I mitten av 1990-talet besökte jag det enda koncentrationsläger jag hittills varit i – Theresienstadt i Tjeckien, halvvägs mellan Dresden i Tyskland och Prag. Jag har två mycket starka minnen. Det första är de helt utstädade rummen där fångarna bodde – det såg ut som om de var iordninggjorda för en ny leverans av fångar. Inga informationsskyltar eller något annat tillrättalagt, bara redo för nästa transport med fångar på väg dit. Det andra är den sönderskjutna muren, där man avrättade fångar ända in i slutet, till och med förbi slutet, efter Tysklands kapitulation. Det fanns alltså fångvaktare och soldater som inte brydde sig om att fly och rädda sig själva, utan prioriterade att avrätta så många judar som möjligt.
Poeten Sam Carlquist har nyligen publicerat en mångfacetterad och fascinerande diktsamling med just titeln ”Himlen över Theresienstadt”. Jag sträckläste den när jag fick den.Känslan från Theresienstadt kom tillbaka och jag fick låta boken vila någon vecka innan jag kunde läsa den igen.
I den nästan 20 sidor långa dikten, som Carlquist kallar ”Ett minnets hörspel” kommer ett flertal röster till tals; Berättaren, Tecknaren, Sopranen, Rabbinen, flera barn och barnkören, Bibliotekarien, Läraren, Dirigenten, Sömmerskan, Vaktchefen och Kommendanten och några till. Det är en bra idé att låta olika röster tala, så att olika perspektiv kommer fram.
Till saken hör ju också att nazisternas ambition med Theresienstadt var att det skulle bli ett mönsterläger, som skulle kunna visas upp för världen som exempel på hur väl man tog hand om fångarna. Några fångar klarade sig tack vare att de var aktiva inom orkestern eller hade andra uppgifter som ansågs viktiga, men flertalet deporterades till de polska förintelselägren Treblinka, Sobibor eller Auschwitz.
Dikten avslutas av berättaren, som binder ihop de olika händelserna och rösterna med en sammanfattning som också är framåtsyftande:
”Vi är många som går med slagruta
och ser den åter böja sig mot
ondskans röst.”
Essäisten och översättaren Johns Swedenmark har skrivit ett engagerat förord och han pekar på hur denna dikt och de följande i boken ”anger diktarens förbundenhet med det förflutna – relation till tidigare generationer och till det judiska arvet som alltid finns närvarande underförstått, men som aktualiseras av diktandet.”
Swedenmark pekar på hur Carlquist i boken opererar med det som Michail Bachtin kallade ”kronotopen”, en bild av hur tid (chronos) och plats (topos) ofta utgör en sorts bas för litterära texter, Bachtin skrev mest om romaner, men det är väl tillämpbart även inom lyriken, något som Carlquist bekräftar med eftertryck. Diktsamlingen är närmast en eruption av minnen från olika händelser i livet, stort och smått, vackert och smärtsamt. Redan på första sidan, i dikten
”Det återstående arbetet” kan man läsa:
”Minnet är den lek som sorgen leker.
Minnet är den hud de döda smeker”
Och så är det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer förändras upplevelser av minnen. Sådant som för något decennium var en rolig anekdot från ett café i Paris blir plötsligt inramat av ett rosa skimmer av melankoli, men också en kärlek till livet. Och ja, ett minne från en viss plats en viss tidpunkt är förstås just det Swedenmark lyfter fram – en kronotop.
I ”Etyder” skriver Carlquist:
”Hur mycket tid är jag skyldig?
Jag har ju använt alla dessa år
som om de vore mina.”
Och vid närmare eftertanke var det nog så. Skyldig blir man bara sig själv, om man kastat bort sin tid och den bästa vägen bort ur den fällan är kanske att stanna tiden. Det finns en väg ut ur kronotopen, och det är när den stannar på grund av att man inte längre mäter den, eller på liknande sätt lämnar det fysiska rummet. Hur gör man då det? Ja, ett sätt är att glömma sig själv och sitt ego.
Eller som Carlquist skriver i dikten ”Rönnbärsräknare och tröstmekaniker”
”Allt jag har skrivit är tillägnat allt som är större än jag
Allt som är mindre samt de vars själar är lika magra.”
Skrivandet i sig är ju ett sätt att stanna tiden. Men också att hålla den kvar, åtminstone om det man skrivit finns kvar för eftervärlden. Och det är ”Från denna utsiktspunkt i början av mitt livs december / drar jag vår sidenhimmel över oss”.
Bredden och djupet i Carlquists diktning gör det omöjligt att ta ett samlat grepp på hela boken. De finns utöver ”Theresienstadt” och ”Etyder” även en svit med ”24 fotografier” som vart och ett sätter ljuset på personer och miljöer som Carlquist har mött i livet. Mot slutet av boken kommer två porträtt av dansaren Nijinskiy och poeten Walt Whitman. Därutöver ”Åtta judiska motiv” (Mir zenen do – Vi är kvar/här) som återknyter till den judiska traditionen
”Men en kärleks andedräkt mot nacken
skall bli det sista vi upplever
Därför skriver vi detta nu.
Och det koncentrerar i någon mening den starka ström av kärlek till människan som genomströmmar hela boken.
Himmel över Theresienstadt
Sam Carlquist
Förord av John Swedenmark
Migoli förlag
