Höstsäsongen inleddes för mig med Katie Mitchells uppsättning ”Orlando” på Schaubühne i Berlin i början av september. Det var med särskilt stor spänning jag var där, eftersom Göteborgs Stadsteater / Backa Teater är medproducenter till föreställningen, tillsammans med ett par andra av våra kollegor i det europeiska nätverket Prospero, däribland Odéon-Theatre-de-lÉurope i Paris.
Vi hade Katie Mitchells uppsättning ”Forbidden Zone” på teatern 2016, under Dans- och Teaterfestivalen och i våras såg jag hennes nu snart tio år gamla, men fortfarande helt aktuella version av Strindbergs ”Fröken Julie”. Eftersom vi räknar med att som medproducenter kunna ta ”Orlando” till Göteborg lite längre fram tänker jag inte avslöja så mycket om den föreställningen utöver att den är väldigt fin förstås. Och att Jenny König, som spelar huvudrollen, nog kan sägas göra sitt livs roll som Orlando, i denna mycket engelska teateruppsättning.
Ett par dagar senare var det premiär för Thomas Ostermeiers och Florian Borchmeyers version Ödon von Horvaths ”Jugend ohne Gott”. För knappt ett år sedan gjorde samma team även von Horvaths ”Italienische Nacht” som handlade om nazismens framväxt i en liten by i Bayern. Även ”Jugend ohne Gott” sysselsätter sig med trettiotalets Tyskland och en handfull skolungdomar som blir allt mer indoktrinerade och till slut anmäler sin lärare för bristande trohet till Führern. Deras Hitler-Jugend aktiviteter i skogarna utanför hemstaden urartar mot slutet i ett tragiskt mord och även under rättegången ställs gällande rätt mot nazistiska framstötar och det kan bara gå på ett sätt. Det är tät och angelägen teater som inte slutar att fokusera på vad det är som händer runt omkring oss varje dag, men här då med en skarp blick in i historiens spegel.
Thomas Ostermeier blev i år utsedd till hedersdoktor vid universitetet i Göteborg och gjorde ett uppskattat framträdande för studenterna i mitten av september, när han pratade om sitt sätt att arbete.
I mitten av oktober hade vi möte just i Prospero-gruppen för att förbereda en ny EU-ansökan och då kunde jag passa på att se två föreställningar. Först såg jag Albert Camus ”Les Justes” (De rättfärdiga) i regi av Abd El Malik, som i vanliga fall tillhör den franska rap-scenen. Jag läste pjäsen på vägen till Paris och föll rakt in i den starka aktualitet som texten har för terrorgruppens organisation och genomförande av ett attentat, här mot en rysk storfurste 1905, under det första, krossade, revolutionsförsöket. Och om jag hade förväntat mig en rap-version av pjäsen blev jag nog en aning förvånad över den närmast petiga naturalismen i uppsättningen, med lysande vacker scenografi av Amélie Kiritzé-Topor i förra sekelskiftets miljöer och även kostymer. Några rap-liknande berättarscener ramade in föreställningen (särskilt medryckande ”Je suis Foca”, framförd av Foca, som är bödeln i fängelset och som ska avrätta huvudpersonen, som till slut slängde in bomben i storfurstens hästkärra.) Föreställningen sattes upp av Theatre-de-la-ville, som nu var inhyst i Theatre Chatelet, vid norra stranden av Seine, ganska nära Pont Neuf. Jag tyckte om föreställningen även om jag kanske hade hoppats på att just det här teamet skulle ta ut svängarna lite mer.
Dagen därpå såg jag Robert Wilsons uppsättning av Rudyard Kiplings ”Jungle Book” som var en version för barn och unga. Även denna av Théatre-de-la-ville, på privatteatern ”Au 13 -eme” vid Place d´Italie. Där fick jag veta att Théatre-de-la-ville nu varit stängd i tre år för ombyggnad och det verkar dra ut på tiden ännu mer. Därför spelar man på olika ställen runt om i staden.
Det var en visuellt stark version, ljus och mycket sparsmakad scenografi skapade ett vackert rum och den kända historien återberättades i kronologisk och lättbegriplig ordning. Tyvärr lite väl lättbegriplig. Skådespelarna föreläste nästan för barnen, som somnade både här och var i salongen. Man etablerade ingen kontakt med barnen, utan rev av en proffsig show som många gillade, dock inte alla. För mig var nog ljussättningen den allra största behållningen.
Jag vet inte om det går att dra några generella slutsatser av just de här fyra föreställningarna, men åtminstone här skulle jag nog ändå vilja säga att de tyska har en annan angelägenhetsgrad och var betydligt mindre konventionella än just de här båda franska. Men å andra sidan föredrar jag Odéon – där är anslaget lite annorlunda och man samarbetar återkommande med regissörer som Simon Stone.
Jag hoppas hinna få med Anne-Cécile Vandalems uppsättning ”Die Anderen” på Schaubühne i slutet av november, men vet ännu inte om jag hinner åka ner.