Författare: Björn Sandmark

Out of he blue släpper plötsligt Bob Dylan en ny låt – “Murder Most Foul” mitt i en av de värsta globala kriserna på decennier. Jag tänker inte spekulera i den saken, men när jag satt med texten och lyssnade igenom en för andra gången fastnade jag för den första versen som jag inte kan låta bli att kommentera. (Jag vill här passa på att önska alla som eventuellt har synpunkter på ytterligare en gubbkommentar till Dylan en fin och solig lördag.:) ) Den handlar alltså om mordet på president John F Kennedy i november 1963. Det finns en film som dokumenterar saken live. För att förstå den här texten är det nödvändigt att ha sett filmsekvensen.

Här är texten:
“Twas a dark day in Dallas, November ´63
A day that will live on in infamy
President Kennedy was a-ridin’-high
Good day to be living’ and a good day to die
Being led to the slaughter like a sacrificial lamb
He said, “Wait a minute boys, you know who I am?”
“Of course we do. We know who you are.”
Then they blew off his head while he was still in the car
Shot down like a dog in the broad daylight
Was a matter of timing and the timing was right
You got unpaid debts, we’ve come to collect
We’re gonna kill you with hatred; with no respect
We’ll mock you and shock you and we’ll put it in your face
We’ve already got someone here to take your place

Själva berättelsen här kanske kan sammanfattas med att presidenten sitter i baksätet på en stor amerikansk bil, Cadillac eller kanske Pontiac. Vid hans sida sitter hustrun Jackie. Han sitter lite högre, vinkar i solen, vinkar till de man kör förbi. Plötsligt kommer skottet, rakt i hans huvud, han sjunker ner i baksätet och Jackie håller om honom. Dylans rad “President Kennedy was a-ridin-high” koncentrerar för mig hela situationen. Han tror sig vara bland vänner, vill att publiken ska se honom, så att han kan se dem, vinka, vara den tillgängliga presidenten som rör sig bland folket. I texten därefter antyder Dylan att han hade varit tveksam till detta, men blivit övertalad till det av sina medarbetare, CIA, FBI, eller någon annan inblandad. Å ena sidan öppnar Dylan för att det kan vara en komplott, men det behöver kanske ändå inte vara det. Det “They” som “blew off his head” kan lika gärna vara en annan fiendekonstellation som fanns inom eller utom staten.

Vid den här tiden pågick visserligen det kalla kriget med Sovjetunionen och Kennedy hade varit mycket nära att starta ett kärnvapenkrig mot Sovjet i samband med händelserna i Grisbukten på Kuba, men få trodde nog ändå att USA skulle kunna förlora ett eventuellt krig mot Sovjet. Med andra ord, i det ögonblicket när “President Kennedy was a-ridin`-high” där i Dallas var han världens mäktigaste person. Skottet föll och i ett ögonblick, streamat live föll han ner knät på sin hustru och dog lite senare. Och blev ett minne.På en sekund.

Är detta då en sång om USA:s historia, om händelsen som var början på en lång nedgång från att ha varit den obestridda globala ledaren efter att ha avgjort två världskrig och försökt skapa en tydligare världsordning? Möjligt, men på ett annat plan är det också i denna skildring en sorts metapoetisk berättelse om striden mellan godhet och ondska. Det är en opposition som Dylan har återkommit till under hela sitt liv. Jag minns inte nu var jag läst det – men ett av de citat som jag alltid kommer tillbaka till när det gäller Dylans idévärld är den i mina ögon förklarande frasen:
“God is the greatest, but Satan rules the world”.
Och det är kanske i den meningen man ska förstå delar av den här sången?

I alla människors liv finns det några händelser som sker utanför familjen och i den närmaste omgivningen, i det politiska livet, i miljön eller på ett annat globalt eller mera lokalt plan som påverkar oss på olika sätt. När Kennedy mördades var Dylan 21 år. Det är inte svårt att gissa att händelsen påverkade honom starkt. Andres Lokko skrev i SvD att hela låten “Murder Most Foul” är Dylans avsked till världen, ur hans 78-åriga perspektiv. Kanske, det kan jag inte bedöma.

