Björn Sandmark bloggar.

”Don´t Look Back in Angered” – ja, var ska man börja? Eftersom vi är på en teater kanske vi måste börja med kolla upp Johns Osbornes ”Don´t Look Back” från 1956, en på den tiden mycket debatterad pjäs i genren diskbänksrealism, under en tid när också begreppet ”Angry Young Men” myntades. Osborne räknades till dem och det var en grupp yngre dramatiker ur arbetar- och medelklass som ville förändra samhället. Det är kanske oftast den yngre generationen som vill det

Och mycket hände förstås på 1960- och 70-talen men kollektiviseringen från den tiden började långsamt glida över i individualisering, och 1996 dök kultbandet Oasis upp med en hit med titeln ”Don´t Look Back in Anger”, skriven av Noel Gallagher en regnig kväll i Paris – en titel som var en kombo av Davie Bowies ”Look Back in Anger” från 1979 och Bob Dylans ”Don’t Look Back”, men man hintar faktiskt också mot Osbornes pjäs: in short gräm dig inte över gamla oförrätter utan se framåt.

Och det är väl kanske nu vi kan landa i Angered, ytterligare några decennier senare, när Oasis återförenats efter 15 års konflikt mellan bröderna Noel och Liam, en händelse som man dessutom gjort film utav, just det: ”Don´t Look Back in Anger” en dokumentär som hade premiär för ett par veckor sedan.

Men Angeredsteaterns uppsättning handlar inte om gamla konflikter, utan snarare om det motsatta. En konstnärlig inriktning som växte fram just där och som hade premiär för två decennier sedan, den 28 september 2006, klockan 18.00 enligt konstnärliga ledaren Johanna Larsson, som nyligen blev intervjuad i DN i en intressant text av Marit Kapla om hur Göteborg rör på sig. Den här kvällen, i september 2026, berättar Sofia Pekkari det i inledningen av föreställningen för oss som är där.

Även Mattias Andersson fick i DN berätta om hur han arbetade tillsammans med Sociologen på Göteborgs universitet 2006 och hur pjäsen som de gjorde då byggde på hundratals sidor av transkriberade intervjuer som sedan dramatiserades för scenen. Syftet var att visa mångfalden och hur ett samhälle i förorten kan se ut, hur många olika liv som finns på en sådan plats, men också en viss gemenskap som man inte får underskatta, en verklighet som de senaste åren delvis pulveriserats av högerpopulistiska politiker och klickfiskande medier.

Mattias Andersson hade också Sofia Pekkari, som gått på Angeredsgymnasiets teaterlinje, på scenen 2006. Då som nu tillsammans med Ramtin Paravaneh. En annan skådespelare med lång erfarenhet på den scenen idag är Elefteria Gerofoka och i bakgrunden gungar Kristina Issas musik, ibland lågmält, ibland med stor kraft genom hela föreställningen. Eftersom jag känner dessa mer eller mindre väl avstår jag från att kommentera deras lysande insatser på scenen ikväll.

Och jo, det har hänt mycket även med den socialrealistiska, intervjubaserade teatern och dramatikern Kristian Hallberg skruvar upp storyn från klassiska personberättelser från Angered, eller snarare det som kallas ”Nordost” i Göteborg till en alltmer dramatiserad berättelse där rollerna och skådespelarna glider in och ut ur varandra och skildrar allt från kosovarisk hederskultur, till blodiga tjejslagsmål på skolan och flummiga lärare med barfota nattvandringar med frivilliga entusiaster.

Johanna Larssons regi är stringent som alltid och inte ens i det värsta kaoset när tempot ökar på slutet blir det rörigt, publiken följer med i varenda blinkning och teatervandring genom scenografen Linda Wallgrens nedsänkta små skogspartier som till slut finns överallt på scenen. Som ett minne av forna tider återanvänds Ulla Kassius olikfärgade stolar från ”Mental States”.

De skiftande personligheterna och deras roller och berättelser sätter ljuset på platsen. ”Nordost” är fullt av folk som vill något med sina liv och den som oroar sig för annat kan ta en sväng med spårvagn 9 upp till Angered, eller 11:an till Bergsjön. Det råder ett livligt prat och ofta mycket skratt och energi på vagnarna. Mattias Andersons idé att visa människorna och deras drömmar och sorger har präglat en del av Göteborgs teaterliv, efter Angereds teater 2006, förstås på Backa Teater och skapat en profil som nu fortsätter att göra avtryck internationellt. Andersson skrev och regisserade en liknande intervjubaserad uppsättning för Wiener Festwochen i våras.

