Månad: juli 2021

På somrarna läser jag ofta av någon anledning andra saker än under resten av året. Sedan flera år läser jag Eyvind Johnsons “Molnen över Metapontion”. Det är en av de märkligaste svenska romaner jag läst tror jag och jag blir aldrig färdig med den. Den utspelar sig i Metapontum i södra Italien på 1950-talet och där möts den svenske författaren Klemens Decorbie och den franske -judiske arkeologen Jean-Pierre Lévy, som under Andra världskriget satt i samma koncentrationsläger. Lévy berättade då om sina utgrävningar i Metapontum. Han berättade också om greken Themistogenes liv som soldat under kungen Kyros den yngres fälttåg i Italien på 400-talet före Kristus. De olika tidsperspektiven flyter ihop på ett sätt jag inte riktigt hänger med i och det är mycket speciell läsning. Någonstans finns spåren av Johnsons storverk “Strändernas svall” som han publicerade ett decennium tidigare, 1946. Men där Strändernas svall” är en rak berättelse, om än moderniserad och språkligt explosiv i sin skildring av Odysseus tioåriga hemresa till Ithaca, är “Molnen över Meatapontion” raka motsatsen. En berättelse på olika tidsplan som går in och ut ur varandra och lämnar läsaren med fler frågor än någonsin.

I sommar läser jag också Ingeborg Bachmanns roman “Malina” från 1971. Jag har tidigare läst och även prövat att översätta några dikter av Bachmann, även hennes brevväxling med Paul Celan, men aldrig något av prosan. Jag är glad att ha detta framför mig. “Malina” är en roman som idag kanske skulle kallas autofiktion. Den handlar om en kvinna vars namn vi inte får veta och om hennes relation med två män; Ivan, en ungersk affärsman och Malina, en militärhistoriker som hon delar våningen på Ungarstraße i Wien med. Längre in i boken kommer hennes traumatiska upplevelser från Andra världskriget fram och några erfarenheter där har nog att göra med hennes egna erfaren heter av att ha en pappa som var nazist, även om jag inte vill spekulera i självbiografiska händelser och personer i hennes liv. Hon disputerade också för Martin Heidegger, vars kopplingar till nazismen inte går att diskutera bort. Jag motläser den tyska utgåvan mot Linda Östergaards lysande svenska översättning för Ellerströms och har stor nytta av hennes insiktsfulla kommentarer till texten. Jag har fortfarande den tredje delen av boken kvar, ska bli intressant att se vart texten nu tar vägen.

På senare år har jag börjat intressera mig alltmer för fransk kultur och även litteratur. Även denna ingång har en del med Paul Celan att göra, som ju bodde i Paris de sista tjugo åren av sitt liv. Min sista utlandsresa innan pandemin slog till förra året (jag kom hem den 11 mars på kvällen) var till Paris och när våra planeringsmöten för vårt nätverk Prospero var över och innan kvällens föreställningar började, gick jag i Celans fotspår med en lista över författarens adresser i handen som jag fått av Mikael van Reis. Starkaste intrycket var ändå från hans sista adress Avenue Emile Zola 5, alldeles invid Pont Mirabeau över Seine, den plats där man tror att han dränkte sig runt den 20 april 1970. Celan översatte en del fransk poesi, men var också vän med några franska författare, som René Char. Så nu har jag börjat läsa fransk litteratur lite slumpmässigt, egentligen mest utifrån vad jag hittar på Mariaplans antikvariat (och det är inte lite) och håller just nu på med “Den röda liljan” av Anatole France, en passionerad kärlekshistoria som för mig säger mer om fransk social kultur än vilken sociologisk essä som helst. Förra året läste jag Walter Benjamins “Passagearbetet” i sin helhet och fick där en tysk blick på Paris för hundra år sedan. Med Anatole France får jag kliva rakt in i salongen. Detta nyväckta intresse gjorde att jag sökte en kurs vid GU om Frankrikes litterära och filosofiska historia till hösten, men jag har ännu inte blivit antagen. Första kurs jag sökt sedan nittiotalet, vi får se om jag kommer in!

