Månad: februari 2018

Under våren 2017 ägnade jag en hel del tid åt att se, fundera över och skriva om Frank Castorfs uppsättning av Goethes “Faust” på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en teater som nu i ny regi heter Volksbühne-Berlin. “Faust” blev utsedd till årets teaterföreställning i Tyskland och den kommer att spelas under Theatertreffen i Berlin i maj, dit de tyskspråkiga ländernas tio viktigaste uppsättningar under året nominerats.
Därför är det med stort intresse jag läser Tomas Forsers “Faustbrev. Tankar om en klassiker” som kom ut nyligen på Bokförlaget Korpen.
Boken är på ett plan en sammanställning av tio brev Forser skrev till Peter Oskarsons ensemble som spelade Faust i Gasklockorna i Gävle för ett par år sedan. Forser var då en av tre dramaturger, och vad jag kan förstå, den som hade ansvaret för att göra research och en teaterhistorisk exposé för att sätta in ensemblen i dramats historiska och litterära kontext – det som en dramaturg alltid gör.
Det kan lika gärna sägas direkt – det är synnerligen intressant läsning.
De tio breven börjar som sig bör i det större sammanhanget och presenterar de viktiga Faust-versionerna genom tiderna, med en av utgångspunkterna i nu Folkteatern-aktuella “Doktor Faustus” som är nyskriven, men delvis bygger på Christopher Marlowe och Faust-traditionen. Det fortsätter sedan fram till Goethes olika försök med “Urfaust” på 1770-talet, “Faust Ein Fragment” 1790, “Faust I” 1808 och slutligen “Faust II” 1832, en text som han arbetade med under sista halvan av sitt liv och sedan förseglade, sannolikt med avsikten att den inte skulle publiceras. Vilket gjordes ändå av en släkting, efter Goethes död.
Efter hand smalnas innehållet av – det är analyser av en av Goethes samtida, Johan Peter Eckermann, som skrev ned sina ingående intervjuer med Goethe, moderna tolkningar Klaus Michael Grübers uppsättning 1982, Christoph Marthalers 1992 och Peter Steins monumentala 22-timmars uppsättning på Expo Hannover år 2000.
Idag grämer det mig allra mest att jag missade Oskarssons uppsättning i Gävle. Steins finns tydligen att tillgå på DVD, de andra kan jag leva utan. Forsers försök att förklara Marthalers dekonstruktion av pjäsen når aldrig utanför Wikipedia-förenklingen av att dekonstruktion är att “plocka isär för att sedan sätta ihop på nytt”. Å andra sidan verkar den vara förhärskande i svensk teaterkritik och jag ger upp min ambition att offentligt diskutera saken vidare.
I de sista breven diskuterar Forser engagerat och oväntat ödmjukt själva Faust-figuren och tycker att det i ärlighetens namn är ett lite oklart slut, när Faust förlorar vadet med Mefisto när han ber att få stanna tiden för att ögonblicket är så skönt. Själva uppgörelsen var ju att han då skulle ge sin själ till djävulen?
För egen del tänker jag att det underliggande motivet här är kristendomens kärleksbudskap, omständigheten att den som dör i en uppriktig känsla av kärlek och tro på Gud ska räddas och ha ett evigt liv i paradiset.
Liknande tankar verkar för övrigt Hilding Andersson, författare till boken “Goethes Faust” från 1924 och son till den förste “Faust”-översättaren Johan Andersson som översatte texten 1853. Andersson skrev, citerar Forser, “Man skulle kunna säga att detta nästan låter som om det vore taget ur katekesen”. Och det ligger onekligen något i det. Goethe var protestantiskt uppfostrad och om än inte troende så väl bevandrad i Bibeln. Att sätta fram djävulen på scenen tyder ju också på ett visst religiöst intresse.
Sammantaget måste jag säga att det var bra att sammanställa dessa Faustbrev från arbetet med “Faust” i Gävle.
Det visar, om inte annat, vad som är en klassiker och varför. Dess samtida relevans.
Men Forser är inte Forser om han inte lyckas slänga in lite sedvanligt gnäll på Göteborgs Stadsteater i efterordet, något jag dock inte tänker kommentera här vidare.
Betydligt intressantare är att läsa de problemformuleringar som hans Faust-läsningar lett till, när det gäller Fausts relevans som utgångspunkt för det fria tänkandet, men som också adresserar en lång rad frågor som allt mer hetsigt diskuteras i samhälls- och kulturdebatten i Sverige Anno Domino 2018.
Intressant är också den retorik med vilken frågorna formuleras. Det är en stil som jag snarast förknippar med Frankfurt-skolans kritiska teori och som är välgörande perspektivrik i sammanhanget. Det rör sig om demokratifrågor, människovärdet och livets värde, vad är samhället, frihet, religion och slutligen vad är en klassiker. På några få frågor lyckas Forser här konkretisera en ofantlig debatt.
Tänker fortfarande på det.

