Författare: Björn Sandmark

Ännu äldre än Notre Dame är kyrkan Saint-Germain-des-Prés, vilken låg invid ett benediktinerkloster som förstördes under franska revolutionen. Kyrkan invigdes 558 e kr och har genom seklen härjats och byggts upp om och om igen, mycket av dagens kyrka kom faktiskt till redan 1163 och kvarteren har varit ett centrum för intellektuellt och konstnärligt liv i hundratals år. Det är bara att gå in där och se hur det i ena delen av kyrkan finns romanska fönsterbågar medan det i koret med sin östra absid finns tydliga exempel på gotisk arkitektur. Det är lätt att först tro att det är en gotisk kyrka, men ju närmare man undersöker saken, desto mera osäker blir åtminstone jag.

Första gången jag var i Paris var under gymnasietiden, tillsammans med familjen. Vill minnas att det blåste hårt och var kallt. Vi hamnade på fel ställen hela tiden, men till slut fick vi kokt makrill i vitlök på en liten krog i Montmartre. Man sade då att det är lika lätt att hitta en dålig restaurang i Paris som en bra i London och det är möjligt att det förblivit så. Minnet av det vänliga och charmiga London förmörkade nog också min Parisupplevelse. Då var man fortfarande snorkig mot alla som inte pratade bra franska.

Men bara några år senare var jag där med min dåvarande hustru Ingrid, som arbetade som internationell mannekäng och jobbade av och till i Paris. Minns att vi körde dit med hennes VW Golf på Långfredagen från Düsseldorf där hon bodde då och hittade en parkering strax utanför hotellet på Rue de Bac, som dessutom övervakades av två väktare på grund av att en minister bodde i kvarteret.Det var underbara dagar och kvällar. Höjdpunkten var när vi blev hembjudna till en av hennes mannekäng-kollegor som bodde på Rue Trocadero på en fest för folk i branschen. Jag minns att jag pratade med två koreografer som båda dog i AIDS några år senare. Vi satt på terassenen, som var på minst 30 kvadratmeter och dekorerad med grekiska amforor (Magda kom från Grekland) och med full Front View mot Eiffeltornet som låg några hundra meter bort. Det kändes som i en film på något vis, glömmer det aldrig. Fram på natten strövade vi ner längs Boulevard Saint Germain och kom fram till hotellet strax innan gryningen. Jag tror det var 1984.

Några dagar senare hittade jag en liten skylt med texten “Entrée des Artistes”. Den har jag haft utanför dörren i varje bostad jag haft sedan dess. Till slut hamnade den också på omslaget på min senaste bok (där jag är redaktör och skriver flera av texterna) “Sceningång. Tre år vid Göteborgs Stadsteater” som kom ut på Bokförlaget Korpen för något år sedan.
Vi var där en eller två gånger till innan jag tröttnade. Frankrike införde Visumkrav för icke-EG-medborgare, franska marinen sänkte “Rainbow Warrior” i Aucklands hamn, ett fartyg som ägdes av Greenpeace och som var ute för att störa de franska atomsprängningarna i Polynesien. Det var ett bedrövligt övergrepp på alla sätt. Frankrike kändes allt mer fjärran och vi flyttade till Tyskland och upplevde där Murens fall och fick på nära håll se “Följderna av en oerhörd händelse” som Wolf Lepenies kallade processen i sin lilla essä med samma namn. Jag översatte den för Tidskriften Ord & Bild och Korpen ger ut den i år till trettoårsminnet av murfallet, med en uppföljande intervju med författaren, som jag gjorde i Berlin där han fortfarande är verksam, i slutet av februari. Boken ges ut med stöd av Goethe Institutet i Stockholm.

Nästa parisiska misslyckande var hösten 1996, när jag både brev- och telefonledes kommit överens med Peter Handke att ses för en intervju. Men när jag kom dit hade han inte tid – har nog aldrig blivit så snopen för en inställd intervju tror jag. Det var alldeles efter att han givit ut sin fantastiska roman “Mitt år i Ingenmansbukten” och jag hade skrivit en text om för den norska tidskriften Marginal, vars redaktör var författaren Stig Saeterbakken. Stig hade jag av en slump träffat på en författarläsning i Uddevalla något år tidigare. Så det blev inget möte med Handke, däremot gladde sig vår dotter åt ett nästan öde Disneyland/Paris, så att hon kunde åka allt hon ville utan att behöva vänta alls.

