Den 19 september var nervositeten i den berlinska teatervärlden påtaglig. Herbert Fritsch, mångårig medarbetare på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz hade valt att lämna nya Volksbühne-Berlin och istället börja på en av de tidigare konkurrenterna Schaubühne på Lehniner Platz i Charlottenburg. Klokt av Schaubühne att knyta Fritsch och några av skådespelarna till sig. Frank Castorf går till Berliner Ensemble och René Pollesch till Deutsches Theater, de båda teatrarna ligger i gamla Öst-Berlin, medan Schaubühne alltid legat på västsidan, först vid Halleschen Ufer och sedan åttiotalet vid Kurfürstendamm.
Idag lär inte detta spela någon större roll, men Volksbühne är kanske ändå den teater som bibehållit en identitet som bärare av någon sorts minne från DDR. Frank Castorf kommer själv från Öst-Berlin.
Schaubühne har under många år haft en helt annan estetik än Volksbühne och har alltid varit min personliga favoritteater i Berlin. Thomas Ostermeiers legendariska uppsättningar av ”Hamlet” eller ”En Folkefiende” präglas av en närmast postmodern klassicism med den lysande Lars Eidinger som prinsen av Danmark i grå kostym, avskalat, om än med effektfulla detaljer av mest skiftande slag. Castorf däremot jobbar med teatraliskt överlastade scenbilder, grotesker och otyglad lust eller våld.
Därför var det ganska omtumlande att se Herbert Fritschs uppsättning ”Zeppelin” på Schaubühne i tisdags. Fritsch står för textbearbetning, regi och scenografi. Stämningen var tät. Ostermeier syntes först vid högra parkettingången, strax därpå vid vänstra, sedan inte alls.
Och första entrén gjordes av Ingo Günther iklädd stor cylinderhatt, stora runda glasögon, långt skägg och iklädd en mörkbrun åttiotalskostym med väst. Han steg fram till en Moog (ja, just det, föregångaren till synthesizern) och började spela, tonerna dessutom distribuerade till olika platser i det gigantiska Zeppelin-skrovet som fyllde hela scenen. Det var ett elektriskt ögonblick – för mig en nästan övertydlig Volksbühne-karaktär som nu tog över scenen helt för en stund, innan de övriga skådespelarna kom in.
”Zeppelin” bygger på texter och utkast ur Ödon von Horvaths efterlämnade skrifter. Det är mystiska små scener, trollsagor och utkast till hans mera berömda pjäser. von Horvaths fascination för det mystiska och spöklika är väldigt framträdande i detta collage där allt utspelar sig i och omkring det utbrända Zeppelin-skrovet, en bild som för mig handlar om en sorts förebådande av den stora katastrofen under Andra världskriget. von Horvath dog 1938, efter att under ett åskoväder träffats av en stor gren som föll ned från ett träd i vilket blixten slagit ned, kort efter att ha mottagit en spådom från en spåkvinna om hans nära förestående ”livs största äventyr”.
Zeppelinarna var en högst tillfällig företeelse under trettiotalet och mest känt var Luftschiff Hindenburg, döpt efter den tyske presidenten Paul von Hindenburg, som störtade i Lakehurst i USA 1937 och brann ned till grunden. Konstruktionen var omöjlig, genom att den var gasfylld. Zeppelinarna blev en parentes i flygets historia, en drömsk felsatsning, som ändå inte kan frånkännas en viss skönhet i det förhållandevis tysta glidandet genom luften över oceaner och land. Kanske ska man förstå föreställningen som krocken mellan de marginaliserade och bortglömda sagoelementen som aldrig blev varken Alice i Underlandet eller Frankenstein (bara nästan om man ska tro mask och kostym i denna uppsättning) och transportsystemets men också i förlängningen det futuristisk-rasistiskt framåtsyftande Tredje riket som likaså slutade i en brinnande katastrof och Tysklands, men även Berlins delning.
Får vi några svar? Inte efter att ha sett föreställningen bara en gång. Men däremot fick jag se några helt magiska scener av konkretion när skådespelarna rörde sig runt luftskeppsvraket. Tiden vred sig under ett ögonblick. Och förstärktes av den sceniska tystnadens absoluta provokation i en slutscen som sannolikt har olika längd beroende på vem som sitter i publiken.
Föreställningen försvinner inte ur mitt medvetande. Faktum är att jag fortfarande tänker på den nästan hela tiden.
