Uppgifterna från krigsområdet kan inte bekräftas av oberoende källor

Efter Första världskriget skapade den tyska konstnären Käthe Kollwitz konst som på ett tidigare okänt vis i Tyskland skildrade fattiga, utsatta, svältande barn. En av hennes mest kända bilder heter ”Nie wieder Krieg” och föreställer en ung sårig kvinna som håller upp högerarmen i luften i en manifestation mot kriget. Käthe Kollwitz  konst förbjöds av nazisterna, men överlevde regimen och har nu ett eget museum vid Schloss Charlottenburg i Berlin. Hon själv överlevde dock inte kriget utan dog den 22 april 1945, under krigets sista veckor. Hon blev 78 år gammal och räknas fortfarande som en av Tysklands främsta konstnärer under 1900-talet.

Den nazistiska terrorregimen startade ett krig mot nästan hela världen och när de till slut fick dra sig tillbaka fanns det ingen nåd för den tyska civilbefolkningen, oavsett om de varit nazister eller inte. När den sovjetiska armén gick in i östra Europa blev konsekvenserna för civilbefolkningen katastrofala. Drygt 16 miljoner tyskar flydde från Ostpreussen, Schlesien, Oberschlesien och Sudetlandet. De flydde till ett Tyskland där många städer förstörts av flyggeneralen Bomber-Harris hämndstrategi. Dresden, Hamburg, Köln, Düsseldorf, Berlin och andra stora gamla, ofta medeltida, städer bombades i en tidigare aldrig skådad omfattning.

I de östra delarna av Tyskland där Röda Armén gick in genomfördes också minst två miljoner våldtäkter av tyska kvinnor. Den enda skribent jag känner till som redan 1946 försökte förstå vad som hände med civilbefolkningen i de tyska ruinstäderna var Stig Dagerman. Hans reportage för Expressen hade inte några andra syften än att skildra vad han såg på plats. Boken ”Tysk höst”, som kom ut 1947, är unik i sitt slag, jag känner inte till någon liknande. Han intervjuar svältande människor i källare, de har inget att äta, knappt något att dricka utom lite vatten. Kålrötter, i bästa fall lite potatis. Letargin, sorgen, ovissheten. 

Min första fru kom från Essen i Ruhrområdet. Hennes familj blev utbombad tre gånger, den tredje gången låg min svärmor Irma med sin första dotter Ursel i famnen med en stor träbalk över kroppen i sex timmar innan hon grävdes ut ur den källare där de sökt skydd. Det var ute på landsbygden, i Westerwald, bombningen av just den platsen hade att göra med att det fanns avskjutningsramper för V-2 raketerna där. Ända fram till sin död 2002 började Irma skaka av ångest så fort hon hörde ett flygplan. Men jag hörde henne aldrig kritisera de allierade för bombardemangen. Hennes och Friedrichs, hennes mans, familjer var socialdemokrater och kände sig inte ansvariga för regimens brott, men de insåg att de aldrig skulle kunna skaka av sig den historiska skuld som de tolv årens nazistregim orsakat. Svärfar spenderade månaderna efter kriget all ledig tid på att vandra på landsbygden och skaffa mat, byta mot cigaretter eller hoppa in som daglönare. När han fått ihop lite och hungern höll på att ta överhand lade han maten i sin ryggsäck, drack en liter vatten och drog åt livremmen ytterligare ett hål. Maten fick Irma och Ursel.

Krig är i det närmaste omöjliga att föreställa sig för den som inte upplevt ett. Genom de erfarenheter min tyska familj berättade om tänkte jag att jag under några år ändå kom lite närmare än jag gjort innan jag träffade Ingrid 1983. Nu finns ingen kvar i den familjen längre och minnesbilderna bleknar

Dagen innan USA gick in i Irak 2003 skrev jag i GP att krig har en egen symmetri och dynamik. Det finns inga ”rena” krig där man iskallt slår ut fiendens anläggningar i kliniska operationer. Ju längre ett krig pågår, desto större är risken att de spårar ur och enskilda händelser eller rena misstag gör att helt andra konsekvenser uppstår. För att människor fattar felaktiga beslut, blir ursinniga, hamnar i en loop där det enda som gäller är att utrota fienden. I Irakkriget fick jag tyvärr rätt och kriget, det som skulle vara en sorts specialoperation mot väl utvalda strategiska produktionsanläggningar av kemiska stridsmedel och vapenlager blev en upptrappning till ett fullskaligt krig som har konsekvenser än idag, efter att kriget tippade över till Syrien. Ryssland gick in i Syrien på Assads sida och flyktingvågorna mot Europa tog fart. Ofta organiserade av ryska smugglare, som ett led i att destabilisera Europa, vilket också lyckades, kan det konstateras så här tio år senare. Det var bland annat denna strategi som ledde fram till att Storbritannien lämnade EU. Det var det hårdaste slaget hittills mot den europeiska gemenskapen, orkestrerat av Ryssland. 

