Några föreställningar i Berlin och Paris under hösten 2019

Höstsäsongen inleddes för mig med Katie Mitchells uppsättning “Orlando” på Schaubühne i Berlin i början av september. Det var med särskilt stor spänning jag var där, eftersom Göteborgs Stadsteater / Backa Teater är medproducenter till föreställningen, tillsammans med ett par andra av våra kollegor i det europeiska nätverket Prospero, däribland Odéon-Theatre-de-lÉurope i Paris.
Vi hade Katie Mitchells uppsättning “Forbidden Zone” på teatern 2016, under Dans- och Teaterfestivalen och i våras såg jag hennes nu snart tio år gamla, men fortfarande helt aktuella version av Strindbergs “Fröken Julie”. Eftersom vi räknar med att som medproducenter kunna ta “Orlando” till Göteborg lite längre fram tänker jag inte avslöja så mycket om den föreställningen utöver att den är väldigt fin förstås. Och att Jenny König, som spelar huvudrollen, nog kan sägas göra sitt livs roll som Orlando, i denna mycket engelska teateruppsättning.
Ett par dagar senare var det premiär för Thomas Ostermeiers och Florian Borchmeyers version Ödon von Horvaths “Jugend ohne Gott”. För knappt ett år sedan gjorde samma team även von Horvaths “Italienische Nacht” som handlade om nazismens framväxt i en liten by i Bayern. Även “Jugend ohne Gott” sysselsätter sig med trettiotalets Tyskland och en handfull skolungdomar som blir allt mer indoktrinerade och till slut anmäler sin lärare för bristande trohet till Führern. Deras Hitler-Jugend aktiviteter i skogarna utanför hemstaden urartar mot slutet i ett tragiskt mord och även under rättegången ställs gällande rätt mot nazistiska framstötar och det kan bara gå på ett sätt. Det är tät och angelägen teater som inte slutar att fokusera på vad det är som händer runt omkring oss varje dag, men här då med en skarp blick in i historiens spegel.
Thomas Ostermeier blev i år utsedd till hedersdoktor vid universitetet i Göteborg och gjorde ett uppskattat framträdande för studenterna i mitten av september, när han pratade om sitt sätt att arbete.

I mitten av oktober hade vi möte just i Prospero-gruppen för att förbereda en ny EU-ansökan och då kunde jag passa på att se två föreställningar. Först såg jag Albert Camus “Les Justes” (De rättfärdiga) i regi av Abd El Malik, som i vanliga fall tillhör den franska rap-scenen. Jag läste pjäsen på vägen till Paris och föll rakt in i den starka aktualitet som texten har för terrorgruppens organisation och genomförande av ett attentat, här mot en rysk storfurste 1905, under det första, krossade, revolutionsförsöket. Och om jag hade förväntat mig en rap-version av pjäsen blev jag nog en aning förvånad över den närmast petiga naturalismen i uppsättningen, med lysande vacker scenografi av Amélie Kiritzé-Topor i förra sekelskiftets miljöer och även kostymer. Några rap-liknande berättarscener ramade in föreställningen (särskilt medryckande “Je suis Foca”, framförd av Foca, som är bödeln i fängelset och som ska avrätta huvudpersonen, som till slut slängde in bomben i storfurstens hästkärra.) Föreställningen sattes upp av Theatre-de-la-ville, som nu var inhyst i Theatre Chatelet, vid norra stranden av Seine, ganska nära Pont Neuf. Jag tyckte om föreställningen även om jag kanske hade hoppats på att just det här teamet skulle ta ut svängarna lite mer.

