Björn Sandmark bloggar.

Sedan bokmässan har jag läst några franska dikter varje dag i en bok som jag köpte där ”Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder”. Alla dessa dikter är översatta av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Det är en storartad prestation och en fin utgåva.

De 66 poeterna presenteras (i slutet av boken) kort, men kärnfullt. Här finns de alla, Francois Villon, Baudelaire, Rimbaud, Michaux, Apolllinaire, Mallarmé, Houellbeque, ja alla man kan tänka sig.

Ändå är det två för mig helt okända poeter som gör djupast intryck. Den första är den tunisiska poeten Amina Saïd som är född 1953 och har bott i Paris sedan slutet av 1970-talet. Hon har skrivit ett femtontal diktsamlingar, men även en del prosa. I den här boken har hon med en dikt som heter:

                                      Ljusets väg 

• Varifrån kommer du?
• Från den andra världen.
• Och vart ska du?
• Till den andra världen.

Rabia al-Adawiya

Eremitens sång

jag har sovit i tre hundra år

jag har sett saker som människor glömt

jag har mätt avståndet mellan himlen och jorden

jag har läst linjer i handen jag har gett orakelsvar

en röst som inte var min har talat genom min mun

jag har försvunnit i en stad som själv har försvunnit

beväpnade ryttare har invaderat våra slätter

vi har blivit kvar i väntan på nya barbarer

havet har dragit sig tillbaka från dörrarna i min stad

jag har fått med mig jordens alla floder

jag har smyckat dagen med mina drömmars tatueringar

mitt ansikte har sett mitt andra ansikte

jag har inte hört rösten som ropade på mig

Denna kraftfulla inledning är ungefär tio procent av dikten. När jag läst den några gånger (för det är vad man omedelbart vill göra) insåg jag att den bara blev starkare. Översättning här Kennet Klemets

Den andra för mig okända poeten, som också gjorde djupt intryck är Michèle Voltaire Marcelain. Hon är född 1955 i Port-au-Prince, men bor nu i USA. Hon har skrivit poesi, dramatik och för film. Hon skriver mest om motstånd, identitetsfrågor och kvinnors erfarenheter, även i hemlandet Haiti och i dess diaspora. Här kommer de två första stroferna i hennes dikt ur boken som heter :

Förlovat land

Nej

vi var inte värda det här landet

Jag svär på mitt liv, på ditt

Om vi så föll på knä

och sjuttiosju gånger sjutton gånger

bad till Vår Fru och Moder av den Ständiga Hjälpen

skulle vi inte få någon förlåtelse.

Vi bräker 

som killingar fjättrade vid detta land

där man köper en man för en sång

en kvinna för en struntsak

där barn ger upp andan

i ensamhet

Även denna dikt har översatts av Kennet Klemets. Jag tror det är första gången jag har läst en sådan här samlingsvolym med poeter från 17 länder och där man inser hur stort det franska språket egentligen är. Det är förstås ett resultat av den franska kolonialismen som hade som mål att göra kolonierna till en del av Frankrike och där alla förutsattes tala franska. På vissa sätt är det kanske genom litteraturen som detta finns kvar i de tidigare kolonierna. Varken Tunisien eller Haiti är en del av Frankrike längre. Det gör denna samlingsvolym än intressantare och det hedrar Ellerströms förlag att man valt att ge ut den.

Titeln –  Jag är en annan – är speciell för mig, eftersom jag gav ut en essä om Erik Lindgrens extatiska poesi med just det namnet. Efteråt har jag funderat mycket på det. Raden kommer från en dikt av Rimbaud och på franska heter det. ”Je est un autre” och jag frestades också att välja översättningen ”Jag är en annan”. Men är det verkligen så man ska tolka Rimbauds mening?

”Je” är förstås ”Jag”, men om det betyder ”Jag är en annan” skulle kanske verbet ”är” på franska varit ”suis”? Nu står det istället ”est”, d v s ”är” i tredje person singular. Borde  det i så fall ha översatts med ”Jaget är en annan”? 

Ja, det är en sak att fundera över och det sätter ljuset på översättningens alla utmaningar. Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer har gjort en storartad insats för att bredda kunskapen om fransk poesi med denna samlingsvolym.

”Jag är en annan

Fransk poesi

från sju sekler

och 17 länder

Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer (RED)

ellerströms

Så var det dags för höstens storsatsning på GEST (Gothenburg English Studio Theatre) på Chapmans Torg. Den 30 oktober var det premiär för ”Girls and Boys” en pjäs av den internationellt kände dramatikern Dennis Kelly, nu med Sverige-premiär och i regi av Kristina Brändén Whitaker. Det är en stor händelse att en liten fri teater kan erbjuda den här typen av internationellt högklassiga föreställningar.

