Vårens läsning 2022

En gång i tiden minns jag att jag läste några ord av Lars Gustafsson som följt mig sedan dess. Jag tror det var i ett centralt prov i svenska i sjätteklass kanske. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men innehållet gick ut på att unga människor inte behöver tänka på att läsa litteratur på något särskilt sätt. Det viktigaste är att man ser det man är intresserad av att läsa och ordningen kommer med tiden.

Bortsett från de år jag läste böcker i anslutning till mina kurser i litteraturvetenskap och engelskspråkig litteratur på universitetet, har jag nog fortsatt att läsa det som fallit mig in, eller som jag ombetts läsa som litteraturkritiker. Så ordningen kom inte med tiden, i alla fall inte förrän jag nu i vintras började ana små tecken på att vilja strukturera läsandet lite. Någon större ordning är det ännu inte tal om, men jag har åtminstone börjat läsa dagligen igen och sedan årsskiftet även börjat anteckna vad jag läst. Kanske kan det vara en början till lite bättre ordning?

Årets första bok blev “Girlanden virar ditt hjärta / medeas hår” av Eva Kristina Olsson som presenterades som två mytopoetiska dramer. EKO måste vara en av de mest egensinniga och kompromisslösa författarna som just nu skriver på svenska. För något år sedan  läste jag hennes diktsamling “Mirjams resa hennes klännings isstavs larv”, som gav mig samma känsla, ett sätt att närma sig ljuset, döden och skogen som jag blev starkt påverkad av.  I de båda poetiska dramerna rör det sig om sätt att närma sig de klassiska kvinnorna Antigone och Medea. Hur gör man det med hedern i behåll? Läs Eva Kristina Olson för svaret.

“Heldenplatz” av Thomas Bernhard skrevs till hundraårsfirandet av wienska Burgtheater och blev en skandal när den hade premiär. Heldenplatz var den plats i Wien där Adolf Hitler deklarerade “Anschluss” – Österrikes införlivande i Nazityskland 1938. Pjäsen handlar om en judisk läkare som emigrerade till London då och som tillbaka till hemstaden 50 år senare. Till sin förfäran märker han att det fortfarande finns djupa antisemitiska krafter i Österrike. Under denna tid formerade sig också Jörg Haider och det högerextrema partiet FPÖ och mycket riktigt attackerades Bernhard från alla håll , till och med från president Kurt Waldheim, och han  valde att bryta med hemlandet, något som senare även Elfriede Jelinek kom att göra på liknande grunder.

Kort efter publiceringen läste jag “Löpa varg” av Kerstin Ekman som motsvarade min förväntningar, med underbara skildringar från Jämtland, även om jag först var förvånad över skildringen av vargjakt med snöskoter. Jag fick dock sedan veta att det är en inte ovanlig form att förbryta sig mot vargar, om än förbjuden.

En lovande yngre författare är utan tvekan Johanne Lykke Holm, vars bok “Strega” utspelar sig i en bergsby i Italien, där Rafa och några andra unga kvinnor jobbar på ett stort hotell. De får lära sig allt om service och hur man sköter det mesta praktiska arbetet på hotellet, men tyvärr kommer inte så många gäster. En hel del annat händer dock.

Heiner Müller är en av de få tyska dramatiker och kulturpersonligheter som trots att han bodde i DDR bara fortsatte som inget hänt efter Murens fall och var verksam fram till sin död 1995. “Quartett” är en pjäs som bygger på Choderlos de Laclos bok “Farliga förbindelser”, men som Müller placerar dels innan friska revolutionen men även efter tredje världskriget. I den utgåvan jag läste hade den bildsatts med foton från övergivna och vanligtvis ej tillgängliga tyska bunkrar under centrala Berlin. Mot slutet i pjäsen gör Müller en förunderlig rockad i persongalleriet som ställer allt på ända. En fantasieggande pjäs!

I början av januari började jag läsa den nu framlidne journalisten och författaren Anders Ehnmarks bok “Krigsvinter” som är en sorts dagbok från hans torp i Nykvarn under hösten och vintern 2001, som är en blandning av stort och smått med vedhuggning och analyser av det utrikespolitiska skeendet i världen efter 9/11 och USA:s krig mot Afghanistan. När jag läste den hoppades jag ännu att de ryska trupprörelserna i Ukrainas närområde inte skulle leda till ett storkrig som på några månader kastat världen in i en djup kris. Jag skrev ett separat blogginlägg om boken den 20 januari.

