Borde EU bli en förbundsstat? Några reflektioner efter beslut om Corona-stöd och långtidsbudget.

Krister Thelin och jag har inte alltid samma uppfattning i politiska frågor, men vi förenas i ett varmt engagemang för att utveckla EU till en förbundsstat.
När EU-kommissionen, efter flera dygns förhandlingar, kom fram till ett kompromissförslag om hur man tillsammans kan hantera följderna av Corona-krisen och EU:s långtidsbudget, skrev vi en kommentar till den saken men lyckades inte få den publicerad. Vi tänker inte spekulera i varför, utan lägger ut texten här, på min blogg som vanligtvis handlar om litteratur och teater.

2020 är det 75 år sedan världshistoriens värsta krig, Andra världskriget, tog slut.
Det är den längsta perioden av fred i Europa någonsin i historien. Det är 45 år sedan diktaturerna i Spanien och Grekland föll samman och det är 30 år sedan Tyskland återförenades i fred och frihet efter 40 år av delning och sovjetiskt herravälde över stora delar av Östeuropa.
Om EU-länderna varit lika tvehågsna och ängsligt kalkylerande gentemot de sydeuropeiska länderna, mot DDR och de östeuropeiska länderna hade man förstås inte släppt in dem i EU. Det hade gått lätt att peka på oväntade kostnader och en finansiell börda som kanske skulle kunna påverka de egna ekonomierna på något sätt. Då hade man kastat ut både Syd- och Östeuropa i osäkerhet, fattigdom och elände.
Istället fanns det då politiker med egna erfarenheter av Andra världskriget och att leva med diktaturer. De förstod att enda vägen framåt är tillsammans: EU som fredsprojekt var en konkret verklighet.

EU:s väg framåt har varit kantad av svåra frågor som måste lösas på olika sätt. De senaste åren har unionen drabbats av motgångar som Brexit, haft svårt att hitta gemensamma lösningar för migrationspolitiken och även visat bristande sammanhållning under vårens Corona-kris. Därför var det mycket viktigt att medlemsländerna nu tog sig samman och fattade ett svårt, modigt och solidariskt beslut för att stärka Unionen.

Ur det svenska perspektivet lyfter kritiker från vänster till höger fram att Sverige måste betala så mycket till Corona-krispaketet, när vi redan är nettobetalare till EU. Den viktigaste anledningen till att Sverige är nettobetalare till EU är för att landet har en god ekonomi och har under hela efterkrigstiden utvecklats till ett av världens mest exportberoende länder. Framför allt till EU, 69 % av Sveriges export av varor går till EU-länderna och 68 % av exporten av tjänster. När det gäller importen av varor och tjänster är siffrorna liknande.
Sedan Sverige gick med i EU 1995 har den svenska varuhandelskvoten ökat med 42 %.

Sverige förband sig att införa Euron när man gick med i EU, något som ännu inte har hänt.
Många är snabba idag att fördöma Euron som ett misslyckat projekt och inte minst finanskrisen i Grekland visar vilka problem det blir när man har en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. För att få Euron att fungera måste en gemensam finanspolitik genomföras och dagens beslut, tyder på att man är på väg åt det hållet. Sverige har, tvärt emot vad man åtagit sig, istället kunnat arbeta som förr i tiden och använda valutan som ett konkurrensmedel genom att på exportmarknaden dra fördel av perioder när kronan sjunkit mot Euron. Det har gynnat exporten, eftersom svenska varor blivit billigare.
Den möjligheten saknade till exempel Grekland, som förlorade en stor del av sin turistnäring när man anslöt sig till Euron.

Att Sverige nu hjälper de fattigare länderna i Sydeuropa, som är helt beroende av den nu Corona-inställda turismen är bara ett uttryck för europeisk solidaritet.
Vi anser att det vore mera klädsamt om Sverige slutade att diskutera Sydeuropa som om det rör sig om obegåvade latmaskar och Östeuropa som politiskt korrupta länder.

