På somrarna läser jag ofta av någon anledning andra saker än under resten av året. Sedan flera år läser jag Eyvind Johnsons ”Molnen över Metapontion”. Det är en av de märkligaste svenska romaner jag läst tror jag och jag blir aldrig färdig med den. Den utspelar sig i Metapontum i södra Italien på 1950-talet och där möts den svenske författaren Klemens Decorbie och den franske -judiske arkeologen Jean-Pierre Lévy, som under Andra världskriget satt i samma koncentrationsläger. Lévy berättade då om sina utgrävningar i Metapontum. Han berättade också om greken Themistogenes liv som soldat under kungen Kyros den yngres fälttåg i Italien på 400-talet före Kristus. De olika tidsperspektiven flyter ihop på ett sätt jag inte riktigt hänger med i och det är mycket speciell läsning. Någonstans finns spåren av Johnsons storverk ”Strändernas svall” som han publicerade ett decennium tidigare, 1946. Men där Strändernas svall” är en rak berättelse, om än moderniserad och språkligt explosiv i sin skildring av Odysseus tioåriga hemresa till Ithaca, är ”Molnen över Meatapontion” raka motsatsen. En berättelse på olika tidsplan som går in och ut ur varandra och lämnar läsaren med fler frågor än någonsin.
I sommar läser jag också Ingeborg Bachmanns roman ”Malina” från 1971. Jag har tidigare läst och även prövat att översätta några dikter av Bachmann, även hennes brevväxling med Paul Celan, men aldrig något av prosan. Jag är glad att ha detta framför mig. ”Malina” är en roman som idag kanske skulle kallas autofiktion. Den handlar om en kvinna vars namn vi inte får veta och om hennes relation med två män; Ivan, en ungersk affärsman och Malina, en militärhistoriker som hon delar våningen på Ungarstraße i Wien med. Längre in i boken kommer hennes traumatiska upplevelser från Andra världskriget fram och några erfarenheter där har nog att göra med hennes egna erfaren heter av att ha en pappa som var nazist, även om jag inte vill spekulera i självbiografiska händelser och personer i hennes liv. Hon disputerade också för Martin Heidegger, vars kopplingar till nazismen inte går att diskutera bort. Jag motläser den tyska utgåvan mot Linda Östergaards lysande svenska översättning för Ellerströms och har stor nytta av hennes insiktsfulla kommentarer till texten. Jag har fortfarande den tredje delen av boken kvar, ska bli intressant att se vart texten nu tar vägen.
På senare år har jag börjat intressera mig alltmer för fransk kultur och även litteratur. Även denna ingång har en del med Paul Celan att göra, som ju bodde i Paris de sista tjugo åren av sitt liv. Min sista utlandsresa innan pandemin slog till förra året (jag kom hem den 11 mars på kvällen) var till Paris och när våra planeringsmöten för vårt nätverk Prospero var över och innan kvällens föreställningar började, gick jag i Celans fotspår med en lista över författarens adresser i handen som jag fått av Mikael van Reis. Starkaste intrycket var ändå från hans sista adress Avenue Emile Zola 5, alldeles invid Pont Mirabeau över Seine, den plats där man tror att han dränkte sig runt den 20 april 1970. Celan översatte en del fransk poesi, men var också vän med några franska författare, som René Char. Så nu har jag börjat läsa fransk litteratur lite slumpmässigt, egentligen mest utifrån vad jag hittar på Mariaplans antikvariat (och det är inte lite) och håller just nu på med ”Den röda liljan” av Anatole France, en passionerad kärlekshistoria som för mig säger mer om fransk social kultur än vilken sociologisk essä som helst. Förra året läste jag Walter Benjamins ”Passagearbetet” i sin helhet och fick där en tysk blick på Paris för hundra år sedan. Med Anatole France får jag kliva rakt in i salongen. Detta nyväckta intresse gjorde att jag sökte en kurs vid GU om Frankrikes litterära och filosofiska historia till hösten, men jag har ännu inte blivit antagen. Första kurs jag sökt sedan nittiotalet, vi får se om jag kommer in!
Under en längre tid har jag också ägnat mig åt Dantes ”Den gudomliga komedin” och har nu kommit en bit in i paradiset. På många sätt är det häpnadsväckande läsning, som dock kräver total koncentration för att inte glida iväg ut i paradisets utmarker. Helvetets olika kretsar är lätta att identifiera efter ett par timmar på sociala medier, särskilt Twitters politiska debatt påminner om de olika graderna av helvetisk hopplöshet. Men det är på många sätt nödvändig läsning. Jag läste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap, men inte i sin helhet.
En ny bekantskap är också den argentiske författaren Julio Cortazar, vars samlade noveller jag nu läser. Efter att ha läst Jorge Luis Borges samlade verk utgivna av Bokförlaget Tranan, läser jag nu Modernistas dubbelvolym med noveller. Jag hade mina besvär av och till med Borges monumentala prosa, även om vissa berättelser får tiden att stanna, som berättelsen om ”Alef”. Cortazar känns så här långt ledigare, mindre pretentiös och har en precision sina noveller som (delvis likt Borges ändå) öppnar sig mot en oförklarlig värld där saker man inte trodde kunde hända faktiskt äger rum.
Förr om åren läste jag alltid en bok i taget och gick in i den. I sommar har jag spridit ut läsandet och jag läser en bit i varje bok varje dag. Det fungerar bättre för mig än jag trodde, på något vis blir det ibland som om de olika verken och dess personer kommunicerar med varandra. Jag kan bara rekommendera det.