I lördags kväll såg jag Die Ungehaltenen (De otyglade) på Gorki-teaterns Studio R. Gorki, som tillsammans med Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz, fått utmärkelsen “Årets teater 2016” i Tyskland, har under flera år blivit allt hetare. På väggen bredvid biljettkassan kan man på en svart tavla läsa följande:
“Vi förbehåller oss möjligheten att tillämpa vår hemfridsrätt och stoppa eller avvisa personer som tillhör högerextremistiska partier eller organisationer, som identifieras som medlemmar i den högerextremistiska scenen, eller som i det förflutna har yttrat rasistiska, nationalistiska, antisemitiska eller andra människoföraktande åsikter.”
Die Ungehaltenen är en pjäs som handlar om femtio år av turkisk-tysk historia i Berlin, som till invånarantalet räknas som Turkiets näst största stad, bara Istanbul har fler invånare och även huvudstaden Ankara har färre turkar än Berlin. Sedan 1965 har det funnits ett avtal mellan Tyskland och Turkiet som reglerar “Gastarbeiter”-frågan och ja – det är en i det närmaste oupplöslig relation som dagens samtidspolitiska kylskåp knappast kan påverka på något djupare sätt. Annat än genom att Tyskland börjat utvisa personer som är födda där och som kanske redan är tredje eller fjärde generationen i landet.
Om detta har Denim Utlu skrivit en medryckande pjäs i regi av Hakan Savas Mican som berättar om Elyas, (Mehmet Atesci). Efter murens fall blir han rotlös i den nya staden. Hans far dör och han sviker sin farbror när han, trots flera års juridikstudier, inser sin hjälplöshet och inte kan stötta farbrodern när denne hotas av vräkning från sin lägenhet i Kreuzberg, där han bott i decennier. Motstånd är lönlöst, Elyas hoppar till sin mors besvikelse av sina studier och hänger desillusionerad på olika krogar i centrala stan, tills han möter den unga kvinnliga läkaren Aylin (Elmira Bahrami). Han drabbas av plötslig kärlek och Aylin är precis på väg tillbaka till Turkiet för att följa sin mor som också flyttat hem. De reser längs Svartahavskusten och Elyas mål är att besöka sin fars grav. Men som många människor som blivit rotlösa förlorar de varandra och och till slut även sig själva.
Den här föreställningen visar med några få svepande omständigheter de oerhört komplexa vävar av relationer, arbete, tankar och minnen som alla dessa miljoner turkiska gästarbetare fört med sig hemifrån, men vad som blir ännu tydligare, bidragit till att skapa ett nytt och annat liv i Tyskland. Att återvända från en exiltillvaro till sitt hemland är en synnerligen komplicerad process, som inte sällan slutar i en dubbel exil, exil från exilen. Samtidigt öppnar sig också en ny möjlighet, kosmopolitens, som möjligen kan bli en allt vanligare hållning i en värld nu helt överlastad av identitetspolitisk nationalism.
Det här är väldigt stark, tysk utagerande och kraftfull teater, som förstärks av musik som de fyra på scenen skapar själva. Verkligen minnesvärt är Elmira Bahramis spröda röst och kraftfulla gitarrspel, turkiska folk- och kärleksvisor. Och nej, av portade högerextremister syntes inga spår. I foajén var väggarna nedsållade av statements från teatern och publiken. Högt uppe under taket stod skrivet med stora bokstäver, alluderande på Hamlet:
“There is something rotten in the state I am in.” Spricht Bände”, som man skulle kunna säga på Humboldtuniversitetets coola servering “Cum Laude” alldeles intill.
