Björn Sandmark bloggar.

”Älven var vacker”

Älven var vacker, forsen skön

Gränsen var spänning

gränsen var allt

Språket var blandat

fingrarna små

Polisen kom ofta

de vaktade gränsen 

och talade språket

som inte var vårt

De vaktade gränsen

och gränsen var vår

Språket var svårt

och vi sprang

Tullen var hård

och poliserna skrämde oss

bort från en gräns

som för dem var en linje

för oss vårt tredje rum,

där överenskommelser knöts

                                                 1970

Denna dikt finns med i Bengt Pohjanens senaste bok, ”Förlåt jag är poet” som kom ut i fjol och aviserar på flera sätt några av de frågor som Pohjanen återommit till genom sitt författarliv. Torne älv, gränsen mellan Sverige och Finland, och mitt i allt ett tredje rum, ett rum som var ett språk – meänkäli, som Pohjanen varit en av de viktigaste initiativtagarna att göra ett skriftspråk av, inte bara för dess egen skull, utan också för att kunna föra över litteratur som betytt något för honom. Störst av allt kanske Harry Martinssons ”Aniara” som han efter många år lyckade översätta.

Gränsen mellan Sverige och Finland betydde förstås mycket för Pohjanen, född i Alanen Kassa i Pajala kommun, ett stenkast från. Hans pappa var en tid smugglare och därmed fick gränsen även ekonomisk betydelse för honom.

”Förlåt jag är poet” är i någon mening en sorts självbiografi, där han intervjuar sig själv om sin uppväxt, skolgången i Haparanda, studenttiden, debuten som poet och sedan flödet av studier, doktorsexamina (en fil dr och en dr hc), arbete vid olika universitet i Sverige, bland annat som lektor i finska vid Stockholms Universitet och vid Uleåborgs Universitet i Finland.

De tre språken, svenska, finska och meänkäli är de olika rummen där Pohjanen har levt sitt liv (tillsammans med hustrun Monika) och han återkommer flera gånger till att han kommer utifrån, och har arbetat sig in i de tre språken och därmed skapat den litterära värld som han nu ser tillbaka på. Ja, det är i någon mening en egen värld, med allt ifrån diktsamlingar, romaner, pjäser, operalibretton, kulturjournalistik och allt annat som finns däremellan. 

Han betecknar sig som situationist, en person som är vidöppen och som låter händelserna styra utvecklingen utifrån inspiration och inte sällan tillfälligheter.

Utgångspunkten är Villa Heidegger, existensens hus, en plats där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form. 

Det tog en tids arbete innan jag var framme i hans största och sannolikt mest kända roman ”Dagning röd”. Det känns som om just den romanen, antingen själv är, eller skildrar, den där platsen eller rummet, där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form. Den utspelar sig i flera olika tider, framför allt under 1930-talet och 1980-talet, och den har ett sorts ankare i Korpelarörelsen, en del av en religiös väckelse i konflikt med både samhället, kyrkan och kommunismen, och även med den norrbottniska laestadianismen. En märkligt lågmäld riksfinsk frälsargestalt vid namn Toivo Korpela kommer till Norrbotten, reser, som alla andra i romanen, med Indsädts buss som tar passagerare längs gränsälven. Korpela predikar i de hem där man vill släppa in honom och hans predikningar, mer än hans person, leder, inte spikrakt, fram till rörelsen mot en ny ordning som handlar om att bryta upp de rådande förhållandena och att förbereda sig för jordens undergång. De trogna ska räddas av en kommande ark som på en specifik dag ska ta med dem till Guds rike. Det är själva handlingen. Men berättelsen om korpelarörelsen är mer som en knut runt vilken boken rör sig, mer än att den driver handlingen framåt. För boken består av så väldigt mycket mer. Just det där som inte går att översätta, eller som det kanske inte finns enkla ord för. Åtminstone inte på svenska. Kanske det finns på finska, eller meänkieli. 

Boken omarbetades för Norrbottensteatern och spelades för fulla hus under lång tid för drygt 20 år sedan i regi av Peter Oskarsson, men det ledde också till personliga påhopp på Pohjanen själv. Den gästspelade också i Bonn på en teaterfestival och har filmatserats, nyligen för något år sedan i ”Rörelser” i regi av Jon Blåhed (från Tornedalen) 2025 som delvis baseras på ”Dagning röd”, den första filmen på meänkäli. Inte oväntat talar man också svenska och finska i filmen.

Och det är här någonstans som språkfrågan konkretiseras. Översättning är i någon mening en misslyckandets konstart. De händelser, saker, känslor relationer som uttrycks på ett språk kan aldrig, eller mycket sällan, få med alla nyanser och betydelser på ett annat språk. Chansen är förstås större om två språk tillhör samma språkgrupp, men den germanska svenskan och de finno-ugriska språken finska och meänkäli har nyanser och betydelser som ibland inte går att översätta och kanske omvänt också.

Det är också, ur mitt perspektiv, den mest fascinerande punkten i hela Bengt Pohjanens författarskap. Hur språken blir olika vägar för att nå fram till kärnan, från en som inte är delaktig i något av dem, oavsett akademiska examina och livslång erfarenhet.

Pohjanen har i en intervju sagt att han har en obotlig cancerform och att det i någon mening, går mot slutet. Kanske är ”Förlåt jag är poet” ett sätt att ta farväl. 

I så fall är det ett i högsta grad levande och starkt farväl – en sorts röd dagning.