När Ryssland förberedde anfallet mot Ukraina 2022 dök plötsligt tusentals flyktingar från Irak upp vid Polens gräns mot Belarus. EU insåg då vad det egentligen handlade om; att skapa en ny flyktingkris som skulle sysselsätta Europa och skapa oenighet, vilket i sin tur skulle göra att andra ryska förehavanden inte skulle få så mycket uppmärksamhet. EU visade en starkare sammanhållning än Ryssland hoppats på. Flyktingarna visste förstås inte vad de hade för roll i detta utan hoppades bara kunna lämna ett land i kaos. 

Nu har Ryssland med Irans hjälp lyckats förskjuta världens intresse från Ukraina till Gaza något år senare. Ju längre kriget i Gaza pågår, desto större är risken att Israel och IDF inte klarar att hålla i den disciplin som behövs för att soldaterna inte ska begå krigsbrott mot civila palestinier. Det finns uppdateringar från den israeliska militärledningen om att enskilda soldater begått övergrepp eller krigsbrott mot civila. Men i det stora hela verkar det som om man hållit sig till krigskonventionerna, desinformationsflödet om just detta massivt, så det är svårt att veta säkert. 

Enskilda händelser, som också dokumenterats av de källkritiska mediaorganisationerna Bellingcat, Politico och tidningen Haaretz var den israeliska attacken mot World Central Kitchens transport i början av april när tre mattransportbilar attackerades med dödlig utgång. IDF hävdade att en ledande Hamasperson fanns ombord, något som däremot inte har verifierats.

Både israeliska styrkor och Hamasstyrkor har med flit eller av misstag, orsakat kollaps av transportvägar, antingen genom bombningar eller rigorösa kontrollåtgärder. Hamas stängde den av Israel kontrollerade transportvägen Kerem Shalom i dagarna. Fyra israeliska soldater dödades och mattransporterna hindrades temporärt. Därefter har hjälptransporter åter kommit igång. Den åttonde maj visade man en film (Källa Associated Press) där israeliska lastbilar körde in på palestinskt område, men UN Agency for Palestinian Refugees säger att ingen hjälp kommit in den vägen på grund av säkerhetsläget på den palestinska sidan. Trots att detta är verifierade, seriösa källor kan det vara mycket svårt att få reda på exakt vad som hänt och hur det har gått till.

Vad det däremot inte råder något tvivel om är hur antisemitismen ökar runt omkring i världen på ett sätt som varit historiskt återkommande. Ingen sammanfattar det bättre än Theodor W Adorno i texten ”Antisemitismen är en fascism” i Tidskriften Ord & Bild 6/93 och den lilla boken ”Aspekte des neuen Rechtsradikalismus” som kom ut 2019 och som i grunden var en föreläsning från 1967 vid universitetet i Wien. Men till skillnad från det som hände i Andra världskrigets slutskede i Tyskland finns det nu en stor global opinion som argumenterar för att palestinierna inte kan göras ansvariga för Hamas terrorattacker, inte sällan också ackompanjerad av antisemitism. Det kan de inte heller, lika lite som den tyska civilbefolkning som inte alls delade nazisternas ideologi. Men gentemot tyska civila var det ingen som krävde att de allierade skulle ta konsekvenserna av detta, de lät bomberna fortsätta att falla. Till slut gav nazisterna upp och Hitler sköt sig i sin bunker. Då tog kriget slut. 

Inte heller Gazakriget kommer att ta slut förrän Hamas har gett upp. Det enda de behöver göra är att lägga ner vapnen och frige gisslan, då är kriget över. Det går inte att komma ifrån att det är Hamas attack på civila israeler den sjunde oktober som direkt har utlöst svälten och dödandet av civila palestinier i Gaza. Men Hamas har även indirekt orsakat lidande genom sin strategi att använda civila och civila institutioner som (mänskliga) sköldar. Till exempel har Al-Shifa sjukhuset i Gaza City använts som kommandocentral. 

