Die Ungehaltenen på Maxim-Gorki-Theater i Berlin

I lördags kväll såg jag Die Ungehaltenen (De otyglade) på Gorki-teaterns Studio R. Gorki, som tillsammans med Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz, fått utmärkelsen “Årets teater 2016” i Tyskland, har under flera år blivit allt hetare. På väggen bredvid biljettkassan kan man på en svart tavla läsa följande:

“Vi förbehåller oss möjligheten att tillämpa vår hemfridsrätt och stoppa eller avvisa personer som tillhör högerextremistiska partier eller organisationer, som identifieras som medlemmar i den högerextremistiska scenen, eller som i det förflutna har yttrat rasistiska, nationalistiska, antisemitiska eller andra människoföraktande åsikter.”

Die Ungehaltenen är en pjäs som handlar om femtio år av turkisk-tysk historia i Berlin, som till invånarantalet räknas som Turkiets näst största stad, bara Istanbul har fler invånare och även huvudstaden Ankara har färre turkar än Berlin. Sedan 1965 har det funnits ett avtal mellan Tyskland och Turkiet som reglerar “Gastarbeiter”-frågan och ja – det är en i det närmaste oupplöslig relation som dagens samtidspolitiska kylskåp knappast kan påverka på något djupare sätt. Annat än genom att Tyskland börjat utvisa personer som är födda där och som kanske redan är tredje eller fjärde generationen i landet.

Om detta har Denim Utlu skrivit en medryckande pjäs i regi av Hakan Savas Mican som berättar om Elyas, (Mehmet Atesci). Efter murens fall blir han rotlös i den nya staden. Hans far dör och han sviker sin farbror när han, trots flera års juridikstudier, inser sin hjälplöshet och inte kan stötta farbrodern när denne hotas av vräkning från sin lägenhet i Kreuzberg, där han bott i decennier. Motstånd är lönlöst, Elyas hoppar till sin mors besvikelse av sina studier och hänger desillusionerad på olika krogar i centrala stan, tills han möter den unga kvinnliga läkaren Aylin (Elmira Bahrami). Han drabbas av plötslig kärlek och Aylin är precis på väg tillbaka till Turkiet för att följa sin mor som också flyttat hem. De reser längs Svartahavskusten och Elyas mål är att besöka sin fars grav. Men som många människor som blivit rotlösa förlorar de varandra och och till slut även sig själva.

Den här föreställningen visar med några få svepande omständigheter de oerhört komplexa vävar av relationer, arbete, tankar och minnen som alla dessa miljoner turkiska gästarbetare fört med sig hemifrån, men vad som blir ännu tydligare, bidragit till att skapa ett nytt och annat liv i Tyskland. Att återvända från en exiltillvaro till sitt hemland är en synnerligen komplicerad process, som inte sällan slutar i en dubbel exil, exil från exilen. Samtidigt öppnar sig också en ny möjlighet, kosmopolitens, som möjligen kan bli en allt vanligare hållning i en värld nu helt överlastad av identitetspolitisk nationalism.

Det här är väldigt stark, tysk utagerande och kraftfull teater, som förstärks av musik som de fyra på scenen skapar själva. Verkligen minnesvärt är Elmira Bahramis spröda röst och kraftfulla gitarrspel, turkiska folk- och kärleksvisor. Och nej, av portade högerextremister syntes inga spår. I foajén var väggarna nedsållade av statements från teatern och publiken. Högt uppe under taket stod skrivet med stora bokstäver, alluderande på Hamlet:

“There is something rotten in the state I am in.” Spricht Bände”, som man skulle kunna säga på Humboldtuniversitetets coola servering “Cum Laude” alldeles intill.

Facebooktwitter

Compassion. The History of the Machine Gun av Milo Rau på Backa Teater 11-12 november. Ett gästspel från Schaubühne/Berlin.

Var går gränsen för den europeiska humanismen? Var går gränsen för humanismen överhuvudtaget? Det är kanske ett par av de viktigaste frågorna som den schweiziske regissören och dramatikern Milo Rau ställer i sin kritikerrosade föreställning Mitleid. Die Geschichte des Machinengewehrs eller som den heter på engelska Compassion. The History of the Machine Gun. 

Den svenska varianten på frågeställningen har sedan något år varit hur Europas mest generösa flyktingpolitik på några få veckor kunde transformeras till en av de minst generösa. Den diskussionen är kanske inte avslutad, men stannar här i denna text.

Milo Rau har som regissör ofta arbetat undersökande och bygger sina texter till stor del på intervjuer av människor med olika erfarenheter. Compassion utspelas längs flyktingrutten över Medelhavet och i inbördeskrigets Kongo. Intervjuerna som texten baseras på är med hjälparbetare, präster och krigsoffer. Rau vrider och vänder på motstridiga frågor och ger inga enkla svar. Hur kan vi se på när detta sker? Varför uppmärksammas en död flykting vid Europas gränser tusenfalt mer än tusen döda i inbördeskrigets Kongo?

Ändå skrev Rau nyligen i en essä: “Man får inte sluta hoppas på en verkligt human värld”. Den politiska realismen, eller den globala realismen, som Rau kallar den på annan plats, är en hållning som teatern kan ha för att inte ge upp. Milo Raus projekt, med säte i Schweiz och i Tyskland knutet till Schaubühne am Lehninerplatz i Berlin kallar han “International Institute of Political Murder”. Finns även en programförklaring på dess hemsida; www.international-institute.de av Milo Rau och Rolf Bossart på både tyska och engelska för den intresserade.

På den här bloggen går det att scrolla ned till den 11 november 2015, när jag skrev om Milo Rau i ett inlägg som heter “Vad är global realism? Ett samtal med Milo Rau i Theater der Zeit.”

Compassion är en produktion inom ramen för vårt europeiska teaternätverk Prospero och andra delen av Göteborgs Stadsteaters presentation av tysk samtida teater i Göteborg. Det första gästspelet från Schaubühne/Berlin ägde rum under Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i augusti i år. Då spelades på Götaplatsen Forbidden Zone i regi av Katie Mitchell, en annan av Europas främsta regissörer.

Compassion. The History of the Machine Gun är en mycket stark föreställning om ett brännande samtida dilemma och som inte serverar några enkla lösningar. Vi är väldigt stolta över att kunna erbjuda denna föreställning på Backa Teater den 11 och 12  november. (Kl 19 respektive 18). Föreställningen spelas på tyska, men med tydlig engelsk textning.

Missa den inte!

 

Facebooktwitter