I veckan avslutades FIND-festivalen på Schaubühne/Berlin – en teater som vi har haft förmånen att samarbeta inom vårt gemensamma projekt Prospero. I Prospero igår även Théatre de National de Bretagne, Théatre de Liège, Emilia Romagna Fondazione i Modena och Croatian National Theatre i Zagreb. FIND-festivalens främsta syfte är att bjuda in ny dramatik från världens alla hörn till Berlin.
Söndagen den 2/4 deltog jag i ett seminarium som bestod av ett samtal mellan regissörerna Thomas Ostermaier, Anne-Cécile Vandalem och Richard Nelson. Ämnet som diskuterades var teater och demokrati. Vad kan teatern tillföra vårt demokratiska samhällsystem?
Richard Nelson deltog bland annat för att hans föreställning The Presidental Election spelades under festivalen. Pjäsen är uppdelad i tre föreställningar, av vilka jag kunde se två innan jag fick ge mig hem till Göteborg igen. Dagen innan hade jag sett Frank Castorfs monumentala uppsättning av Goethes Faust på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en föreställning som varade i knappt sju timmar. (Den upplevelsen skriver jag inom kort om på teatersidan www.dixikon.se). Från bombastisk totalteater hamnade jag nu i en föreställning som utspelade sig under några olika tidpunkter inför det amerikanska presidentvalet. 5-6 skådespelare, ett köksbord, en kyl och en diskbänk. Anglosaxisk pratteater i Eugene O’Neill-traditionen. Största möjliga kontrast med andra ord.
I programhäftet skriver Richard Nelson några få rader som på ett bra sätt sammanfattar teaterns roll i samtiden. När vi talades vid i pausen frågade jag om jag kunde översätta det till svenska och han tyckte att det var roligt. Så här skrev Nelson:
“Under tider med problem och i problematiska tider, har teatern inte bara en möjlighet, utan också ansvaret att porträttera denna förvirring, och att artikulera mångtydigheterna, tvivlen och rädslorna under samma tid. Målet är inte att argumentera för en sida eller en ståndpunkt, utan att försöka porträttera människorna och världen som de är och inte som vi önskar att de skulle vara. Teater, som jag tänker mig den, är inte ett argument, utan ett försök att skapa och porträttera mänsklig komplexitet, något som vi sedan delar med en levande publik, vid samma tidpunkt, i samma rum: människa till människa.
På det här sättet försöker jag som dramatiker inte att bli involverad i argument och agendor, särskilt inte med dem jag möjligen sympatiserar med som medborgare. Självklart är det, särskilt i kristider, en stor frestelse i att försöka använda teatern som ett vapen. Min teater är emellertid mer ett tempel än ett vapen; en plats att mötas, där vi kanske kan se oss själva och andra, se vår värld och andra världar, medan vi njuter av att vi inte är ensamma med vår rädsla och förvirring, när vi sitter där och kämpar för att förstå och sortera intrycken.
Med andra ord är min teater inte en plats att bli utskälld eller undervisad på, eller för att bli hetsad; snarare en plats att träffas, sitta bland främlingar i mörkret och känna igen världens komplexitet i den värld vi har framför oss.”
Richard Nelson – dramatiker och regissör, USA.
Med några få rader fångar Richard Nelson här flera viktiga frågor kring vad teater är och vad som är teaterns uppgift. Han gör förstås inte anspråk på hela sanningen. Men vem gör väl det?
