”Mörkret” är här, närmare bestämt på Teater Cinnober. Teater Albatross tänder ljuset.

Teater Albatross spelar just nu på Teater Cinnober i Göteborg med föreställningen ”Mörkret”, en text av Robert Jakobsson och andra medverkande från teatern. Premiären var igår kväll. Det första man ser är en stor vacker bild på havet i fonden.

Och mörkt är det, efter att Astor Nordenskiöld i en närmast New Age-inspirerad flumkostym  designad Åsa Lieberath och kritvitt ansikte med imponerande tom blick,  mask av Annika Nordenskiöld, inlett en prolog som en brechtiansk episk berättare med en sliten gitarr och en sorgsen sång om havet som håller på att tömmas på allt, till exempel valar. När han försvinner ut är det enda som syns skylten för nödutgången. Och det är också en träffande symbol eftersom den dyker upp längre in i föreställningen som nödstopp.

I mörkret hörs sedan ett par röster, Sally Celander och Robert Jakobsson som är i livets slutskede på en av 1900-talets mörkaste platser, koncentrationslägret Bergen-Belsen. Om de brittiska soldaterna befriat lägret någon dag senare hade de kanske inte överlevt. 

Men BBC kommer också dit, livet tar långsamt fart och med snabba kast är krigets segrare, med hjälp av ekonomen John Maynard Keynes i gång i Bretton Woods för att skapa en bättre värld som ändå någonstans måste vara möjlig.  Keynes teorier om hur man kan få fart på ekonomin genom statliga investeringar i dåliga tider kom att prägla efterkrigstidens ekonomiska politik och det mest lyckade exemplet var Marshallplanen där USA gick in med enorma summor i generösa lån för att bygga upp Västtyskland igen, något som också ledde till det ekonomiska undret där. Denna ekonomiska filosofi höll i sig i västvärlden ända in på 1990-talet när nyliberalismen slog igenom på allvar.

Sedan kommer den svenske miljö- och naturforskaren Georg Borgström in på scenen (Robert Jakobsson). Borgström var en av de första som ungefär samtidigt, efter Andra världskriget, tidigt började varna för att mänskligheten överutnyttjar jordens resurser. Hans resa från Sverige till en professur i USA gestaltas faktiskt just genom en (tåg-)resa, där han känner sig ensam på tåget och upptäcker att det går åt helt fel håll. Han försöker stoppa det ett par gånger genom att dra i nödbromsen, men är också med och skyfflar kol för att det ska kunna röra sig framåt. Sally Celander dyker upp som Rachel Carson och de frågar sig om de träffats, något som är okänt om de faktiskt gjorde. Carsons omvälvande bok ”Tyst hav” (Silent Spring) hade Borgström dock med säkerhet läst och han refererade vid några tillfällen till hennes forskning. Carson avled dock redan 1964.

De tre skådespelarna kompletterar varandra fint och skapar en särskild dynamik på scenen, med den unga energiska Sally Celander med sin starka aura och temperament, den äldre, lugne och eftertänksamme Robert Jakobsson och den närmast mystiske Astor Nordenskiöld, med sin å ena sidan frånvarande blick men å andra sidan tydliga närvaro i centrum på scenen.

Astor dyker upp igen och sjunger om hur haven dör ut och valarna försvinner och mänskligheten får namnet Ding-Dong. I naturen är tiden cirkulär, med olika årstider som kommer och går, men med mänskligheten på plats uppstår den linjära tiden, som här symboliseras med hjälp av klockorna. Klockorna ringer och markerar tiden som rör sig framåt och lämnar en epok bakom sig. Klockorna klämtar Ding-Dong och Borgströms resa går mot sitt slut och Astor och Robert besjunger slutet med bilden om valarna som försvann och in på scenen kommer en tre meter stor, svart figur som sakta rör sig fram mot publiken, kanske är det djävulen som bekräftar att slutet är här. 

In på scenen kommer därefter, jag räknar till 14, bilder av olika människoliknande varelser, genialt målade på utspända tyger av Åsa Lieberath, i vitt, grönt svart och blått som får representera mänskligheten på tåget som nu stannat och alla är plötsligt överens om att lämna det. Astor förkunnar att de går ut i skogen tillsammans.

Och det är ändå ett trösterikt slut, att det i allt detta mörker, kongenialt ljus- och mörker-satt, också av Astor Nordenskiöld och Åsa Lieberath, finns ett litet ljus som antyder att mänskligheten fortfarande kan förändra världen om man bara bestämmer sig för att göra det tillsammans.