Kelly har skrivit pjäser och fimmanus som spelats i 30 länder over the globe, bl.a. bland annat också boken som resulterade i den, med många priser belönade, ”Matilda the Musical” som också gjorde att han fick Tony Award 2013. ”Girls and Boys” hade urpremiär på Royal Court i London 2018 och flera av hans arbeten har visats på BBC och TV-kanaler som Netflix. 

GEST var för övrigt den första svenska teatern som satte upp ett verk av Kelly redan 2008 

Det måste sägas redan nu. ”Girls and Boys” är en stark föreställning, ja smärtsam. På scenen står Lucy Heath som är skådespelare med lång erfarenhet av TV och film och hon har även producerat ett flera egna filmer, just nu utvecklas hennes film PRAGMA till TV-serie i Storbritannien. 

Som skådespelare är hon lysande. Det är en One-Woman-Show, en monolog där huvudpersonen också spelar flera andra roller eller sig själv i interaktion med andra.

Hon har inget namn, utan är ”The Woman” hennes make är ”The Man” medan barnen heter Leanna och Danny och de båda får en särskild betydelse mot slutet av pjäsen. Heath växlar mellan de olika rollerna utan att förlora en enda dragning i mungipan, uppspärrade ögon med koncentrerad blick som gnistrar eller att varenda gest sitter med precision. Det  är ja – nästan häpnadsväckande. I drygt en och en halv timme. Det är lätt att förstå att regissören vill ha just Heath i denna roll och det är bara att gratulera till att det lyckats. 

Max Mitles sparsmakade scenografi med ett litet kök till höger och en antydan till vardagsrum med soffa till vänster kompletteras också med Mitles vältajmade ljussättning, och Karl Wassholms ljuddesign som får närmast symboliska drag i takt med att konflikten tätnar.

Det handlar om Kvinnans berättelse om sitt liv. Storyn börjar i en italiensk kö till ett EasyJet-plan där hon får syn på Mannen, när han står och läser en bok (!) och beskrivningen av de två ”modeller” som försöker snika sig in på hans köplats lockar fram närmast skrattsalvor i publiken. Men han går inte på det och en av de förtörnade flickorna brister till slut i: ”But we are models”.

En bra upptakt till ett gemensamt liv. De blir kära, gifter sig och får barn. Hon lyckas få jobb som filmproducent och Mannen jobbar med att importera möbler. Livet tuffar på och stelnar långsamt i rutiner och en allt gråare vardag. De patriarkala strukturerna kommer långsamt fram och efter en tid också våldet. När Mannens firma går i konkurs blir det inte oväntat problem och kvinnan är dessutom övertygad om att han är otrogen. Det ena leder till det andra , skilsmässa och inte delad vårdnad om barnen och det allt mörkare ljuset går långsamt över i total svärta och sorg. Vändningen på slutet är så både oväntad och stark att jag inte vill avslöja den här utan spara den för eventuella besökare. 

Kristina Brändén Whitakers regi är välavvägd och det gemensamma arbetet med Lucy Heath i denna uppsättning är värt all respekt och som en i publiken kan jag bara känna tacksamhet att få möjlighet att se denna typ av högklassig, brittisk teater mitt i Majorna.

Slutet är gott, allting är gott, något som tyvärr inte infinner sig i denna uppsättning, där varken slutet eller allting är gott. Men föreställningen är lysande.

Dramatiker: Dennis Kelly

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Skådespelare: Lucy Heath (också Sverige-premiär)

Regiassistenter: Nora Alvina Bergström och Jenna Hunter

Ljusdesin och scenografi: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Tekniker: Diblik Rabla, Kari Wassholm och Yosef Madar

Rörelsecoach: Li Molnár Kronlid

Foto: Lina Ikse

Producent: Sarah Johansson

Kommunikatör: Lisa Gripenberg

Konstnärliga ledare: Gary  Whitaker oc Kristina Brändén Whitaker

Hur mycket påverkas vi av traumatiska barndomsupplevelser? Kan AI hjälpa oss att komma över vissa av dem?

Detta är två frågor som inställer sig när jag ser Petra Revenues nya, täta och spännande uppsättning ”Svindel” på Esperantoplatsen. 

Den som på scenen kämpar med sitt undermedvetna är Ester, gestaltad med energi, eftertanke och hetta av Tova Magnusson – en stark, intelligent och kommunikativ forskare i kvantfysik, som för vilken gång i ordningen är tillbaka hos sin terapeut Samael Moraldi, som spelas av Lars Andersson, i kostym och slips och med en tillbakalutad träffsäkerhet.  Han är inte bara samtalsstöd utan också som det verkar, sedan några år Esters älskare. Eller är han det? Det antyds i programtexten att det kanske är bara i hennes fantasi? Fast jag tror nog det ändå, det som utspelar sig på scenen är närmast elektriskt och känns mer verkligt än att det bara skulle vara en sorts feberdröm. Dessutom för han, av och till, en sorts terapeutiska, samtal med publiken. I avgörande ögonblick stöttar också enmanskören Carl Harlén, handlingen med korta och effektiva inspel.

