Sedan bokmässan har jag läst några franska dikter varje dag i en bok som jag köpte där ”Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder”. Alla dessa dikter är översatta av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Det är en storartad prestation och en fin utgåva.
De 66 poeterna presenteras (i slutet av boken) kort, men kärnfullt. Här finns de alla, Francois Villon, Baudelaire, Rimbaud, Michaux, Apolllinaire, Mallarmé, Houellbeque, ja alla man kan tänka sig.
Ändå är det två för mig helt okända poeter som gör djupast intryck. Den första är den tunisiska poeten Amina Saïd som är född 1953 och har bott i Paris sedan slutet av 1970-talet. Hon har skrivit ett femtontal diktsamlingar, men även en del prosa. I den här boken har hon med en dikt som heter:
Ljusets väg
- Varifrån kommer du?
- Från den andra världen.
- Och vart ska du?
- Till den andra världen.
Rabia al-Adawiya
Eremitens sång
jag har sovit i tre hundra år
jag har sett saker som människor glömt
jag har mätt avståndet mellan himlen och jorden
jag har läst linjer i handen jag har gett orakelsvar
en röst som inte var min har talat genom min mun
jag har försvunnit i en stad som själv har försvunnit
beväpnade ryttare har invaderat våra slätter
vi har blivit kvar i väntan på nya barbarer
havet har dragit sig tillbaka från dörrarna i min stad
jag har fått med mig jordens alla floder
jag har smyckat dagen med mina drömmars tatueringar
mitt ansikte har sett mitt andra ansikte
jag har inte hört rösten som ropade på mig
Denna kraftfulla inledning är ungefär tio procent av dikten. När jag läst den några gånger (för det är vad man omedelbart vill göra) insåg jag att den bara blev starkare. Översättning här Kennet Klemets
Den andra för mig okända poeten, som också gjorde djupt intryck är Michèle Voltaire Marcelain. Hon är född 1955 i Port-au-Prince, men bor nu i USA. Hon har skrivit poesi, dramatik och för film. Hon skriver mest om motstånd, identitetsfrågor och kvinnors erfarenheter, även i hemlandet Haiti och i dess diaspora. Här kommer de två första stroferna i hennes dikt ur boken som heter :
Förlovat land
Nej
vi var inte värda det här landet
Jag svär på mitt liv, på ditt
Om vi så föll på knä
och sjuttiosju gånger sjutton gånger
bad till Vår Fru och Moder av den Ständiga Hjälpen
skulle vi inte få någon förlåtelse.
Vi bräker
som killingar fjättrade vid detta land
där man köper en man för en sång
en kvinna för en struntsak
där barn ger upp andan
i ensamhet
Även denna dikt har översatts av Kennet Klemets. Jag tror det är första gången jag har läst en sådan här samlingsvolym med poeter från 17 länder och där man inser hur stort det franska språket egentligen är. Det är förstås ett resultat av den franska kolonialismen som hade som mål att göra kolonierna till en del av Frankrike och där alla förutsattes tala franska. På vissa sätt är det kanske genom litteraturen som detta finns kvar i de tidigare kolonierna. Varken Tunisien eller Haiti är en del av Frankrike längre. Det gör denna samlingsvolym än intressantare och det hedrar Ellerströms förlag att man valt att ge ut den.
Titeln – Jag är en annan – är speciell för mig, eftersom jag gav ut en essä om Erik Lindgrens extatiska poesi med just det namnet. Efteråt har jag funderat mycket på det. Raden kommer från en dikt av Rimbaud och på franska heter det. ”Je est un autre” och jag frestades också att välja översättningen ”Jag är en annan”. Men är det verkligen så man ska tolka Rimbauds mening?
”Je” är förstås ”Jag”, men om det betyder ”Jag är en annan” skulle kanske verbet ”är” på franska varit ”suis”? Nu står det istället ”est”, d v s ”är” i tredje person singular. Borde det i så fall ha översatts med ”Jaget är en annan”?
Ja, det är en sak att fundera över och det sätter ljuset på översättningens alla utmaningar. Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer har gjort en storartad insats för att bredda kunskapen om fransk poesi med denna samlingsvolym.
”Jag är en annan
Fransk poesi
från sju sekler
och 17 länder
Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer (RED)
ellerströms