Det är teaterchefen själv, Stephane Braunschweig, som regisserat och gjort scenografin till uppsättningen av “The Scottish Play” som vidskepliga teatermänniskor på olika håll kallar tragedin om den skotske adelsmannen Macbeths uppgång och fall. Vidskepliga för att man inte får uttala pjäsens namn, den som gör det drabbas av olycka. Otaliga är berättelserna om brutna ben, fall från scener, svartsjukedramer och andra större eller mindre tragedier som drabbar de tanklösa, frispråkiga.
På Frankrikes äldsta teater – Odeon, som numera också har det sympatiska tillnamnet Theatre de l´Europe – verkar man inte vidskeplig, utan skriver ut namnet i sin fulla längd på alla affischer och skyltar på och inne i teaterhuset, belägen intill Senaten och Luxemburg-trädgården.
Min franska är blygsam, men eftersom handlingen är väl känd är det inte svårt att hänga med i denna kraftfulla uppsättning, som utspelar sig i nutid, men vad jag kan förstå håller sig till en fransk blankvers som sätter texten i centrum.
Inledningsscenen när Macbeth möter häxorna är grandios med tre höggravida häxor, som under föreställningens gång nedkommer med varsitt barn. De sitter på spänner, som för att vara redo ifall vattnet skulle gå. Väggarna är kaklade, och för tankarna till ett restaurangkök eller ett slakteri, vilket förstärks senare av att en av väggarna är full av knivar på ett långt magnetfäste. Längst in en stor sal, slottsliknande, med ett bord där kung Duncan och hans närmaste män diskuterar de pågående krigen med irländare och norrmän. Jag får känslan av att allt utspelar sig på en samtida konferensanläggning i vilken Shakespeares kanske mest existentiella drama flyttat in – en tidsmaskin för att understryka det allmängiltiga.
En annan sannolikt på samma sätt liknande förskjutning är valet av huvudrollsinnehavare, Adams Diop, som har afro-karibiskt utseende. Jag tänker genast istället på Othello, men det är ingen tvekan om att vi här har att göra med Macbeth. Det jag uppskattar mest med Diops rolltolkning är, förutom det kraftfulla spelet, hans sätt att tydligt gestalta Macbeths största utmaning, den att försöka passa in i en kostym som egentligen är för stor. Det är i mina ögon Macbeths kanske största svårighet – en ontologisk fälla – att vilja omvandlas från att vara en enkel soldat till att bli kung. Det är en förvandling som bara lyckas delvis och slås sönder i den i uppsättningen helt magnifika bankett-scenen, i vilken Macbeth plötslig ser den döde Duncan komma in och sätta sig vid bordet. Ingen annan ser honom ju.
Ännu starkare lyskraft har Chloé Réjon som spelar Lady Macbeth. Har aldrig sett någon spela rollen bättre, tror jag. Hon försvinner omärkligt när Lady Macbeth begår självmord, men det blir oproportionerligt tomt på scenen när hon lämnat. När det oundvikliga slutet kommer rullar Macbeths huvud in på scenen. Det blir som en tydlig punkt för denna starka uppsättning av “The Scottish Play” i fransk tappning.