Som ofta i freudianska samtal handlar det mycket om sex och Ester återkommer till olika relationer hon haft, alltid med gifta män och  med en av dem, som hon hade det starkaste förhållandet med, besökte hon också en sexklubb i Berlin, några scener därifrån återberättas detaljerat. Efter ett tag kommer det fram att Moraldi sedan ett par år är skild från sin hustru eftersom hon insett att han är otrogen med Ester, något som gör Ester än mer förkrossad, eftersom han inte berättat det. Hon tror att det berodde på att han då skulle tappa makten över henne …

Moraldi bli efter hand allt svagare och till slut är det han som ligger på terapisoffan och Ester sitter på hans stol. Samtalet böljar fram och tillbaka – är det dikt eller verklighet, är det Ester som dyker ner i sitt undermedvetna? Hon jobbar intensivt med just det – framgår redan i inledningsscenen, när hon kryper omkring på golvet, drar ut olika lådor, letar efter saker, minnen som kanske kan förklara hennes traumatiska situation. 

Men inte ens hennes AI-älskare och förtrogne ChatGTP:n Roland kan hjälpa henne vidare.

Till slut kommer det fram  – Ester berättar för Moraldi hur hon blev indragen i hennes mammas otrohetsaffär när hon var tolv år gammal, en synnerligen traumatisk situation som inte utesluter varken älskarens eventuella övergrepp på Ester, eller ett knivmord på någon av kvinnorna, eller mannen. Möjligen var det också en djupdykning i det undermedvetna för att förklara situationen.

Det hela mynnar ut i att Ester tar fram en sten och lägger mitt på scengolvet och böjer till två grenar till ett kors som hon lägger på stenen. Den som till slut begravs är, i min tolkning, den tolvåriga Ester och hennes trauma, som den vuxna Ester till slut kan lämna bakom sig. Att det hela är över förstärks av att hon går fram till det stora plommonträdet i scenens förgrund och plockar en kärna som hon sväljer. Kärnan kommer att växa och bli ett nytt träd, ett nytt liv.

Scenografen Petra Vahléns vackra  plommonträd och delvis mystiska inramning blir därmed en symbol för hoppet som trots allt finns någonstans djupt därinne i Esters hjärta och när Fredrik Glahns lika vackra ljus går ner känner åtminstone jag att det – trots allt – finns ett hopp även för Ester. Hur Moraldi ska ta sig vidare känns mer osäkert.

Det är stora frågor som gestaltas på en knapp timme och flera av dem fortsätter att diskuteras av en aktiv publik i samtalet med ”Kärleksprofessorn” Emma Engdahl, ytterligare en timme efter premiären. Engdahl är aktuell efter att SvD  avpublicerat hennes senaste Understreckare efter att ha utnyttjat AI för att undersöka om Engdahl utnyttjat AI för att skriva själva essän. Jag har inte läst någon av texterna, så jag har inte någon egen uppfattning om den saken.

Detta diskuterades dock inte efter föreställningen och det blev ett livligt samtal där Engdahl fyllde rummet med sin starka närvaro, och Petra Revenue matchade på ett bra sätt, såg till att också publiken fick  komma till tals och där jag antar att många gick hem efteråt med nya tankar. Det som förvånar mig är ändå hur många människor som verkar ha någon sorts AI-partner för att diskutera med, ditt och datt eller livet. Det är kanske det sena tjugohundratjugotalets stora sak – hur människan, för en tid, lämnade världen och började leva i ett moln, ägt och förvaltat av Tech-miljardärer i Silicon Valley. Vid flera tillfällen kommer man att ha den här typen av samtal efter föreställningen. Ikväll är Kennet Lundin från Naturhistoriska museet inbjuden.

Oavsett, Petra Revenues ”Svindel” går på djupet och lyckas på ganska kort tid ställa tillvaron på ända på ett konstruktivt och medryckande sätt, och skådespelarna äger frågorna som om de vore deras egna. En föreställning som inte bara kryper under skinnet utan djupt ner i medvetandet.  I början av föreställningen säger Ester, medan hon spänner blicken i publiken: ”Jag vill ha svindel” och det är vad publiken får i denna kväll.

Svindel – en pjäs av Petra Revenue

Regi: Tova Magnusson och Petra Revenue
På scen: Lars Andersson, Tova Magnusson och Carl Harlén
Kompositör: Björn Knutsson
Scenografi: Petra Valén
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Affisch: Petra Valén

En samproduktion mellan StollarBollar och Esperantoscenen.