Under en längre tid har jag också ägnat mig åt Dantes “Den gudomliga komedin” och har nu kommit en bit in i paradiset. På många sätt är det häpnadsväckande läsning, som dock kräver total koncentration för att inte glida iväg ut i paradisets utmarker. Helvetets olika kretsar är lätta att identifiera efter ett par timmar på sociala medier, särskilt Twitters politiska debatt påminner om de olika graderna av helvetisk hopplöshet. Men det är på många sätt nödvändig läsning. Jag läste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap, men inte i sin helhet.

En ny bekantskap är också den argentiske författaren Julio Cortazar, vars samlade noveller jag nu läser. Efter att ha läst Jorge Luis Borges samlade verk utgivna av Bokförlaget Tranan, läser jag nu Modernistas dubbelvolym med noveller. Jag hade mina besvär av och till med Borges monumentala prosa, även om vissa berättelser får tiden att stanna, som berättelsen om “Alef”. Cortazar känns så här långt ledigare, mindre pretentiös och har en precision sina noveller som (delvis likt Borges ändå) öppnar sig mot en oförklarlig värld där saker man inte trodde kunde hända faktiskt äger rum.

Förr om åren läste jag alltid en bok i taget och gick in i den. I sommar har jag spridit ut läsandet och jag läser en bit i varje bok varje dag. Det fungerar bättre för mig än jag trodde, på något vis blir det ibland som om de olika verken och dess personer kommunicerar med varandra. Jag kan bara rekommendera det.

Som alltid blev den stora finalen inte den enastående avslutning på en turnering som många kanske hade hoppats. De brukar oftast bli sega 1-0 matcher, som årets version av Copa Americana där Argentina slog Brasilien med just den siffran. Ögonvittnen talade om en sömnig tillställning.

Så långtråkig blev ändå inte den europeiska finalen, även om jag tuppade av en stund i slutet av första halvlek intill radion. TV4 är helt enkelt uteslutet, av så många skäl. Men när England gjorde mål redan efter två minuter trodde åtminstone jag mig veta åt vart det lutade. England kan aldrig hålla en sådan ledning. Italien hade möjligen kunnat det, men inte England. För övrigt inte heller Sverige.

Som Hugh Muir skrev i The Guardian idag har England aldrig haft ett så mångkulturellt och ödmjukt lag.  Avskummet som hävde ur sig alla sina rasistiska kommentarer till de unga, oprövade spelare som missade sina straffsparkar fick hela det engelska etablissemanget med FA och BoJo i spetsen att sluta upp bakom dem och lyckades delvis skymma förödelsen som nakendansande dårfinkar som skitat ner hela London lämnat efter sig. Andelen kvinnor som utsätts för våld efter en förlorad match stiger tydligen med 38 %.

Då värmer det att läsa Arsenals uttalande till stöd för 19-åringen Bukayo Saka, som blev översköljd av hatmeddelande för sin brända straffspark: “Vårt budskap till Bukayo är: håll huvudet högt, vi är så stolta över dig och vi kan inte snart nog hälsa dig välkommen tillbaka till Arsenal” Highbury is Highbury.

Den minnesgode kommer säkert ihåg att en av Englands mest populära spelare i modern tid, David Beckham, missade straffen i kvartsfinalen mot Portugal i EM 2004.

Även i England ser man hur samhället faller isär i två delar. Ena halvan med demokratiska värderingar, fair play och sportsmanship och andra halvan med rasistiska idioter som inte når längre än till förödelsens stund. Euforin och de obeskrivliga känslorna från semifinal-segern glider i ett slag över i en tröstlös bakfylla. Men som Hugh Muir skrev:

“England må ha förlorat, men Southgates lag visar oss vad nationen kan vara”

För egen del gladde jag mig åt Italiens seger, som överväldigande många andra i mitt flöde på sociala medier. För tio år sedan hade 90 % hållit på England tror jag. Fotboll och politik hänger nära ihop.

