Björn Sandmark bloggar

Efter Benny Fredrikssons död skrev Leif Zern en kommentar i DN den 18 mars 2018 med slutorden: ”Stadsteatern var hans öde och i det ögonblick den togs ifrån honom skulle han dö.”

Efter att nu ha läst Johan Hiltons bok ” Den siste teaterdirektören. Berättelsen om Benny Fredriksson” är det uppenbart att Leif Zern hade helt rätt. Hilton har skrivit en bok som kommer att finnas kvar under lång tid, inte bara för att den skildrar hela Benny Fredrikssons liv ända fram till dödsögonblicket. Utan också för att den skriver historia om Nordens största teater – Stockholms stadsteater, och dess häpnadsväckande utveckling under 00-talet och dess förvandling till Kulturhuset stadsteatern under Fredrikssons ledning. I den meningen säger den också mycket om Stockholm som teaterstad och blir också en sorts avräkning med ett numera omöjligt sätt att bedriva teaterverksamhet. Jag antar att Hiltons val av titel möjligen också sammanfattar den slutsatsen.

Hilton var i USA och skrev på en annan bok när #MeToo drog igång under 2017 och skriver att han ångrar att han inte försökte nyansera bilden under drevet mot Fredriksson. Vi som var här då teg också, eftersom kraften i drevet var så stark att det var omöjligt att stå emot. Många av oss hörde av sig till Benny, men han svarade aldrig mig. Vi kände inte varandra så väl, vi hade suttit ner ett par gånger och vi var båda med i Svensk Scenkonsts styrelse (Teatrarnas arbetsgivarorganisation) vid den här tiden. Fredriksson satt även i styrelsens presidium och hade därmed stort inflytande över centrala frågor för teatrarna i hela landet. Hur stort insåg jag först efter att jag efterträtt honom i presidiet under tiden fram till årsstämman. När beskedet att han hade tagit sitt liv nådde oss kom en av hans vänner, som under en tid också arbetat med styrelsen, och berättade om vad som hänt och om detaljerna. Det tog två timmar, vi satt som förstenade, det var nästan omöjligt att ta in.

Johan Hilton har gjort ett noggrant journalistiskt arbete och intervjuat hundratals personer, men också vägt de svar han fått på ett bra sätt, Jag tror att det är svårt att komma närmare sanningen i denna mycket komplicerade process. Ett skäl till detta är att han har haft Fredrikssons familj med sig i arbetet och därmed fått tillgång till uppgifter och händelser som ingen annan haft tidigare. 

Det finns mycket att säga om Stockholms stadsteaters utveckling under Bennys ledning, om den fantastiska utvecklingen som gjorde teatern till en medelpunkt i det svenska scenkonstlivet, men det är inte rätt plats att diskutera den saken här. Det enda som behöver sägas nu är att alla som är intresserade av teater måste läsa denna bok.

”All the world’s a stage,

And all the men and women

merely players;

They have their exits and their entrances,

And one man in his time plays many 

parts,…”

“As You like it” (Som ni behagar, akt II, scen VII)

Sedan en tid tillbaka står det klart att Milo Rau (Grundaren av IPM – Institute of Political Murder) och sedan 2018 konstnärlig ledare för den belgiska nationalteatern i Gent, blir konstnärlig ledare för en av Europas största teaterfestivaler,  Wiener Festwochen.

När Rau tillträdde i Gent lanserade han ett program för teaterns estetik de kommande åren – Gentmanifestet – som publicerades i svensk översättning på teaterrummet.se den 23 maj 2018.

Nu har Rau valt en annan riktning, och kl 10 på fredag den 1 mars presenteras årets upplaga av Wiener Festwochen från Imperial Hotel, Kärntner Ring, i Wien. Presentationen kommer att gå att följa i livestream för den intresserade. Man kommer då att proklamera Wiener Festwochen som en Fri republik i Pariskommunens anda, med egen (national-) sång, flagga och revolutionära institutioner.

Lycka till med det!

Mer info på www.festwochen.at

 

 

 

Man kan ha olika åsikter om konflikter och krig i Mellanöstern, men det är oacceptabelt att göteborgare med olika bakgrund inte längre kan känna sig säkra i sin hemstad efter Hamas terrorattack mot Israel den sjunde oktober. Den 21 november publicerade Judiska Centralrådet en kartläggning med namnet “Svenska judars upplevelse av antisemitism efter 7 oktober”. En månad senare,  den tjugonde december publicerade Göteborgs-Posten en större granskning av antisemitismen i Göteborg och i Sverige och även den visade hur den exploderande  antisemitismen ser ut. Denna gång är det huvudsakligen människor från Mellanöstern och en del av den svenska vänstern som driver på.