Ännu har jag inte haft möjlighet att se “Oidipus/Antigone” i Eirik Stubös uppsättning på Dramaten, men letar efter passande datum.
I väntan på det har jag nu istället läst Tidskriften Aiolos temanummer (57-58) om “Kung Oidipus”. Det kan sägas direkt – det är imponerande och uppslagsrik läsning.
“Kung Oidipus” har sedan urpremiären 429 f.kr. spelats genom tiderna utan att förlora sin relevans. Redaktören Niklas Haga påpekar att de tyska idealistiska filosoferna än en gång fördjupade läsningen och lyfte fram de filosofiska sidorna av verket.
Inte minst Hegels närläsningar av “Antigone”, som Sofokles skrev först, men som utspelar sig efter händelserna i “Kung Oidipus”. Hegels läsning finns i ”Andens fenomenologi”, som översatts av Brian Manning Delaney och Sven-Olof Wallenstein 2008. Wallenstein har också medverkat i detta tidskriftsnummer och översatt Hegels text “Övergång till den grekiska världen”, men även Derridas “Glas”.
För Hegel är själva kärnpunkten övergången från den egyptiska mytologin till den grekiska. Hegel skriver om gudinnan i Sais, som har en central roll:
“Detta fördolda väsen utsäger alltså klarheten, solen, att komma till klarhet över sig själv, och den andliga klarheten som den son vilken föds ur henne. Denna klarhet är vad som uppnås i den grekiska och judiska religionen, i den förra i konsten och den sköna människogestalten, i den senare i den objektiva tanken. Gåtan är löst; enligt en betydelsefull och beundransvärd myt dödades den egyptiska sfinxen av en grek och gåtan löstes: innehållet är människan, den fria ande som vet sig själv.” (Ur Hegels religionsfilosofi)
I dramat löser Oidipus sfinxens gåta genom att se människan i sfinxens fråga och sfinxen störtas därmed från sin klippa. För Hegel är detta, som Anders Lindström skriver, “ett avgörande moment i världsandens utveckling” där det symboliska (i den egyptiska världsbilen) ställs mot den klassiska (i den grekiska) och får sin fortsättning i begreppet “Känn dig själv”, vilket Hegel ser som en sammanfattning av kärnan i den klassiska, grekiska perioden.
Men Oidipus bär på denna motsättning inom sig, dialektiken mellan mythos (det egyptiskt mytiska) och logos (den grekiska klarheten) och kommer inte vidare. När han i slutet inser att han mördat sin far och gift sig med sin mor är det just ögonen han sticker ut, vänd mot solen:

“O ve! Nu har allt till sist blivit klart för mig.
Du ljus – nu får jag aldrig, aldrig se dig mer….
(1182-83)

Lika tragisk är förstås “Antigone”, dotter till Oidipus och hans mor Iokaste, som försöker skapa en gravplats åt sin bror Polyneikes, som lagvidrigt stupat i en duell med sin bror Eteokles. Kung Kreon förbjuder Antigone att begrava Polyneikes, vilket hon ändå gör och döms därmed till döden, stängs in levande i ett gravvalv och begår där självmord.
Även “Antigone” har Hegel analyserat i “Andens fenomenologi” och dessa passager har den franske filosofen Jacques Derrida skrivit om i sin synnerligen snåriga, men vackra bok “Glas” från 1974. Derridas Hegel-text ligger dessutom parallellt med en text om Jean Genet och enligt Sven-Olof Wallensteins herostratiska insats att översätta en viktig bit ur “Glas” menar han att Derrida försöker sätta fram Hegels läsning av “Antigone” som en text om den sedliga ordningen, medan texten om Genet istället ska kontrastera i kraft av författarens “osedliga” leverne med återkommande teman som “förräderiet, brottet, antifamiljen och homosexualiteten”.
När jag själv läste “Glas” – det tog ett helt läsår 1987-1988 och då läste jag bara vänstersidorna om Hegel – förstod jag det så att det Derrida försökte göra var att via Hegels tolkning av syskonskapet i Antigone, försökte komma åt en inkonsekvent punkt i Hegels eget liv för att ifrågasätta hela den hegelianska dialektiken. Något ologiskt, som inte passar in i det hegelianska systemet, och han fastnar för Hegels enligt olika utsagor ovanligt starka kärlek till sin egen syster. En sådan, möjligen rent platoniskt incestuös relation, trodde jag att Derrida försökte använda för att visa att Hegels hela systemfilosofi som i resonemanget om “Antigone” just fokuserade på den sedliga familjen, hade en ologisk punkt – en “differance” som Derrida då kallade de avvikelser från de binära oppositionerna i den hegelianska dialektiken.
Men till slut trodde jag mig förstå att Hegel ändå hade förutsett att det skulle komma någon som Derrida, som skulle vilja hitta punkten utanför det hegelianska systemet. Det går inte att hitta den punkten. Var och en som försöker inta en position utanför den hegelianska dialektiken går då i själva verket in i en ny dialektisk relation med systemet. Och till slut blir den införlivad.
Derrida skrev ett ofta diskuterat citat att “Det finns inget utanför texten”, vilket också påpekas av Wallenstein. I någon mening är det åtminstone för mig också ett medgivande till att det inte heller finns någon filosofi utanför systemet. (Hegels).
Hegels tänkande förblir den monolit som inte ens Derrida kan dekonstruera.
Det är till stora delar en njutning att kunna läsa Aiolos nummer om “Kung Oidipus” – denna tidskrift som på djupet ägnar sig åt dramatiken och filosofin på detta sätt.
Inte minst med tanke på hur mycket annat ser ut, runt omkring oss idag.