Men någonting har till min stora glädje hänt. Sedan 2014 är Göteborgs Stadsteater med i nätverket Prospero och vi genomförde ett projekt över tre år mellan 2014 och 2017 med för oss bra resultat. Mattias Andersson skrev och regisserade “The Misfits”, som gästspelade i Bologna och Rennes under hösten 2016. Vi kunde ta emot två gästspel från Schaubühne/Berlin under samma tid; Katie Mitchells uppsättning “Forbidden Zone” som var hos oss under Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival och Milo Raus “Compassion. The History of the Machine Gun”, som gästspelade på Backa senare på hösten. Nätverksamarbetet ledde också till att Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens folkefiende “Ein Volksfeind” var med på festivalen i augusti 2018.

Eftersom nätverket nu har medlemmar från Spanien och Portugal, Italien, Kroatien, Franrike, Belgien, Holland och Sverige har vi haft de senaste mötena på Odéon-teatern i Paris, vilket gjort att jag varit där några gånger de senaste åren. Och nu är jag tillbaka i den euforiska känslan jag hade då, på åttiotalet, när jag kommer upp ur underjorden vid Place Saint Michel. Något har också hänt. Bemötandet är annorlunda, människor är mjukare, inte så stöddiga och svåra att få kontakt med som förr. Nu, som då, är jag helt förlorad i kvarteren runt Saint-Germain-des-Près. Det räcker att jag sjunker ner i stolen på Café Les Deux Magots, så är det som att trycka på en knapp och bara att sätta igång och skriva. Javisst, det är en turistfälla av stora mått, men det spelar ingen som helst roll. Det är något kring det där torget, framför kyrkan, men sina blankslitna gatstenar som glänser i regnet som inspirerar mig. Mötet på Odéon brukar börja klockan 13, så om jag har tur med pendeln in till stan kan det bli drygt två timmar skrivtid. När vi nu sågs förra veckan och bestämde nästa steg i samarbetet var det inte längre som att sitta bland kollegor, utan bland vänner. Ser så fram emot det vi ska göra nu.

På resan ner denna gång hade jag med mig Horace Engdahls nya lilla bok “Nattens mänsklighet”, som dock skildrar andra kvarter och en annan tid. Alastor press har givit ut den och den passar bra in i deras huvudutgivning av franska författare, som Baudelaire och Rimbaud, men även J K Huysmans och andra starkt parisiska författare. Engdahl skriver om Rétif de la Bretonne vars bok “Les Nuits de Paris” (Paris nätter) kom ut 1788, alltså kort innan franska revolutionen. De la Bretonne skrev om sina upplevelser från sina nattvandringar i kvarteren runt Palais Royal, där nattlivet och inte minst prostitutionen pågick för fullt efter mörkrets inbrott. Engdahl lyfter fram författaren, som länge “setts över axeln som kolportageförfattare”, och menar istället att de la Bretonnes berättande journalistik i själva verket är en av förutsättningarna för den franska realismen med en Balzac som stolt förkunnade att han var en lärjunge, men spår finns även hos Baudelaire och Proust. Engdahl skriver att just det nattliga vandrandet och dess resultat i texterna förebådar modernismens kanske viktigaste modus, de sömnlösa nätterna.

Det är inte svårt att se Engdahl vandra omkring i den parisiska natten och fundera över de senaste årens utveckling i vår egen huvudstad, en plats som på sjuttonhundratalet hade nära förbindelser med det intellektuella livet och makten i Paris. Idag har man fullt upp med sin egen storhet och avfärdar det mest som kommer från Paris som pompöst eller överdrivet, som till exempel president Macrons plädoyer för ett nytt EU för en tid sedan (Lepenies kommentar därtill finns i den kommande boken).

På många sätt är “Nattens mänsklighet” en indirekt och lysande replik på de senaste årens utveckling i Sverige. Nu sätts toleransen på hårda prov, och sedligheten har ersatt den “svenska synden”. Moralisk indignation, som inte sällan går hand i hand med sexuell upphetsning, har blivit ett självklart utgångsläge för många röster både i offentligheten och i det privata. Det som också verkar fascinera Engdahl är att den första av Rétifs böcker skrevs alldeles innan franska revolutionen, som han sedan också förhöll sig till, opportunt eller inte. Det är kanske inte själva revolutionen i sig, utan just omständigheten att något hänger i luften, en enorm förändring som kom att slå sönder det gamla samhället. Man kan undra om det är vad Engdahl också ser framför sig idag? Det finns många möjliga skeenden; ett krossat EU och populismens seger, storkrig, miljökatastrofer, enorma nya hittills oanade folkvandringar. Vad vet jag.
Mot slutet skriver Engdahl:
“Månen sken över palats och kyffen. Det var Ludvig XVI:s Paris, de förfinade kokotternas stad i de försiktiga reformernas land, där alla utom Markis de Sade deklarerade sitt stöd för den goda moralen och sin avsky för övergrepp och där det mesta förväntade ordna sig med tiden. Sådan var Rétif de la Bretonnes verklighet, inte så förfärligt olik vår egen.”

