“Zan, Zendagi, Azadi”, “Woman, Life, Freedom”, “Kvinna, Liv, Frihet”

Lördagen den femte november genomfördes en demonstration för frihet i Iran på Götaplatsen. Arrangör var OSI – Oberoende Svensk-Iranier för mänskliga rättigheter. Eftersom Göteborgs Stadsteater AB valt att samarbeta med OSI i denna fråga blev jag inbjuden att säga några ord. Jag pratade fritt och detta är min sammanfattning efteråt.

“Sedan den förra demonstrationen som OSI ordnade här på Götaplatsen den 22 oktober har vi diskuterat detta på Backa Teater, Stora Teatern och Göteborgs Stadsteater och det finns en stor enighet hos oss att vi vill samarbeta med Er. Vi står bakom Er. Vi står tillsammans med Er.

Mitt första minne från det som händer nu var när jag gick på gymnasiet 1979. På nyheterna vIsades Irans nye ledare – Ayatollan Khomeini –  en äldre man i svart hellång klädnad. Dagen efter visades bilder på när han klev av planet från Paris på Teherans flygplats. Några dagar senare började utrensningarna.

För i dagarna 24 år sedan inträffade Backabranden. Då låg Backa Teater vägg i vägg med lokalen som brann. Det var en scentekniker på Backa Teater som ringde brandkåren när han kände röklukt inne på teatern. 63 ungdomar miste livet – den allra största gruppen var iranska ungdomar. Alla jag träffade kände någon, eller kände till någon som dött i branden. Även jag själv i mitt dåvarande jobb. Större är inte Göteborg. När 63 ungdomar dör drabbas vi alla.

Göteborg har sedan det grundades en mångkulturell tradition av människor från olika delar i världen. Holländare, tyskar och engelsmän var med och byggde upp staden. Det är också därför många av oss säger att “Göteborgare är de som är födda i Göteborg, och alla andra.”

2017 spelade vi “Upprorets poet” av Jila Mossaed, född i Iran, nu göteborgare (regi Rebecka Örtman) på Studion på Stadsteatern. Pjäsen handlade om den iranska poeten Forough Farrokhzad. Ett av mina starkaste minnen från spelperioden var från genrepet. Efteråt hade en kvinna kommit fram till en av skådespelarna och sagt att hon kom hit till Sverige 1979 och när hon  under föreställningen fick se en dikt av Farrokhzad på persiska i scenens fond tänkte hon: “Det här är mitt land nu”.

För några veckor sedan satt jag efter träningen och pratade om världsläget med en vän på gymmet, Amir, som också är från Iran. Jag var nedslagen av kriget i Ukraina, läget i hans hemland, klimatkrisen  och en allt osäkrare värld. Då sade han: “Björn, du måste tänka på att om man går in i ett helt mörkt rum och tänder ett litet, litet ljus, så syns ljuset i hela rummet.” Jag ar tänkt på det varje dag sedan dess. Och det är vad Ni nu gör, vi gör tillsammans, tänder ett litet hoppets ljus.

Men räcker det? Ungefär för 900 år sedan författade poeten Hafez följande rader;

“Här brinner inte en låga som själva vaxljuset ler åt i smyg. /  Eld är när den flygande malen dras in i ljuset och förintas.”

“Kvinna, Liv,  Frihet”  (Skulle jag sagt, men glömde)

Merci”

 

 

Facebooktwitter

“Februari 33. Litteraturens vinter” av Uwe Wittstock

Det tog knappt längre än en månad för att förvandla den tyska, visserligen politiskt svaga, Weimarrepubliken till en nazistisk diktatur, närmare bestämt under månaden februari 1933.

Efter riksdagsvalet i november 1932 blev det svårt att bilda regering. Franz von Papen avgick och efter en del förhandlingar utnämndes till slut Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933.  Han utlyste nyval till den 5 mars och under en månad lyckades nazistledningen i stort sett ta kontroll över polisen, media och kulturlivet. Den 27 februari började det brinna i riksdagshuset och det blev en förevändning för SA att stärka kontrollen ytterligare och man satte igång med utrensningar av politiska motståndare, redan innan valet den 5 mars. Det är aldrig riktigt klarlagt hur branden i riksdagshuset uppstod och en judisk man från Holland greps och anklagades för dådet. Med tanke på att det tydligen uppstått brand på ett trettiotal platser i huset samtidigt är denna förklaring inte särskilt trolig.

