunicate us, which emboldens extremist groups to act against us with impunity. We have been subjected to false accusations, misrepresentation, and public denunciation—not through open dialogue, but through calculated suppression of our voices and beliefs.

The full weight of the propaganda machine is bearing down on us. Yesterday, ultra-right-wing groups called for my lynching outside the Royal District Theatre, throwing eggs and physically attacking the audience. Some of us are seriously considering seeking refuge outside Georgia, as the safety of all involved in the performance is at risk.

In recent months, the government shut down the only school for playwrights in Georgia, which I have co-managed for the past 11 years, silencing another space for artistic freedom. Shortly after, David Doiashvili was dismissed as artistic director of the New State Theatre—the only theatre supporting the movement—while actor Andro Chichinadze, a member of its ensemble, has remained imprisoned for over four months.

We are facing these realities, and we believe it is essential for us to share this story. 

Please join Georgian artists in helping us spread the word wherever you can.

Warmest regards,

Data and the team at Royal District Theatre Tbilisi•