Fängslade Författares Dag den 15 november 2026. Svenska PEN Göteborg, Författarcentrum Väst och Göteborgs stadsbibliotek i samverkan.

PEN Göteborg ordnade i samverkan med Författarcentrum Väst och Göteborgs stadsbibliotek ett evenemang på biblioteket den 15 november.  Fängslade Författares dag arrangeras denna dag av PEN över hela världen, vi är alla länkar i en kedja.

Temat för PEN Göteborg, förutom de gemensamma punkterna med PEN Sverige var Rysslands krig mot den ukrainska litteraturen i Ukraina. Anders Teglund, PEN Sveriges ordförande, skrev i DN samma dag om hur Ryssland systematiskt försöker förstöra ukrainsk litteratur och pekade på att miljontals böcker redan bombats och bränts upp.

Därför kändes extra fint att Göteborgs Litteraturhus, genom Sofia Gräsberg, kunde visa tre delvis brända barnböcker som räddats från ett bibliotek i Charkiv – det blir väldigt konkret när man samtidigt nämner alla andra helt förstörda böcker. Det Ryssland ägnar sig åt är inget annat än bokbål, på samma sätt som nazisterna gjorde i Tyskland 1933. Det var ju för övrigt också det som hände med Kurt Tucholskys böcker, men då hade han redan flytt till Sverige 1930.

Anna Fohlin Mattsson, samordnare för PEN Göteborg, inledde med att presentera dagens innehåll och nämnde två tidigare mottagare av Tucholsky-priset; Dawit Isaak och Gui Minhai som fortfarande sitter fängslade i Eritrea och Kina. Som sig bör läste hon upp de två första punkterna i PENS Charter som understryker yttrandefriheten och den konstnärliga frihetens betydelse.

Hon läste därefter dikten ”Det vore pinsamt” av Gui Minhai ( i översättning  av Angela Gui ur samlingen ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” som publicerades av Kaunitz & Olsson 2020)

Inledningen avslutades sedan med en läsning av dikten ”sorgens färg är tystnad” av Vodha Hapeyeva (Tolkad från tyskan av Helga Krook. Finns i ”Dikter – en antologi för Ukraina” Red Helga Krook och Karin Brygger, Bokförlaget Korpen).

Sedan var det dags för Hanna Jedvik som läste ett stycke ur en pjäs av den i Ryssland fängslade ryska dramatikern Svetlana Petritjuk. Hon har suttit i den ryska straffkolonin IK-5 i tre och ett halvt år och har två år kvar av straffet.

Pjäsen heter ”Den sköne riddar Finist” och har tidigare satts upp på Bojarkamrarna i Moskva, 2020, men anmäldes som glorifiering av terrorism av nationalistiska och regimtrogna grupper, trots att syftet var det motsatta. Den handlade om ryska kvinnor som lockades att resa till Syrien och gifta sig med IS-personer. Pjäsen sattes upp av Dramaten.doc i översättning av Nils Håkanson och i regi av Dmitri Plax.

För egen del hade jag fokus på teater i Ukraina och presenterade ”Sädesmagasinet och andra pjäser” av Natalka Vorozjbyt (I översättning av Mikael Nydahl och utgiven på Ellerströms förlag tidigare i år).

Boken innehåller fyra pjäser. Den första ”Sädesmagasinet# utspelar sig i Ukraina under Holodomor – svältkatastrofen under vintern 1932-1933, när Stalinregimen tog över de självägande ukrainska böndernas – kulakernas – gårdar för att bygga om till ett system med kolchoser.

”Dåliga vägar” utspelar sig huvudsakligen i Donbas efter Rysslands angrepp 2014 och gestaltar krigets meningslösa ohygglighet och hur relationer går sönder och en ny, högst tillfällig, verklighet tar form.

Tamara Trunova, som är konstnärlig ledare på Left Bank Theatre i Kyjiv regisserade föreställningen på Göteborgs Stadsteater våren 2024 och processen ledde till ett utbyte mellan skådespelarna i Kyjiv och Göteborg och i Kyjiv spelade man föreställningen samma kväll som premiären i Göteborg, vid exakt samma tid kl 19. Kontakterna fortsatte efter spelperioden och upprätthålls fortfarande på vissa håll. (Mer om detta i boken ”Sceningång. Ett decennium på Göteborgs Stadsteater”, som jag var redaktör för, Bokförlaget Korpen, 2025).

