När Harold Pinter fick nobelpriset 2005 var det många som tyckte att Svenska Akademien hade förirrat sig i det förgångna och att det fanns andra dramatiker som stått sig bättre genom åren. Pinter själv hade också förirrat sig ut i någon sorts politisk vänsterextremism som knappast överlevt 1960-70-talens vänstervåg. Han var till exempel medlem i International Commitee to Defend Slobodan Milosevic och där försvarade han Milosevic – det gamla Jugoslaviens president som åtalades bland annat för brott mot mänskligheten efter Balkankrigen på 1990-talet.
Så just därför är det extra intressant att Göteborgs Dramatiska Teater nu istället lyfter fram några av hans pjäser och spelar dem i ett annat sammanhang, efter bearbetning och översättning av Mattias Nordqvist, som också står för regin. Min gissning är att föreställningen som består av tre pjäser; ”Presskonferensen”, ”Firandet” och ”Party Time” också är en blinkning till förlaget Ersatz utgivning i två volymer från 2005 – ”Tolv gånger Pinter” och ”Nio gånger Pinter”. Alla tre föreställningarna här finns med i den första boken som kom ut 2005.
I programbladet säger Mattias Nordqvist att några av de saker som fascinerar honom med Pinter är dels hans ”skoningslösa blick på människan”, Och dels ”Leken med språket som maktmedel och urholkningen av dess betydelse”. Och de här tre föreställningarna går alla rakt in i det engelska språkets två tyngsta komponenter – klass och kön. Men trots ensemblens synnerligen tajmade dialoger och diskussioner – här är vi på en nivå där en kommentar som fördröjs eller kommer lite för snabbt skulle kunna rasera dess poäng – är det inte traditionell engelsk pratteater, utan Pinters egen form av antispråk som skapar en särskild rytm i texten och dess innehåll.
I ”Presskonferensen” spelar Erik Åkerlind rollen som kulturminister med bakgrund inom säkerhetspolisen. Här sätts ramarna för det förhållningssätt som är misstänkt likt Sverigedemokraternas ambitioner att stödja den traditionella kulturen, medan meningsfriheten förpassas till ”pisspottan under sängen”. Han gestaltar effektivt den lätt arroganta maktmänniskan som nu ska visa var skåpet ska stå. Vi har sett det förut och kommer att se det igen.
Redan här är det dags att kommentera den smarta scenografin av Linda Wallgren, med hjälp av Nadja Lennartsson. Åkerlind står framför ett stort bord som sedan i de två följande föreställningarna är mötesplatsen för de två olika festtillfällena. Journalisterna som är med på presskonferensen, som äger rum utomhus i ett lätt snöblandat regn, står alla osynliga under fyra blå, uppfällda paraplyer, en likaså smart scenografisk lösning som samtidigt får symbolisera ”folket”, den stora hopen som ingen egentligen på riktigt bryr sig om.. Sebastian Revenvalls och Anna Fagerbergs ljud, ljus och teknik sätts här på prov och cashar in direkt.
När ”Firandet” drar igång är sedan alla skådespelarna med runt bordet på det som flera gånger utropas till både stadens och världens bästa restaurang – den verkar finnas i eller i anslutning till en typisk British Club, något som understryks av att alla på scenen mer eller mindre har snygga och exkusiva tenniskläder, även här Linda Wallgren som är ansvarig för kostym. Här tar Julie (Hanna Ullerstam) genast ordet och fyller rummet med sin starka närvaro, blonda hår och med en matchande solskärm. Hennes man Lambert (Carl-Markus Wickström) har bjudit in alla för att fira deras bröllopsdag, för vilket år i ordningen förblir okänt, Lambert verkar inte veta det själv. Däremot visar han upp närmast psykopatiska drag under hela kalaset.