Dagen därpå såg jag Robert Wilsons uppsättning av Rudyard Kiplings “Jungle Book” som var en version för barn och unga. Även denna av Théatre-de-la-ville, på privatteatern “Au 13 -eme” vid Place d´Italie. Där fick jag veta att Théatre-de-la-ville nu varit stängd i tre år för ombyggnad och det verkar dra ut på tiden ännu mer. Därför spelar man på olika ställen runt om i staden.
Det var en visuellt stark version, ljus och mycket sparsmakad scenografi skapade ett vackert rum och den kända historien återberättades i kronologisk och lättbegriplig ordning. Tyvärr lite väl lättbegriplig. Skådespelarna föreläste nästan för barnen, som somnade både här och var i salongen. Man etablerade ingen kontakt med barnen, utan rev av en proffsig show som många gillade, dock inte alla. För mig var nog ljussättningen den allra största behållningen.
Jag vet inte om det går att dra några generella slutsatser av just de här fyra föreställningarna, men åtminstone här skulle jag nog ändå vilja säga att de tyska har en annan angelägenhetsgrad och var betydligt mindre konventionella än just de här båda franska. Men å andra sidan föredrar jag Odéon – där är anslaget lite annorlunda och man samarbetar återkommande med regissörer som Simon Stone.
Jag hoppas hinna få med Anne-Cécile Vandalems uppsättning “Die Anderen” på Schaubühne i slutet av november, men vet ännu inte om jag hinner åka ner.

Facebooktwitter

Min kommentar till Peter Handke från år 2006

“Don Juans reor i Kaukasus, Nordafrika och ankomst till Paris.”

Nej, det var inte som Parsifals halvbror Feirefiz som Don Juan kom till Peter Handke i han nya roman “Don Juan. Erzählt von ihm selbst” (Don Juan. Berättat av honom själv) även om han var rödfläckig i ansiktet när han störtade ut ur buskaget i berättarens trädgård i Port Royal.
Handkes nya roman utspelas i hans domicil i Seine-bäckenet i departementet Ile de France omkring Paris, och därmed har han återvänt till den kreativa miljö i vilken han skrev sin största roman “Mitt år i Ingenmansbukten” från 1994.
Efter den romanen begav sig Handke ut på några vådliga serbiska resor under Balkankrigen och skrev två proserbiska böcker som helt saknade ett kritiskt perspektiv. Han åkte omkring i i en jeep och det finns en bild när han sitter på huk med händerna i floden Sava. Han hävdade att Serbien var ett offer för västlig propaganda och muslimsk list – något han fick mycket kritik för både borta och hemma. När han försökte ta sig tillbaka till litteraturen skrev han en ny tegelstensroman med titeln “Der Bildverlust oder durch Sierra de Gredos” (Bildförlusten eller Genom Sierra de Gredos). Det var enligt min uppfattning Handkes sämsta roman, även om den fick mycket skiftande bemötande. Vissa kritiker lovprisade boken, andra sågade den helt. Det är kännetecknande för Handkes författarskap. Hans ojämnhet gör honom litterärt opålitlig och receptionen brukar vara blandad.
Om man betänker hur Handkes litterära produktion sett ut under nittiotalet är det kanske han själv som framstår som Feiferiz, ett fläckat författarjag som har både ljusa och mörka fläckar. Han kommer inte, som Parsifal, att se gralen – det är inte heller hans ambition. Handke är besatt av att skapa ett landskap, och sedan befolka det med en sorts “sublima människor” som i lyckade ögonblick gestaltar både en idémässig storhet och levande personer fulla av motsägelser och mysterier.
Don Juan är därför en person som naturligt fångar Handkes intresse – en dubbelnatur som inte kan skilja på egna behov och andras, men som inte heller är det cyniska monster som ibland hävdats. Handkes Don Juan är en berättare. Han vilar ut hos Handke i Paris efter amorösa äventyr i Kaukasus, Nordafrika och Norge, och genom sina berättelser skapas inte en individ, utan ett flöde som gestaltar en sorts förförelse, den kanske mest sofistikerade av alla – icke-förförelsen.
Handkes Don Juan gör inget – han bara är, och väntar in sina kvinnor. Ty Don Juan är inte en testosteronstyrd medelhavsmacho, utan snarare en bärare av en stor sorg efter förlusten av sitt barn. Sorgens fläckar i hans ansikte ger det en spänning som många kvinnor dras till och det är sorgen och bristen som skapar suget i Don Juans person, verkar Handke vilja säga. I denna bok säger han det med en ny spänst och fräschör som är den bästa på tio år.