En sak som också har blivit tydlig nu är att många, oavsett hållning i övrigt, inte har några svårigheter att förhålla sig till Förintelsen som faktisk historisk händelse, men inte verkar kunna koppla ihop det historiska minnet med den ökande antisemitismen som finns just nu.

Samhället måste kunna garantera sina medborgare trygghet i vardagen och det är inte rimligt att man på egen hand måste betala för säkerhetsåtgärder som till exempel vakter vid synagogor eller föreningslokaler. Inte heller ska judiska barn behöva känna sig hotade eller bli trakasserade i sina skolor.

Antisemitismen har en lång historia, nästan ett par tusen år och den har tagit sig olika uttryck i olika tider. Judar har till exempel fördrivits ur staden Wien fyra gånger sedan medeltiden. Nazismen utlöste den historiskt största explosionen av antisemitism, främst i Europa och de som överlevde Andra världskriget, både judar och andra, trodde kanske under några år efter kriget att man till slut lämnat den bakom sig, när konsekvenserna blev uppenbara och de döda räknades samman till svindlande tal. Men så blev inte fallet. I tider av oroligheter flammar den upp igen, och en antisemitisk våg orsakad av stalinistisk propaganda i Polen i slutet av 1960-talet gjorde att tusentals människor lämnade landet och flydde till andra delar i Europa, bland annat Sverige.

Nästa år, 2025, har det funnits judar i Sverige i 250 år. De första kom till Marstrand några mil norr om Göteborg, som Gustaf III inrättat som en Porto Franco-stad, en fristad för handel, utbyte och religionsfrihet. Där fanns Sveriges första synagoga. Det var 1775. Sju år senare, 1782, fick judar rätt att bosätta sig i Göteborg, Norrköping och Stockholm, där en överrabbin för de judiska församlingarna installerades, något senare även Karlskrona. Sedan dess har det funnits väl integrerade judiska samhällen med synagogor, församlingar och skolor i dessa städer, men även efterhand på andra håll i landet. Judarna i Göteborg hade huvudsakligen tysk bakgrund och många var verksamma inom handel och industri och bidrog till utvecklingen av staden.

Jag är nu inne på mitt tionde år på Göteborgs Stadsteater, som byggdes 1934, men som planerades i ett par decennier i Göteborgs Teaterförening. En av de drivande personerna där var Conrad Pineus, som fortfarande är närvarande på teatern med en oljemålning i anslutning till parketten. Utan familjer som Pineus, Fürstenberg, Hertz, Mannheimer och många fler hade Göteborg varit en mycket mindre kulturell stad. Inte minst Göteborgs konstmuseums Fürstenbergska galleriet har en av landets främsta konstsamlingar från förra sekelskiftet. Lite längre in på samma våning hänger ”Clownfamiljen” av Pablo Picasso. Även den en gåva av familjen Pineus.

Under 1800-talet kom det ett par vågor av antisemitism i Sverige, som svallvågor från större rörelser i Europa. I Göteborg hände det dock inte. Även under det tyskvänliga Sveriges agerande under Andra världskriget fanns en stark liberal röst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i Torgny Segerstedt, som från 1933 tog avstånd från  nazistregimen i Tyskland.

Under mina 15 år som anställd i Göteborgs stad har jag bara varit med om öppna antisemitiska yttringar offentligt två gånger. Första gången i samband med att Bokmässan blev tvungen att hantera högerextremistiska grupperingar som ville delta på mässan 2017. Då ville nazisterna demonstrera och passera Judiska församlingen på Stora Nygatan. Detta stoppades huvudsakligen av stora motdemonstrationer, och kommunstyrelsen arrangerade samma kväll en egen demonstration på Gustaf Adolfs Torg mot nazism och antisemitism. Jag glömmer det aldrig – jag medverkade med diktläsning på ett fullt torg. Ett par månader senare kastade tre yngre personer från Mellanöstern brandbomber mot synagogan.

Allt det här är på riktigt nu. Det går inte att blunda och låtsas som om det regnar. Under hösten har hatet mot judar på så många håll även i västvärlden blivit så stort att många nu börjar överväga att flytta, även från Sverige. Det går nästan inte att ta in. Jag tänker på alla mina judiska vänner och på dem som varit med och byggt Göteborg och vill inte tro att det är sant. Om det skulle visa sig att det blir så är min enda slutsats den som Angela Merkel formulerade i en annan krissituation för snart tio år sedan. ”Då är det inte mitt land längre.”