”Gröna korridorer”  Handlar om ukrainska kvinnor som flydde 2022 och om deras liv i främst Europa. Natalka Vorozjbyt lämnade själv Ukrana då men återvände 2023 och är sedan dess verksam i Kyjiv.

”De icke-existerande. Lättsamma scener med kriget i bakgrunden” har möjligen också ett innehåll utifrån Vorozjbyts egna erfarenheter, eftersom den handlar om en kvinna som lämnat Ukraina med sin mor och sin dotter, precis så som var fallet för henne själv.

Alla fyra pjäserna är omskakande läsning det är en kulturgärning att Ellerströms förlag sett till att de nu finns på svenska.

Till sist några ord om Tucholsky, som flydde från Tyskland till Sverige 1930 och avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935, efter en överdos av sömntabletter. Bakgrundsbild på scenen på stadsbiblioteket var en stor blyertsbild av Ann-Marie Didoff, som hade ritat av Tucholskys resväska som finns i en monter tillsammans med en bild av honom på väggen på Literaturhaus Berlin. Det var den väskan han hade med sig till Sverige. 

Samma eftermiddag, den 15 november delades Tucholskypriset ut på Goethe Institutet i Stockholm av Anders Teglund. Årets pristagare är den turkiska författaren Pinar Selek för ”Hennes djupa engagemang för kvinnors och minoriteters rättigheter i Turkiet och för hennes konsekventa försvar av akademiska principer.” 

Och nej, hon kan därför inte bo kvar i Turkiet utan bor sedan många år i Frankrike.

Utöver Dawit Isaak och Gui Minhai har även bland andra Salman Rushdie och Svetlana Aleksejevitj tagit emot Tucholskypriset.

Evenemanget avslutades oplanerat och lite oväntat när en kvinna från Ukraina bad om ordet och tackade oss alla för att vi visar intresse för den ukrainska kulturen och vill sprida den här i Göteborg. Det kändes fint.

Facebooktwitter

9 november, Tyskland kämpar på.

Lyssnar på Deutschlandfunk, en sorts motsvarighet till P 1. Finns i en gratis-app där man sänder dels live, dels kan man lyssna specifikt på den senaste nyhetssändningen.

Just idag är det ändå lite rörande att höra hur man prioriterar nyheterna. Alla först nämner man att det är årsdagen för Novemberpogromen mot Tysklands judar, även kallad Kristallnatten. Sedan skildrar man hur man vårdar minnet av denna händelse runt om i landet. President Steinmeier besöker synagogan i München, på andra håll är man mer konkret och städar ”Stolpersteine”, (snubbelstenarna) i mässing på de gator där människor bott, avhämtats och sedan transporterats till dödsläger eller koncentrationslger.

Som andra nyhet påminner man om Berlinmurens fall 1989, för oss som var där eller har andra starka minnen från den händelsen går det heller aldrig att glömma förstås. Själv körde jag från Erlangen till Essen i Ruhrområdet den 10 november och varje gång man mötte eller körde om en Trabant tutade och vinkade man. Har aldrig hänt varken förr eller senare på den ofta ganska tuffa Autobahn.

Men det finns också följa andra viktiga händelser just den 9 november och just därför kallas datumet ”Schicksalstag” – Ödesdagen. Det började redan 1918 med den så kallade Novemberrevolutionen när Kaiser Wilhelm II abdikerade och Tyskland utropades som republik.

Fem år senare, 1923, försökte Adolf Hitler göra ett kuppförsök – Ölkällarkuppen – på Hofbräuhaus i München. Han hamnade i fängelse och skrev då ”Mein Kampf”.

Men det finns ett 9 november till, 2006. Inte alls en så stor händelse, men ändå märkligt att det var just den natten, mellan den 9 och 10 november som den förre chefen för DDR:s utlandsspionage, Markus Wolf, avled i sin lägenhet i Berlin. Hans största bedrift var att infiltrera Willy Bradts stab med agenten Günter Guillaume, något som ledde till att Willy Brandt tvingades avgå som förbundskansler.

