För ett par dagar sedan gick jag förbi utmärkta Mariaplans antikvariat och hittade i en låda Anders Ehnmarks “Krigsvinter. Dagbok från skogen” från 2001. för ett par tior Jag kan inte säga att jag kände Ehnmark personligen, men vi skrev på Expressens kultursida samtidigt under nästan femton år och möttes några gånger på redaktionens årliga fester, som ibland var i DN-huset i Marieberg och någon gång minns jag även på Prinsen, eller om det var KB. Ehnmark hade på den tiden en sorts plirande vänlighet, som inte sällan också var direkt avläsbar i hans retoriskt fulländade texter om högt och lågt.
När jag kom hem satte jag mig för att läsa. “Krigsvinter”, dyker upp mot slutet i hans stora bibliografi, där drygt ett trettiotal andra titlar finns. Den sista var “Stad i ljus” från 2005, om jag inte missminner mig bottnar den i en av Ehnmarks filosofiska vägledare Gramscis texter.
“Krigsvinter. Dagbok från skogen” är just vad den heter. Från stugan ute i skogen i Nykvarn i Sörmland följer Ehnmark händelseförloppet kring attacken mot World Trade Center Nine-Eleven och hans kritiska hållning mot USA:s agerande när man med gas försökte tvinga ut Bin Laden ur några bunkrar i de afghanska bergen. Ehnmarks stora erfarenhet från krigshärdar runt om i världen, med början i befrielsekriget i Angola 1962, öppnar andra perspektiv än de vanligtvis traderade. Han ger i boken uttryck för tankar som få svenska författare har på den internationella storpolitiken, kan man nog säga. Jag skulle gärna ha velat läsa hans analyser av de ryska trupprörelserna vid gränsen till Ukraina och de svenska trupprörelserna i centrala Visby den senaste tiden.
Det han också skymtar är ett friare liv för kvinnor i Afghanistan efter att talibanerna avsatts, och även här skulle jag ha velat läsa vad han hade haft att säga om USA:s brådstörtade avmarsch från Hindukush och talibanernas återkomst med den pågående vinterns svältande barn och landets allmänna återgång till någon sorts medeltida förhållanden.
Det som Ehnmark också identifierar är ett nytt, banalitetens mind set som då började gripa runt sig och som förstärkts tusenfalt med de sociala mediernas positioneringar. Så här skriver han om förändringen:
“Den världsbild som utarbetats under vintern (Dvs vintern 01-02 min anm), vi mot terroristerna, lider av minnesförlust, vilket är själva poängen. Den bryr sig inte om konflikter mellan rik och fattig, eller demokrati och diktatur eller centrum och periferi, utan talar istället om det goda och det onda, kanske om civilisation och barbari, i varje fall något nytt som tar över, så att vi kan glömma det andra. Vilka de onda är, och hur de blev onda, och om det finns något annat att göra än att röka ut dem ur deras hålor, som presidenten säger, framgår inte heller. Det ligger utanför historien.”
På bokens sista sida sammanfattar Ehnmark hur han ser på kriget mot terrorismen. Han går under en sälg i trädgården och där surrar bina som besatta. “Då en konflikt synliggörs kan den lösas. Därav intresset för att osynliggöra den. Metaforen med bina gör just det. Det är som med kriget mot terrorismen: felformulering av konflikter för att avstyra en lösning”
Inte heller Ehnmark har här en tydlig lösning i sikte. Det vore dock kanske att ha lite väl högt ställda förväntningar. Bokens sista rad lyder:
“I övrigt ingenting särskilt.”