På omslagets inviksida kan man läsa följande:

Jag har levt mitt liv

i berättelsens vida famn

i orden

i det långa minnet,

där minnen blir skuggor

som bliver bilder,

som i sånger, sagor och legender

blivit sanning

Med orden har jag

besegrat rummet

och tiden

gjort min anábasis

min resa uppåt

snart vidrör jag himlen

snart sjunger mullen:

du behöver inga ord längre

O, salighet

”Förlåt jag är poet”

  Bengt Pohjanen

  Barents, 2025.

I mitten av 1990-talet besökte jag det enda koncentrationsläger jag hittills varit i – Theresienstadt i Tjeckien, halvvägs mellan Dresden i Tyskland och Prag. Jag har två mycket starka minnen. Det första är de helt utstädade rummen där fångarna bodde – det såg ut som om de var iordninggjorda för en ny leverans av fångar. Inga informationsskyltar eller något annat tillrättalagt, bara redo för nästa transport med fångar på väg dit. Det andra är den sönderskjutna muren, där man avrättade fångar ända in i slutet, till och med förbi slutet, efter Tysklands kapitulation. Det fanns alltså fångvaktare och soldater som inte brydde sig om att fly och rädda sig själva, utan prioriterade att avrätta så många judar som möjligt.

Poeten Sam Carlquist har nyligen publicerat en mångfacetterad och fascinerande diktsamling med just titeln ”Himlen över Theresienstadt”. Jag sträckläste den när jag fick den.Känslan från Theresienstadt kom tillbaka och jag fick låta boken vila någon vecka innan jag kunde läsa den igen.

I den nästan 20 sidor långa dikten, som Carlquist kallar ”Ett minnets hörspel” kommer ett flertal röster till tals; Berättaren, Tecknaren, Sopranen, Rabbinen, flera barn och barnkören, Bibliotekarien, Läraren, Dirigenten, Sömmerskan, Vaktchefen och Kommendanten och några till. Det är en bra idé att låta olika röster tala, så att olika perspektiv kommer fram. 

Till saken hör ju också att nazisternas ambition med Theresienstadt var att det skulle bli ett mönsterläger, som skulle kunna visas upp för världen som exempel på hur väl man tog hand om fångarna. Några fångar klarade sig tack vare att de var aktiva inom orkestern eller hade andra uppgifter som ansågs viktiga, men flertalet deporterades till de polska förintelselägren Treblinka, Sobibor eller Auschwitz.

Dikten avslutas av berättaren, som binder ihop de olika händelserna och rösterna med en sammanfattning som också är framåtsyftande:

”Vi är många som går med slagruta

och ser den åter böja sig mot

ondskans röst.”

Essäisten och översättaren Johns Swedenmark har skrivit ett engagerat förord och han pekar på hur denna dikt och de följande i boken ”anger diktarens förbundenhet med det förflutna – relation till tidigare generationer och till det judiska arvet som alltid finns närvarande underförstått, men som aktualiseras av diktandet.”

Swedenmark pekar på hur Carlquist i boken opererar med det som Michail Bachtin kallade ”kronotopen”, en bild av hur tid (chronos) och plats (topos) ofta utgör en sorts bas för litterära texter, Bachtin skrev mest om romaner, men det är väl tillämpbart även inom lyriken, något som Carlquist bekräftar med eftertryck. Diktsamlingen är närmast en eruption av minnen från olika händelser i livet, stort och smått, vackert och smärtsamt. Redan på första sidan, i dikten 

”Det återstående arbetet” kan man läsa:

”Minnet är den lek som sorgen leker.

Minnet är den hud de döda smeker”

Och så är det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer förändras upplevelser av minnen. Sådant som för något decennium var en rolig anekdot från ett café i Paris blir plötsligt inramat av ett rosa skimmer av melankoli, men också en kärlek till livet. Och ja, ett minne från en viss plats en viss tidpunkt är förstås just det Swedenmark lyfter fram – en kronotop. 

I ”Etyder” skriver Carlquist:

”Hur mycket tid är jag skyldig?

Jag har ju använt alla dessa år 

som om de vore mina.” 

Och vid närmare eftertanke var det nog så. Skyldig blir man bara sig själv, om man kastat bort sin tid och den bästa vägen bort ur den fällan är kanske att stanna tiden. Det finns en väg ut ur kronotopen, och det är när den stannar på grund av att man inte längre mäter den, eller på liknande sätt lämnar det fysiska rummet. Hur gör man då det? Ja, ett sätt är att glömma sig själv och sitt ego.

Eller som Carlquist skriver i dikten ”Rönnbärsräknare och tröstmekaniker”

”Allt jag har skrivit är tillägnat allt som är större än jag

Allt som är mindre samt de vars själar är lika magra.”

Skrivandet i sig är ju ett sätt att stanna tiden. Men också att hålla den kvar, åtminstone om det man skrivit finns kvar för eftervärlden. Och det är ”Från denna utsiktspunkt i början av mitt livs december / drar jag vår sidenhimmel över oss”.

Bredden och djupet i Carlquists diktning gör det omöjligt att ta ett samlat grepp på hela boken. De finns utöver ”Theresienstadt” och ”Etyder” även en svit med ”24 fotografier” som vart och ett sätter ljuset på personer och miljöer som Carlquist har mött i livet. Mot slutet av boken kommer två porträtt av dansaren Nijinskiy och poeten Walt Whitman. Därutöver ”Åtta judiska motiv” (Mir zenen do – Vi är kvar/här) som återknyter till den judiska traditionen 

”Men en kärleks andedräkt mot nacken 

skall bli det sista vi upplever

Därför skriver vi detta nu.

Och det koncentrerar i någon mening den starka ström av kärlek till människan som genomströmmar hela boken. 

Himmel över Theresienstadt

Sam Carlquist

Förord av John Swedenmark

Migoli förlag