Världen idag ser helt annorlunda ut än för bara ett decennium sedan. USA, Kina och Ryssland försöker dela upp världen emellan sig i intressesfärer. EU har efterhand som det blivit ekonomiskt starkare blivit en allt större nagel i ögat på de tre världsmakterna, samtidigt som EU inte har samma utrikespolitiska styrka. Rysslands inflytande på Brexit-processen, som hittills varit det hårdaste slaget mot EU, är ännu inte helt utrett. Men det är ett tydligt exempel på hur man uppfattar ett enat Europa som ett hot, och som därför måste destabiliseras. Man har delvis lyckats, men inte fullt ut.

Ett av de stora hoten mot mänskligheten – klimatkrisen – har en tid kommit i skuggan av Corona-krisen. Men den nya överenskommelsen avsätter 30 % av pengarna till klimatsatsningar för att göra omställningar. Miljöorganisationer anser att det inte är tillräckligt. Så kan det vara. Men hur många satsningar på klimatet i storleksordningen på över 2000miljarder görs det idag i världen?

Det gemensamma för alla kompromisser är att ingen är nöjd. Det är också den samlade bilden av det svenska mottagandet av den nya avtalet. Regeringen har dock gjort ett bra jobb för att hantera denna svåra fråga på ett ansvarsfullt sätt. Istället för att försöka slå inrikespolitiska mynt av den borde man från politiskt håll nu arbeta för en kraftsamling för att ta Sverige och Europa ur Corona- och klimat-kriserna och fortsätta arbetet mot en Europeisk Förbundsstat, ett värn för de många, små länderna i Europa i en osäker framtid.
E Pluribus Unum.

Krister Thelin
Fd domare och
statssekreterare i
Justitiedepartementet

Björn Sandmark
Författare och kritiker,
jobbar på
Göteborgs Stadsteater

Facebooktwitter

“Aspekter inom den nya högerextremismen” av Theodor W. Adorno – kunde skrivits idag, eller igår.

I slutet av förra sommaren hade vi besök av ett par vänner från Tyskland. Jag fick ett ex av en bok som present.
Den var ganska nyutgiven, men som gick tillbaka till 1967, närmare bestämt till 6 april det året. Den tyske sociologen och filosofen Theodor W. Adorno höll på universitetet i Wien den dagen ett föredrag om den just då tilltagande högerextremismen i Tyskland och på andra håll i världen. Föredraget fanns nedtecknat på sju handskrivna sidor som bevarats i hans efterlämnade skrifter men förlagan till denna lilla bok var en bandinspelning gjord av Österreichische Mediathek. Texten kommer att ingå i ett band i utgåvan efterlämnande skrifter som är under utgivning.

Varför nämner jag det? Någonstans säger det en del om angelägenhetsgraden i publiceringen. Suhrkamp-förlaget har på sedvanligt grundligt vis givit ut Adornos samtliga verk, med höjdpunkter som “Upplysningens Dialektik, “Negativ dialektik” och “Estetisk teori” och de flesta av hans viktigaste böcker har även översatts till svenska. Varför är Adorno särskilt aktuell just nu?
Efter några år av tilltagande högerpopulism i Ryssland, USA och Europa är det av stor betydelse att hitta teoretiker som analyserar dessa delvis olika, men ändå i huvudsak likartade högerextremistiska rörelser som ligger under ytan även i den mest folkliga varianten av högerpopulism. Inte sällan iscensätts den av ledande politiker som Trump, Putin eller Bolzonaro och deras anhängare.

Inte oväntat har därför Adorno och hans hemvist Frankfurtskolan pekats ut som teoretisk huvudfiende till den förmenta folkligheten inom högerextremismens olika grenar. Att Adorno och flera av hans medarbetare var judiska gör dem inte oväntat till ännu mer tacksamma måltavlor för de antisemitiska strömningarna inom högerextremismen. I början av nittiotalet översatte jag en av hans texter, “Antisemitismen är en fascism”, för Tidskriften Ord & Bild. Den texten hade lite av samma nästan profetiska sanningar som det nu publicerade föredraget från Wien vid sextiotalets slut.