Efter den engelska segern över Danmark i semifinalen i Fotbolls EM blev det glädjefnatt i engelska medier. Inte sedan VM-segern på Wembley 1966 har England varit i en EM eller VM-final i fotboll. Man kan till viss del förstå pratet om “bring football back home” – fotbollen som sport kommer ju därifrån, som flera andra sporter; tennis, golf, cricket, ja till och med ishockey växte fram i England, något som dock är svårt att tro idag.

“Only football can make You feel like this” hade en BBC-inlägg på Twitter som rubrik. Det var en text om publikens glädjeyttringar efter slutsignalen. Och ja, det ligger något i det. Den gemensamma upplevelsen på en full läktare, i detta fall just Wembley Europas finaste fotbollsarena, den gemensamma kämpa- och laginsatsen som skapar en vi-känsla av stora mått är oslagbar.

Inte minst i tider av politisk oro kan fotbollen kanalisera vi-känslan. Storbritanniens Brexit har lämnat halva befolkningen utanför en europeisk gemenskap man gärna ville vara med i, särskild de yngre britterna. Pandemin har slagit extra hårt mot landet och ett fullsatt Wembley går därmed emot alla tänkbara restriktioner och är resultatet av att premiärministern vill minska National Health Systems inflytande och använda EM som ett politiskt statement om samväldets unika position i världen. Tyvärr måste man nog räkna med att BoJo kommer att använda sig av en eventuell EM-titel för att visa hur bra det går om man är independent.

Det finns några andra tillfällen när fotbollen haft en viktig signalfunktion långt utanför arenorna och tidningarnas sportsidor. Ett av de starkaste tillfällena måste ha varit VM-finalen 1954 när det krigssargade Västtyskland vann över den då starkaste fotbollsnationen i Europa, Ungern. Matchen spelades i Bern och den uppstigande stjärnan Helmut Rahn, som lär ha myntat uttrycket “Bollen är rund”, lade två mål, och inte minst det avgörande 3 – 2 målet.

När slutsignalen kom vrålade kommentatorn med en röst som sprack: “Deutschland ist Weltmeister, Wir sind wieder wer!!!” (Tyskland är världsmästare. Nu räknas vi igen!”) Man måste se detta i ljuset av att det bara gått nio år sedan den fullständiga kapitulationen i Andra världskriget, den outhärdliga skammen och tystnaden om den tyska skulden för Förintelsen, och motivationen att resa sig ur ruinerna. Att räknas igen som ett land bland andra och som världsmästare i fotboll var en nåd att be om.

En tysk vän som föddes 1942 växte upp i Essen då och alldeles i närheten av den lägenhet där just Helmut Rahn råkade bo. Han hade slagit igenom i den lokala klubben Rot-Weiss Essen. När han skulle återvända hem efter VM blev han hämtad vid flygplatsen i en fin Volkswagen cabriolet och åkte långsamt genom hela centrala Essen och hälsades av tusentals människor som ville fira att Essen-sonen nu kommit hem som världsmästare. Min vän lyckades ta sig ända fram och stod i bland de främsta när han kom in på mammas gata. Hon har aldrig glömt det, vi pratade senast om det igår.

För egen del kommer jag aldrig att glömma VM 2014, när vi såg slutspelet och följde Tyskland till VM-segern. Den ofattbara 7 – 1 segern mot Brasilien  i semi och sedan 1 – 0 vinsten mot Argentina i finalen. Men det var känslorna dagen efter som etsat sig fast. Vi följde det tyska laget när det flög in över Berlin i ett stort Luftwaffe-plan, för ett ögonblick kände jag mig tillbakakastad till Luftbrons dagar och det hela filmades från ett annat flygplan när man kom in västerifrån över Grünwald, man kunde urskilja Kurfürstendamm och hur planet flög in över Tiergarten och Siegesesäule (Segertornet), Riksdagen och Brandenburger Tor innan det vek av för att landa. För mig, och för säkert väldigt många tyskar och andra historiskt intresserade, var kopplingen där, den var väldigt stark, tillbaka till 1954.

Det ligger onekligen en del i den där BBC-rubriken: “Bara fotboll kan få Dig att känna så här”.

Om det håller hela vägen i finalen mot Italien får vi se. Bollen är rund.