Idag enades man också i regeringen om att föreslå den första kvinnliga presidentkandidaten Ilse Aigner, representant för CSU och idag talman i det bayerska delstatsparlamentet. Det fanns för övrigt med som den tredje nyhetspunkten på DLF idag.

Facebooktwitter

Tre gånger Pinter på Göteborgs Dramatiska Teater

När Harold Pinter fick nobelpriset 2005 var det många som tyckte att Svenska Akademien hade förirrat sig i det förgångna och att det fanns andra dramatiker som stått sig bättre genom åren. Pinter själv hade också förirrat sig ut i någon sorts politisk vänsterextremism som knappast överlevt 1960-70-talens vänstervåg. Han var till exempel medlem i International Commitee to Defend Slobodan Milosevic och där försvarade han Milosevic – det gamla Jugoslaviens president som åtalades bland annat för brott mot mänskligheten efter Balkankrigen på 1990-talet.  

Så just därför är det extra intressant att Göteborgs Dramatiska Teater nu istället lyfter fram några av hans pjäser och spelar dem i ett annat sammanhang, efter bearbetning och översättning av Mattias Nordqvist, som också står för regin. Min gissning är att föreställningen som består av tre pjäser; ”Presskonferensen”, ”Firandet” och ”Party Time” också är en blinkning till förlaget Ersatz utgivning i två volymer från 2005 – ”Tolv gånger Pinter” och ”Nio gånger Pinter”.  Alla tre föreställningarna här finns med i den första boken som kom ut 2005.

I programbladet säger Mattias Nordqvist att  några av de saker som fascinerar honom med Pinter är dels hans ”skoningslösa blick på människan”, Och dels ”Leken med språket som maktmedel och urholkningen av dess betydelse”. Och de här tre föreställningarna går alla rakt in i det engelska språkets två tyngsta komponenter – klass och kön. Men trots ensemblens synnerligen tajmade dialoger och diskussioner – här är vi på en nivå där en kommentar som fördröjs eller kommer lite för snabbt skulle kunna rasera dess poäng – är det inte traditionell engelsk pratteater, utan Pinters egen form av antispråk som skapar en särskild rytm i texten och dess innehåll. 

I ”Presskonferensen” spelar Erik Åkerlind rollen som kulturminister med bakgrund inom säkerhetspolisen. Här sätts ramarna för det förhållningssätt som är misstänkt likt Sverigedemokraternas ambitioner att stödja den traditionella kulturen, medan meningsfriheten förpassas till ”pisspottan under sängen”. Han gestaltar effektivt den lätt arroganta maktmänniskan som nu ska visa var skåpet ska stå. Vi har sett det förut och kommer att se det igen.

Redan här är det dags att kommentera den smarta scenografin av Linda Wallgren, med hjälp av Nadja Lennartsson. Åkerlind står framför ett stort bord som sedan i de två följande föreställningarna är mötesplatsen för de två olika festtillfällena. Journalisterna som är med på presskonferensen, som äger rum utomhus i ett lätt snöblandat regn, står alla osynliga under fyra blå, uppfällda paraplyer, en likaså smart scenografisk lösning som samtidigt får symbolisera ”folket”, den stora hopen som ingen egentligen på riktigt bryr sig om.. Sebastian Revenvalls och Anna Fagerbergs ljud, ljus och teknik sätts här på prov och cashar in direkt.

När ”Firandet” drar igång är sedan alla skådespelarna med runt bordet på det som flera gånger utropas till både stadens och världens bästa restaurang – den verkar finnas i eller i anslutning till en typisk British Club, något som understryks av att alla på scenen mer eller mindre har snygga och exkusiva tenniskläder, även här Linda Wallgren som är ansvarig för kostym. Här tar Julie (Hanna Ullerstam) genast ordet och fyller rummet med sin starka närvaro, blonda hår och med en matchande solskärm. Hennes man Lambert (Carl-Markus Wickström) har bjudit in alla för att fira deras bröllopsdag, för vilket år i ordningen förblir okänt, Lambert verkar inte veta det själv. Däremot visar han upp närmast psykopatiska drag under hela kalaset.