Det är en omtumlande föreställning, en imponerande text av Robert Jakobsson et al, som på så kort tid, en dryg timme, lyckas visa och gestalta både klimat- och naturkatastrofer som kan leda till jordens totala övergång i en ny, mörk tidsålder, hur motståndet mot denna utveckling tog fart något tidigare än vi kanske tror genom förebilder som George Borgström och Rachel Carson (min far läste Carson när boken kom i svensk översättning och han behöll den alltid på gripavstånd i bokhyllan) och att det i bästa fall ännu inte är för sent. 

”They say that the darkest hour, is just before the dawn.” – Bob Dylan

Skådespelare: Sally Celander, Astor Nordenskiöld och Robert Jakobsson

Text: Robert Jakobsson och Teater Albatross

Regi: Teater Albatross

Scenografi och kostym: Åsa Lieberath

Syateljé: Nixi Orwoën, Anna Sefve och Anna Ruckman

Masktillverkning: Annika Nordenskiöld

Musik och ljud: Astor Nordenskiöld

Ljus: Astor Nordenskiöld och Åsa Lieberath

Facebooktwitter

Fängslade Författares Dag den 15 november 2026. Svenska PEN Göteborg, Författarcentrum Väst och Göteborgs stadsbibliotek i samverkan.

PEN Göteborg ordnade i samverkan med Författarcentrum Väst och Göteborgs stadsbibliotek ett evenemang på biblioteket den 15 november.  Fängslade Författares dag arrangeras denna dag av PEN över hela världen, vi är alla länkar i en kedja.

Temat för PEN Göteborg, förutom de gemensamma punkterna med PEN Sverige var Rysslands krig mot den ukrainska litteraturen i Ukraina. Anders Teglund, PEN Sveriges ordförande, skrev i DN samma dag om hur Ryssland systematiskt försöker förstöra ukrainsk litteratur och pekade på att miljontals böcker redan bombats och bränts upp.

Därför kändes extra fint att Göteborgs Litteraturhus, genom Sofia Gräsberg, kunde visa tre delvis brända barnböcker som räddats från ett bibliotek i Charkiv – det blir väldigt konkret när man samtidigt nämner alla andra helt förstörda böcker. Det Ryssland ägnar sig åt är inget annat än bokbål, på samma sätt som nazisterna gjorde i Tyskland 1933. Det var ju för övrigt också det som hände med Kurt Tucholskys böcker, men då hade han redan flytt till Sverige 1930.

Anna Fohlin Mattsson, samordnare för PEN Göteborg, inledde med att presentera dagens innehåll och nämnde två tidigare mottagare av Tucholsky-priset; Dawit Isaak och Gui Minhai som fortfarande sitter fängslade i Eritrea och Kina. Som sig bör läste hon upp de två första punkterna i PENS Charter som understryker yttrandefriheten och den konstnärliga frihetens betydelse.

Hon läste därefter dikten ”Det vore pinsamt” av Gui Minhai ( i översättning  av Angela Gui ur samlingen ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” som publicerades av Kaunitz & Olsson 2020)

Inledningen avslutades sedan med en läsning av dikten ”sorgens färg är tystnad” av Vodha Hapeyeva (Tolkad från tyskan av Helga Krook. Finns i ”Dikter – en antologi för Ukraina” Red Helga Krook och Karin Brygger, Bokförlaget Korpen).

Sedan var det dags för Hanna Jedvik som läste ett stycke ur en pjäs av den i Ryssland fängslade ryska dramatikern Svetlana Petritjuk. Hon har suttit i den ryska straffkolonin IK-5 i tre och ett halvt år och har två år kvar av straffet.

Pjäsen heter ”Den sköne riddar Finist” och har tidigare satts upp på Bojarkamrarna i Moskva, 2020, men anmäldes som glorifiering av terrorism av nationalistiska och regimtrogna grupper, trots att syftet var det motsatta. Den handlade om ryska kvinnor som lockades att resa till Syrien och gifta sig med IS-personer. Pjäsen sattes upp av Dramaten.doc i översättning av Nils Håkanson och i regi av Dmitri Plax.

För egen del hade jag fokus på teater i Ukraina och presenterade ”Sädesmagasinet och andra pjäser” av Natalka Vorozjbyt (I översättning av Mikael Nydahl och utgiven på Ellerströms förlag tidigare i år).

Boken innehåller fyra pjäser. Den första ”Sädesmagasinet# utspelar sig i Ukraina under Holodomor – svältkatastrofen under vintern 1932-1933, när Stalinregimen tog över de självägande ukrainska böndernas – kulakernas – gårdar för att bygga om till ett system med kolchoser.

”Dåliga vägar” utspelar sig huvudsakligen i Donbas efter Rysslands angrepp 2014 och gestaltar krigets meningslösa ohygglighet och hur relationer går sönder och en ny, högst tillfällig, verklighet tar form.

