Krister Thelin och jag har inte alltid samma uppfattning i politiska frågor, men vi förenas i ett varmt engagemang för att utveckla EU till en förbundsstat.
När EU-kommissionen, efter flera dygns förhandlingar, kom fram till ett kompromissförslag om hur man tillsammans kan hantera följderna av Corona-krisen och EU:s långtidsbudget, skrev vi en kommentar till den saken men lyckades inte få den publicerad. Vi tänker inte spekulera i varför, utan lägger ut texten här, på min blogg som vanligtvis handlar om litteratur och teater.
2020 är det 75 år sedan världshistoriens värsta krig, Andra världskriget, tog slut.
Det är den längsta perioden av fred i Europa någonsin i historien. Det är 45 år sedan diktaturerna i Spanien och Grekland föll samman och det är 30 år sedan Tyskland återförenades i fred och frihet efter 40 år av delning och sovjetiskt herravälde över stora delar av Östeuropa.
Om EU-länderna varit lika tvehågsna och ängsligt kalkylerande gentemot de sydeuropeiska länderna, mot DDR och de östeuropeiska länderna hade man förstås inte släppt in dem i EU. Det hade gått lätt att peka på oväntade kostnader och en finansiell börda som kanske skulle kunna påverka de egna ekonomierna på något sätt. Då hade man kastat ut både Syd- och Östeuropa i osäkerhet, fattigdom och elände.
Istället fanns det då politiker med egna erfarenheter av Andra världskriget och att leva med diktaturer. De förstod att enda vägen framåt är tillsammans: EU som fredsprojekt var en konkret verklighet.
EU:s väg framåt har varit kantad av svåra frågor som måste lösas på olika sätt. De senaste åren har unionen drabbats av motgångar som Brexit, haft svårt att hitta gemensamma lösningar för migrationspolitiken och även visat bristande sammanhållning under vårens Corona-kris. Därför var det mycket viktigt att medlemsländerna nu tog sig samman och fattade ett svårt, modigt och solidariskt beslut för att stärka Unionen.
Ur det svenska perspektivet lyfter kritiker från vänster till höger fram att Sverige måste betala så mycket till Corona-krispaketet, när vi redan är nettobetalare till EU. Den viktigaste anledningen till att Sverige är nettobetalare till EU är för att landet har en god ekonomi och har under hela efterkrigstiden utvecklats till ett av världens mest exportberoende länder. Framför allt till EU, 69 % av Sveriges export av varor går till EU-länderna och 68 % av exporten av tjänster. När det gäller importen av varor och tjänster är siffrorna liknande.
Sedan Sverige gick med i EU 1995 har den svenska varuhandelskvoten ökat med 42 %.
Sverige förband sig att införa Euron när man gick med i EU, något som ännu inte har hänt.
Många är snabba idag att fördöma Euron som ett misslyckat projekt och inte minst finanskrisen i Grekland visar vilka problem det blir när man har en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. För att få Euron att fungera måste en gemensam finanspolitik genomföras och dagens beslut, tyder på att man är på väg åt det hållet. Sverige har, tvärt emot vad man åtagit sig, istället kunnat arbeta som förr i tiden och använda valutan som ett konkurrensmedel genom att på exportmarknaden dra fördel av perioder när kronan sjunkit mot Euron. Det har gynnat exporten, eftersom svenska varor blivit billigare.
Den möjligheten saknade till exempel Grekland, som förlorade en stor del av sin turistnäring när man anslöt sig till Euron.
Att Sverige nu hjälper de fattigare länderna i Sydeuropa, som är helt beroende av den nu Corona-inställda turismen är bara ett uttryck för europeisk solidaritet.
Vi anser att det vore mera klädsamt om Sverige slutade att diskutera Sydeuropa som om det rör sig om obegåvade latmaskar och Östeuropa som politiskt korrupta länder.
Världen idag ser helt annorlunda ut än för bara ett decennium sedan. USA, Kina och Ryssland försöker dela upp världen emellan sig i intressesfärer. EU har efterhand som det blivit ekonomiskt starkare blivit en allt större nagel i ögat på de tre världsmakterna, samtidigt som EU inte har samma utrikespolitiska styrka. Rysslands inflytande på Brexit-processen, som hittills varit det hårdaste slaget mot EU, är ännu inte helt utrett. Men det är ett tydligt exempel på hur man uppfattar ett enat Europa som ett hot, och som därför måste destabiliseras. Man har delvis lyckats, men inte fullt ut.
Ett av de stora hoten mot mänskligheten – klimatkrisen – har en tid kommit i skuggan av Corona-krisen. Men den nya överenskommelsen avsätter 30 % av pengarna till klimatsatsningar för att göra omställningar. Miljöorganisationer anser att det inte är tillräckligt. Så kan det vara. Men hur många satsningar på klimatet i storleksordningen på över 2000miljarder görs det idag i världen?
Det gemensamma för alla kompromisser är att ingen är nöjd. Det är också den samlade bilden av det svenska mottagandet av den nya avtalet. Regeringen har dock gjort ett bra jobb för att hantera denna svåra fråga på ett ansvarsfullt sätt. Istället för att försöka slå inrikespolitiska mynt av den borde man från politiskt håll nu arbeta för en kraftsamling för att ta Sverige och Europa ur Corona- och klimat-kriserna och fortsätta arbetet mot en Europeisk Förbundsstat, ett värn för de många, små länderna i Europa i en osäker framtid.
E Pluribus Unum.
Krister Thelin
Fd domare och
statssekreterare i
Justitiedepartementet
Björn Sandmark
Författare och kritiker,
jobbar på
Göteborgs Stadsteater