Adorno pekar här på 9 punkter som känns nödvändiga att lyfta fram för att förstå sammanhanget mellan högerpopulism och högerextremism:

1) Man använder sig av “fakta” som är svåra att kontrollera och som därför ger den som uttalar dem en viss auktoritet (Se t ex Trump)

2) “Salamimetoden” – man skär av bit för bit och försöker smula sönder dem – exempelvis “Det var ju inte sex miljoner judar som förintades, utan fem och en halv, sedan fortsätter man så tills dess att tvivel uppstår.

3) Man monopoliserar ordet “tysk” trots att alla partier i Tyskland är tyska och inte ifrågasätter det (jfr resonemangen om svenskhet, svenska värderingar m m)

4) Man efterfrågar en idé om framtiden, oavsett vad den idén egentligen innehåller.

5) Man blir rasande när symboler som man gärna vill anse som nationella eller på annat sätt symboliska “ringaktas” på det ena eller andra sättet. Det kan gälla flaggan eller en viss typ av nationalistisk konst.

6) Den tyska industrin säljs ut till främmande kapitalägare. (Idag är hotet i första hand Kina)

7) Landet översvämmas av främmande gästarbetare (migrationsvågor).

8) Och sedan förstås komplexet med “Entartete Kunst” (Urspårad konst) som kan få konsekvenser att man på kommunal, regional eller statlig nivå upprättar kriterier för vilken konst som är berättigad till offentlig finansiering.

9) I Tyskland måste man också sluta att be om ursäkt och bekänna sin skuld för Förintelsen. (“Dags att se framåt” och liknande klyschor).

Det som Adornos föredrag egentligen säger är att det finns vissa högerpopulistisk/högerextremistiska strategier som återkommer med jämna mellanrum och periodvis får bredare folkligt stöd. I Tyskland fanns länge inte något högerextremistiskt parti av vikt, men på senare år har Alternative för Deutschland växt sig starkare, särskilt i de östra delarna av landet.
Man har också försökt ta plats i Thüringen, historiskt betydelsefullt genom Weimar och Goethe, men också under ytan Buchenwald, som ofta symboliserar de tyska koncentrationslägren.
Men AfD har på senare tid tappat mark och det är sannolikt att det strategiska val man gjorde för ett par år sedan, att inte kasta ut den av många ansett nazianstrukna Björn Höcke, har nog ändå gjort att man inte kan komma ur den historiska skugga som fortfarande vilar tung över stora delar av Tyskland. Hade man gjort det då hade man kanske haft en möjlighet att bli ett etablerat parti. När man inte gjorde det är min förhoppning att man nog missade den möjligheten.
Att läsa Adornos text “Aspekte des neuen Rechtsradikalismus” ger flera bra ingångar i denna komplexa problematik i Tyskland, men också utanför dess gränser.

Facebooktwitter

“På scenen. Teater, dans, sång & musik. Hundra år i Göteborg” – en antologi.

Lis Hellström Sveningson och Gudrun Nyberg är redaktörer för en ny, fin bok om den levande och livliga scenkonsten i Göteborg – “På scenen. Teater, dans, sång & musik. Hundra år i Göteborg”. (Carlssons) Lis Hellström Sveningson skriver själv om Göteborgs Stadsteaters chefer och om danskonstens utveckling i Göteborg. Gudrun Nyberg skriver om Stora Teatern fram till 1992.

Tomas Forser skriver initierat om Göteborgs Stadsteater och uppehåller sig förtjänstfullt vid starten på Lorensbergsteatern och den nyskapande scenkonst som Per Lindberg och Knut Ström stod för på den teatersom då var landets modernaste med vridscen och fast ljusteknik. Undrar i mitt stilla sinne hur Forser reagerat på sådana nymodigheter om han varit kritiker på den tiden? Nu gillar han inte nya grepp som filminslag eller ljusdesign i teaterföreställningarna.
Forser skriver kondenserat och ödmjukt om teaterns utveckling och lagom distanserat om teaterns moderna historia, ensemblespelets utveckling med Kent Andersson och inte minst om den period han själv medverkade i början av 1980-talet. Han var då dramaturg och medverkade i arbetet med att utveckla det mytomspunna “Manifestet” för konstnärlig förnyelse (bland annat stark fokusering på rysk teater). Forser lyfter fram Peter Oskarsson som den egentliga hjärnan bakom manifestet. Det är möjligt, men texten undertecknades även av Forser själv och Ragnar Lyth.

