Björn Sandmark bloggar.

När jag läste Lars Noréns sista prosaverk ”En liten roman” skrev jag i en kommentar på den här bloggen att det i själva verket är en stor roman. (4 september 2024) Nu när jag sett bearbetningen för scenen och föreställningen i regi av Svante Grogarn på Teater Trixter vill jag gärna säga att det är en ännu större föreställning.

Texten låg på Lars Noréns skrivbord när han dog i Covid 2021, någon vecka efter att  huvudpersonen i berättelsen, Lisa Montgomery, avrättades. Hon var den första kvinna som avrättats i USA sedan 1953. Anledningen till detta beslut var en sällsynt våldsam historia. Montgomery hade haft en fruktansvärd barndom, utnyttjad sexuellt redan som barn och saknade fasta punkter i tillvaron. Det som blev allt viktigare för henne var att få egna barn, hon födde fyra själv, men blev sedan tvångssteriliserad. Hon ville dock ha fler barn och upplevde en sorts skengraviditet, som till slut mynnade ut i att hon dödade en höggravid kvinna, Bobbie Jo Stinnet 2004, skar upp hennes mage och tog med sig barnet, som överlevde det hela. Tre år senare, 2007 dömdes hon till döden, men domen verkställdes alltså först 14 år senare.

På Teater Trixter har regissören Svante Grogarn också skapat scenografin, som är en enkel fängelsecell, med ljusgrön och vit vägg, ett bord med en stol, det är allt. Sparsmakat men effektivt, eftersom det ger fullt utrymme åt Kristin Falksten, som spelar Lisa Montgomery med bravur, det är ändå mer eller mindre en monolog på en timma och en kvart. Svante Grogarn och producenten Annie Thorold sitter som sufflörer på var sin sida av scenen, men hoppar också in som figuranter (som det står i manus), statister med en mer framskjuten roll kanske.

Berättelsen börjar när Montgomery sitter i cellen och äter, och efterhand återberättar vad som hänt. Hon lyckas på ett imponerande vis gestalta en psykisk instabil person som börjar berättelsen med att hon snart ska avrättas och undrar vilka som kommer för att se på. Döttrarna kanske? Sedan går hon tillbaka i tiden, till den förfärliga barndomen, och berättar om systern som lämnade bort, det sexuella övervåld som hon blev utsatt för som en inkomstkälla för den fattiga modern och hennes olika män. Det är smärtsamt att höra på, Falksten böjer på huvudet och pratar ner i bordet när de värsta händelserna återges.

Efterhand återkommer hon till berättelsen om hur det gick till när hon sökte upp den gravida Bobbie Jo och först vill köpa en hund, innan hon stryper henne och skär upp magen och tar ut det lilla barnet och åker hem. Dagen efter är polisen där, man har spårat deras datakommunikation och på så sätt hittat henne.

Slutscenen sluter cirkeln och hon säger några sista ord innan hon går för att möta bödeln, hon ska få en spruta.

Det som gör denna föreställning ännu starkare än romanen är ur mitt perspektiv att Falkstens gestaltning är lysande och det är ingen tvekan om vem som talar. I romanen kliver berättaren in och ut så att det ibland är svårt att veta vem som är vem – vem det egentligen är som talar. Vi vet inte om Norén var helt klar med romanen när han dog och det får vi förstås aldrig veta. Men vi vet lite om hur han såg på berättelsen och vad han tyckte om den;

”Jag tänker allt mer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.”

Den gick att skriva och den gick dessutom att dramatisera på ett utmärkt sätt. Modigt av Teater Trixter att ta sig an den. Premiären skulle ha varit i våras, men sköts fram till 9 september. Med den typen av texttyngd var det säkert ett klokt beslut. Smärtan.

”En liten roman”

av Lars Norén

Kristin Falksten, skådespelare

Anna Thorold, skådespelare och producent

Svante Grogarn, regissör och scenograf

Åke Östergren, dramaturg och producent

Nonno Nordqvist, kostymör

”Älven var vacker”

Älven var vacker, forsen skön

Gränsen var spänning

gränsen var allt

Språket var blandat

fingrarna små

Polisen kom ofta

de vaktade gränsen 

och talade språket

som inte var vårt

De vaktade gränsen

och gränsen var vår

Språket var svårt

och vi sprang

Tullen var hård

och poliserna skrämde oss

bort från en gräns

som för dem var en linje

för oss vårt tredje rum,

där överenskommelser knöts

                                                 1970

Denna dikt finns med i Bengt Pohjanens senaste bok, ”Förlåt jag är poet” som kom ut i fjol och aviserar på flera sätt några av de frågor som Pohjanen återommit till genom sitt författarliv. Torne älv, gränsen mellan Sverige och Finland, och mitt i allt ett tredje rum, ett rum som var ett språk – meänkäli, som Pohjanen varit en av de viktigaste initiativtagarna att göra ett skriftspråk av, inte bara för dess egen skull, utan också för att kunna föra över litteratur som betytt något för honom. Störst av allt kanske Harry Martinssons ”Aniara” som han efter många år lyckade översätta.