Syftet är att utmåla israeler som omänskliga. Det finns inget, absolut inget som rättfärdigar Hamas gisslantagande av israeler den sjunde oktober eller den egna befolkningen. Hamas förlägger sina militära kommandocentraler i sjukhus, universitet, skolor och på andra publika platser. 

Detta går också att jämföra med Andra världskriget. För det är svårt att se orsaken till att miljontals civila tyskarförnedrades och dödades under Andra världskrigets slutskede som något annat än den egna nazistregimen. De allierade hade förstås då också ett ansvar för civilbefolkningen, precis som Israel idag har ett ansvar för att befolkningen i Gaza inte svälter. Efter hand kom också matleveranser och stöd till civilbefolkningen i Tyskland på plats. Men det var först efter kapitulationen.

Det är lätt att förstå att inte alla är anhängare av Benjamin Netanyahu. Det är ju inte alla i Israel heller. Jag minns sorgen bland många i Israel när han vann förra valet igen och fick till en koalition med extremhögern. Folk markerade på olika sätt, många reservofficerare lämnade till exempel in sina uniformer. Men efter Hamas terrorattack den sjunde oktober hade de inget annat val än att ställa sig till förfogande igen. 

Det finns en militant extremhöger som har skadat Israel i omgångar. Yigal Amir är kanske den som fått störst betydelse eftersom han dödade Yitzhak Rabin genom att skjuta honom i ryggen i november 1995 i samband med ett torgmöte där Rabin talade om fred. Syftet var att stoppa Osloprocessen, vars mål var en tvåstatslösning. Netanyahu var Rabins motståndare redan på den tiden och det var ett hårt slag för den israeliska högern när Rabin, Peres och Arafat fick Nobels fredsprisåret innan. Den bästa dokumentationen av händelseförloppet som ledde fram till Fredspriset är nog ”Processen” av Uri Savir som kom ut på svenska 1998. Minns hoppet om framtiden som Savir ger uttryck för i slutet av boken. Just nu känns det långt borta.

Det som trots allt gör att man måste erkänna Israels demokratiska system i detta krig är att Netanyahu inte leder landet själv nu, utan en samlingsregering styr händelserna i ett krigskabinett, där även olika uppfattningar blir offentliga och kommenteras i medierna. Israels regering har anklagats för att förbjuda den Qatar-baserade nyhetskanalen Al Jazeera, vilket kan verka konstigt med tanke på att dess internationella kanal hållit en professionell nivå. Den arabiskspråkiga kanalen är dock oberoende av den engelskspråkiga och har blivit en propagandakanal för Hamas, vars ledare i många år har bott i Qatar och fått kontinuerligt stöd därifrån. 

Men jag kan inte sluta förvånas över att så många, utan att nämna Hamas, fördömer Israel. Att så många är så säkra på vad som är rätt och fel i den komplexa konflikt som kriget i Gaza är. Det finns många exempel, ett är den vänsterpolitiker som den första maj twittrade om varför hen bär Palestinasjalen denna dag och alltid bär den i sitt hjärta för ett fritt Palestina och slut på Israels ockupation, dess apartheid och krig. Hen anför också att Israel begår brott mot mänskligheten, begår krigsbrott och systematiskt mördar oskyldiga civila. Tweeten visades nästan 700 000 gånger och fick 700 likes.

Hen twittrade detta utan att nämna Hamas terrorattack den 7/10, kravet på att Israel ska utraderas (From the river to the sea) eller de 20 000 robotar som skickats av mot Israel de senaste 20 åren. Det finns många liknande uttalanden och manifestationer som har genomförts under hösten och våren sedan sjunde oktober, huvudsakligen från vänsterhåll. Högerextremister låtsas just nu som om det regnar. 

Det är ett sign of the times att en så meningslös tillställning som Eurovision görs till symbol för världspolitiken. Sedan decennier har Eurovision haft som regel att den inte får användas politiskt. Inte heller politiska markeringar från publiken får förekomma. Till exempel är det förbjudet att vifta med flaggor från länder som inte medverkar. Men utanför själva arenan i Malmö mobiliserades motståndet mot att Israel deltog veckan innan finalen. Samtidigt, utom räckhåll för demonstrationer och burop vände den 20-åriga Eden Golan som representerade Israel bort en nederländsk journalist som frågade henne om hon inte tyckte att det var jobbigt att orsaka allt detta? Utan att påpeka att det var hon som var offret svarade hon: 

”Vi är alla här av ett och endast ett skäl. EBU har vidtagit alla tänkbara åtgärder för att arrangera en säker tävling där alla ska få plats. Så jag tror att det är säkert för alla, annars vore vi inte här.” Hon genomförde finalen utan att låta sig påverkas, trots en del burop på arenan.