Men inte ens efter dessa händelser och åtgärder fick nazisterna egen majoritet i Reichstag, utan kom upp i 44 % i mars-valet. Men då var saken redan klar. Nazisterna hade tagit kontrollen och införde en sorts krigslagar som gav regimen oinskränkt makt. Lagarna gällde ända till Andra världskrigets slut 1945.

Om denna dramatiska månad har den tyske författaren Uwe Wittstock skrivit en sorts dokumentärroman där han går igenom dag för dag vad som hände Tysklands då ledande författare och dramatiker – en grupp på 33 personer med familjen Mann i spetsen, men även ett flertal andra av det tyska 1900-talets viktigaste författare; Gottfried Benn, Bertolt Brecht, Richarda Huch, Else Laske-Schüler och ett tjugotal till. Det är en fascinerande genomgång. På samma sätt skrämmande och spännande läsning. Det handlar om valet att vara kvar och kämpa eller lämna landet. De flesta lämnade landet.

På slutet går Wittstock igenom vad som hände med författarna under och efter kriget i en sammanfattning. Många överlevde det inte eller överlevde knappt och dog kort efteråt. Det är sorglig läsning på många sätt och jag ser än en gång bilden av Käthe Kollwitz framför mig, teckningen när en kvinna håller upp handen i luften och runt hennes arm står orden: “Nie wieder Krieg” (Aldrig mer krig).

Mot bakgrund av kriget i Ukraina och den sköra samtiden är det viktig och medryckande läsning. Den som vill höra författaren samtala med Elisabeth Åsbrink är välkommen till Stadsbiblioteket i Göteborg på måndag den 31 oktober. Jag medverkar som tolk från tyska.

Boken är föredömligt översatt av Jens Christian Brandt och publicerad på Nirstedt/Litteratur.

 

Facebooktwitter

Spelsäsongen 22-23 är nu igång!

Efter förra årets  sköra spelår som präglades av pandemin och osäkerhet i samband med den, har vi nu startat upp ett nytt spelår på ett i stora drag normalt vis. Backa Teater hade nypremiär för Beata Gårdelers  uppsättning av Eric de Vroedts “Nationen”, Backas största satsning någonsin den 11 september. Samma dag öppnade Stadsteatern med “Don Juan” av Molière i ett av Ulf Peter Hallberg lett samarbete med Mozarts “Don Giovanni”  i regi av Hilda Hellwig. Förra helgen följde Stadsteatern upp på Studion med Ibsens “Vildanden” i regi av Emil Graffman och en bejublad Beatles-comeback av Pepperland med showen “Yeah, Yeah, Yeah”.

Men innan dess arrangerade Stora Teatern en final för den under förra spelåret utspridda Gothenburg International Dance- and Theatre Festival med Thomas Ostermeiers uppsättning “Våldets historia” baserad på en roman av Edouard Louis på Stadsteatern, den 19-20 augusti. En råstark föreställning som jag såg på premiären i Berlin 2018. Några höjdpunkter under hösten på Stora Teatern är nu på söndag 2/10 en konsert med Jan Garbarek, en härlig dansföreställning av Eastman Company “Siri Larbi Cherkoul” den 30 november och cirkusföreställningen “Les Rois Vagabonds” den 3 december.

Runt om i världen diskuteras om publiken kommit tillbaka till teatrar och andra evenemang. I somras blev det tydligt i Göteborg att det går att köra stora konserter på Ullevi. Bara Håkan Hellström drog över en kvarts miljon människor till Ullevi med sina fyra konserter i augusti. På våra teatrar ser det helt ok ut, men trenden att boka senare finns kvar. Det hindrar dock inte att det varit fullsatt under ett flertal föreställningar på Stadsteatern redan.

Vi får väl se hur det utvecklar sig. Från Tyskland låter det nu som om den fjärde Corona-vågen är där. Vi får se hur det påverkar oss om någon månad.

Än så länge lever vi i en ganska lycklig förhoppning om att allt kanske ändå kan hålla sig inom det vi förr kallade “det normala”. Detta utan att väga in konsekvenserna av krig, energibrist, inflation och elände. Men kanske just då är det viktigt att kunna uppleva och göra saker tillsammans.                                         Välkomna till Backa Teater, Stora Teatern och Stadsteatern!

 

Facebooktwitter