Zinnie Harris heter en av Skottlands hetaste dramatiker just nu. Hon är född i England, men har under sitt liv bott både i England och under senare år huvudsakligen i Edinburgh. När hon var i Göteborg med anledning av premiären på How to Hold Your Breath den tjugonde januari talade vi länge om Skottlands roll och ett eventuellt kommande Brexit. Hon är stark motståndare till Brexit och hoppas att det ändå inte blir av Om det skulle aktualiseras önskar hon att Skottland lämnar United Kingdom. Europas framtid diskuterade hon även med en annan dramatiker på teatern just nu – Alexandra Pascalidou, vars föreställning Alexandras Odyssé har premiär den 10 februari. Samtalet dagen efter premiären var välbesökt och publiken engagerade sig starkt i diskussionen. Det finns uppenbarligen ett behov av att tala om samtiden just nu
How to Hold Your Breath är en stark historia som i Malin Stenbergs uppsättning fokuserar på ett europeiskt ekonomiskt sammanbrott som inträffar som en följd av ett one-night-stand mellan huvudpersonen Dana (Mia Höglund-Melin) och Jarron (Jesper Söderberg). Jarron visar sig vara en faustisk demon som på grund av en inbillad skuld förföljer Dana och hennes syster Jasmine (Caroline Söderström) genom ett sönderfallande Europa på väg mot ett eventuellt jobb i Alexandria. Jarrons medhjälpare Bibliotekarien (Benjamin Moliner) försöker styra in Dana på att återbetala skulden, men Dana vägrar sälja ut sina känslor, vilket blir det ställningstagande som hela föreställningen rör sig runt.
Till slut hamnar de båda systrarna på en flyktingsmugglarbåt i omvänd riktning mot Afrika. På det krängande båtdäcket knyts berättelsen ihop till en iskall krönika om ett Europa i fritt fall, med en gemensam valuta som allt färre bekänner sig till och en bristande solidaritet med de nödlidande, teman som också finns med i Alexandras Odyssé, som också den utspelar sig i östra Medelhavet, närmare bestämt i Grekland.
För mig var det en alldeles särskild upplevelse att se denna föreställning, efter att ha suttit med texten som översättare under förra vintern. Jag har översatt mycket genom åren, politiska och filosofiska texter, poesi, skönlitterära prosa, men det var första gången med en dramatisk text. Det var synnerligen intressant att gå in i de mycket specifika utmaningar det är att hitta samma tonläge utan att för den skull kompromissa med innehållet. Inte minst skådespelarna bidrog väldigt bra på slutet när de finslipade sina texter under repetitionerna.
Det är också en särskild utmaning att översätta från engelska, vars språkliga, fonetiska, historiska och musikaliska lager ger språket dess så speciella karaktär. Fritiof Nilsson Piraten sade en gång något i stil med att “engelska är ett märkligt språk, det stavas Yokohama och uttalas St.John”. Det ligger något i det. Kanske är det också därför som det är ett så underbart och poetiskt språk att skriva och läsa litteratur på. Det var också därför jag valde att inte översätta själva titeln. How to Hold Your Breath låter i mina öron mycket mer litterärt än “Hur man håller andan”.
Med tanke på de senaste dagarna utveckling i USA, ett revanschistiskt Ryssland och en ännu ej avslutad konflikt över stora delar av Mellanöstern blir det allt svårare att tänka om framtiden. I hårda tider är teaterns roll kanske ännu viktigare än när det är lugnt i omvärlden och vi gör vårt bästa för att spegla, ifrågasätta och gestalta samtiden. Vi gör det för att det är vårt uppdrag. Men vi gör det också för att det är precis vad som känns som en mycket viktig uppgift i den tid vi är inne i just nu. Vi måste nog räkna med att vi kommer att bli tvungna att hålla andan ganska ofta framöver, innan det vänder. Nobelpristagaren Bob Dylan skrev i en av sina sånger; “The say the darkest hour/ is just before the dawn”.
Let’s hope so.