“The Seven Streams of the River Ota” av Robert Lepage på FIND-festivalen på Schaubühne/Berlin

När Robert Lepage tillsammans med sitt konstnärliga team Ex Machina arbetade fram “The Seven Streams of the River Ota” på nittiotalet kändes hotet om ett kärnvapenkrig betydligt längre bort än under det Kalla krigets dagar fram till Berlinmurens fall 1989. Men det är historia nu. Jag beklagar verkligen alla unga som inte fick möjligheten att känna vad väldigt många av oss, åtminstone i Europa, kände  under den tiden. Hoppet om en bättre värld i fred och frihet.

Kort efter överfallet på Ukraina hotade Putin med att använda kärnvapen, något som egentligen inte har ägt rum sedan Chrustjov gjorde det under Cuba-krisen 1962. För oss som är gamla nog att minnas terrorbalansen var det många tankar som väcktes till liv igen. Av det skälet kan man kanske säga att Lepages uppsättning är mer aktuell än någonsin.

Hiroshima, där USA släppte den första atombomben i historien, är utgångspunkten. Men hela idén till föreställningen fick Lepage när han besökte Hiroshima 1995. Han hade väntat sig en krigshärjad och förstörd plats, men mötte en levande stad som även bubblade av motsatsen, livsglädje och framtidstro.

I föreställningens första sekunder kliver en liten flicka, Hanako, ut på scenen med en ögonbindel och hon berättar om hur hon först såg bomben explodera och hur elden sedan gjorde henne blind. Jag har aldrig tidigare varit med om att så snabbt, inom trettio sekunder, vara helt fast i en föreställning med hela min koncentration. Jag hittar inte denna scen i boken från 1996, kanske är det något som lagts till under de snart 30 åren sedan premiären. Men i övrigt känner jag igen mig väl när jag läser manuset, som är uppdelat i sju delar, sju strömmar antar jag. Men det slår mig också att floden Ota och dess delta vid Hiroshima kanske är en metafor för hur livet forsar fram, och de sju akterna i denna sju timmar långa föreställning svaret på hur livet i Hiroshima kunde vara, så som det faktiskt visade sig under Lepages besök.

Föreställningens sju akter fokuserar på olika personer som av olika anledningar har en koppling till Hiroshima, antingen direkt, eller indirekt genom möten och händelser i livet. Några av 1900-talets största katastrofer utöver atombomben, vävs in – som Förintelsen i några scener från koncentrationslägret Theresienstadt och AIDS-relaterad dödshjälp i USA under 1980-talet. Allt ses genom speglar på något vis, det skapar en särskild dialektik av olika motsättningar. Men det är den typ av dialektik som återfinns i det österländska tänkandet – konstanta motsättningar såsom öst-väst, manligt – kvinnligt, ödeläggelse och återfödelse, fotokonst och levande teater, som Karen Fricker påpekat.

De finns där som konstanter, som strömmade vatten om man vill, som man aldrig kan kliva ner i två gånger, eller som kanske är just det man kan. Det enda som inte finns är den västerländska dialektikens syntetiserande utveckling, och i just det här fallet är det nog bra så. Slutet knyts ihop av Hanako i kärlekens namn och tomheten när föreställningen är över var monumental. Jag tappade koncentrationen kanske tio minuter under en speciell scen som nog var inledningen i de tidigare versionerna. Den hängde lite i luften tyckte jag då. Aber was Weiss ein Fremder, som Peter Handke brukar säga.

Jag har haft turen att se mycket fin teater de senaste femtio åren. Men aldrig har jag blivit så gripen och uppfylld av något som av denna så speciella föreställning. Här finns allt, tragedi, komedi, rent av farsliknande inslag. Jag skrattade och grät, hela tiden på helspänn. Det var underbart. Det var förenat med vissa ansträngningar för mig att ta mig till Berlin och kunna se den en av de två dagar den spelade på FIND-festivalen. Är så tacksam för att Thomas Ostermeier lyckades övertala Lepage att komma till Berlin, och att jag lyckades ta mig dit.

