Bergmanfestivalen på Dramaten och “Kung Lear” på Göteborgs Stadsteater

I förra veckan var det kollationering, uppstart för repetitionsarbetet, för Pontus Stenshälls uppsättning av William Shakespeares tragedi ”Kung Lear”, som har premiär 27 oktober på Stora Scen. Uppfylld efter ett samtal med ensemblen om Shakespeares tid och språk åkte jag dagen efter upp till Stockholm för möten och teater.
På Kulturhuset Stadsteatern på onsdagskvällen Eyvind Johnssons roman om Stockholm under Andra världskriget i Carolina Frändes regi och på torsdagen på Dramaten där Bergmanfestivalen presenterade ”Hotel Strindberg” från Burgtheater i Wien i regi av den schweizisk-australiske regissören Simon Stone. Jag såg Stones spännande version av Tjechovs ”Tre systrar” i Paris förra hösten, så förväntningarna var högt ställda.

Men på tåget läste jag ”Kung Lear”. Det är Britt G Hallquists översättning och texten har bearbetats av Pontus Stenshäll. Jag märkte att det var några år sedan jag läste den och texten drabbade mig med full kraft. Lear tänker sig en ålderdom där han delar upp sitt kungarike i tre delar, en till varje dotter, men Cordelia blir strax arvlös när hon inte betygar sin kärlek lika uppskruvat som de båda andra döttrarna. De i sin tur uppfyller inte sina löften om att fadern ska få fritt vivre för sig och sin livvakt på ett hundra man och Lear flyr till Dover, där Cordelia och hennes man möter upp med en trupp franker. Alla dör, Lear med den döda Cordelia i sina armar, efter en period av sinnesförvirring och slutlig insikt om att han grovt missbedömt situationen och till slut förlorat allt.

Jag undrar om inte Lear är den svartaste av Shakespeares tragedier, även om maktbegäret hos Macbeth och undergången hos Hamlet också är djupt sorgliga och även där leder till att alla dör.
Kanske för att den uppehåller sig kring människornas allra sämsta sidor – arvstvister leder inte sällan till oläkbara sår och här sviker dessutom alla varandra på alla sätt: Intellektuellt, känslomässigt, erotiskt och i sina olika politiska lojaliteter.

”Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kom hit
till denna skådeplats för narrar.”
(Översättning Britt G. Hallquist)

Och ingen är därmed kanske förvånad över narrens viktiga plats i dramat.
Som alltid hos Shakespeare, även i denna tragedi, finns det ögonblick av exploderande skratt, skrattet som nollpunkt. Skrattet betyder inte alltid glädje, utan kan också vara ett uttryck av djupaste förtvivlan. Men det märkliga med skrattet är dess ontologiska status. Oavsett om någon brister ut i skratt av glädje, över ett skämt, av förtvivlan eller desillusion, så just i själva skrattögonblicket, i själva utbristandet befinner sig medvetandet bortom tid och rum. Det är en sorts ontologiskt noll-läge som är ett av de få, kanske det enda tillfället, när människan är helt fri.

Simon Stone använde även i ”Hotel Strindberg” huset som den freudianska grunden för människans medvetande och på ett liknande sätt som i ”Tre systrar” utspelade sig olika scener parallellt, även om fokus här tydligare var på ett rum i taget. Det var en exposé av scener från viktiga delar av Strindbergs dramatiska produktion; ”Spöksonaten”, ”Dödsdansen”, ”Ett drömspel”, ”Pelikanen” och framförallt ”Fadern” vars strindbergska neurotiska faderskapstvivel ligger och puttrar under ytan hela tiden.
Allt är bearbetat och moderniserat, på ett sätt som möjligen påminner om Shakespeares sätta att skriva om och utveckla konflikten i ”Kung Lear” – den fanns i flera tidigare verk, inte minst ”Leir of Britain”, om en keltisk kung och hans tragiska livsöde, men även de ständigt närvarande konflikterna i hundraårskriget med Frankrike finns med.

Lars Ring sammanfattar Bergmanfestivalen på ett bra sätt i SvD den 4/9: ”Eirik Stubö är klok nog med Bergmanfestivalen länka Dramaten till ett samtida Europa – och nya, intressanta regissörer. Det är ett utmärkt grepp. Vi behöver fler gästspel, mer utblick – och insikter om att den spelstil, den psykologiska realismen, som kommer till uttryck på svenska scener inte behöver vara en evig självklarhet. Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den.”

Jag vill också, som Ann-Sofie Barany påpekade på annan plats, inte glömma bort Ulrika Josephssons stora insats för festivalen.
Kanske Bergmanfestivalen i Stockholm därmed kan bli det som Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival varit sedan nittiotalet. Men med ett tydligare fokus på talteater förstås.

Facebooktwitter