Linnea Lindqvist, som är utbildad lärare i samhällskunskap och religion, och har jobbat i ett par decennier i skolans värld. I Göteborg var hon rektor i flera år på Hammarkullskolan, ett område i ytterstan som periodvis präglats av utanförskap och problematisk miljö på olika sätt. Under sin tid på skolan lyckade hon få med sig först lärarna, efter hand också eleverna på ett sätt som gjort Hammarkulleskolan till en framgångssaga.
Hon har publicerat tre böcker om skolan tidigare och nyss ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”. (Mondial förlag) Mot slutet, som handlar om när det blivit officiellt att hon ska lämna Hammarkulleskolan och flyttta hem till Stockholm igen stöter hon på en elev som hon haft flera duster med genom åren och out of the blue säger han att han är ledsen att hon ska sluta och att han inte vill det. Det är sådana minnen man som lärare och rektor bär med sig resten av livet. Och här talar jag ur egen erfarenhet, efter att själv ha jobbat i tjugo år i skolan, som lärare, rektor och utbildningschef, även om jag aldrig kommit i närheten av den typen av resultat som Lindqvist har gjort.
Styrkan i denna bok, bortom det starka engagemanget, är att den har med både stora och små perspektiv. Boken börjar, efter en personlig berättelse om vägen in i skolan, i ett samtal med en elev som heter Esma och samtalet blir upptakten på en diskussion med hennes familj om hederskultur och kvinnoförtryck. Genom att berätta om dessa samtal sätter hon ljuset på de komplexa och ibland förfärliga frågeställningar som man kan hamna i när man arbetar på en skola i ett utsatt område.
Det som etsade sig fast allra mest hos mig var nioåriga Ayan, som plötsligt skulle åka till Somalia tre månader över sommaren och Linnea under samtalet, även det på hennes rum, inser att hon sannolikt ska könsstympas, något som Ayan ännu inte förstått fullt ut vidden av, hon har fått veta att hon ska ”göras ren” som sin äldre syster. Ayan var tydlig med att hon absolut inte ville åka till Somalia på sommaren och Linnea bad henne att inte berätta för föräldrarna om samtalet. Hon tog kontakt med Socialtjänsten direkt.
Linnea: ”Jag betraktade ryggtavlan på den lilla tjejen när hon lämnade mitt rum. Det krävs mod att berätta för skolans rektor, tänkte jag. Jag hade blivit påmind om hur viktigt vårt arbete är och och vilket privilegium det är att få arbeta i ett område där man kan göra skillnad på riktigt.”
Genom att stå på sig lyckades skolan och socialtjänsten avstyra det hela och föräldrarna gjorde en kortare resa till Somalia och Ayan var kvar i Sverige. Detta är ett exempel på de samtal som Linnea haft på sitt rum med olika elever genom åren. För den som någon gång suttit med en elev och efter hand dess familj är det stark igenkänning. Jag har aldrig diskuterat just könsstympning, men det finns ena uppsjö av omständigheter som gör att man som rektor till slut sitter där och pratar med elever och man känner en stor vanmakt och sorg över vad som händer.
Det är dock inte Rektor Linneas ingång, utan hon har en vilja av järn och en tro på att det går att förändra, klassen, skolan och samhället, trots ibland svåra omständigheter. Rektorsamtalen i boken exemplifierar komplexiteten och författaren följer upp med att redovisa den senaste forskningen kring könsstympning, segregation, religiösa frågeställningar och allt om skolan runt om i landet.
Uppgörelsen med de vinstdrivande skolorna är på pricken. Enkelt sammanfattat; om de kommunala skolorna måste ta hand om alla elever, även de med stora problem, skjuter skolans och kommunens kostnader i höjden. Friskolornas skolpeng baseras på kommunens kostnader, trots att man inte alls har den typen av elever med problem, vilket ökar möjligheterna för de allt större skolkoncernerna att ta ut vinster på elevernas och skattebetalarnas bekostnad. Detta är tyvärr en omständighet som jag känner igen allt för väl, trots att jag lämnade skolan 2008. Slutsats: inget har hänt på nästan 20 år.
Resultatet blir ökad segregation och allt större problem att hålla ihop både skolan och samhället. Något måste göras här, så är det bara. Linnea Lindqvist, som inte bara skriver böcker vid sidan av sitt arbete, har även en blogg och är medarbetare som krönikör på Expressens ledarsida. Jag läser alltid hennes texter där, som är lika vassa, sakliga och välformulerade.
Sammantaget är ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” helt enkelt en lysande bok om första hand skolan och hur det är att jobba i områden som ofta har stora problem, men det är också en analys av samhället och den ger flera konkreta tips på hur man som rektor eller motsvarande måste förhålla sig till omvärlden och hur vi alla kan komma vidare med att förbättra integrationen. För det är vad som måste hända. Deportationer är inte framtiden. Jag läste ut den här boken igår kväll och är fortfarande helt uppfylld av den. Det är helt enkelt en lysande bok, som måste läsas av alla som är intresserade av det samhälle vi lever i.