Facebooktwitter

När teatern spelar rakt in i samtiden

Ibland kan teatern med sin repertoar ligga före sin tid och aktualisera frågor som ännu inte landat i samtidsdebatten. Det hände Göteborgs Stadsteater till exempel 2017, när vi satte upp “Jihadisten”, en pjäs om hur det gick till när IS-anhängare försökte värva personer från Göteborg för att bli terrorkrigare i Syrien. Den debatt som enstaka influencers som Hanif Bali och Katerina Janousch på Twitter drog igång byggde på den sedvanliga förvrängningen av fakta. Ingen av dem hade sett föreställningen och de ljög ihop ett narrativ som passade de antidemokratiska trollstrategier de själva kämpade för att lansera.

När TV-serien “Kalifat” dök upp några år senare hade verkligheten kommit ikapp och trots ett betydligt större genomslag i flera avsnitt på Netflix (bland annat med den dåvarande skådespelaren från Stadsteatern Gizem Erdogan i en av huvudrollerna) uppstod ingen som helst debatt kring om det var lämpligt att skildra hur rekryteringen till IS gick till.

Ibland kan teatern hamna mitt i samtiden. Denna gång skulle jag nog vilja säga att det är en slump, men det visar ändå något om hur det kan gå. I vanliga fall ligger man ungefär två år före när man fattar beslut om en produktion och förbereder dess spelperiod. I lördags hade Anne Washburns “Mr Burns” Sverigepremiär på Göteborgs Stadsteater, i regi av Nora Nilsson. Den handlar om världen efter den stora kärnkraftskatastrofen – onekligen en aktuell fråga när ryska trupper har erövrat den gamla härdsmältan i Tjernobyl och tydligen stulit med sig starkt radioaktiva föremål och material från Tjernobyls forskaravdelning. Det kan ju vara bra att påminna sig om att härdsmältan i Tjernobyl fortfarande pågår i reaktorns inre och den betonginneslutning man skapade efter härdsmältan i april 1986 hade nästan vittrat sönder för några år sedan, när man till slut fick ihop runt 100 miljarder för att skapa en ny betongsarkofag. Atomkatastrofen är något som kan komma vilken dag som helt. Ann Washburns pjäs ställer de riktiga frågorna om ett sådant katastrofläge.

På onsdag är det dags för premiär på Roland Schimmelpfennigs “100 sånger”, i regi av Michael Cocke beställde pjäsen en gång i tiden, när han jobbade i Örebro och nu kommer den upp i en ny version på Stadsteaterns Lilla Scen.  Även “100 sånger” ligger mitt i apokalypsens flöde och handlar om några människors sista tankar och liv strax innan den stora katastrofen tar form. Sällan har väl den offentliga debatten varit så ödesmättad med farhågor för kemiska stridsvapen och mer eller mindre förtäckta kärnvapenhot av  Rysslands degenererade och allt mer världsfrånvända president. För egen del har de här båda föreställningarna gett mig mycket att tänka på och det är en ynnest att få jobba med denna typ av teater.

Den sista föreställningen som ligger mitt i samhällsdebatten är “Tillbaka till Reims” av Didier Eribon i regi av Thomas Ostermeier som spelar på Stora Scen.  Den handlar om ett Frankrike som Eribon försöker förstå när en stor del av den arbetarklass han själv kommer ifrån nu vänt sig till högerpopulisterna Front National, vars ledare Marine Le Pen i söndags kom tvåa i första omgången av det franska presidentvalet. Det är svårt att ligga närmare de stora samhällsfrågorna än vi är just nu på Göteborgs Stadsteater och Pontus Stenshälls repertoarläggning har visat sig ge en nästan kuslig kommentar till läget runt om i världen.

 

Facebooktwitter