Kristian Hallbergs vändning mot det surrealistiska får en särskild puff efter applådtacket när hela publiken tas med av skådespelarna i en nattvandring som jag inte ska avslöja detaljerna kring. Men det blir en oväntad händelse där man önskar att man gick barfota.

”Don´t Look Back in Angered” har förstås en göteborgsk twist med sammanblandningen av Anger och Angered, men budskapet är att vi går vidare nu, in i en annan form av teater, och det är bara som det ska vara.

Ensemble Aleksandra Gazibaric*, Eleftheria Gerofoka, Kristina Issa,                                 Seth Manteus*, Ramtin Parvaneh, Sofia Pekkari 

Medverkar gör också Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa,                                   Nour Garib, Selim Rama, Sara Garib

Dramatiker Kristian Hallberg 

Regissör Johanna Larsson 

Scenograf & kostymdesigner Linda Wallgren 

Kompositör Kristina Issa 

Koreograf Fredrika Byman Moberg 

Maskdesigner Lars Carlsson 

Ljusdesigner Johanna Larsson 

Konstnärlig coach Ulla Kassius 

Scenografi & kostymassistent Nadja Lennartsson 

Attributör Charlotte Heyman 

Konstruktörer Tomas Heyman & Emil Larsson 

Dramapedagog Erika Modén 

Ljus/scentekniker Jenny Waltersson Fogelberg 

Ljud/scentekniker Martin Fremling 

Praktikant ljudteknik Ove Nowotny 

Publikvärd Bushra Al Jubaihi 

Sälj & bokning Malin Andersson 

Producent Gabriella Duraffourd  

Pedagog Angereds Teaterskola Mina Nadolski Friberg 

Konstnärlig ledare Johanna Larsson 

Verksamhetsledare Lovisa Pihl

Trailer/Pressfoto Nadim Elazzeh 

Affischfoto Haval Mulla Nazar  

*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Backa Teater. 

Hur gestaltar man Selma Lagerlöfs episka roman ”Gösta Berlings saga” på en liten scen, med tre skådespelare? Svar: Man kan be Dag Thelander bearbeta texten och dramatisera den och Lisa Ferström att regissera. Då får man en energifylld, skruvad och oväntad postdramatisk cabaret som vänder upp och ner på det mesta. Som tur är gäller det dock inte berättelsens själva kärna, utan den ligger där, under allt tjo, tjim och party-mood. Föreställningen hade premiär den 11 september på Masthuggsteatern.

Gösta Berling (Li Monár Kronlid) är förstås i centrum och han frestas, ungefär som Faust av Mefisto, av Sintram, som vill konkurrera ut Majorskan (Eli Felicia Edelbo-Christiansen) och låta kavaljererna ta över. De upprättar ett kontrakt som Berling signerar med sitt blod att han ska vara lojal mot Sintram (Åsa Bodin Karlsson) i denna strid. Sintram ger dem fria händer och de festar loss som om det inte finns någon morgondag och resultatet blir förstås att pengarna tar slut, personalen försvinner, smedjan brinner ner och inget finns kvar efter ett knappt år. Leveransen av 300 ton järn klaras med nöd och näppe, men pråmarna sjunker och de har ingen försäkring, så till slut hamnar kavaljererna på Sintrams trapp igen och ber om pengar för att starta om.

Men så dyker Majorskan upp,  precis som Margaretha i Faust, och är beredd att skjuta till pengar för att börja om, och hon räddas,  också som Margaretha i Faust, av sin godhet när hon till slut testamenterar bruket till Gösta, även om hon tyvärr avlider.  Sintram hänger sig samma natt som  Majorskan dör. Kavaljererna med Gösta i spetsen inser att det är arbete som ger livet både mening och glädje  och det slutar alltså ungefär som i romanen, där Gösta Berling blir en strävsam karl tillsammans med sin stora kärlek Elisabeth Dohna.

Skådespelarna håller ett högt tempo och sköter dessutom ommöblering av scenen och snabba kostymbyten, med lätt hand. Gösta Berling spelas hela tiden av Li Molnár Kronlid, medan de båda andra skådespelarna spelar flera olika roller och byter dem på ett elegant vis. Sticker ut särskilt gör Åsa Bodin Karlssons djävulska Sintram och Eli Felicia Edelbo-Christiansens Majorskan. De hinner även med att spela kavaljererna Kevenhüller och Liliencrona (de enda kavaljerer som nämns vid namn här) och flera andra roller med stark energi.