Prue (Malin Morgan) har fullt sjå med att försöka upprätthålla den goda stämningen på klubben, vilket hon oftast lyckas med trots de underliggande spänningarna i gruppen. Och här, om inte förr, blir Pinters satir av det engelska klassamhället tydlig. Det visar sig att alla inbjudna till kalaset kommer från någon sorts underklass eller lägre medelklass (vanliga kategorier i Britain) och har arbetat sig uppåt i samhället och nu till slut lyckats bli medlemmar i denna prestigefyllda tennisklubb.
Det samma gäller också för krögaren Richard (elegant gestaltad av Oskar Lundblad) som dyker upp av och till i svart kostym och som berättar att krogen de sitter på faktiskt har många likheter med den första pub han besökte med sin pappa på den engelska landsbygden när han fortfarande var barn. Händelsen gjorde så starkt intryck att han kom att skapa sin egen krog i samma stil med flera av dess detaljer. Han verkar uppskattad av gästerna ända tills han begår ett misstag, utan att bli inbjuden slår han sig ner vid bordet och Lambert och Matt (Erik Åkerlind) stirrar på honom utan att säga ett ord. Situationen räddas av servitören (KG Malm) som dyker upp ock sköter sitt jobb utmärkt, men även han går för långt i sin längtan efter kommunikation när han ber att ”få skjuta in något”. Det han hela tiden ”skjuter in” är hans farfars möten och vänskap med större delan av den engelska författarhistorien, men även skådespelare i USA och det sträcker sig ända till Al Capone. Ett bättre sätt att gestalta bekräftelsebehovet är svårt att hitta. Och gästerna fyllnar till allt mer.
Fyllan fortsätter sedan i den nya konstellationen i ”Party Time” där (om jag förstår det rätt) bröderna Terry (Carl-Markus Wickström) och Gavin (Erik Åkerlind) är gifta med systrarna Dusty (Hanna Ullerstam) och Isla (Malin Morgan). Här är det ännu tydligare att Festen utspelar sig på en tennisklubb och betydelsen av att vara med i den är uppenbar för alla och bröderna Terry och Gavin ser det sannolikt som ett steg i karriären och en möjlighet att få nya uppdrag – de jobbar som konsulter, i vad är lite oklart, men Isla (Malin Morgan) övertygar alla med att det enda som allt handlar om är fred.
Islas livsöde blir på något sätt peripetin i Party Time, eftersom det ofta efter ett tag på många fester händer att man hamnar i någon typ av förtroliga samtal. Hon sitter i ett hörn och Terry kommer dit. De kände varandra redan i ungdomen, Isla berättar om när hennes man dog. Samtalet om det blir en sammanfattning om vad som verkligen är viktigt och att klubbarna och den ytliga bekräftelsen i affärs- och den dagliga världen sjunker undan. Livets mening är någonstans livet i sig, det blir min tolkning av Islas berättelse.
Och det är möjligt att det är syftet med att lägga ”Partytime” efter ”Firandet”. Att hitta ut ur det klämkäcka klubblivet med dess sociala strukturer. Det är egentligen min enda undran kring pjäsvalet i denna triss på Göteborgs Dramatiska Teater. Innehållsmässigt ligger ”Firandet” och ”Partytime” ganska nära varandra eftersom båda skildrar relationer, det sociala livet, klassfrågor, klubb-bekräftelse och hur språket blir en regulator av allt detta. Men kanske är det sorgen och skörheten långt därinne som Isla till slut visar upp, tillfälligt, som är vägen ut ut Pinters svängiga festande.
Oavsett kan man lägga ”Pinter, Pinter, Pinter” till Göteborgs Dramatiska Teaters rad av starka, engagerande och skickligt genomförda föreställningar som dröjer kvar.
Manus: Harold Pinter
Översättning: Mattias Nordkvist
Regi: Mattias Nordkvist
På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad
Skådespelare (film): Aida Esmailzadeh Davani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson
Scenografi och kostym: Linda Wallgren
Scenografiassistent: Nadja Lennartsson
Ljus och teknik: Anna Fagerberg och Sebastian Revenvall
Sufflös: Miia Rasku
Foajévärd: Annika Ullerstam
Mask: Jessica Cederholm
Producent: Robin Pohlstrand Björkman
