Out of he blue släpper plötsligt Bob Dylan en ny låt – “Murder Most Foul” mitt i en av de värsta globala kriserna på decennier. Jag tänker inte spekulera i den saken, men när jag satt med texten och lyssnade igenom en för andra gången fastnade jag för den första versen som jag inte kan låta bli att kommentera. (Jag vill här passa på att önska alla som eventuellt har synpunkter på ytterligare en gubbkommentar till Dylan en fin och solig lördag.:) ) Den handlar alltså om mordet på president John F Kennedy i november 1963. Det finns en film som dokumenterar saken live. För att förstå den här texten är det nödvändigt att ha sett filmsekvensen.
Här är texten:
“Twas a dark day in Dallas, November ´63
A day that will live on in infamy
President Kennedy was a-ridin’-high
Good day to be living’ and a good day to die
Being led to the slaughter like a sacrificial lamb
He said, “Wait a minute boys, you know who I am?”
“Of course we do. We know who you are.”
Then they blew off his head while he was still in the car
Shot down like a dog in the broad daylight
Was a matter of timing and the timing was right
You got unpaid debts, we’ve come to collect
We’re gonna kill you with hatred; with no respect
We’ll mock you and shock you and we’ll put it in your face
We’ve already got someone here to take your place
Själva berättelsen här kanske kan sammanfattas med att presidenten sitter i baksätet på en stor amerikansk bil, Cadillac eller kanske Pontiac. Vid hans sida sitter hustrun Jackie. Han sitter lite högre, vinkar i solen, vinkar till de man kör förbi. Plötsligt kommer skottet, rakt i hans huvud, han sjunker ner i baksätet och Jackie håller om honom. Dylans rad “President Kennedy was a-ridin-high” koncentrerar för mig hela situationen. Han tror sig vara bland vänner, vill att publiken ska se honom, så att han kan se dem, vinka, vara den tillgängliga presidenten som rör sig bland folket. I texten därefter antyder Dylan att han hade varit tveksam till detta, men blivit övertalad till det av sina medarbetare, CIA, FBI, eller någon annan inblandad. Å ena sidan öppnar Dylan för att det kan vara en komplott, men det behöver kanske ändå inte vara det. Det “They” som “blew off his head” kan lika gärna vara en annan fiendekonstellation som fanns inom eller utom staten.
Vid den här tiden pågick visserligen det kalla kriget med Sovjetunionen och Kennedy hade varit mycket nära att starta ett kärnvapenkrig mot Sovjet i samband med händelserna i Grisbukten på Kuba, men få trodde nog ändå att USA skulle kunna förlora ett eventuellt krig mot Sovjet. Med andra ord, i det ögonblicket när “President Kennedy was a-ridin`-high” där i Dallas var han världens mäktigaste person. Skottet föll och i ett ögonblick, streamat live föll han ner knät på sin hustru och dog lite senare. Och blev ett minne.På en sekund.
Är detta då en sång om USA:s historia, om händelsen som var början på en lång nedgång från att ha varit den obestridda globala ledaren efter att ha avgjort två världskrig och försökt skapa en tydligare världsordning? Möjligt, men på ett annat plan är det också i denna skildring en sorts metapoetisk berättelse om striden mellan godhet och ondska. Det är en opposition som Dylan har återkommit till under hela sitt liv. Jag minns inte nu var jag läst det – men ett av de citat som jag alltid kommer tillbaka till när det gäller Dylans idévärld är den i mina ögon förklarande frasen:
“God is the greatest, but Satan rules the world”.
Och det är kanske i den meningen man ska förstå delar av den här sången?
I alla människors liv finns det några händelser som sker utanför familjen och i den närmaste omgivningen, i det politiska livet, i miljön eller på ett annat globalt eller mera lokalt plan som påverkar oss på olika sätt. När Kennedy mördades var Dylan 21 år. Det är inte svårt att gissa att händelsen påverkade honom starkt. Andres Lokko skrev i SvD att hela låten “Murder Most Foul” är Dylans avsked till världen, ur hans 78-åriga perspektiv. Kanske, det kan jag inte bedöma.
Bortsett från alla spekulationer om det lyssnar jag på den här låten (diktverket, monologen, stream of consciousness) som en sorts koncentration av olika viktiga händelser och olika konstnärlig, musikalisk påverkan från Dylans liv. Vi bär alla med oss sådana minnen. Det Dylan gör här är inte bara att rabbla upp betydelsefulla saker och händelser, utan lyfter upp hela förloppet till ett annat plan och lägger det därmed i en särskild låda i evighetens stora minnesbyrå, västan om sol och östan om måne.
Det gör förstås också, som all god litteratur, att jag som lyssnare och läsare funderar över mina egna minnen. När Kennedy sköts var jag tre år, så jag har inga minnen av detta. Men när jag tänker igenom de flashar som kommer upp av livsförändrande händelser är det kanske först den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Därefter atomkrafthaveriet i Tjernobyl 1986, Berlinmurens fall 1989 (standing out in gold), och på senare år resultaten i det amerikanska presidentvalet och Brexitvalet i Storbritannien. Vi är mitt i klimatkrisen som påverkar oss alla. Från sidan kommer nu Corona-pandemin och kastar om allt. Och så kliver Dylan fram och släpper detta mästerverk som flyttar fokus en bit. Åtminstone för mig och några till, tror jag.