Bokförlaget Faethon har haft en fascinerande utgivning det senaste åren och jag har läst ett flertal böcker som de publicerat. Bland andra Antoin Artauds rasande angrepp på samhället som enligt Artaud bar skulden för att Vincent van Gogh tog livet av sig. Boken heter följaktligen “Van Gogh självmördad av samhället”. Faethon gav även ut två böcker av den ryske författaren Ossip Mandelstam; “Tidens larm” som huvudsakligen handlar om Mandelstams Sankt Petersburg i början av förra seklet och en djupgående analys av “Den gudomliga komedin” i “Samtal om Dante”.  Fint att man lyfter fram den i Sverige inte så ofta publicerade Mandelstam, vars betydelse för poeter som till exempel Paul Celan, inte kan överskattas. Celan översatte även Mandelstam till tyska.

Celan däremot, översatte Eva Ström och jag under pandemiåret 2020 och då hans två första böcker “Vallmo och minne” och “Från tröskel till tröskel”. Därför var det med stor glädje jag läste Ströms nya och hänförande diktsamling “Jag såg ett träd”, där hon med sin språkliga virtuositet och naturvetenskapliga precision lyfter naturupplevelser till en underbar nivå, för mig vårens viktigaste poetiska läsupplevelse,

Av en händelse hittade jag på Mariaplans antikvariat, som alltid har det bästa bland det bästa, “Dagar och nätter i Paris och Göteborg” av Claes Hylinger, som jag som göteborgare borde ha läst för länge sedan. Nu hade jag inte gjort det, så det blev lite ordning ändå denna vår. Kände igen en del av sjuttiotalets Göteborg och något från Paris, som kommit att bli en allt viktigare plats i mitt liv, och jag har jag insett och Hylingers stil verkligen är speciell, med sina stegringar av klicheutveckling som plötsligt bryts till något hel annat och oväntat.

Huvudsakligen utanför Paris utspelade sig Michel Houellebecqs debutroman “Konkurrens till döds”, en roman som dock inte engagerade mig lika mycket som hans senare verk. Men ändå bra att den nu kommit ut på svenska för ordningens skull. “Om Gustave Moureaus mystiska landskap” och “Den mystiske brevskrivaren” av Marcel Proust återkommer jag till i en annan ordning; tillsammans med “På spaning efter den tid som flytt” och Carl-Johan Malmbergs stora studie “Lyckans gåta” som införskaffats men ännu väntar på att bli läst i sitt sammanhang.

En annan stad som hamnat i världens skugga är Sevastopol på Krim, sedan 2014 under rysk kontroll. Emilio Fraias novellsamling består av tre noveller som är fristående men som ändå kan läsas ihop till en sorts helhet. Bokförlaget Tranan fortsätter sitt arbete med att presentera författaren från andra delar av världen och Fraia är en yngre författare från Brasilien.

Friedrich Nietzsche har jag läst av och till genom åren och vid ett besök på Bokförlaget Korpen fick jag ett ex av hans “Den glada vetenskapen”, som jag dock inte läst förut. Det viktigaste minnet av den boken är nog när Nietzsche skriver om hur olika länder under 1800-talet har helt olika framåtdrift. Länder trasade av krig och med hopp om en bättre framtid skapar mycket mer uthållighet och sammanhållning än stormakter som vilar på gamla lagrar och inte ser hur de ska utvecklas, utan försjunker i korruption och/eller handlingsförlamning. Med tanke på att boken skrevs för knappt 150 år sedan känns den ovanligt aktuell, när man ser på utvecklingen i länder som Tyskland under 1900-talet och hur det nu ser ut i Ukraina.

En annan skildring av krigets konsekvenser såg jag på FIND-festivalen på Schaubühne i våras. Robert Lepages uppsättning “The Seven Streams of the River Ota”, som utspelar sig mellan 1945 och 1998 med utgångspunkt i den amerikanska atombomben mot Hiroshima. Det var den främsta teaterföreställning jag sett, sju timmar lång. När jag kom hem köpte jag boken och läste den igen och allt kom tillbaka till mig. Jag skrev om den på denna blogg den 27 april.

