Månad: april 2017

I veckan avslutades FIND-festivalen på Schaubühne/Berlin – en teater som vi har haft förmånen att samarbeta inom vårt gemensamma projekt Prospero. I Prospero igår även Théatre de National de Bretagne, Théatre de Liège, Emilia Romagna Fondazione i Modena och Croatian National Theatre i Zagreb. FIND-festivalens främsta syfte är att bjuda in ny dramatik från världens alla hörn till Berlin.

Söndagen den 2/4 deltog jag i ett seminarium som bestod av ett samtal mellan regissörerna Thomas Ostermaier, Anne-Cécile Vandalem och Richard Nelson. Ämnet som diskuterades var teater och demokrati. Vad kan teatern tillföra vårt demokratiska samhällsystem?

Richard Nelson deltog bland annat för att hans föreställning The Presidental Election spelades under festivalen. Pjäsen är uppdelad i tre föreställningar, av vilka jag kunde se två innan jag fick ge mig hem till Göteborg igen. Dagen innan hade jag sett Frank Castorfs monumentala uppsättning av Goethes Faust på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en föreställning som varade i knappt sju timmar. (Den upplevelsen skriver jag inom kort om på teatersidan www.dixikon.se). Från bombastisk totalteater hamnade jag nu i en föreställning som utspelade sig under några olika tidpunkter inför det amerikanska presidentvalet. 5-6 skådespelare, ett köksbord, en kyl och en diskbänk. Anglosaxisk pratteater i Eugene O’Neill-traditionen. Största möjliga kontrast med andra ord.

I programhäftet skriver Richard Nelson några få rader som på ett bra sätt sammanfattar teaterns roll i samtiden. När vi talades vid i pausen frågade jag om jag kunde översätta det till svenska och han tyckte att det var roligt. Så här skrev Nelson:

“Under tider med problem och i problematiska tider, har teatern inte bara en möjlighet, utan också ansvaret att porträttera denna förvirring, och att artikulera mångtydigheterna, tvivlen och rädslorna under samma tid. Målet är inte att argumentera för en sida eller en ståndpunkt, utan att försöka porträttera människorna och världen som de är och inte som vi önskar att de skulle vara. Teater, som jag tänker mig den, är inte ett argument, utan ett försök att skapa och porträttera mänsklig komplexitet, något som vi sedan delar med en levande publik, vid samma tidpunkt, i samma rum: människa till människa.

På det här sättet försöker jag som dramatiker inte att bli involverad i argument och agendor, särskilt inte med dem jag möjligen sympatiserar med som medborgare. Självklart är det, särskilt i kristider, en stor frestelse i att försöka använda teatern som ett vapen. Min teater är emellertid mer ett tempel än ett vapen; en plats att mötas, där vi kanske kan se oss själva och andra, se vår värld och andra världar, medan vi njuter av att vi inte är ensamma med vår rädsla och förvirring, när vi sitter där och kämpar för att förstå och sortera intrycken.

Med andra ord är min teater inte en plats att bli utskälld eller undervisad på, eller för att bli hetsad; snarare en plats att träffas, sitta bland främlingar i mörkret och känna igen världens komplexitet i den värld vi har framför oss.”

Richard Nelson – dramatiker och regissör, USA.

Med några få rader fångar Richard Nelson här flera viktiga frågor kring vad teater är och vad som är teaterns uppgift. Han gör förstås inte anspråk på hela sanningen. Men vem gör väl det?

 

Den 7 april inträffade en fasansfull terrorattack mitt i centrala Stockholm, i stadens hjärta. Det finns stora likheter mellan detta dåd och de som under det senaste året genomförts i Nice, i Berlin och alldeles nyligen i London. Av en händelse var jag i Berlin dagen efter attentatet där. Vid de många blomsteruppsättningarna runt Kaiser-Wilhelms-Gedächtniskirche låg de också många brev, målningar och skriftliga kommentarer. Några av dem som etsade sig fast var “Ni kan aldrig förminska oss” och “Vi hedrar offren bäst genom att fortsätta leva våra liv och inte låta oss knäckas.”

I somras var jag ett par dagar på teaterfestivalen i Avignon. Avignon ligger bara några mil från Nice. Jag åkte tillbaka hem bara några timmar innan terrorattentatet på Promenad d’Anglais. Den som vill kan bläddra tillbaka och läsa mitt blogginlägg från just detta.

På festivalen i Avignon fattade man omedelbart beslutet att fortsätta spela och inte låta sig påverkas av våldet. Där skrev man och läste upp denna deklaration för publiken dagen därpå:

 

(Översättningen från franska gjordes av festivalen)

In this day of grief, we reaffirm that a spectator is an engaged woman, man or child. The fact to be here, present, is making the darkness lie.

Being together today is our strength. It is an act of resistance.

Hamlet says to Horatio “suspend your sorrow to tell my story”.

We will not suspend nor deny our grief, but telling it without interrupting the life and our solidarity to the victims.

We will again tell our common history, our common pretense and the hope that we will give to each other.

Against those who wants to impose silence, we offer to you instead of a minute of silence to applaud together the forces of life.

The Festival d’Avignon.

 

Festivalen valde alltså, trots närheten till Nice, att fortsätta spela som planerat.  Igår diskuterade vi igenom saken ordentligt innan vi beslutade att inte ställa in någon föreställning. Det gällde Körsbärsträdgården av Tjechov på Stora Scen, Jihadisten på Studion och 5114 på Backa Teater. Vi diskuterade även med Folkteatern, som fattade samma beslut och med Stockholms stadsteater, som tillsammans med Dramaten och Kungliga Operan ställde in. Centrala Stockholm var ju som bekant avspärrat. Kollegorna i Stockholm bekräftade att vi absolut borde spela. De spelar ju också själva idag.

Det var förstås inte så lätt för skådespelarna att gå in på scenen en sådan kväll. Jag informerade publiken om vårt beslut och det mottogs väl. Vi upplevde alla att vi tog ett beslut för att visa våra vänner i Stockholm att vi, som denna gång inte drabbats av detta fruktansvärda, gör vårt för att samhället ska fortsätta att fungera och att människor ska kunna mötas och göra saker tillsammans. Därför upplevde vi att vi spelade för Stockholm. Som vårt sätt att visa respekt och kärlek.

Så har också en övervägande del av den nu mycket stora grupp som intresserar sig för Göteborgs stadsteater uppfattat saken. Men så finns det också en annan grupp, som valt att misstolka att vi spelat våra föreställningar, särskilt Jihadisten.

Ur mitt perspektiv är just Jihadisten mer aktuell än någonsin genom det som hänt. Det finns i vissa kretsar, bland folk som inte sett föreställningen, missuppfattningar om vad den handlar om. Det är inte så mycket att göra åt. Vill man informera sig kan man göra det på vår hemsida, läsa någon av de recensioner som ligger på nätet eller se föreställningen.

Det är däremot inte okej att skapa egna felaktiga uppfattningar om vad det hela handlar om och sedan hålla teatern ansvarig.

Göteborgs stadsteater har idag, som resten av staden, haft flaggan på halv stång och föreställningarna inleddes med en tyst minut för offren i det vedervärdiga terrordådet. Vi tar starkt avstånd från all form av terrorism, våld och andra övergrepp. Vi relativiserar inga terrorister eller brottslingar. Vi gör det vi ska göra, gestaltar svåra samhällsfrågor konstnärligt, problematiserar dem och därmed tar vårt ansvar för att komma närmare en lösning.