På kvällen måndagen den 14 april brann Notre Dame i Paris. När jag dagen efter skulle kliva av vid Place Saint Michel var stationen avstängd på grund av branden, så jag fick åka vidare till Luxembourg.Jag valde att inte gå förbi den brända katedralen, som på flera sätt förstås binder ihop vår egen tid med tiden kring revolutionen och när Rétif de la Bretonne gjorde sina nattliga vandringar. Då hade katedralen funnits i hundratals år. Nej, de är inte så länge sedan och tiden är kanske ändå inte så olik vår egen.

Av olika skäl hinner jag inte vara med på FIND-festivalen som inleds imorgon på Schaubühne i Berlin. Viktigaste anledningen är förstås att vi själva har en stor premiär på Göteborgs Stadsteater på fredag “Little Shop of Horror, i regi av Angelina Stojcevska. Men jag hann med några dagar i Berlin över helgen. Där är det som vanligt mycket på gång på teaterscenerna.

I fredags såg jag den snart tio år gamla uppsättningen “Fräulein Julie”, dvs Strindbergs “Fröken Julie” i regi av Katie Mitchell på Schaubühne. Det var lätt att konstatera att den håller mycket bra i Mitchells å ena sidan melankoliskt skandinaviska sommarnatt och samtidigt stenhårda klasskamp mellan Julie, Jean och Kristin som även hos Strindberg är starkt framträdande. Andra frågor, som till exempel könskampen, sjunker undan lite, om man inte väljer att se den också som klasskamp, förstås.
Filmkameran har varit med på teaterscenen ända sedan Piscators tid, men Katie Mitchell var nog den första som använde filmen som en konstform i sig, med modern teknik. Och även i “Fräulein Julie” fungerar filminslagen, som används för att skildra vad som händer i de bortre rummen, eller närbilder av Kristins händer, som i verkligheten och synligt för alla, tillhör en annan skådespelare. Den här uppsättningen har gästspelat i ett tiotal länder i världen, bland annat Sverige, där den sattes upp på Globen. Jag skulle föredra att se kammarspelet på en betydligt mindre scen any day.

i lördags såg jag ett genomdrag av Maja Zades nya pjäs “abgrund” (avgrund) i regi av Thomas Ostermeier. på Schaubühne Jag såg även premiären igår, så jag återkommer strax till den.

Den årliga föreställningen av Frank Castorf på Berliner Ensemble är en uppsättning som utgår från Bertholt Brechts “Galileo Galilei” och en bit in i dramat korsas med Antonin Artauds tankar kring teater och pest som ursprungligen var ett föredrag vid Sorbonne den 6 april 1933. I Artauds manus till föredraget, som blev en skandal med få lyssnare kvar när det var över, kan man läsa detta:

“Om det väsentliga är teater som pest, så är det inte för att den smittar, utan för att den, som pesten, är en uppenbarelse, något att sätta fram, frambrytandet av ett särskilt latent, djupare skikt av grymhet, som i sig självt eller i ett helt folk lokaliserar andens alla perversa möjligheter.”

Och den närvarofilosofiska diskursen, brytningen mellan Brechts materialistiska Verfremdung och Artauds mysticistiska pest-analogi i den här uppsättningen utspelar sig på ett liknande sätt som hos Katie Mitchell, delvis framför kameran från ett annat rum. Inte med samma filmiska precision, men med lika stark utväxling.
Det är en ganska djärv (som alltid) korsning Castorf åtar sig här och det mest oväntade inslaget är kanske ändå Galileo Galilei, som spelas av den drygt 85-årige Jürgen Holtz. Han uppträder naken på scenen i en dryg halvtimme i början av föreställningen. Kanske ska det syfta framåt, till hans svek mot sin egen vetenskapliga uppfattning att jorden rör sig runt solen, och inte den förhärskande ptolemeiska varianten att solen rör sig runt jorden. Galilei fick i bokstavlig mening krypa till korset när inkvisitionen tvingade honom att avsvärja sig sin övertygelse, något han i den drygt fem timmar långa föreställningen mot slutet, ensam och halvt bortvänd från publiken, skamset tvingas konstatera. Paradoxalt nog var han ännu naknare fullt påklädd i slutscenen, skulle jag vilja säga. Nämnas här måste också Alexander Dencics fantastiska scenografi, med en månkikare i trä som nog aldrig konstruerats för en teaterscen på det viset förut.

På måndagen blev det ett ytterligare besök på Berliner Ensemble, när Veit Schubert satte upp Brechts bearbetning av “Die Antigone des Sophokles”, som är ett samarbete med Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch. En brechtiansk musikant med kontrabas, gitarr och mandolin stod för inramningen av spelplatsen som var en lutande yta som växte fram efter hand som förståelsen av Antigones förmenta förbrytelse blev allt tydligare och tragedin går mot slutet. Kvar finns bara en blank yta och kung Kreon vansinnig av sorg. Det var en fin högskoleproduktion och det var inte så svårt att gissa sig till vilka i den unga ensemblen som vi snart återser på andra scener.