Prue (Malin Morgan) har fullt sjå med att försöka upprätthålla den goda stämningen på klubben, vilket hon oftast lyckas med trots de underliggande spänningarna i gruppen. Och här, om inte förr, blir Pinters satir av det engelska klassamhället tydlig. Det visar sig att alla inbjudna till kalaset kommer från någon sorts underklass eller lägre medelklass (vanliga kategorier i Britain) och har arbetat sig uppåt i samhället och nu till slut lyckats bli medlemmar i denna prestigefyllda tennisklubb. 

Det samma gäller också för krögaren Richard (elegant gestaltad av Oskar Lundblad) som dyker upp av och till i svart kostym och som berättar att krogen de sitter på faktiskt har många likheter med den första pub han besökte med sin pappa på den engelska landsbygden när han fortfarande var barn. Händelsen gjorde så starkt intryck att han kom att skapa sin egen krog i samma stil med flera av dess detaljer. Han verkar uppskattad av gästerna ända tills han begår ett misstag, utan att bli inbjuden slår han sig ner vid bordet och Lambert och Matt (Erik Åkerlind) stirrar på honom utan att säga ett ord. Situationen räddas av servitören (KG Malm) som dyker upp ock sköter sitt jobb utmärkt, men även han går för långt i sin längtan efter kommunikation när han ber att ”få skjuta in något”. Det han hela tiden ”skjuter in” är hans farfars möten och vänskap med större delan av den engelska författarhistorien, men även skådespelare i USA och det sträcker sig ända till Al Capone. Ett bättre sätt att gestalta bekräftelsebehovet är svårt att hitta. Och gästerna fyllnar till allt mer.

Fyllan fortsätter sedan i den nya konstellationen i ”Party Time” där (om jag förstår det rätt) bröderna Terry (Carl-Markus Wickström) och Gavin (Erik Åkerlind) är gifta med systrarna  Dusty (Hanna Ullerstam) och Isla (Malin Morgan). Här är det ännu tydligare att Festen utspelar sig på en tennisklubb och betydelsen av att vara med i den är uppenbar för alla och bröderna Terry och Gavin ser det sannolikt som ett steg i karriären och en möjlighet att få nya uppdrag – de jobbar som konsulter, i vad är lite oklart, men Isla (Malin Morgan) övertygar alla med att det enda som allt handlar om är fred.

Islas livsöde blir på något sätt peripetin i Party Time, eftersom det ofta efter ett tag på många fester händer att man hamnar i någon typ av förtroliga samtal. Hon sitter i ett hörn och Terry kommer dit. De kände varandra redan i ungdomen, Isla berättar om när hennes man dog. Samtalet om det blir en sammanfattning  om vad som verkligen är viktigt och att klubbarna och den ytliga bekräftelsen i affärs- och den dagliga världen sjunker undan. Livets mening är någonstans livet i sig, det blir min tolkning av Islas berättelse.

Och det är möjligt att det är syftet med att lägga ”Partytime” efter ”Firandet”. Att hitta ut ur det klämkäcka klubblivet med dess sociala strukturer. Det är egentligen min enda undran kring pjäsvalet i denna triss på Göteborgs Dramatiska Teater. Innehållsmässigt ligger ”Firandet” och ”Partytime” ganska nära varandra eftersom båda skildrar relationer, det sociala livet, klassfrågor, klubb-bekräftelse och hur språket blir en regulator av allt detta. Men kanske är det sorgen och skörheten långt därinne som Isla till slut visar upp, tillfälligt, som är vägen ut ut Pinters svängiga festande.

Oavsett kan man lägga ”Pinter, Pinter, Pinter” till Göteborgs Dramatiska Teaters rad av starka, engagerande och skickligt genomförda föreställningar som dröjer kvar.

Manus: Harold Pinter

Översättning: Mattias Nordkvist

Regi: Mattias Nordkvist

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad

Skådespelare (film): Aida Esmailzadeh Davani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson

Scenografi och kostym: Linda Wallgren 

Scenografiassistent: Nadja Lennartsson 

Ljus och teknik: Anna Fagerberg och Sebastian Revenvall

Sufflös: Miia Rasku

Foajévärd: Annika Ullerstam

Mask: Jessica Cederholm

Producent: Robin Pohlstrand Björkman

Facebooktwitter