Efter Benny Fredrikssons död skrev Leif Zern en kommentar i DN den 18 mars 2018 med slutorden: ”Stadsteatern var hans öde och i det ögonblick den togs ifrån honom skulle han dö.”
Efter att nu ha läst Johan Hiltons bok ” Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson” är det uppenbart att Leif Zern hade helt rätt. Hilton har skrivit en bok som kommer att finnas kvar under lång tid, inte bara för att den skildrar hela Benny Fredrikssons liv ända fram till dödsögonblicket. Utan också för att den skriver historia om Nordens största teater – Stockholms stadsteater, och dess häpnadsväckande utveckling under 00-talet och dess förvandling till Kulturhuset stadsteatern under Fredrikssons ledning. I den meningen säger den också mycket om Stockholm som teaterstad och blir också en sorts avräkning med ett numera omöjligt sätt att bedriva teaterverksamhet. Jag antar att Hiltons val av titel möjligen också sammanfattar den slutsatsen.
Hilton var i USA och skrev på en annan bok när #MeToo drog igång under 2017 och skriver att han ångrar att han inte försökte nyansera bilden under drevet mot Fredriksson. Vi som var här då teg också, eftersom kraften i drevet var så stark att det var omöjligt att stå emot. Många av oss hörde av sig till Benny, men han svarade aldrig mig. Vi kände inte varandra så väl, vi hade suttit ner ett par gånger och vi var båda med i Svensk Scenkonsts styrelse (Teatrarnas arbetsgivarorganisation) vid den här tiden. Fredriksson satt även i styrelsens presidium och hade därmed stort inflytande över centrala frågor för teatrarna i hela landet. Hur stort insåg jag först efter att jag efterträtt honom i presidiet under tiden fram till årsstämman. När beskedet att han hade tagit sitt liv nådde oss kom en av hans vänner, som under en tid också arbetat med styrelsen, och berättade om vad som hänt och om detaljerna. Det tog två timmar, vi satt som förstenade, det var nästan omöjligt att ta in.
Johan Hilton har gjort ett noggrant journalistiskt arbete och intervjuat hundratals personer, men också vägt de svar han fått på ett bra sätt, Jag tror att det är svårt att komma närmare sanningen i denna mycket komplicerade process. Ett skäl till detta är att han har haft Fredrikssons familj med sig i arbetet och därmed fått tillgång till uppgifter och händelser som ingen annan haft tidigare.
Det finns mycket att säga om Stockholms stadsteaters utveckling under Bennys ledning, om den fantastiska utvecklingen som gjorde teatern till en medelpunkt i det svenska scenkonstlivet, men det är inte rätt plats att diskutera den saken här. Det enda som behöver sägas nu är att alla som är intresserade av teater måste läsa denna bok.
”All the world’s a stage,
And all the men and women
merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many
parts,…”
“As You like it” (Som ni behagar, akt II, scen VII)
Håller med om att det är en viktig bok att läsa. Dock har den kulturpolitiska aspekten i Benny Fredrikssons uppgång och fall varit frånvarande i reaktionerna på boken. För den som har svårt att acceptera tanken att kulturens värde måste avläsas i publikantal är det lätt att förstå att Fredrikssons skärm med biljettförsäljning i realtid var stötande och helt tidstypisk i marknadens diktaturtid. Att det befogade missnöjet så kopplades av oansvariga klicksugna medieredaktioner till metoo är tragiskt och uppfordrande. Nästan ingen vågade eller fick nyansera bilden. Det är sannerligen svårt att känna respekt för Aftonbladets redaktionsledning, minst för Lena Mellin som inte ens nu tar deras ödesdigra publiceringar på allvar.
Jo, hela händelseförloppet har ju drevets alla ingredienser. På medeltiden skrek man ut nyheter, skämt, rykten, hot och hat i gathörnen som Bachtin skildrar på ett bra sätt i “Rabelais och skrattets historia”. Metoden är egentligen densamma, nu dock i digital form och ett globalt perspektiv. Inget har förändrats särskilt mycket, bara formerna.