En annan långvarig läsning utanför Europa var Julio Cortazars “Samlade noveller Del 1” som jag läste ut i maj. Novellerna utspelade sig huvudsakligen i Argentina (Cortazar intressantare än Borges tycker jag nog) och Paris. Det är mästerliga noveller, även om det finns en tendens att den osäkerhet som formen tvingas att skapa för att inte tvingas redogöra för större förlopp ibland kan kännas lite väl schematiska. Det händer dock inte annat än någon enstaka gång hos Cortazar. Nu är jag inne och läser novellsamlingens Del 2.

Vårens längsta tyska bok Uwe Tellkamps “Der Schlaf in den Uren”, vars titel jag inte kan låta bli att associera till Celans första diktsamling “Der Sand aus den Urnen”. Tellkamps “Tornet” kom för några år sedan och var då den främsta litterära roman som skrivits ur ett DDR-perspektiv. Den nya romanen är lika tjock och är förlagd till en medeltida plats som påminner om floden Elbes mynning i Nordsjön. Samtidigt pågår under jord något som för tankarna till östtyska säkerhetstjänstens Stasi arkiv och kartläggning av medborgarna. Allt sammanfaller med delar av romanen “Tornet”, runt 2015

Jenny Andreasson, som regisserat på Göteborgs Stadsteater, gav i våras ut romanen “Teatern” som är en sorts nyckelroman om hennes tid på Dramaten. Eftersom jag är i branschen tänker jag inte kommentera innehållet vidare, men vill ändå säga att Jenny Andreasson skriver väldigt fint och har en uppenbar litterär talang, utöver även sina färdigheter som regissör. Ser fram emot nästa bok!

Slutligen landar jag i Göteborg och Andreas Stoopendahls roman “Dunning-Krugereffekten” som utspelar sig i ett samtida Göteborg och leker med klyschor om hipsters på Linnégatan och kan läsas antingen som en bildningsroman eller som en antibildningsroman. Jag väljer det förra och konfronteras då med bland andra Jordan B Petersons psykologiska orerande men också med en betydligt intressantare Dunning-Krugereffekten som beskriver en psykologisk hypotes som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå sin egen inkompetens. Om det syftar på Jordan B Peterson, författaren själv eller mig som läsare har jag ännu inte kommit fram till. Även Houellbecque medverkar på sitt sätt i romanen, och Stoopendahl själv förflyttar sig inte sällan runt Stigbergstorget och besöker även mina stamställen där, som Oceanen.

Vårens för mig kanske allra främsta två läsupplevelser var “Den fördömda delen” av Georges Bataille och “Försök om det tragiska” av Peter Szondi. Men de båda böckerna måste jag nog återkomma till i egna blogginlägg.

Någon ordning i läsandet måste det nog vara!

Facebooktwitter

Postpandemisk implosion eller nytt liv på teatrarna? En debatt under uppsegling?

Den 12 juni kommenterade Victor Malm en text om teatrarnas publikläge och postpandemiska tillstånd av Matilda Källén på DN:s kultursida häromveckan. Malm understryker att teatrarna inte kan luta sig tillbaka och hoppas på att publiken återkommer av sig själv. Det är naturligtvis sant, men kan fördjupas.

Hegel lyfter i sin Estetik fram teatern som den främsta konstformen av tre skäl; Den bygger på en litterär text, dess scenografi är bildkonst och allt avgörs av skådespelarens agerande i ögonblicket. De är väl kanske den största skillnaden mot Malms liknelse vid Spy Bar, eller en Netflix-inspelning, där en scen kan spelas 20-30 ggr innan regissören är nöjd och trots detta får skådespelaren veta vilken scen som blev godkänd i värsta fall i samband med filmens premiär. Hur publiken värderar saken är dock en annan femma.

Men oavsett olika förutsättningar finns det inget skäl att publiken bara därför ska vallfärda tillbaka till teatrarna. Det handlar om vad vi spelar. Även där går det att gräva i den tyska idealismen och lyfta fram Goethe, som med viss rätt menade att en scen kan bestå av en planka lagd över två tunnor och en skådespelare, bara skådespelaren kan fånga sin publik. Men även Goethe skriver i sina dagböcker att man behöver stor publik ibland och underhållning för att kunna finansiera resten.