Tamara Trunova, som är konstnärlig ledare på Left Bank Theatre i Kyjiv regisserade föreställningen på Göteborgs Stadsteater våren 2024 och processen ledde till ett utbyte mellan skådespelarna i Kyjiv och Göteborg och i Kyjiv spelade man föreställningen samma kväll som premiären i Göteborg, vid exakt samma tid kl 19. Kontakterna fortsatte efter spelperioden och upprätthålls fortfarande på vissa håll. (Mer om detta i boken ”Sceningång. Ett decennium på Göteborgs Stadsteater”, som jag var redaktör för, Bokförlaget Korpen, 2025).

”Gröna korridorer”  Handlar om ukrainska kvinnor som flydde 2022 och om deras liv i främst Europa. Natalka Vorozjbyt lämnade själv Ukrana då men återvände 2023 och är sedan dess verksam i Kyjiv.

”De icke-existerande. Lättsamma scener med kriget i bakgrunden” har möjligen också ett innehåll utifrån Vorozjbyts egna erfarenheter, eftersom den handlar om en kvinna som lämnat Ukraina med sin mor och sin dotter, precis så som var fallet för henne själv.

Alla fyra pjäserna är omskakande läsning det är en kulturgärning att Ellerströms förlag sett till att de nu finns på svenska.

Till sist några ord om Tucholsky, som flydde från Tyskland till Sverige 1930 och avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935, efter en överdos av sömntabletter. Bakgrundsbild på scenen på stadsbiblioteket var en stor blyertsbild av Ann-Marie Didoff, som hade ritat av Tucholskys resväska som finns i en monter tillsammans med en bild av honom på väggen på Literaturhaus Berlin. Det var den väskan han hade med sig till Sverige. 

Samma eftermiddag, den 15 november delades Tucholskypriset ut på Goethe Institutet i Stockholm av Anders Teglund. Årets pristagare är den turkiska författaren Pinar Selek för ”Hennes djupa engagemang för kvinnors och minoriteters rättigheter i Turkiet och för hennes konsekventa försvar av akademiska principer.” 

Och nej, hon kan därför inte bo kvar i Turkiet utan bor sedan många år i Frankrike.

Utöver Dawit Isaak och Gui Minhai har även bland andra Salman Rushdie och Svetlana Aleksejevitj tagit emot Tucholskypriset.

Evenemanget avslutades oplanerat och lite oväntat när en kvinna från Ukraina bad om ordet och tackade oss alla för att vi visar intresse för den ukrainska kulturen och vill sprida den här i Göteborg. Det kändes fint.

Facebooktwitter

9 november, Tyskland kämpar på.

Lyssnar på Deutschlandfunk, en sorts motsvarighet till P 1. Finns i en gratis-app där man sänder dels live, dels kan man lyssna specifikt på den senaste nyhetssändningen.

Just idag är det ändå lite rörande att höra hur man prioriterar nyheterna. Alla först nämner man att det är årsdagen för Novemberpogromen mot Tysklands judar, även kallad Kristallnatten. Sedan skildrar man hur man vårdar minnet av denna händelse runt om i landet. President Steinmeier besöker synagogan i München, på andra håll är man mer konkret och städar ”Stolpersteine”, (snubbelstenarna) i mässing på de gator där människor bott, avhämtats och sedan transporterats till dödsläger eller koncentrationslger.

Som andra nyhet påminner man om Berlinmurens fall 1989, för oss som var där eller har andra starka minnen från den händelsen går det heller aldrig att glömma förstås. Själv körde jag från Erlangen till Essen i Ruhrområdet den 10 november och varje gång man mötte eller körde om en Trabant tutade och vinkade man. Har aldrig hänt varken förr eller senare på den ofta ganska tuffa Autobahn.

Men det finns också följa andra viktiga händelser just den 9 november och just därför kallas datumet ”Schicksalstag” – Ödesdagen. Det började redan 1918 med den så kallade Novemberrevolutionen när Kaiser Wilhelm II abdikerade och Tyskland utropades som republik.

Fem år senare, 1923, försökte Adolf Hitler göra ett kuppförsök – Ölkällarkuppen – på Hofbräuhaus i München. Han hamnade i fängelse och skrev då ”Mein Kampf”.

Men det finns ett 9 november till, 2006. Inte alls en så stor händelse, men ändå märkligt att det var just den natten, mellan den 9 och 10 november som den förre chefen för DDR:s utlandsspionage, Markus Wolf, avled i sin lägenhet i Berlin. Hans största bedrift var att infiltrera Willy Bradts stab med agenten Günter Guillaume, något som ledde till att Willy Brandt tvingades avgå som förbundskansler.

Idag enades man också i regeringen om att föreslå den första kvinnliga presidentkandidaten Ilse Aigner, representant för CSU och idag talman i det bayerska delstatsparlamentet. Det fanns för övrigt med som den tredje nyhetspunkten på DLF idag.

Facebooktwitter