Musiken bär föreställningen och det som början med ”Ack Värmeland du sköna” slår snart över i svängig disco och vältajmade dansnummer. Mest oväntat är kanske genombrottet i den fjärde väggen när publiken ombeds svara på en enkät vid tre tillfällen; om föreställningen, viljan att besöka fina platser i Värmland och slutligen kulturens betydelse. Publiken sitter utspridd vid cafébord och blir dessutom bjudna på teatersprit (vatten i supglas) och skålar högljutt tillsammans med scenteamet.

Som kanske framgår händer det en hel del i ett högt tempo, men det mesta sitter riktigt bra och denna typ av produktion är av den karaktären att den blir bättre och bättre ju fler gånger man spelar. Låt oss hoppas att man kommer ut på turné i landet som det framgår i programmet att man planerar.

På scen:

Åsa Bodin Karlsson

Eli Felicia Edelbo-Christensen

Li Molnar Kronlid

Av Dag Thelander

Regi: Lisa Färnström

Dramaturg: Kristina Roos

Scenografi & kostym: Råger Johansson

Kompositör & ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdeign: Max Mitle

Maskdesign: Miranda Kull Sandin

Foto, film, grafik: Lisa Färnström,

Råger Johansson, Erika Modén

Med viss spänning kom vi fram till Köpenhamn för att ta direkttåget till Berlin utan att behöva byta i Hamburg. Sedan ett par månader går det ett tåg från Köpenhamn till Prag via Berlin och Dresden. Det gick snett direkt, tekniska problem i Tyskland, så vi fick istället åka buss och färja via Rödby till Puttgarden innan vi kom fram till Hamburg någon timme försenade. Då hann vi överraskande nog med dagens andra tåg till Prag via Berlin, så vi fick möjlighet att testa ändå. Nackdelen är att det stannar vid Hauptbahnhof, vilket gör att man måste ta regionaltåget tillbaka till Fasanenstrasse i Charlottenburg där vi brukar bo, men det går ganska snabbt. Ser fram emot när tågtunneln över Fehmarn blir klar. Då kommer det att gå minst ett par timmar snabbare att åka till Berlin från Göteborg. Och den här helgen, i mitten av september, blev full av teaterupplevelser!

I fredags var det dags att se Thomas Ostermeiers uppsättning av Molières pjäs ”Den Girige”, på tyska då ”Der Geizige”. Ostermeier är  konstnärlig ledare på Schaubühne och har så länge jag följt hans arbete jobbat med en ganska starkt socialrealistisk teater, inte sällan med egna vändningar som lämnar djupa avtryck. Och även här, i den uppdaterade och moderniserade pjäsen om den girige fadern som vill gifta bort sin dotter och sin son med välbärgade personer för att slippa avstå från sin egen förmögenhet, finns ett starkt avtryck av det samtida Tysklands osäkra läge. Högerextremismen i det Rysslandsvänliga partiet AfD lyckade mobilisera en stor väljarskara i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt samma helg som vi var på Schaubühne. Det ser lite bättre ut inför den kommande helgens val i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern, men utfallet återstår att se.

Föreställningen har varit utsåld till sista plats sedan premiären på Skärtorsdagen (Gründonnerstag) och Lars Eidingers scennärvaro som Harpagon är oslagbar. Han beskrivs ibland som Tysklands mest populära skådespelare och det är lätt att förstå varför. Som bilhandlare glider han omkring i sin lokal med kontoren på övervåningen och fixar och sitter i den svarta jaguaren på scenens vänstra sida. I bilen är en av de tätaste scenerna, när pappan försöker övertala sonen att välja bort den fattiga och vackra kvinna han är kär i till förmån för en rik änka. Övertalningsförsöket har även en annan grund, Harpagon vill gifta sig med den unga vackra kvinnan själv. Ja, det är laddat för intriger och hårda tag och publiken vill inte släppa dem från scenen när det är över, jag räknade till nio inklappningar under stående ovationer.

