Så var det dags för höstens storsatsning på GEST (Gothenburg English Studio Theatre) på Chapmans Torg. Den 30 oktober var det premiär för ”Girls and Boys” en pjäs av den internationellt kände dramatikern Dennis Kelly, nu med Sverige-premiär och i regi av Kristina Brändén Whitaker. Det är en stor händelse att en liten fri teater kan erbjuda den här typen av internationellt högklassiga föreställningar.
Kelly har skrivit pjäser och fimmanus som spelats i 30 länder over the globe, bl.a. bland annat också boken som resulterade i den, med många priser belönade, ”Matilda the Musical” som också gjorde att han fick Tony Award 2013. ”Girls and Boys” hade urpremiär på Royal Court i London 2018 och flera av hans arbeten har visats på BBC och TV-kanaler som Netflix.
GEST var för övrigt den första svenska teatern som satte upp ett verk av Kelly redan 2008
Det måste sägas redan nu. ”Girls and Boys” är en stark föreställning, ja smärtsam. På scenen står Lucy Heath som är skådespelare med lång erfarenhet av TV och film och hon har även producerat ett flera egna filmer, just nu utvecklas hennes film PRAGMA till TV-serie i Storbritannien.
Som skådespelare är hon lysande. Det är en One-Woman-Show, en monolog där huvudpersonen också spelar flera andra roller eller sig själv i interaktion med andra.
Hon har inget namn, utan är ”The Woman” hennes make är ”The Man” medan barnen heter Leanna och Danny och de båda får en särskild betydelse mot slutet av pjäsen. Heath växlar mellan de olika rollerna utan att förlora en enda dragning i mungipan, uppspärrade ögon med koncentrerad blick som gnistrar eller att varenda gest sitter med precision. Det är ja – nästan häpnadsväckande. I drygt en och en halv timme. Det är lätt att förstå att regissören vill ha just Heath i denna roll och det är bara att gratulera till att det lyckats.
Max Mitles sparsmakade scenografi med ett litet kök till höger och en antydan till vardagsrum med soffa till vänster kompletteras också med Mitles vältajmade ljussättning, och Karl Wassholms ljuddesign som får närmast symboliska drag i takt med att konflikten tätnar.
Det handlar om Kvinnans berättelse om sitt liv. Storyn börjar i en italiensk kö till ett EasyJet-plan där hon får syn på Mannen, när han står och läser en bok (!) och beskrivningen av de två ”modeller” som försöker snika sig in på hans köplats lockar fram närmast skrattsalvor i publiken. Men han går inte på det och en av de förtörnade flickorna brister till slut i: ”But we are models”.
En bra upptakt till ett gemensamt liv. De blir kära, gifter sig och får barn. Hon lyckas få jobb som filmproducent och Mannen jobbar med att importera möbler. Livet tuffar på och stelnar långsamt i rutiner och en allt gråare vardag. De patriarkala strukturerna kommer långsamt fram och efter en tid också våldet. När Mannens firma går i konkurs blir det inte oväntat problem och kvinnan är dessutom övertygad om att han är otrogen. Det ena leder till det andra , skilsmässa och inte delad vårdnad om barnen och det allt mörkare ljuset går långsamt över i total svärta och sorg. Vändningen på slutet är så både oväntad och stark att jag inte vill avslöja den här utan spara den för eventuella besökare.
Kristina Brändén Whitakers regi är välavvägd och det gemensamma arbetet med Lucy Heath i denna uppsättning är värt all respekt och som en i publiken kan jag bara känna tacksamhet att få möjlighet att se denna typ av högklassig, brittisk teater mitt i Majorna.
Slutet är gott, allting är gott, något som tyvärr inte infinner sig i denna uppsättning, där varken slutet eller allting är gott. Men föreställningen är lysande.
Dramatiker: Dennis Kelly
Regi: Kristina Brändén Whitaker
Skådespelare: Lucy Heath (också Sverige-premiär)
Regiassistenter: Nora Alvina Bergström och Jenna Hunter
Ljusdesin och scenografi: Max Mitle
Ljuddesign: Karl Wassholm
Tekniker: Diblik Rabla, Kari Wassholm och Yosef Madar
Rörelsecoach: Li Molnár Kronlid
Foto: Lina Ikse
Producent: Sarah Johansson
Kommunikatör: Lisa Gripenberg
Konstnärliga ledare: Gary Whitaker oc Kristina Brändén Whitaker