Gränsen mellan Sverige och Finland betydde förstås mycket för Pohjanen, född i Alanen Kassa i Pajala kommun, ett stenkast från. Hans pappa var en tid smugglare och därmed fick gränsen även ekonomisk betydelse för honom.

”Förlåt jag är poet” är i någon mening en sorts självbiografi, där han intervjuar sig själv om sin uppväxt, skolgången i Haparanda, studenttiden, debuten som poet och sedan flödet av studier, doktorsexamina (en fil dr och en dr hc), arbete vid olika universitet i Sverige, bland annat som lektor i finska vid Stockholms Universitet och vid Uleåborgs Universitet i Finland.

De tre språken, svenska, finska och meänkäli är de olika rummen där Pohjanen har levt sitt liv (tillsammans med hustrun Monika) och han återkommer flera gånger till att han kommer utifrån, och har arbetat sig in i de tre språken och därmed skapat den litterära värld som han nu ser tillbaka på. Ja, det är i någon mening en egen värld, med allt ifrån diktsamlingar, romaner, pjäser, operalibretton, kulturjournalistik och allt annat som finns däremellan. 

Han betecknar sig som situationist, en person som är vidöppen och som låter händelserna styra utvecklingen utifrån inspiration och inte sällan tillfälligheter.

Utgångspunkten är Villa Heidegger, existensens hus, en plats där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form. 

Det tog en tids arbete innan jag var framme i hans största och sannolikt mest kända roman ”Dagning röd”. Det känns som om just den romanen, antingen själv är, eller skildrar, den där platsen eller rummet, där allt kommer upp, flyter samman, glider isär eller får ny form. Den utspelar sig i flera olika tider, framför allt under 1930-talet och 1980-talet, och den har ett sorts ankare i Korpelarörelsen, en del av en religiös väckelse i konflikt med både samhället, kyrkan och kommunismen, och även med den norrbottniska laestadianismen. En märkligt lågmäld riksfinsk frälsargestalt vid namn Toivo Korpela kommer till Norrbotten, reser, som alla andra i romanen, med Indsädts buss som tar passagerare längs gränsälven. Korpela predikar i de hem där man vill släppa in honom och hans predikningar, mer än hans person, leder, inte spikrakt, fram till rörelsen mot en ny ordning som handlar om att bryta upp de rådande förhållandena och att förbereda sig för jordens undergång. De trogna ska räddas av en kommande ark som på en specifik dag ska ta med dem till Guds rike. Det är själva handlingen. Men berättelsen om korpelarörelsen är mer som en knut runt vilken boken rör sig, mer än att den driver handlingen framåt. För boken består av så väldigt mycket mer. Just det där som inte går att översätta, eller som det kanske inte finns enkla ord för. Åtminstone inte på svenska. Kanske det finns på finska, eller meänkieli. 

Boken omarbetades för Norrbottensteatern och spelades för fulla hus under lång tid för drygt 20 år sedan i regi av Peter Oskarsson, men det ledde också till personliga påhopp på Pohjanen själv. Den gästspelade också i Bonn på en teaterfestival och har filmatserats, nyligen för något år sedan i ”Rörelser” i regi av Jon Blåhed (från Tornedalen) 2025 som delvis baseras på ”Dagning röd”, den första filmen på meänkäli. Inte oväntat talar man också svenska och finska i filmen.

Och det är här någonstans som språkfrågan konkretiseras. Översättning är i någon mening en misslyckandets konstart. De händelser, saker, känslor relationer som uttrycks på ett språk kan aldrig, eller mycket sällan, få med alla nyanser och betydelser på ett annat språk. Chansen är förstås större om två språk tillhör samma språkgrupp, men den germanska svenskan och de finno-ugriska språken finska och meänkäli har nyanser och betydelser som ibland inte går att översätta och kanske omvänt också.

Det är också, ur mitt perspektiv, den mest fascinerande punkten i hela Bengt Pohjanens författarskap. Hur språken blir olika vägar för att nå fram till kärnan, från en som inte är delaktig i något av dem, oavsett akademiska examina och livslång erfarenhet.

Pohjanen har i en intervju sagt att han har en obotlig cancerform och att det i någon mening, går mot slutet. Kanske är ”Förlåt jag är poet” ett sätt att ta farväl. 

I så fall är det ett i högsta grad levande och starkt farväl – en sorts röd dagning.

På omslagets inviksida kan man läsa följande:

Jag har levt mitt liv

i berättelsens vida famn

i orden

i det långa minnet,

där minnen blir skuggor

som bliver bilder,

som i sånger, sagor och legender

blivit sanning

Med orden har jag

besegrat rummet

och tiden

gjort min anábasis

min resa uppåt

snart vidrör jag himlen

snart sjunger mullen:

du behöver inga ord längre

O, salighet

”Förlåt jag är poet”

  Bengt Pohjanen

  Barents, 2025.