Premiären av “abgrund” på Schaubühne bevistades bland andra av EU-kommisionärer och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, vilket säger något om förväntningarna på en ny Ostermeier-uppsättning. De uppfylldes också till råge i detta nattsvarta drama om den samtida småborgerlighetens tillvaro intill kanten av moraliska, ekonomiska och psykologiska avgrunder. Var det inte köksrenovering så var det resor och sexrelationers villkor. Hela föreställningen utspelade sig runt just ett postmodernt köksbord, där Christoph Gawenda krampaktigt försökte upprätthålla någon sorts best-practice för parmiddagar. Hans hustru som spelades av Jenny König och hennes trygga sammanhållande funktion raserades när dramats peripeti tippade över i en för alla inblandade bottenlös katastrof. Jag vill inte avslöja hela intrigen här, eftersom jag vet att några av Er kommer att se föreställningen nu eller senare. Både Gawenda och König har för övrigt båda två spelat på vår scen i Göteborg i “Ein Volksfeind” 2018 och i just Katie Mitchells “Forbidden Zone” 2016.
Här testade man en ny sak, hörlurar till alla i publiken, för att alla skulle höra och uppfatta ljuddesignens olika finesser. Inte alls osannolikt att detta kommer att bli vanligare på scenerna framöver.

Det var en intensiv helg på två av de största teatrarna i Berlin och som alltid var det värt varenda minut.

Jag var nog tjugotvå år, hade flyttat hemifrån ett par år tidigare och bodde högst upp i ett hus på Nordhemsgatan i centrala Göteborg. Efter en tid flyttade det in en kvinna som kanske var ett tiotal år äldre än jag på bottenvåningen. Vi hälsade i tvättstugan eller på gården, men pratade aldrig vad jag minns.
Efter en tid började det dyka upp en man som jag först trodde var hennes pappa, sedan visade det sig att det var hennes partner. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en kväll när trapphuset genomskars av fruktansvärda skrik.
Jag gick ut i trappan och på våningen nedanför stod redan paret som bodde under mig i morgonrockar och höll om den blödande kvinnan som grät och skrek: -Ring inte polisen.
En halvtrappa längre ned stod den kraftigt berusade mannen och vinglade fram och tillbaka med en blodig kökskniv i handen. Grannarna hade dock tack och lov redan ringt polisen som avhämtade mannen och kvinnan fick övernatta hos grannarna på soffan.
För mig, som hade haft en trygg och skyddad uppväxt och aldrig konfronterats med familjärt våld var det en omskakande upplevelse. Jag kunde inte sova, utan ältade det jag sett halva natten, innan jag möjligen somnade in frampå morgonen.
Dagen därpå frågade jag grannarna och de sade att kvinnan var ok. Ett par dagar senare knackade hon på och bad om ursäkt för det som hänt. Hon var blåslagen i ansiktet och darrade när hon pratade. Jag sade att det verkligen inte var hon som skulle be om ursäkt utan den förfärliga mannen som gjort det här mot henne. Hon svarade att det är slut nu och han kommer aldrig tillbaka. Kort därpå flyttade hon ut och jag såg henne aldrig mer.
Trots att det är trettiofem år sedan har jag aldrig glömt det där blåslagna ansiktet och den helt tomma blicken.
Nästa gång jag såg den blicken var när jag skulle intervjua den tyska radikalfeministen Alice Schwarzer på redaktionen till tidskriften Emma. Redaktionen låg då på en lite ö i floden Rhen ganska nära Kölnerdomen. Det enda som fanns på ön var en liten borg och man fick veva ner en vindbrygga för att komma över till. När jag kom in i borgen fanns några kvinnor i foajén som tittade på mig med en skräckslagen blick, som slog över i avsky. Det visade sig att det också fanns ett hem för våldsutsatta kvinnor där och de trodde att jag hade lyckats nästla mig in där för att hämta en av kvinnorna. Strax därpå berättade Schwarzer att de där hade några av de värst utsatta kvinnorna i staden, med helt galna män som i vissa falla satt på fastlandssidan dag ut och dag in och väntar på en möjlighet att ta sig över och hämta ”sin” kvinna.

Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous utmärkta bok ”Mammorna”, som alla måste läsa. Den ger de utsatta kvinnorna en röst, en röst som nästan aldrig hörs och som kanske ger läsarna en möjlighet att identifiera den där tomma blicken, blicken utan hopp. Jag har ingen analys av vad som bör göras för att komma tillrätta med detta på ett övergripande plan. Jag känner bara sorg.

Björn Sandmark