“Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” av Ann-Marie Ljungberg och undertecknad ute nu. Några rader om “The Fair Heir Principle”

Sedan några dagar är vår nya bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” ute och möjlig att beställa från de stora leverantörerna Ad Libris, Bokus med flera, men förstås allra helst på den lokala bokhandeln.
I stora drag kan man beskriva bokens två delar så här: Jag gör en genomgång om den omtumlande process det blev efter Världskulturmuseets utställning “A Stolen World” 2008, som ledde fram till Perus krav på återlämning av de 89 textilierna från Paracashalvön 30 mil söder om Lima. Jag berättar om hela processen, förhandlingarna i Peru och den första leveransen till midsommar 2014.
Den andra delen av boken är en essä av Ann-Marie Ljungberg, som går lite mer på djupet i de historiska omständigheterna kring textilierna, men också en personlig essä om hennes intryck från Paracashalvön och textilierna som hon sett i omgångar först på gamla Etnografiska museet i Göteborg, sedan på Världskulturmuseet. Mycket av den här processen handlar om en av världens mest fascinerande textilier, “El Calendario” som pryder omslaget på boken.

Men frågan om återlämning av konst- och kulturföremål har på senare år blivit en allt hetare och nyligen aviserade president Macron att 90 000 föremål vid franska museer ska lämnas tillbaka till olika länder i Afrika. Jag diskuterar den saken i boken och tycker att det är fel väg att gå. Min viktigaste invändning mot processen kring Paracastextilierna är att man från peruanskt håll lät saken, åtminstone till viss del, bli föremål för politisk hantering. UNESCO och ICOM, museernas världsorganisation, driver linjen att den här typen av återlämningsfrågor inte får bli politiska processer för att stödja enskilda, tillfälliga strömningar om till exempel ett lands kulturarv. Poängen är istället att alla aktörer har ett gemensamt ansvar för att processen äger rum utifrån hänsyn tagna till vad som är bäst för att skydda kulturarvet på olika sätt.

I boken för jag ett resonemang som i någon mån utvecklar ICOM:s etiska regler (De finns som bilaga i boken, liksom UNESCO-konventionen) med ett förslag till hur den här typen av frågor skulle kunna hanteras internationellt och som även skriver in ett ömsesidigt ansvar. Syftet är att även det land som begär tillbaka konst- och kulturföremål förbinder sig att samarbeta för det globala kulturarvets bästa. Jag kallar detta förslag till ny princip i all anspråkslöshet “The Fair Heir Principle”.
Fortfarande intresserad? Ja, då rekommenderar jag att Du skaffar boken!

Facebooktwitter

Yoga som filosofi, meditation och träning

Under morgonens yogapass i ett i gryningen regnigt och blåsigt Bohuslän, lyssnade jag till utmärkta “Filosofiska rummet” i Sveriges Radio, P 1. Detta program hette ‘Yogafilosofi’ och bestod idag av ett samtal mellan indologen Martin Gansten och yogaläraren Åsa Hermansson från den 16 juni.
Gansten försökte göra en historisk härledning och snirklade sig ända från Vedaskrifterna fram till dagens olika skolor, medan Hermansson utifrån sitt perspektiv fokuserade på samspelet mellan rörelser, ställningar, andning och koncentration.
Det som slog mig under lyssningen var att det nog är förgäves att försöka hitta en enkel förklaring till vad yoga egentligen är. Det som i Vedaskrifterna egentligen är ren filosofi och olika sätt att meditera tar i några fall under historiens gång klivet över till att bli en version av fysisk träning. Jag tror att de flesta som sysslar med yoga idag försöker uppnå den typ av syntes som Hermansson beskriver. Att genom vissa specifika rörelser och ställningar få kontakt med sitt inre och därmed slappna av och glömma bort det som finns bortom det egna jaget. Många gånger tror jag att det är en bra ambition, inte minst för att minska den stress som de flesta människor idag upplever på olika sätt.
En intressant vändning pekade Gansten på i den brittiska kolonin Indien, när brittiska armén under en period använde sig av den Lingska gymnastiken för att hålla soldaterna i form. Fördelen med Ling är ju att man inte behöver olika redskap för att genomföra den. Någonstans där inspirerades även indierna av den lingska gymnastiken och när jag hörde om denna koppling första gången för några år sedan insåg jag plötsligt att det var därför jag själv kände igen så många av de yogaövningar jag själv gör. Min grundskolelärare i gymnastik körde lingsk gymnastik med oss förundrade elever som hellre ville spela boll och dansa.
Min hustru Ann-Marie introducerade yoga för mig för en sex-sju år sedan och under några år gjorde vi yoga varje dag. Efterhand har vi kommit att utveckla träningsformerna och nu ingår även andra inslag.

Under hela min ungdomstid tränade jag regelbundet varje dag, allt ifrån fotboll, handboll och basket till friidrott och ett par år bandy på vintrarna. När studierna tog över i mitten på gymnasiet blev det automatiskt mindre, och livet sätter ibland käppar i hjulet, som under småbarnsåren. Men jag har ändå försökt att träna regelbundet så mycket jag haft möjlighet till. Idag tränar jag minst fem gånger i veckan. Ann-Maries yogaprogram har jag för egen del utvecklat lite och även infogat några övningar som jag lärt mig på de enstaka yogaklasser jag besökt. Det finns för mig en ganska stor motsägelse i att gå på yogaklasser. Stämningen och revirmarkeringen innan man kommer igång (var ska mattan ligga, hur nära kan den där personen tänkas lägga sin matta, läraren verkar pressad för att alla ska få plats) gör att jag ofta startar på ganska mycket minus. Om sedan läraren driver en alltför extremistisk linje (andas nu med njurarna) så har jag svårt att hänga med. Slutsats, yoga gör jag helst med Ann-Marie, i andra hand själv.

För egen del har jag kommit fram till att yoga för mig i första hand är en fysisk träningsaktivitet. Under de sex år jag gjorde yoga minst fyra gånger i veckan hade jag inte ett enda ryggproblem. När jag av olika skäl inte kunde göra yoga i vintras kom också ett mindre ryggskott, likt det man innan Postnords dagar kallade, som ett brev på posten. Men det finns också en meditativ del i själva träningspasset för mig. När jag är tillräckligt fokuserad (långt ifrån varje gång) tänker jag helt och hållet på att genomföra övningarna så bra som möjligt. Det leder utan att jag anstränger mig alls, till just den meditativa avslappning som jag tror är vad man vill uppnå med även de filosofiska ambitionerna kring yogan. Nästa slutsats är alltså att yogan blir mest mentalt effektiv när jag helt och hållet fokuserar på de fysiska övningarna och försöker gå upp i dem. Det är ju inte heller en särskilt ny, dialektisk tankemodell. Einstein rekommenderade att musicera för att bli en bättre matematiker. Och där någonstans har jag landat i mina ansträngningar att utveckla min egen yogaträning. Det är väldigt påtagligt just nu, när jag skrivit det här efter att precis ha avslutat mitt yogapass. Regnet har upphört och vinden stillnat något. Solen tittar fram.
Namaste.

Facebooktwitter