Imorse, när jag var på väg till morgonträningen, lyssnade jag som vanligt på nyheterna på den tyska kanalen Deutschlandfunk. Huvudnyhet var branden i flyktinglägret Moria på ön Lesbos utanför Grekland. Jag har inte kunnat sluta tänka på den saken på hela dagen och läst uppdateringarna även i svenska medier, det går knappt att ta in. Människor som lämnat allt bakom sig på flykt från krig och elände förlorar nu sitt sista skydd och de få tillhörigheter de möjligtvis hade fått med sig. Nollpukten.
Men så ikväll hade jag fått tag i en biljett till Atalantes nya föreställning “Requiem”, med text och musik av Niklas Rydén, skaparen av denna specifika genre, New Opera. Det vore förmätet av mig att komma med några specifika omdömen om uppsättningen förstås. Men jag vill ändå säga att greppet att använda sig av formen för Requiem, den katolska själamässan, och arbeta in en samtidskommentar ur ett helt annat perspektiv är i mina ögon lysande.
Verket ställer frågan om det är möjligt att mötas i andlig gemenskap och diskutera frågor om Livets mysterium även om inte alla är troende kristna? I tider av ambitiösa försök att hävda att religionen egentligen är på väg tillbaka som betydande förutsättning för livet även i Sverige, som de senaste decennierna har betraktats som ett av världens mest (frivilligt) sekulariserade länder, är det skönt att se någon ta frågan på allvar. Man behöver ju inte bli en del av “jakten på Gud”, som Expressen-skribenten och forskaren Joel Halldorf skrivit en bok om alldeles nyligen.
När jag läser programmet är det första som slår mig formuleringen om hur man arbetat med de latinska originaltexterna och kompletterat och utvecklat partier, som i “Dies Irae”, där det beskrivs hur “världen ska förgöras i ett kaos av bränder och naturkatastrofer i en kamp mellan det onda och det goda” och där det “går det utmärkt att uppfatta det som en bild av världen idag.”
Särskilt idag, tänker jag då. Det är fortfarande oklart om bränderna i flyktinglägret Moria var anlagda – det återstår väl att se.
Föreställningen är dryga timmen och det är en njutning med musik, text och se de synnerligen skickliga dansarna Tanja Andersson, Sara Axelsson och Linda Wardal gestalta krängningarna mellan ont och gott, sanning och lögn, och liv och död på scenens mitt.
Körens oortodoxa sång bär handlingen framåt på ett starkt vis. Att en solist saknades på grund av förkylning märktes inte alls eftersom Niklas Rydén själv och den skickliga cellisten Emma Augustsson löste av varandra som stand in.
Det var första gången jag såg en föreställning i verkligheten sedan 9 mars. Av en händelse, den svarta kopplingen till flammorna över Moria, gör att jag aldrig kommer att glömma den.