Denna text finns med i min bok “Vägen till Mitteleuropa” från 2006, utgiven av Staka bokförlag.

Facebooktwitter

Paracastextilierna än en gång. Boel Ulfsdotters slutreplik i GP den 3/9

Den 3/9 skriver Boel Ulfsdotter att Ann-Marie Ljungbergs och min bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet” är en “vitbok” som “försvarar författarens tjänstemannautövning i samband med affären kring Paracastextilierna”.

Ordvalen sammanfattar på ett ganska bra sätt Ulfsdotters uppfattning (som delas av många, jag vet) att textilierna borde stannat i Göteborg. Det kan man naturligtvis tycka. Men tyvärr är Paracastextilierna ett exempel på den allra värsta sortens uppköp av utländska kulturföremål.Textilierna plundrades ur gravfälten i Peru i slutet av 1920-talet, såldes på svarta marknaden, smugglades ut ur Peru mot den dåvarande gällande peruanska lagstiftningen och tullklarerades inte på sedvanligt sätt i Göteborg, utan lådorna med textilierna transporterades direkt till Göteborgs museum där de öppnades och textilierna införlivades med samlingarna.
Att många andra länder och museer gjorde på samma sätt vid denna tid ursäktar dock inte förfaringssättet. Det är förvånande om Ulfsdotter anser att detta är en rimlig process.
I ICOM:s etiska regler kan man läsa följande om återföring av kulturföremål i avsnitt 6:2.
“Museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återföring av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk. Detta arbete bör föras på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning. Detta är att föredra framför åtgärder på politisk eller regeringsnivå”.
I avsnitt 6:3 står följande att läsa:
“När ett ursprungsland eller ursprungsfolk ansöker om återlämnande av ett föremål som bevisas ha blivit exporterat eller på annat vis överförts på ett sätt som strider mot principerna för internationella och nationella konventioner, och som kan vara del av det landets eller folkets kultur- eller naturarv, bör det berörda museet om det har juridisk möjlighet att göra det, snabbt ta ansvar för att åtgärder vidtas för att samarbeta om föremålets återlämnande.”

Detta är verkligheten så som den ser ut runt om i världen, där man gör andra bedömningar än Ulfsdotter. Island krävde i dagarna tillbaka sagor från vikingatiden ifrån Danmark. Frankrike har beslutat att föra tillbaka 90 000 föremål till afrikanska stater. Några av världens främsta experter för den här typen av frågor finns på Stiftung Preussischer Kulturbesitz i Berlin. Stiftelsen äger och förvaltar de tyska statliga museerna bland andra Altes Museum och Neues Museum i Berlin. Det var de experterna jag inhämtade underlag från i denna komplicerade fråga. Deras utlåtande var i korthet att Göteborg omedelbart måste inleda förhandlingar om återförande. Jag har inget specifikt intresse att utpeka varken chefen för Världskulturmuseet, dåvarande kulturministern eller kulturdepartementet för bristande engagemang i frågan. Men man lämnade inledningsvis över ansvaret till Göteborgs stad. Efter ett tag tog man upp tråden igen och dåvarande chefen för Världskulturmuseet bidrog till att försöka hitta en lösning för att få textilierna att stanna i Göteborg. Detta avvisades dock av Peru när förhandlingen kom i skarpt läge.
Jag har inte heller någon ideologisk grund för agerandet, som Ulfsdotter försöker påskina, utan min enkla uppfattning, som delas av många, är att man inte bör försköna eller skriva om den här typen av historiska händelser. Att vifta bort Perus krav som oskäligt var och är inte möjligt. Självklart kan och bör man diskutera denna och liknande frågor för att utveckla och förbättra kunskaperna och de nya omständigheterna kring de globala kulturarvsfrågorna och det finns i alla ärenden enskildheter som kunde gjorts på annat sätt. Men Ulfsdotter har inte, trots ganska stort utrymme i GP, kunnat redogöra för ett enda argument varför återlämnandet var felaktigt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den saken.

Facebooktwitter