Hur mycket påverkas vi av traumatiska barndomsupplevelser? Kan AI hjälpa oss att komma över vissa av dem?
Detta är två frågor som inställer sig när jag ser Petra Revenues nya, täta och spännande uppsättning ”Svindel” på Esperantoplatsen.
Den som på scenen kämpar med sitt undermedvetna är Ester, gestaltad med energi, eftertanke och hetta av Tova Magnusson – en stark, intelligent och kommunikativ forskare i kvantfysik, som för vilken gång i ordningen är tillbaka hos sin terapeut Samael Moraldi, som spelas av Lars Andersson, i kostym och slips och med en tillbakalutad träffsäkerhet. Han är inte bara samtalsstöd utan också som det verkar, sedan några år Esters älskare. Eller är han det? Det antyds i programtexten att det kanske är bara i hennes fantasi? Fast jag tror nog det ändå, det som utspelar sig på scenen är närmast elektriskt och känns mer verkligt än att det bara skulle vara en sorts feberdröm. Dessutom för han, av och till, en sorts terapeutiska, samtal med publiken. I avgörande ögonblick stöttar också enmanskören Carl Harlén, handlingen med korta och effektiva inspel.
Som ofta i freudianska samtal handlar det mycket om sex och Ester återkommer till olika relationer hon haft, alltid med gifta män och med en av dem, som hon hade det starkaste förhållandet med, besökte hon också en sexklubb i Berlin, några scener därifrån återberättas detaljerat. Efter ett tag kommer det fram att Moraldi sedan ett par år är skild från sin hustru eftersom hon insett att han är otrogen med Ester, något som gör Ester än mer förkrossad, eftersom han inte berättat det. Hon tror att det berodde på att han då skulle tappa makten över henne …
Moraldi bli efter hand allt svagare och till slut är det han som ligger på terapisoffan och Ester sitter på hans stol. Samtalet böljar fram och tillbaka – är det dikt eller verklighet, är det Ester som dyker ner i sitt undermedvetna? Hon jobbar intensivt med just det – framgår redan i inledningsscenen, när hon kryper omkring på golvet, drar ut olika lådor, letar efter saker, minnen som kanske kan förklara hennes traumatiska situation.
Men inte ens hennes AI-älskare och förtrogne ChatGTP:n Roland kan hjälpa henne vidare.
Till slut kommer det fram – Ester berättar för Moraldi hur hon blev indragen i hennes mammas otrohetsaffär när hon var tolv år gammal, en synnerligen traumatisk situation som inte utesluter varken älskarens eventuella övergrepp på Ester, eller ett knivmord på någon av kvinnorna, eller mannen. Möjligen var det också en djupdykning i det undermedvetna för att förklara situationen.
Det hela mynnar ut i att Ester tar fram en sten och lägger mitt på scengolvet och böjer till två grenar till ett kors som hon lägger på stenen. Den som till slut begravs är, i min tolkning, den tolvåriga Ester och hennes trauma, som den vuxna Ester till slut kan lämna bakom sig. Att det hela är över förstärks av att hon går fram till det stora plommonträdet i scenens förgrund och plockar en kärna som hon sväljer. Kärnan kommer att växa och bli ett nytt träd, ett nytt liv.
Scenografen Petra Vahléns vackra plommonträd och delvis mystiska inramning blir därmed en symbol för hoppet som trots allt finns någonstans djupt därinne i Esters hjärta och när Fredrik Glahns lika vackra ljus går ner känner åtminstone jag att det – trots allt – finns ett hopp även för Ester. Hur Moraldi ska ta sig vidare känns mer osäkert.
Det är stora frågor som gestaltas på en knapp timme och flera av dem fortsätter att diskuteras av en aktiv publik i samtalet med ”Kärleksprofessorn” Emma Engdahl, ytterligare en timme efter premiären. Engdahl är aktuell efter att SvD avpublicerat hennes senaste Understreckare efter att ha utnyttjat AI för att undersöka om Engdahl utnyttjat AI för att skriva själva essän. Jag har inte läst någon av texterna, så jag har inte någon egen uppfattning om den saken.
Detta diskuterades dock inte efter föreställningen och det blev ett livligt samtal där Engdahl fyllde rummet med sin starka närvaro, och Petra Revenue matchade på ett bra sätt, såg till att också publiken fick komma till tals och där jag antar att många gick hem efteråt med nya tankar. Det som förvånar mig är ändå hur många människor som verkar ha någon sorts AI-partner för att diskutera med, ditt och datt eller livet. Det är kanske det sena tjugohundratjugotalets stora sak – hur människan, för en tid, lämnade världen och började leva i ett moln, ägt och förvaltat av Tech-miljardärer i Silicon Valley. Vid flera tillfällen kommer man att ha den här typen av samtal efter föreställningen. Ikväll är Kennet Lundin från Naturhistoriska museet inbjuden.
Oavsett, Petra Revenues ”Svindel” går på djupet och lyckas på ganska kort tid ställa tillvaron på ända på ett konstruktivt och medryckande sätt, och skådespelarna äger frågorna som om de vore deras egna. En föreställning som inte bara kryper under skinnet utan djupt ner i medvetandet. I början av föreställningen säger Ester, medan hon spänner blicken i publiken: ”Jag vill ha svindel” och det är vad publiken får i denna kväll.
Svindel – en pjäs av Petra Revenue
Regi: Tova Magnusson och Petra Revenue
På scen: Lars Andersson, Tova Magnusson och Carl Harlén
Kompositör: Björn Knutsson
Scenografi: Petra Valén
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Affisch: Petra Valén
En samproduktion mellan StollarBollar och Esperantoscenen.