När Israels bidrag till Eurovision fick näst flest röster från publiken (efter Kroatien) runt om i världen avfärdas det av några svenska vänsterskribenter som att högern lyckades mobilisera sin globala trollarmé. Den tionde maj ropade en annan vänsterprofil, Kajsa Ekis Ekman ”folkmördare” tills hon blev bortförd från området av polisen. Hon gjorde det mot en opolitisk israelisk sammanslutning med fokus på israelisk musik. I det stora hela verkade det dock som att de stora demonstrationerna i Malmö under Eurovision, med 15 – 20 000 personer avlöpte i huvudsak fredligt, lite mer oroligt med några polisingripanden under finalkvällen. Tyvärr dök även Greta Thunberg upp invirad i en Palestinasjal och blev avförd av polisen två gånger.

Att drygt åtta miljoner människor nu hotas av svält i Sydsudan verkar inte engagera så många i Europa som Palestinafrågan. Det är också en lokal konflikt som inte längre kan läggas den europeiska imperialismen till last, utom möjligen indirekt, och därför inte väcker något större engagemang. I någon mening är förstås enskilda människors lidande och utsatthet möjliga att jämföra, men det går inte att bortse från hur konflikterna uppstått och vem som bär ansvaret. 

Det ryska överfallet på Ukraina, en självständig stat sedan decennier, den 24 februari 2022 är snarare att jämställa med Hamas terrorattack på Israel den sjunde oktober 2023. Det hindrar dock inte Martin Aagård att i ETC den 11/5 lyfta fram just Ukraina och Gaza och jämföra dem i en brett uppslagen artikel om slutet för Eurovision. Men det finns ett samband. Autokratierna i Ryssland och Iran samarbetar om att destabilisera den demokratiska världen i Europa och USA. De har inte alltid samma ändamål, men medlen helgas ändå, eftersom de bägge vill säkerställa sitt eget inflytande i respektive region.

I Mellanöstern försöker den teokratiska regimen i Iran, kontrollerad av Revolutionsgardet, som har mer världsliga och pekuniära mål än en Gudsstat, styra utvecklingen. Iran stödjer både Hizbollah, med centrum i Libanon och Hamas med centrum i Gaza, för att destabilisera och till slut förstöra staten Israel och rensa upp ”from the river to the sea”.  I Ryssland har Putin och hans närmaste kvar de gamla drömmarna om ett Storryssland. För gamla KGB-agenter som Putin är fantomsmärtorna över de förlorade områdena Baltikum och Ukraina, eller de länder som ingick i Sovjets intressesfär inom Warszawapakten i Östeuropa, påtagliga och anledningen till att man riskerar att ödelägga hela Ryssland, moraliskt, politiskt och ekonomiskt.

Det är främst genom dessa båda krig som denna helhet – samarbetet mellan Ryssland och Iran – har blivit synligt. Och i bakgrunden skymtar Kina, vars enda allvarliga territoriella anspråk är Taiwan och det är tyvärr ett så starkt anspråk att risken för en liknande utveckling finns även där. Frågan är om den i teorin ännu existerande kommunistregimen i ett av världens mest kapitalistiska länder (som Kina blivit) kommer att riskera sitt välstånd och sina exportmarknader i väst för att återföra Taiwan till Folkrepubliken.

Hur som helst står världen inför en avgörande punkt. Kommer Europa och USA att hålla ihop och klara hoten från autokratierna? Mycket hänger förstås på vem som vinner det amerikanska presidentvalet i höst. När Trump vann förra gången var det troligen, åtminstone till en del, på grund av den ryska trollfabriken i St Petersburg. Samma gäller för Brexit. Slaget om framtiden är också lika mycket ett hybridkrig i främst sociala medier, men även delvis på grund av obekräftade uppgifter i traditionella medier som alltför snabbt sprids över världen.