Bortsett från alla spekulationer om det lyssnar jag på den här låten (diktverket, monologen, stream of consciousness) som en sorts koncentration av olika viktiga händelser och olika konstnärlig, musikalisk påverkan från Dylans liv. Vi bär alla med oss sådana minnen. Det Dylan gör här är inte bara att rabbla upp betydelsefulla saker och händelser, utan lyfter upp hela förloppet till ett annat plan och lägger det därmed i en särskild låda i evighetens stora minnesbyrå, västan om sol och östan om måne.

Det gör förstås också, som all god litteratur, att jag som lyssnare och läsare funderar över mina egna minnen. När Kennedy sköts var jag tre år, så jag har inga minnen av detta. Men när jag tänker igenom de flashar som kommer upp av livsförändrande händelser är det kanske först den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Därefter atomkrafthaveriet i Tjernobyl 1986, Berlinmurens fall 1989 (standing out in gold), och på senare år resultaten i det amerikanska presidentvalet och Brexitvalet i Storbritannien. Vi är mitt i klimatkrisen som påverkar oss alla. Från sidan kommer nu Corona-pandemin och kastar om allt. Och så kliver Dylan fram och släpper detta mästerverk som flyttar fokus en bit. Åtminstone för mig och några till, tror jag.

Prospero heter ett europeiska nätverk som Göteborgs Stadsteater och Backa Teater är medlemmar i. Vi hade ett möte inbokat i Paris till den 7 mars och dagen innan stämde vi av på teatern om jag skulle åka eller inte. Skälet till tvekan var förstås det allt mer utbredda Corona-viruset. Vi gjorde ändå bedömningen att det borde gå bra, så jag åkte. Två personer lämnade återbud samma dag, teatercheferna i Bologna i Italien och i Zagreb i Kroatien. Jag nämner detta för att själv förstå hur snabbt utvecklingen har gått de senaste dagarna.

I anslutning till Parismötena åkte jag vidare till Liège i Belgien för att vara med på Backa Teaters gästspel på Théatre National de Liège. Man spelade Adel Darwishs pjäs “Hierarchy of Needs” som regisserades av Mattias Andersson. Det visade sig att den sista föreställningen på onsdag kväll också blev den sista under Liège-festivalen.
Jag kom hem sent på onsdag kväll och under torsdagsförmiddagen planerade vi för hur vi skulle arbeta vidare under de rådande omständigheterna. Vid lunchtid hade vi en plan och då fick vi meddelandet att en av våra medarbetare var i karantän hemma på grund av Corona. Då var det bara att ändra all planering. Strax innan klockan 15 hade vi hanterat de akuta frågorna och meddelade att vi stänger ner med omedelbar verkan; av arbetsmiljöskäl och av hänsyn till publiken. Nu tar vi en dag i taget och följer utvecklingen.
Varken Paris eller Liège har hittills drabbats särskilt hårt. Läget där påminner om hur vi har det i Göteborg ungefär.

I lördags kväll såg jag “La Ménagerie de verre” (Glasmenageriet) av Tensessee Williams i regi av Ivo van Hove på Odéon. Pjäsen var Williams första och hade premiär 1944. Den är inte så ofta spelad i Sverige, senaste gången dock 2017 på Fria teatern i Stockholm, som också turnerade med den. På många sätt kändes det nästan som om handlingen förebådar vad som ska komma – den utspelar sig i Södern i USA under trettiotalets depression, hur en familj (som troligtvis hade likheter med Williams egen) försöker klara sig i en tillvaro av ekonomisk brist, men också brustna illusioner. Ivo van Hove annonserar inledningsvis med sonen Tom att detta snarare är en symbolistisk tolkning av dramat, vilket understryks av de marsdrömsliknande målningarna i scenografin, som är en interiör från familjens hem. Inledningen är verkligen omtumlande på många sätt, efter hand bromsar handlingen in och de symbolistiska dragen går över i en betydligt mera socialrealistisk dialog. Isabelle Huppert är stark som modern, men även Justine Bachelet spelar övertygande som den lätt handikappade och inåtvända dottern Laura. Nahuel Pérez Biscayart är både berättare och spelar sonen Tom som sannolikt också är författaren själv. Den inringda friaren Jim, Toms arbetskamrat, har en kort men uttrycksfull tid på scenen och spelas av Cyril Gurei.
Den vackraste scenen är nog ändå när Laura tar fram sitt glasmenageri och ställer det längst fram vid scenkanten och lämnar över en av figurerna till Jim som hon blivit allt mer förälskad i. Sedan går det efter ett ganska långt, delvis statiskt mittparti, snabbt och föreställningen sluter den symboliska cirkeln på ett för mig djupt medryckande vis.

