På fredag, den 14 april, är det premiär för Stadsteaterns Dylan-kväll “Gotta Serve Somebody – a Tribute to Bob Dylan”. Värdar är Stig Hansén, som skrivit två utmärkta böcker om Bob Dylan och Andrea Edwards, som har vuxit upp med hans musik. Spelar Dylans musik gör Göteborgsbandet Valdemar, Kristina Issa och en gospelkör.
“Gotta Serve Somebody” är en av låtarna på den ofta underskattade plattan “Slow Train Coming” från 1979, som blev ett ramaskri i musikvärlden eftersom Dylan där kom ut som troende kristen. Han hade brottats med Gud under en lång tid, men plötsligt gick han rakt in i det och producerade under första delen av 80-talet några LP-skivor som var helt präglade av hans religiösa upplevelser och tankar, konflikter och tvivel.
På plattan “Shot of Love” från 1982 finns den i mina ögon allra främsta av Dylans låtar, “Every Grain of Sand”, vars traditionellt enkla musik, men synnerligen avancerade, vackra text pendlar men hopp och förtvivlan, tro och tvivel, närhet och avstånd.
Född 1960 växte jag upp med både Beatles och Dylan, men medan Beales betydde mer för mig under ungdomen innan jag helt snöade in på den symfoniska rockmusiken i mitten av 70-talet. Då var det Genesis monumentala “A Trick of the Tail” som fortfarande är en sorts skakning i mitt medvetande varje gång jag sätter på skivspelaren och minnena från konserten i Scandinavium 1978 kommer tillbaka.
Det var först nio år senare som jag mötte Dylan på riktigt. Min lärare på Engelska institutionen på Göteborgs Universitet, Harald Fawkner försökte få mig att lyssna på Dylan, men jag var tveksam. Jag gillade inte rösten och det andtrutna munspelet lät bara amatörmässigt. Texterna förstås bra och så. Men han gav sig inte och när jag reste iväg själv till Ischgl i Österrike för skidåkning skickade han med mig två kassetter med blandad musik, varav några låtar var av Dylan. Jag fick inte lyssna på dem i min Sony Walkman förrän jag siktade Alperna, sade han, men när jag väl var där skulle jag försöka lyssna på dem så mycket som möjligt. Och när jag efter en vecka lämnade bergen fick jag inte heller lyssna på dem, förrän efter några veckors karantän.
Jag följde instruktionerna och hann åka en hel del, särskilt på sydsidan av Alpen Hauptkamm, vid Alp Trida, där pisterna lutade ner mot den schweiziska byn Samnaun. Det var sol hela veckan. När jag skulle åka mitt sista åk ner till Ischgl på fredag eftermiddag valde jag för säkerhets skull att inte åka, utan att ta kabinbanan ner i dalen. Jag åkte ensam i en kabin, och som av en händelse, när jag precis kom över toppen av Fluchthorn och såg hur det stupade 1000 meter rakt ner i dalen klingade en dansk rocklåt, vars namn jag nu glömt, ut, och jag visste direkt att nästa låt blir “Every Grain of Sand”. Ensam på 2700 meters höjd innesluten i en lite liftkabin, genomstrålad av sol öppnade sig så “Every Grain of Sand” och dess ofattbara skönhet för mig. Det var sannolikt den starkaste extatiska upplevelse jag varit med om. Det går inte att beskriva, så jag får tillgrip modernisternas sätt att gestalta extasen i en text:
…………..
“In the fury of the moment / You can see the master’s hand / In every leaf that trembles / In every grain of sand.”
……………
När de sista tonerna försvann var jag nästan ner i dalen. Jag minns inget av det som hände sedan. Jag kom till mig själv på mitt rum på det lilla pensionatet med det passande namnet “Frohe Aussicht” och försökte förstå vad jag varit med om. Just nu håller jag fortfarande på och jobbar med den diktsamling som händelserna i Ischgl blev inspirationen för. Den är snart färdig nu tror jag. Arbetsnamnet och sannolikt titeln är “Nieschgl”
Jag fortsatte att följa instruktionerna och lade undan kassetterna under hemresan och tog inte fram dem förrän några veckor senare. Vi bodde då i Johanneberg, på Örnehufvudsgatan, på femte våningen. En dag städade jag lägenheten och satte på kassetten igen. Ju närmare “Every Grain of Sand” jag kom desto långsammare rörelser. Och när den till slut strömmade ut ur mina gamla Tandberg-högtalare frös jag till is igen och stirrade ut över den blå, soldränkta himlen ovanför Delsjön och skogarna däromkring. Det var inte en riktigt lika stark extatisk upplevelse som första gången. Men nästan.
Jag bad Fawkner skicka allt av Dylan, vilket han vänligt nog gjorde. Och jag reste genom hela Dylans musikaliska värld fram till den dåvarande tidpunkten. Det tog några månader och sedan dess är hans musik en del av mitt liv.
Så det är med stor nyfikenhet och glädje jag sätter mig i salongen imorgon kväll och lutar mig tillbaka för att bara lyssna.