Manifestet ledde till en kris för teaterns genom tiderna främsta teaterchef, Mats Johansson. Det är förbryllande med de motstridiga besked om denna process som Forser ger i sin text. Han skriver om Manifest-krisen: “Mats Johansson som stödde förslaget lämnade sin post som teaterchef när det föll med knapp majoritet för nej-sägarna bland skådespelarna och verkstädernas anställda.” En halv sida längre ner citerar han Uno Myggan Ericsson om förloppet:
“Det provocerande programmet antogs trots allt av teaterchefen Mats Johansson och en majoritet av personalen men klubbades slutgiltigt ner av teaterstyrelsens borgerliga majoritet den 26 oktober 1981. Teaterchefen sade omedelbart upp sig.”
För den som vill veta hur det här egentligen gick till rekommenderar jag Mats Johanssons egen bok “…en tid vid teatern” från 2011. Sista sidorna i den boken undanröjer alla tvivel om hur det gick till.

När det gäller teaterns nuvarande konstnärliga ledare Pontus Stenshäll kommenterar Lis Hellström Sveningson hans konstnärliga val, men glömmer det som Stenshäll lyckats med som ingen annan teaterchef före honom gjort, nämligen att utöka teaterns spelplatser från tre till fyra, med permanent repertoar på Lilla Scen. Denna satsning blev avgörande när Göteborgs stad beslutade att bygga om teatern och permanenta den fjärde scenen. Ombyggnationen startade i måndags, den 4 maj 2020. Men den processen och händelsen får kommande teaterhistorieskrivare ta sig an och dokumentera. Hur det kommer att bli är förstås fortfarande öppet. Om allt går som det ska vet vi under senhösten 2021, om ett och ett halvt år kanske.

Obrutet medryckande är Lena Fridells skildring av barn- och ungdomsteaterns framväxt i Göteborg. Hon börjar med Backa Teaters historia under dess första år skolteatern på Stadsteatern. Det var för övrigt där jag själv kom i kontakt med teater på riktigt för första gången, 1972. Fridell skildrar initierat teaterns framväxt i Backa, på Backaplan och från och med 2007 i de fina lokalerna på Lindholmen. Hon påminner om Backas stora internationella engagemang under Eva Bergmans ledning och tecknar en fin bild av Mattias Anderssons tretton år som konstnärlig ledare, som gick till ända när han började som konstnärlig ledare på Dramaten 1 mars i år.

Lena Fridell, som också arbetat med barnteater som dramaturg på Folkteatern, berättar fint om Folkan och även Angereds teater, som startades av Mats Johansson och en grupp skådespelare från Göteborgs Stadsteater. Det känns extra roligt att vi samarbetar med Angereds Teater under det kommande spelåret, när teaterhuset på Götaplatsen byggs om.

Som tidigare nämnts skriver Gudrun Nyberg om Stora Teatern tills dess att teatern stängdes 1992 och GöteborgsOperan startade. Däremot nämner hon inget om Stora Teatern som numera är Nordens ledande gästspelscen. Operan ägnar sig Magnus Haglund åt i sin långa och mycket läsvärda text om musiklivet i Göteborg – The Music Capital of Scandinavia som Göteborg ibland kallas. Operans danskompani, ett av Europas främsta, skildras av Lis Hellström Sveningson, men förstås även de mindre fria scenerna Atalante och Tredje våningen, som var för sig och tillsammans skapar en danskonst som på många sätt är unik i landet. Johan Franzon skildrar de andra fria scenerna och sammantaget ger denna ambitiösa bok en fin bild av scenkonsten i Göteborg som periodvis varit banbrytande och betyder så mycket för oss som bor och verkar här.
Boken är ett fynd för varje scenkonst-intresserad person i Göteborg och överallt.

Boken är även kopplad till en ny utställning om den fria scenkonsten: “Frispel – scenkonst i förvandling 1960 – 2000” som öppnar den 16 maj på Göteborgs Stadsmuseum. (Samarbete mellan museet och Göteborgs Universitet)

Facebooktwitter