Dagen därpå, i söndags, begav jag mig ut till Ateliers Berthier vid Porte de Clichy, som är Odéons andra scen. Den ligger i anslutning till och delar vissa lokaler med Parisoperans lagerbyggnader. På Berthier spelades nu Maurice Maeterlincks “Pelléas et Mélisande”i regi av Julie Duclos, en ung mycket begåvad regissör. Pjäsen hade urpremiär 1893 och brukar betraktas som ett symbolistiskt drama och gjordes även om till opera av Claude Debussy. Pjäsen handlar om Mélisande som har gått vilse i skogarna och förlorat sin krona i en fors. Hon möter Golaud, som övertygar henne att följa med honom hem och de blir ett par. Hemma på slottet vinner hon kungens förtroende och efter ett tag blir hon kär i Golauds bror Pelléas. Deras relation blir allt starkare och till slut upptäcker Golaud förhållandet, mördar sin bror och sårar Méllisande, som kort därpå föder ett mycket litet barn och sedan avlider.
Julie Declos har moderniserat pjäsen och det är påfallande hur skickligt hon lyckats. Filmsekvenserna möjliggör helt andra bakgrundsscener och förstärker symbolismens bilder på ett effektivt sätt.
Är det en slump att Ivo van Hove och Julie Declos båda vänder sig mot symbolismen? I det förra fallet var det en förändring av ursprungsdramats karaktär, i det senare en förstärkning. Kanske en ny trend inom teatern just nu?

På måndagen hade jag möte med Odéons programchef och han berättade att en nedstängning av de franska teatrarna nu var nära förestående. Igår, fredagen den 13 mars, kom beslutet att begränsa scenerna till 100 personer, vilket i praktiken är en stängning.

På måndag kväll var jag på Comedie Francaise och såg Thomas Ostermeiers kritikerhyllade “La nuit des rois ou tout ce que vous voulez”
(Trettondagsafton) av William Shakespeare. Richelieu-salen var helt fullsatt och det var knäpptyst i de nästan tre timmar föreställningen (utan paus) varade. Jag tycker att Thomas Ostermeier gör lysande teater, så också här. Denna gång bara en scenbild, en sorts diffus sandstrand och en smal spång rakt igenom parketten som används för de flesta entréer och sortier. Ostermeier arbetar oftast med scenografen Nina Wetzel och jag tycker att man i hans föreställningar alltid känner igen den utsökta precisionen i skådespelet, ljus, ljud, scenografi och textbearbetningarna som alltid är respektfulla, men som ändå bidrar till att öka den samtida aktualiteten i uppsättningen. Ytterst handlar nog denna uppsättning ändå om en sorts återskapande av en mindre moraliserande syn på kärleken än under långa perioder i Europas historia. På många sätt kanske också en återgång till den friare livsstil som faktiskt var den vanliga under Shakespeares tid och under renässansen, också innan heteronormen tog över. Möjligen är det detta som är Ostermeiers statement med föreställningen. Publiken uppskattade den väldigt mycket, så också jag.

Nyligen läste jag att bra teater skapar en stämning i salongen som gör att publikens hjärtan klappar i takt under föreställningen. Det var min upplevelse att detta faktiskt hände där. Under de knappa tre timmarna hörde jag högst ett tiotal gånger att någon i publiken hostade till, vilket var påfallande lite för att vara senvinter. Hur man ska tolka det är kanske upp till var och en.
Det var dock med tankarna fulla av teater som jag på tisdag morgon satte mig på tåget till Liège för att vara med på Backa Teaters gästspel. Och även det var underbart att se. Det är bara att hoppas att Coronaviruset försvinner snart, så att scenerna kan öppna igen. Teater är helt enkelt nödvändigt.