Teaterkonsten har dödförklarats i två tusen år, har alltid kommit tillbaka, så även denna gång – när återstår att se. Det enda som i längden spelar någon roll är om man kan erbjuda tillräckligt bra teater. Ibland ligger man några år före innan en föreställning landar, som ”Jihadisten” på Göteborgs Stadsteater 2017. Den skapade hätska motreaktioner, något som uteblev när Netflix släppte ”Kalifat” 2020 på samma tema. Men det är också en av förutsättningarna – utan risk inget flow.

Facebooktwitter

“The Seven Streams of the River Ota” av Robert Lepage på FIND-festivalen på Schaubühne/Berlin

När Robert Lepage tillsammans med sitt konstnärliga team Ex Machina arbetade fram “The Seven Streams of the River Ota” på nittiotalet kändes hotet om ett kärnvapenkrig betydligt längre bort än under det Kalla krigets dagar fram till Berlinmurens fall 1989. Men det är historia nu. Jag beklagar verkligen alla unga som inte fick möjligheten att känna vad väldigt många av oss, åtminstone i Europa, kände  under den tiden. Hoppet om en bättre värld i fred och frihet.

Kort efter överfallet på Ukraina hotade Putin med att använda kärnvapen, något som egentligen inte har ägt rum sedan Chrustjov gjorde det under Cuba-krisen 1962. För oss som är gamla nog att minnas terrorbalansen var det många tankar som väcktes till liv igen. Av det skälet kan man kanske säga att Lepages uppsättning är mer aktuell än någonsin.

Hiroshima, där USA släppte den första atombomben i historien, är utgångspunkten. Men hela idén till föreställningen fick Lepage när han besökte Hiroshima 1995. Han hade väntat sig en krigshärjad och förstörd plats, men mötte en levande stad som även bubblade av motsatsen, livsglädje och framtidstro.

I föreställningens första sekunder kliver en liten flicka, Hanako, ut på scenen med en ögonbindel och hon berättar om hur hon först såg bomben explodera och hur elden sedan gjorde henne blind. Jag har aldrig tidigare varit med om att så snabbt, inom trettio sekunder, vara helt fast i en föreställning med hela min koncentration. Jag hittar inte denna scen i boken från 1996, kanske är det något som lagts till under de snart 30 åren sedan premiären. Men i övrigt känner jag igen mig väl när jag läser manuset, som är uppdelat i sju delar, sju strömmar antar jag. Men det slår mig också att floden Ota och dess delta vid Hiroshima kanske är en metafor för hur livet forsar fram, och de sju akterna i denna sju timmar långa föreställning svaret på hur livet i Hiroshima kunde vara, så som det faktiskt visade sig under Lepages besök.

Föreställningens sju akter fokuserar på olika personer som av olika anledningar har en koppling till Hiroshima, antingen direkt, eller indirekt genom möten och händelser i livet. Några av 1900-talets största katastrofer utöver atombomben, vävs in – som Förintelsen i några scener från koncentrationslägret Theresienstadt och AIDS-relaterad dödshjälp i USA under 1980-talet. Allt ses genom speglar på något vis, det skapar en särskild dialektik av olika motsättningar. Men det är den typ av dialektik som återfinns i det österländska tänkandet – konstanta motsättningar såsom öst-väst, manligt – kvinnligt, ödeläggelse och återfödelse, fotokonst och levande teater, som Karen Fricker påpekat.

De finns där som konstanter, som strömmade vatten om man vill, som man aldrig kan kliva ner i två gånger, eller som kanske är just det man kan. Det enda som inte finns är den västerländska dialektikens syntetiserande utveckling, och i just det här fallet är det nog bra så. Slutet knyts ihop av Hanako i kärlekens namn och tomheten när föreställningen är över var monumental. Jag tappade koncentrationen kanske tio minuter under en speciell scen som nog var inledningen i de tidigare versionerna. Den hängde lite i luften tyckte jag då. Aber was Weiss ein Fremder, som Peter Handke brukar säga.

Jag har haft turen att se mycket fin teater de senaste femtio åren. Men aldrig har jag blivit så gripen och uppfylld av något som av denna så speciella föreställning. Här finns allt, tragedi, komedi, rent av farsliknande inslag. Jag skrattade och grät, hela tiden på helspänn. Det var underbart. Det var förenat med vissa ansträngningar för mig att ta mig till Berlin och kunna se den en av de två dagar den spelade på FIND-festivalen. Är så tacksam för att Thomas Ostermeier lyckades övertala Lepage att komma till Berlin, och att jag lyckades ta mig dit.

Facebooktwitter