Sedan några dagar är vår nya bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” ute och möjlig att beställa från de stora leverantörerna Ad Libris, Bokus med flera, men förstås allra helst på den lokala bokhandeln.
I stora drag kan man beskriva bokens två delar så här: Jag gör en genomgång om den omtumlande process det blev efter Världskulturmuseets utställning “A Stolen World” 2008, som ledde fram till Perus krav på återlämning av de 89 textilierna från Paracashalvön 30 mil söder om Lima. Jag berättar om hela processen, förhandlingarna i Peru och den första leveransen till midsommar 2014.
Den andra delen av boken är en essä av Ann-Marie Ljungberg, som går lite mer på djupet i de historiska omständigheterna kring textilierna, men också en personlig essä om hennes intryck från Paracashalvön och textilierna som hon sett i omgångar först på gamla Etnografiska museet i Göteborg, sedan på Världskulturmuseet. Mycket av den här processen handlar om en av världens mest fascinerande textilier, “El Calendario” som pryder omslaget på boken.
Men frågan om återlämning av konst- och kulturföremål har på senare år blivit en allt hetare och nyligen aviserade president Macron att 90 000 föremål vid franska museer ska lämnas tillbaka till olika länder i Afrika. Jag diskuterar den saken i boken och tycker att det är fel väg att gå. Min viktigaste invändning mot processen kring Paracastextilierna är att man från peruanskt håll lät saken, åtminstone till viss del, bli föremål för politisk hantering. UNESCO och ICOM, museernas världsorganisation, driver linjen att den här typen av återlämningsfrågor inte får bli politiska processer för att stödja enskilda, tillfälliga strömningar om till exempel ett lands kulturarv. Poängen är istället att alla aktörer har ett gemensamt ansvar för att processen äger rum utifrån hänsyn tagna till vad som är bäst för att skydda kulturarvet på olika sätt.
I boken för jag ett resonemang som i någon mån utvecklar ICOM:s etiska regler (De finns som bilaga i boken, liksom UNESCO-konventionen) med ett förslag till hur den här typen av frågor skulle kunna hanteras internationellt och som även skriver in ett ömsesidigt ansvar. Syftet är att även det land som begär tillbaka konst- och kulturföremål förbinder sig att samarbeta för det globala kulturarvets bästa. Jag kallar detta förslag till ny princip i all anspråkslöshet “The Fair Heir Principle”.
Fortfarande intresserad? Ja, då rekommenderar jag att Du skaffar boken!