Under mina dryga sex år på Kulturförvaltningen arbetade jag större delen av tiden med frågan om de tvåtusenåriga Paracastextilierna från Peru. De köptes upp av den svenske honorärkonsuln i Lima, Sven Karell, på svarta marknaden efter att de plundrats från gravar i utanför Pisco (som ibland kallas Paracas) under tjugotalet och smugglades ut ur landet, delvis med diplomatpost, tullklarerades inte, utan packades upp först på Göteborgs museum, som var mottagare av donationen.
Detta är en på många sätt komplex fråga och tar en del tid att sätta sig in i. I Göteborgs-Posten kritiserades boken hårt på felaktiga grunder av en kritiker som saknar djupare kunskaper i frågan.
Därför var det extra roligt att en av landets experter på den här typen av frågor och processer, Stefan Jonsson, nu lyfter boken i en essä om det koloniala arvet i Dagens Nyheter den 1 mars.
Texten handlar om den komplicerade väv av skuld och historiska omständigheter som följer med de etnografiska museerna runt om i världen. Jonsson diskuterar Göran Collstes bok “Historiska rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid” som givits ut av Daidalos bokförlag och en engelsk bok av Catherine Hall och Nicolas Draper “Legacies of British Slave-Ownership: Colonial Slavery and the Foundation of Victorian Britain” från Camebridge University Press. Jonssons slutsats är att den historiska skuld som kolonialmakterna har gentemot de tidigare kolonierna sannolikt aldrig kommer att kunna betalas av helt.

I detta sammanhang lyfter Stefan Jonsson fram den bok Ann-Marie Ljungberg och jag skrivit om Paracaskulturen i Peru och om den process jag var ansvarig tjänsteman för mellan 2009 och 2014. Boken heter “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” och den kom ut på Bokförlaget Korpen i somras.
Jonsson skriver:
“En annan del av samma diskussion handlar om kulturarvet. På västvärldens museer diskuteras återlämning av föremål. Museerna är ofta bra på att finna svepskäl för att behålla stöldgodset. Ett föredöme är Göteborgs stads och Världskulturmuseets återlämning av de tvåtusenåriga Paracastextilierna, ett hundratal mysteriösa och spektakulärt vackra mantlar och gördlar som i början av 1900-talet grävdes fram i Paracasregionen i Peru. År 2009 producerade Världskulturmuseet utställningen “En stulen värld” som förklarade för besökarna hur dåtidens museichefer dragit fördelar av den koloniala ordningen för att smuggla dem till Göteborg.
Björn Sandmark, dåvarande kulturchef i Göteborg och nyckelperson i striden om Paracastextilierna, dokumenterar tillsammans med Ann-Marie Ljungberg processen i “Paracastextilierna i Göteborg”. I samarbetet mellan politiker och museifolk i Göteborg respektive Lima ser han ett exempel på en gottgörelse som gör båda parterna klokare och rikare, dels för att de bidrar till historisk rättvisa, dels därför att båda gynnas av ömsesidigt samarbete.”

Det är förstås värmande ord, efter en lång och komplicerad process och jag vill också passa på att lyfta fram den politiska processen i staden som föredömlig. De tre ordförande som satt i Kulturnämnden under denna tid, Helena Nyhus, Thomas Martinsson och senare Mariya Voyvodova arbetade mycket konstruktivt med sina nämnder och kollegor i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och inom partierna. Det var aldrig en politisk stridsfråga, utan man delade förvaltningens bedömning att detta var rätt väg att gå. Paracastextilierna i Göteborg är sannolikt de mest värdefulla föremål som lämnats tillbaka till sitt ursprungsland. Det känns fint att tänka på inför den sista leveransen textilier som enligt planen ska lämna Göteborg under stadens 400-årsjubileum 2021. Då firar även Peru sitt tvåhundraårsjubileum. Det finns alltså anledning att fira!