Vad är global realism? Ett samtal med Milo Rau i Theater der Zeit.

“Varje sekund dör ett barn på den här planeten som direkt följd av den globala, ekonomiska politiken” säger författaren och regissören Milo Rau i en intervju som är en kortare version av den under hösten publicerade samtalsboken Buchenwald, Bukavu, Bochum. Was ist globaler Realismsus på Diaphanes Verlag. Rau arbetar också med det han kallar IIPM – International Institute of Political Murder. Samtalet sker med en av institutets medarbetare Rolf Bossart.

Rau, som föddes 1977 i Bern studerade sociologi, germanistik och romanistik i Paris, bl a med Pierre Bordieu som lärare, i Zürich och Berlin. 1997 gjorde han sin första reportageresa till Chiapas och Cuba. Han har också jobbat mycket i krigets Kongo. Några år senare började han regissera film och teater och hans uppsättningar har spelats i 30 länder.

I boken lanserar han begreppet “global realism” som handlar om “beskrivningen av kapitalets inre världsomspännande rum, dess mardrömmar och hopp, dess undre världar och motvärldar”. För att realisera detta krävs en total öppenhet och en insikt om att realismen i sig är en sorts bristtillstånd i vilket man tvingas konstatera att man inget vet. Det har inget med dokumentär-teater att göra – Rau menar att det inte heller finns någon dokumentärfilm. Att arbeta realistiskt betyder istället att dra fram verkligheten ur “dokumenten”, att sätta ljuset på verkliga skeenden snarare än på en berättelse om verkliga skeenden. Skillnaden kan tyckas hårfin, men kan kanske snarast liknas vid skillnaden mellan traditionell filosofi och fenomenologi, där fenomenologin sätter ljuset på de ontologiska frågorna om varats karaktär, snarare än på filosofiska frågor som via begrepp och definitioner skapar en filosofisk meta-språkvärld om vilken diskursen rör sig.

För att förklara saken närmare tillgriper Rau ett citat av Godard: “Realism betyder inte att gestalta något verkligt, utan att gestaltningen i sig själv är verklig.  – Att en situation uppstår som för med sig alla verklighetens konsekvenser som är öppna frågor, moraliskt, politiskt och existentiellt.” Ett konkret exempel på hur Rau skulle vilja jobba är att tvinga IS att debattera Sharia-lagarnas dumheter. Inte om femton år eller när de är besegrade, utan nu. För att de ska lägga av med det imaginära och utopiska och landa i nuet. Det är realistisk estetik, enligt Milo Rau.

Han pekar också på en ganska obehaglig sanning när han lyfter fram att under några decennier har Europa varit ett lycksalighetens land utan större krig och konflikter. Konsekvenserna av krigen i Mellanöstern, som han anser att Väst bär ett stort ansvar för, börjar nu nå Europa på riktigt, det är med andra ord verklighetens genombrott i Europa. För honom, som rest många år genom världens konfliktområden ser han istället “enorma flyktingläger. Utanför den europeiska komfortzonen är migration, inbördeskrig, våldsamma deportationer och massmord vardag.” Detta kräver en annan konstsyn och i många fall ser han europeiska konstnärer som istället för att förhålla sig till verkligheten degraderas till organisatörer av minneståg och Facebook-administratörer. Den estetiska kraft som kan förändra medvetanden fastnar på vägen. Istället måste den realistiska konstnären omvandla det omedvetna till ett medvetet förhållningssätt, som samtidigt sätter på spel att själv bli moraliskt och politiskt otydlig. Samtidigt ändå ta plats i verkligheten, trots den egna ambivalensen och dubbelheten, den egna positionen. Det är att arbeta med en verklig, global realism, enligt Milo Rau.

 

 

Facebooktwitter