Det största problemet med den information som till exempel kommer från östra Ukraina eller Gaza är att den blir allt mer otillförlitlig. Propagandacentraler av olika färg förvränger och skapar om befintliga bilder, berättelser och rapporter. Det är en sak som är viktig att tänka på när ny, oprövad information plockas upp av de officiella nyhetskanalerna. En stark analys av hur detta blir allt vanligare lämnar Caroline Emcke i sin senaste bok ”Was wahr ist. Über Gewalt und Klima”. Där skriver hon:

”I de sociala mediernas och AI:s tidevarv, när det finns helt andra tekniska möjligheter till förfalskning, desinformation och manipulation, blir avsikten allt svårare att känna till  

( … sanningen … ).  Källor för granskningar är en oöverskådlig mängd filmer från telefoner, det finns, beroende på i vilket område man befinner sig, bildmaterial via TikTok och Youtube, från CCTV, från bodycams och övervakningskameror, inte bara offentliga utan också från privata butiker, bensintappar privata hus och kontor”

Tyska nyheter har därför en kommentar som avslutar inslag om krigen: ”Die Angaben aus dem Kriegsgebiet lassen sich nicht unabhänging überprüfen” (Uppgifterna från krigsområdena bekräftas inte av oberoende källor).

Det är sorgligt att Käthe Kollwitz inte fick rätt i sitt upprop ”Nie wieder Krieg”, inte ens efter kriget som skulle avsluta alla krig, Första världskriget. Demokraterna blir färre, autokrater tar allt större plats och historien används för att legitimera krigsanledningar.

För oss som var med om Berlinmurens fall, jag bodde i Tyskland då, och att se hur Järnridån rostade sönder är det sannolikt den största historiska triumfen och senare den största politiska besvikelsen i våra liv. Den mest träffande skildringen av både förloppet av murens fall jag har läst är ”Följderna av en oerhörd händelse” av Wolf Lepenies som kom ut i början av 1990-talet. Jag översatte den för Tidskriften Ord&Bild då och den kom ut i bokform med en uppföljande intervju med Lepenies i anslutning till 30-årsminnet 2019.

Under 1990-talet kändes det som världen kommit in i en annan fas, Lepenies skildrar de häpnadsväckande förskjutningarna i den tyska politiken distinkt och medan det fortfarande är hett. Den boken har nog präglat min syn på den historiska händelsen mer än något annat, trots att jag bodde i Bayern och jobbade vid ett tyskt universitet. Men det som hände, i större delen av världen just då, gick inte att backa. Handel och samarbete präglade internationella relationer, EU växte med framtidstro. Det såg ljust ut på så många sätt. En dag klev en frigiven Nelson Mandela ut från ett flygplan och knöt näven, nästan som Käthe Kollwitz. Hoppet.

För egen del rasade alltihop den 24 februari 2022 när Ryssland gick in i Ukraina. Över en natt insåg jag att jag levt i en illusion under åren efter murens fall och hamnade i en liknande tröstlöshet och rädsla jag kände när Sovjet rullade in i Tjeckoslovakien 1968. Jag var åtta år och satt på golvet i bokhandeln i Fjällbacka och stavade mig igenom Dagens Nyheters förstasida. Jag glömmer aldrig bilderna på de ryska soldaterna som marscherade in i Prag. 

Det är en tid när allt står och väger. Antalet demokratier har minskat och Kina, Ryssland och Iran har det gemensamma målet att begränsa USAs och Europas inflytande och båda bedriver hybridkrig på nätet på olika sätt, även mot Sverige. Syftet är att splittra och därmed göra svagare. En ögonöppnare för mig var Jessikka Aaros bok ”Putins troll” som kom för ett par år sedan. Central i denna kamp mot demokratierna är Internet Research Agency i St Petersburg, även kallad Putins trollfabrik. I början av 2024 lyckades de till exempel hacka Tietoevrys digitala molntjänster och i början av mars utsattes flera svenska myndigheter för en överbelastningsattack. Sannolikt för att markera mot Sveriges anslutning till NATO. 

