1930 skrev den österrikisk-ungersk-tyske dramatikern Ödön von Horvath pjäsen “Italienische Nacht” som handlar om en krog i Bayern, där socialdemokraterna försöker samla ihop sig inför hotet från nazisterna.
Den 1 februari 1931 deltog dramatikern i ett liknande möte på Gasthof Kirchmair i den bayerska byn Murnau. Mötet urartade i ett stort slagsmål mellan den socialdemokratiska majoriteten i rummet och ett femtiotal nazister efter att en nazistisk talare utropat “Heil Hitler” och nazisterna stämt upp “Horst-Wessel”-sången. Ett trettiotal personer skadades och inredningen på krogen totalförstördes. I programmet till Thomas Ostermeiers uppsättning av von Horvaths pjäs, som hade premiär på Schaubühne den 23 november, finns dramatikerns vittnesmål i den så kallade Saalschlacht-processen i Landesgericht i München den 31 oktober 1931.
Pjäsen som Horvath påbörjade något år tidigare hade premiär den 20 mars samma år på Theater am Schiffbauerdamm (idag Berliner Ensemble).
Det är med ungefär liknande konstnärlig precision och känsla för samtiden som Thomas Ostermeier sätter upp pjäsen. Texten bearbetades tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer under vintern 2017/2018 och skulle haft premiär i våras. Sjukdom i ensemblen gjorde dock att premiären fick flyttas fram till november. Det är den tredje av tre politiska analyser av samtiden som Ostermeier nu har satt upp. Den första var Arthur Schnitzlers “Professor Bernhardi”, den andra var bearbetningen av Didier Eribons essäistiska roman “Tillbaka till Reims” (“Rückkehr nach Reims”) och nu då “Italienische Nacht).
“Italienische Nacht” är en på många sätt gastkramande föreställning. De försoffade och oeniga socialdemokraterna inne på krogen vill hålla fast vid sina illusioner om en sorts problemformuleringsprivilegium och vill inte för något i världen avstå från sin årliga italienska temafest med medelhavsmat och smäktande toner av italienska schlagerlåtar. Vridscenen vänder fram krogens utsida där både vänstermän och nazister försöker komma överens med eventuella flickvänner och även prostituerade, på väg till utedasset.
Medvetet framställs nazisterna som betydligt mer försigkomna och de vinner även samtliga kvinnors gunst, där på krogtrappan, medan vänstermännen lommar in i den sönderfallande gemenskapen inne på krogen igen. Riktigt obehagligt blir det när man genom krogens fönster skymtar riksflaggan, med hakkors och allt och en ganska stor grupp nazister på 12 -15 personer skanderar “Volksverräter” (Folkförrädare – som man även använt på senare tid om Angela Merkel och hennes “Wir schaffen das-politik i migrationsfrågan). När den stackars krögarhustrun av ekonomiska skäl tvinga acceptera att boka även en nazifest med vitmaktmusik inne på krogen blir det för mycket och slutligen kommer det oundvikliga slutet med krogslagsmål och allmän upplösning. Slutscenen med en nästan folktom krog och skanderande nazister på utsidan gör att åtminstone jag lämnar salongen med magknip.
Det är som alltid med Thomas Ostermeier en lysande föreställning in i minsta detalj. Han arbetar här med sitt team och Nina Wenzels scenografi, Ann Popens kostymer och Urs Schönebaums ljussättning skapar den realistiska scenmiljö som ändå på något märkligt vis har något drömskt över sig. Floran Borchmeyer är, som tidigare nämnts medförfattare till denna textversion och dramaturg och Nils Ostendorf står för musiken.
Dagen efter premiären, den 24 november, inträffade den första stora demonstrationen i gula västar i Paris. Det görs just nu många försök att tolka orsakerna till dessa demonstrationer, och inte oväntat används de för att understryka olika politiska hållningar. Det är nog inte så lätt att det bara handlar om förbannad landsbygdsbefolkning som är arga över stigande bensin- och diesel-priser och på Macrons politik. Den närmaste tiden får väl utvisa vad som hänt och händer. Men åtminstone delvis är det nog ett utslag av de (höger-) populistiska vindar som sveper in österifrån, underblåsta av ryska oheliga allianser med Steve Bannons “The Movement” och diverse högerpartier i europeiska länder vars första steg är att slå sönder Europa som vi känner det under 2000-talet, med Brexit som ett första steg.
Slutligen, på söndagen den 25 november, genomfördes tre seminarier på Schaubühne om hur vänstern ska formera sig mot denna högerpopulistiska våg som nu siktar in sig på valet till Europaparlamentet under våren 2019. Initiativtagare var just den franske sociologen, filosofen och författaren Didier Eribon, som tillsammans med Thomas Ostermeier med flera på Schaubühne planerat och sedan genomförde denna konferens, med ekonomiskt stöd av Rosa-Luxemburg-stiftelsen.
De tre seminarierna som började vid lunch och höll på långt in på kvällen hade tre teman; “Vänsterperspektiv på den ekonomiska politiken och socialpolitiken”,
“Solidaritet i tider för när länder vill skapa nya gränser: För en ny invandrings- och asylpolitik” och det avslutande seminariet om “Vilken vänster vill vi ha” som leddes av journalistenTania Martini. Deltog gjorde Didier Eribon, den franska parlamentarikern Daniele Obono, den kroatiska filosofen Srecko Horvat och Kevin Kühnert, tyska socialdemokraternas smartaste påläggskalv och ordförande för ungdomsförbundet.
Debatten pågick i nästan tre timmar och var oupphörligt intressant, även om alla inlägg inte var det. Sammanfattningsvis är det svårt att säga något annat än att det inte, med utgångspunkt i de olika positioner som kom i dagen här finns någon samlad europeisk vänster, utan istället ett pärlband av olika ståndpunkter, som även förstärktes när publiken fick möjlighet att ställa frågor. Där fanns allt från besvikna sossar som längtade tillbaka till socialdemokratins storhetstid under nittonhundratalet till personer som saknade de identitetspolitiska perspektiven och rättigheterna för medborgare från de tidigare franska kolonierna. Det var både Rosa Luxemburg och Frantz Fanon, för att sammanfatta saken i en mening.
Didier Eribons förslag till hantering av denna mångfald framstår så här i efterhand som det enda möjliga för att kunna påverka Europavalet nästa år. Vänstern, oavsett inriktning, måste enas om kanske fem, eller varför inte tio, viktiga frågor som man sedan måste planera gemensamt inför valet. Vilka frågor som detta borde vara hann man inte komma fram till. Men klimatfrågan, social rättvisa och planering inför ännu större migrationsrörelser på grund av klimatkrisen torde vara tre centrala frågor som måste drivas och då inte bara ur ett vänsterperspektiv.
När vi lämnade teatern och promenerade genom den fortfarande ganska milda kvällen nerför Kurfürstendamm kändes det som om vi varit med om samtidsteater när den är som allra bäst och griper rakt in i det som händer utanför huset i det omkringliggande samhället och att vi även deltagit en intellektuell debatt om Europas och världens framtid i hjärtat av Europa.
Ich habe immer einen Koffer in Berlin.
