Paracastextilierna än en gång. Boel Ulfsdotters slutreplik i GP den 3/9

Den 3/9 skriver Boel Ulfsdotter att Ann-Marie Ljungbergs och min bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet” är en “vitbok” som “försvarar författarens tjänstemannautövning i samband med affären kring Paracastextilierna”.

Ordvalen sammanfattar på ett ganska bra sätt Ulfsdotters uppfattning (som delas av många, jag vet) att textilierna borde stannat i Göteborg. Det kan man naturligtvis tycka. Men tyvärr är Paracastextilierna ett exempel på den allra värsta sortens uppköp av utländska kulturföremål.Textilierna plundrades ur gravfälten i Peru i slutet av 1920-talet, såldes på svarta marknaden, smugglades ut ur Peru mot den dåvarande gällande peruanska lagstiftningen och tullklarerades inte på sedvanligt sätt i Göteborg, utan lådorna med textilierna transporterades direkt till Göteborgs museum där de öppnades och textilierna införlivades med samlingarna.
Att många andra länder och museer gjorde på samma sätt vid denna tid ursäktar dock inte förfaringssättet. Det är förvånande om Ulfsdotter anser att detta är en rimlig process.
I ICOM:s etiska regler kan man läsa följande om återföring av kulturföremål i avsnitt 6:2.
“Museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återföring av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk. Detta arbete bör föras på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning. Detta är att föredra framför åtgärder på politisk eller regeringsnivå”.
I avsnitt 6:3 står följande att läsa:
“När ett ursprungsland eller ursprungsfolk ansöker om återlämnande av ett föremål som bevisas ha blivit exporterat eller på annat vis överförts på ett sätt som strider mot principerna för internationella och nationella konventioner, och som kan vara del av det landets eller folkets kultur- eller naturarv, bör det berörda museet om det har juridisk möjlighet att göra det, snabbt ta ansvar för att åtgärder vidtas för att samarbeta om föremålets återlämnande.”

Detta är verkligheten så som den ser ut runt om i världen, där man gör andra bedömningar än Ulfsdotter. Island krävde i dagarna tillbaka sagor från vikingatiden ifrån Danmark. Frankrike har beslutat att föra tillbaka 90 000 föremål till afrikanska stater. Några av världens främsta experter för den här typen av frågor finns på Stiftung Preussischer Kulturbesitz i Berlin. Stiftelsen äger och förvaltar de tyska statliga museerna bland andra Altes Museum och Neues Museum i Berlin. Det var de experterna jag inhämtade underlag från i denna komplicerade fråga. Deras utlåtande var i korthet att Göteborg omedelbart måste inleda förhandlingar om återförande. Jag har inget specifikt intresse att utpeka varken chefen för Världskulturmuseet, dåvarande kulturministern eller kulturdepartementet för bristande engagemang i frågan. Men man lämnade över ansvaret till Göteborgs stad. Jag har inte heller någon ideologisk grund för agerandet, som Ulfsdotter försöker påskina, utan min enkla uppfattning, som delas av många, är att man inte bör försköna eller skriva om den här typen av historiska händelser. Att vifta bort Perus krav som oskäligt var och är inte möjligt. Självklart kan och bör man diskutera denna och liknande frågor för att utveckla och förbättra kunskaperna och de nya omständigheterna kring de globala kulturarvsfrågorna och det finns i alla ärenden enskildheter som kunde gjorts på annat sätt. Men Ulfsdotter har inte, trots ganska stort utrymme i GP, kunnat redogöra för ett enda argument varför återlämnandet var felaktigt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den saken.

Facebooktwitter