Just nu läser jag Klaus Manns roman Der Wendepunkt (Vändpunkten) som handlar om större delen av hans liv, från 1906 till 1945. I kapitlet om tiden 1930-1932 skriver han så här:

”Utan tvivel, ett avsnitt i den tyska och europeiska historien närmade sig sitt slut. Ett mellanspel av bedrägligt välstånd, välmenande men otillräckliga strävanden, naiva illusioner. Det som skulle komma nu lät sig inte förutsägas, verkade dock snarare bli en katastrofal utveckling” (min översättning)

Men nej, historien slutade inte då och kommer inte att sluta nu heller. Francis Fukuyama skrev en bok efter murens fall; ”Historiens slut” 1992 där han i hegeliansk mening pekar ut nittiotalets utveckling som den stora syntesen av tidigare historia. Och under en tid, kanske en ganska kort tid, kändes det så. Men utvecklingen har fortsatt på ett sätt som ingen kanske hoppades, något som Fukuyama konstaterar i ”Missnöjets tid” från 2023, där han istället analyserar vilka konsekvenser nyliberalismen under de två första decennierna på 2000-talet har fått.

Det finns en annan bild av Käthe Kollwitz i samma svit som ”Nie wieder krig!” Den heter ”Brot” och föreställer en mamma som inte har mat att ge sina svältande barn, från 1924. De pekar också tillbaka på fattigdomen och svälten under och efter Första världskriget. Barnen drar i henne, hon är vänd bort från åskådaren. Oavsett var denna mamma finns med sina svältande barn – i Gaza, Ukraina, Sydsudan, Jemen eller i översvämningarnas Brasilien är det en sorg över mänskligheten som inte går att lösa upp. 

Freden måste komma, gisslan måste friges, och de skyldiga terroristerna måste inför skranket. Bara så kan världen gå framåt. De döda barnen längs vägen är den största smärtan.

Björn Sandmark

Tack till Ann-Marie Ljungberg för den pågående dialogen om dessa frågor och för noggrant redaktörskap för den här texten.

Facebooktwitter

Hisingen. Ön i gränslandet av Martin Ahlstedt

I efterordet till ”Hisingen. Ön i gränslandet” skriver Martin Ahlstedt att han är ”varken historiker eller författare”. Det är en sanning med modifikation, kanske beror det på att Ahlstedt, verksam som gymnasielärare i svenska, har en naturlig fallenhet för den pedagogiska berättelsen och skriver Hisingens historia på ett sätt som inte gjorts i modern tid.

Den här boken tar med läsaren på en lång resa in i ön Hisingens historia, ända till forntiden, och går på djupet under de olika kungamötena vid olika platser på Göta eller Nordre älv, samtidigt som vi också får följa med ut i varje avkrok av denna ö – en av Sveriges fyra eller fem största beroende på hur man väljer att räkna. Här får vi en interiör i varenda större gård eller mindre, historiskt betydelsefull stuga och anar interiören i ett rum där Karl XII övernattade på väg upp till Fredrikstens fästning, sannolikt också innan ett stopp på Tanums Gestgifveri, som härbärgerade arméledningen under åren kring kriget mot Norge. Kriget som slutade 1718 efter skottet som dödade kungen och som samtidigt blev slutet för den svenska stormaktstiden. För övrigt transporterades den döde kungen ner över Hisingen igen, på vägen tillbaka.

En sak som slår mig är att många personer som åtminstone jag förknippat med centrala Göteborg, inom vallgravarna, i själva verket utspelade sig på Hisingen. Visserligen finns det som förr hette S. A Hedlunds park, nu Hisingsparken i ett gränsområde mellan de gamla socknarna Tuve och Lundby, men att han hade sitt sommarställe i Bjurslätt visste jag inte. Hedlunds betydelse för utvecklingen av Göteborg inom ramen för den s k Göteborgsandan som bland annat resulterade i Göteborgs Högskola och Göteborgs museum är händelser som även dagens göteborgare är skyldiga S A Hedlund ett tack för. Som redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning höll han den liberala fanan högt.

Detta är bara några små exempel på det rika innehållet i denna bok, ett måste för alla historieintresserade göteborgare. Det finns också geografiska utflykter som beskriver landskapet och dess historiska betydelser, med gärdsgårdar, ängar, vikar och gamla färjeställen som är en användbar handbok även för vandraren.

I den sista betraktelsen av Öxnäs, som jag av en händelse råkat besöka av helt andra skäl, bekräftades det jag trodde när jag åkt förbi ett par gånger – att det är en gammal by som undgick bysprängningen på 1800-talet, och som fortfarande ligger på en höjd med jordbruksmarken runt omkring på ett sätt som man inte så ofta ser i Sverige längre. Sista raden om Öxnäs och i boken formulerar Ahlstedt så här: ”På Hisingen finns något för alla.” Det är bara att hålla med!

Facebooktwitter