Eidinger och Ostermeier har jobbat ihop flera gånger tidigare. Eidinger tillhör teaterns ensemble, även om han ofta frilansar, gör film och TV. Hans mest kända produktion med Thomas Ostermeier är en numera legendarisk uppsättning av ”Hamlet”. När jag såg den för några år sedan var det en man i publiken som lämnade salongen, något Eidinger inte gillar. Så han sprang efter honom och försökte övertala honom att komma tillbaka. Det gick inte den gången, men här kan vi tala om ”den fjärde väggen” på riktigt. 2015 jobbade de tillsammans med Shakespeares ”Richard III”, en lika lysande föreställning som också gästspelade på Dramaten.

I lördags, den 13 september, var det fullt upp hela dagen. Redan klockan 12 var det boksläpp för författaren och filosofen Didier Eribons uppdaterade biografi om Michel Foucault som heter just det; ”Michel Foucault. Eine Biographie”. Eribon är mest känd i Sverige för sin bok ”Tillbaka till Reims” som för övrigt också dramatiserades av Thomas Ostermeier och Maja Zade och som var en samproduktion mellan Göteborgs Stadsteater och Dramaten 2021-2022. 

Eribon kom till Paris och var student hos Foucault från i mitten av 1980-talet och de blev vänner. 1989 publicerade Eribon den första versionen av biografin och en uppdaterad utgåva kom 2011. Och så denna senaste versionen i år och nu på tyska. Även här var det en fullsatt salong och samtalet mellan Eribon och filosofen och kulturjournalisten Catherine Newmark varade i knappt en och en halv timme. Eribon var på strålande humör och det blev en fin sammanfattning av Foucaults betydelse för honom både som person och som filosof.

Senare på kvällen var det dags för Falk Richters uppsättning ”Bad Kingdom”. Richter har återkommande regisserat på Schaubühne, den senaste premiären var ”Hanna Zabritzky tritt nicht auf” som jag såg i vintras. I höstas såg jag även hans självbiografiska pjäs ”The Silence” om hans uppväxt och liv och särskilt samtalet med mamman som fanns med på film var rörande. Men nu var det något helt annat. ”Bad Kingdom” var en löst formulerat ramhistoria om ett antal människor där flera var inblandade i en filmproduktion, men det var inte filmen som var huvudsaken, utan ensamheten hos de olika personerna. Det var trasiga relationer, omöjliga arbetsuppgifter, traumatiska upplevelser från tidigare händelser i livet, Tik Tok-samhällets konsekvenser för individen – en bra sammanfattning av många av de problem som samtidens människor brottas med. 

Och slutligen på söndag avrundades teaterhelgen med ”Call me Paris” av Yana Eva Thönnes, som startade teatergruppen ”The Agency” 2015. Deras första produktion på Schaubühne var ”In Memory of Doris Bither” 2023. Paris är förstås Paris Hilton, som för ett par decennier var en shooting star, bland annat som uppfinnare av Selfien som företeelse. Samtidigt lanserade hennes ex-pojkvän en sexfilm med henne som var inspelad live. Det blev den mest sålda sexfilmen någonsin. Paris försökte stoppa försäljningen men lyckades inte.

Samtidigt i den tyska småstaden Bergisch Gladbach flyttar det in en ung tjej som heter Julia. Hon är väldigt lik Paris Hilton och kallas snart Paris av alla. Inte nog med det – hon upptäcker också en porrfim som hennes dåvarande pojkvän lagt ut på nätet. Den fick förstås inte lika stor spridning och hon försöker glömma hela saken, vilket lyckas ända tills hon 2024 läser Paris Hiltons självbiografi och allt kommer tillbaka. Sedan utvecklar sig på scenen en bearbetning av händelserna där plötsligt också Paris Hilton själv dyker upp, Julias mamma och några vänner. De försöker reda i frågan och allt slutar med att ”Paris” träffar sin förövare, som våldtar henne igen, en händelse som hörs live via högtalarna. Även i denna uppsättning hamnar ljuset på samtidens märkliga nättillvaro, där det till slut är omöjligt att veta vad som är sant, vem som är vem och hur det ska kunna gå vidare in i framtiden, inte minst nu, när en ytterligare komponent dykt upp, allt mer självständiga AI-persona-figurer.

Det är förstås svårt att sammanfatta en så pass händelserik teaterhelg på några tusen tecken, en del saker ligger kvar i minnet och kommer upp av och till, Tur att vi kunde smälta alla händelser på den klassiska tyska krogen ”Schildkröte” lite längre in mot stan på Kurfürstendamm. Efter en Engelhardts (lokalbryggt öl) är det lättare att hantera de frågor som kommer upp, tägresan hem gick bättre, men det blev ändå en dryg timmes försening.