I efterordet till “Hisingen. Ön i gränslandet” skriver Martin Ahlstedt att han är “varken historiker eller författare”. Det är en sanning med modifikation, kanske beror det på att Ahlstedt, verksam som gymnasielärare i svenska, har en naturlig fallenhet för den pedagogiska berättelsen och skriver Hisingens historia på ett sätt som inte gjorts i modern tid.
Den här boken tar med läsaren på en lång resa in i ön Hisingens historia, ända till forntiden, och går på djupet under de olika kungamötena vid olika platser på Göta eller Nordre älv, samtidigt som vi också får följa med ut i varje avkrok av denna ö – en av Sveriges fyra eller fem största beroende på hur man väljer att räkna. Här får vi en interiör i varenda större gård eller mindre, historiskt betydelsefull stuga och anar interiören i ett rum där Karl XII övernattade på väg upp till Fredrikstens fästning, sannolikt också innan ett stopp på Tanums Gestgifveri, som härbärgerade arméledningen under åren kring kriget mot Norge. Kriget som slutade 1718 efter skottet som dödade kungen och som samtidigt blev slutet för den svenska stormaktstiden. För övrigt transporterades den döde kungen ner över Hisingen igen, på vägen tillbaka.
En sak som slår mig är att många personer som åtminstone jag förknippat med centrala Göteborg, inom vallgravarna, i själva verket utspelade sig på Hisingen. Visserligen finns det som förr hette S. A Hedlunds park, nu Hisingsparken i ett gränsområde mellan de gamla socknarna Tuve och Lundby, men att han hade sitt sommarställe i Bjurslätt visste jag inte. Hedlunds betydelse för utvecklingen av Göteborg inom ramen för den s k Göteborgsandan som bland annat resulterade i Göteborgs Högskola och Göteborgs museum är händelser som även dagens göteborgare är skyldiga S A Hedlund ett tack för. Som redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning höll han den liberala fanan högt.
Detta är bara några små exempel på det rika innehållet i denna bok, ett måste för alla historieintresserade göteborgare. Det finns också geografiska utflykter som beskriver landskapet och dess historiska betydelser, med gärdsgårdar, ängar, vikar och gamla färjeställen som är en användbar handbok även för vandraren.
I den sista betraktelsen av Öxnäs, som jag av en händelse råkat besöka av helt andra skäl, bekräftades det jag trodde när jag åkt förbi ett par gånger – att det är en gammal by som undgick bysprängningen på 1800-talet, och som fortfarande ligger på en höjd med jordbruksmarken runt omkring på ett sätt som man inte så ofta ser i Sverige längre. Sista raden om Öxnäs och i boken formulerar Ahlstedt så här: “På Hisingen finns något för alla.” Det är bara att hålla med!