”Sceningång. Tre år vid Göteborgs Stadsteater” – kom till boksläpp i Foajébaren på Götaplatsen den 30 september kl 21.00
Så börjar det närma sig boksläpp för min nya teaterbok ”Sceningång. Tre år vid Göteborgs Stadsteater”. Kom till Foajébaren på Göteborgs Stadsteater lördagen den 30/9 kl 21.00. Det blir presentation, kanske lite läsning och spontana infall.
Ingen vet vad det blir för en dag i Göteborg. NMR marscherar genom staden, med utgångspunkt vid Bokmässan och förbi den alternativa bokmässan Bokmassan på Heden. Där medverkar för övrigt min hustru Ann-Marie Ljungberg vid boksläpp av en bok som heter ”Den tredje vänstern” tillsammans med Johan Lönnroth och Jimmy Sand. Även den boken publiceras för övrigt av Bokförlaget Korpen.
”Sceningång” är en bok som har en sammanhållande text av mig, en sorts berättelse om man intryck från tre år på teatern. Men den huvudsakliga textmassan består av tjugo texter från andra skribenter som haft vänligheten att antingen skriva nya texter, eller tillåta publicering av tidigare publicerade. Boken har sex huvudsakliga delar; om teateruppsättningar, arbetet på en teater, om teaterkritik, fördjupning om tysk teater, en historisk text om Göteborgs Stadsteater och slutligen en kort blick in i framtiden, med viktiga frågeställningar, utmaningar och förhoppningar.
Jag är särskilt tacksam för de texter som följande skribenter bidragit med: (i bokstavsordning)
Mattias Andersson, Theresa Benér, Karlheinz Braun, Frank Castorf, Andreas Cervenka, Tomas Forser, Johan Gry, Johan Hilton, Mats Johansson, Gertrud Larsson, Sisela Lindblom, Kristina Lindquist, Mikael Löfgren, Alexandra Pascalidou, Csaba Bene Perlenberg, Lars Ring, Mikael van Reis, Nicolas Stemann, Pontus Stenshäll, Anna Takanen och Fredrik Virtanen.
Syftet med boken är att försöka fånga det mest svårfångade av allt, ögonblickets konst, den konstform som filosofen G W F Hegel ansåg vara den mest fulländade eftersom den utom text och konstnärlig scenografi även härbärgerar nuets absoluta sanning.
Hoppas vi ses den 30 september i Foajébaren!
8 september börjar vårt spelår!
Imorgon kväll, den 8/9, öppnar vårt spelår med Pontus Stenshälls uppsättning av Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på Stora Scen. Jag såg en repetition för en vecka sedan och ska inte avslöja mer än att jag var djupt rörd och tagen av uppsättningen. Störst av allt är kärleken!
Nästa vecka, den 16 september har vi första premiären på Backa Teater, ”Jeanne d´Arc”, med text av Sisela Lindblom och i regi av Malin Stenberg. Texten bygger på rättegångsprotokollen mot Jeanne d´Arc och vissa sekvenser i vad som sades och gjordes där är både oväntade och i vissa fall häpnadsväckande. Allt utspelar sig i en av de mest ambitiösa scenografier jag sett på Backa, så det kommer att bli en visuell och innehållsmässigt stark föreställning.
Den 21/9 blir det premiär för ”Sgt Pepper”, en konsert med Beatles-coverbandet Pepperland, som av Beatles gamle producent George Martin kallade världens bästa Beatles-tolkare. Man kommer att under Adde Malmbergs ledning, tolka den i år femtioårsjubilerande plattan ”Sergeant Pepper’s Lonely Heart Club Band”, som åtminstone för mig varit den enda som kunde konkurrera med ”Abbey Road” om att vara deras bästa LP. Adde Malmberg kommer också att ha med sig gäster som blir 64 år i år, syftande på en av plattans låtar ”When I´m sixty-four”.
23/9 blir det skratt och skräck i satiren ”Tidningshuset som Gud glömde” en pjäs av Gertrud Larsson och i regi av Mikaela Granberg. För alla oss som växt upp med GP finns det mycket att säga om tidningens utveckling de senaste åren. En del av detta sägs i föreställningen, som dock inte är en elak satir, utan även har många hjärtliga skratt och oväntade inslag.
Septembers femte och sista premiär är Angelina Stojcevskas uppsättning av ”Flugorna” av Jean-Paul Sartre på Lilla Scen den 30/9. Sartres tolkning om myten om Orestes och Elektra får här en ny och bloddrypande gestaltning som kommer att ligga kvar länge i minnet tror jag.
Så varmt välkomna till en het septembermånad på Götaplatsen och Backa Teater!