Kolonialismens skuld – Stefan Jonsson skriver en essä och kommenterar vår bok “Paracastextilierna i Göteborg, vem äger det globala kulturarvet”.

Under mina dryga sex år på Kulturförvaltningen arbetade jag större delen av tiden med frågan om de tvåtusenåriga Paracastextilierna från Peru. De köptes upp av den svenske honorärkonsuln i Lima, Sven Karell, på svarta marknaden efter att de plundrats från gravar i utanför Pisco (som ibland kallas Paracas) under tjugotalet och smugglades ut ur landet, delvis med diplomatpost, tullklarerades inte, utan packades upp först på Göteborgs museum, som var mottagare av donationen.
Detta är en på många sätt komplex fråga och tar en del tid att sätta sig in i. I Göteborgs-Posten kritiserades boken hårt på felaktiga grunder av en kritiker som saknar djupare kunskaper i frågan.
Därför var det extra roligt att en av landets experter på den här typen av frågor och processer, Stefan Jonsson, nu lyfter boken i en essä om det koloniala arvet i Dagens Nyheter den 1 mars.
Texten handlar om den komplicerade väv av skuld och historiska omständigheter som följer med de etnografiska museerna runt om i världen. Jonsson diskuterar Göran Collstes bok “Historiska rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid” som givits ut av Daidalos bokförlag och en engelsk bok av Catherine Hall och Nicolas Draper “Legacies of British Slave-Ownership: Colonial Slavery and the Foundation of Victorian Britain” från Camebridge University Press. Jonssons slutsats är att den historiska skuld som kolonialmakterna har gentemot de tidigare kolonierna sannolikt aldrig kommer att kunna betalas av helt.

I detta sammanhang lyfter Stefan Jonsson fram den bok Ann-Marie Ljungberg och jag skrivit om Paracaskulturen i Peru och om den process jag var ansvarig tjänsteman för mellan 2009 och 2014. Boken heter “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” och den kom ut på Bokförlaget Korpen i somras.
Jonsson skriver:
“En annan del av samma diskussion handlar om kulturarvet. På västvärldens museer diskuteras återlämning av föremål. Museerna är ofta bra på att finna svepskäl för att behålla stöldgodset. Ett föredöme är Göteborgs stads och Världskulturmuseets återlämning av de tvåtusenåriga Paracastextilierna, ett hundratal mysteriösa och spektakulärt vackra mantlar och gördlar som i början av 1900-talet grävdes fram i Paracasregionen i Peru. År 2009 producerade Världskulturmuseet utställningen “En stulen värld” som förklarade för besökarna hur dåtidens museichefer dragit fördelar av den koloniala ordningen för att smuggla dem till Göteborg.
Björn Sandmark, dåvarande kulturchef i Göteborg och nyckelperson i striden om Paracastextilierna, dokumenterar tillsammans med Ann-Marie Ljungberg processen i “Paracastextilierna i Göteborg”. I samarbetet mellan politiker och museifolk i Göteborg respektive Lima ser han ett exempel på en gottgörelse som gör båda parterna klokare och rikare, dels för att de bidrar till historisk rättvisa, dels därför att båda gynnas av ömsesidigt samarbete.”

Det är förstås värmande ord, efter en lång och komplicerad process och jag vill också passa på att lyfta fram den politiska processen i staden som föredömlig. De tre ordförande som satt i Kulturnämnden under denna tid, Helena Nyhus, Thomas Martinsson och senare Mariya Voyvodova arbetade mycket konstruktivt med sina nämnder och kollegor i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och inom partierna. Det var aldrig en politisk stridsfråga, utan man delade förvaltningens bedömning att detta var rätt väg att gå. Paracastextilierna i Göteborg är sannolikt de mest värdefulla föremål som lämnats tillbaka till sitt ursprungsland. Det känns fint att tänka på inför den sista leveransen textilier som enligt planen ska lämna Göteborg under stadens 400-årsjubileum 2021. Då firar även Peru sitt tvåhundraårsjubileum. Det finns alltså anledning att fira!

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *