Sven Wollter bor inte här längre.

En av mina största teaterupplevelser i ungdomen var när jag såg Sven Wollter spela huvudrollen Josef K i “Processen” på Stadsteaterns stora scen. De var 1975, jag gick i åttan och hade varit på teatern ganska ofta sedan den första gången 1972. Jag såg då “Puke” med Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde på skolteatern som då spelade i Stenhammarsalen hos Göteborgs symfoniker, föregångaren till Backa Teater.

Jag var helt skakad. Den enorma energi och ilska som Sven utstrålade där, ensam, längst fram på scenen var något jag aldrig upplevt tidigare. Han fyllde hela salongen med sin råstarka karisma. Jag minns fortfarande hur det kändes som jag pressades tillbaka i stolen, jag förstod inte vad som hände. Att det ens var möjligt. Den händelsen har följt mig sedan dess och därför var det särskilt roligt att Eva Bergman valde att sätta upp “Driving Miles” på Stadsteatern, när jag fyrtio år senare nyligen börjat jobba där.
Vi pratade om texten och Henning Mankell skrev till ett par bitar, så att föreställningen blev knappt en och en halv timma. Den hade spelats i Schweiz i en kortare version några år tidigare. Allt det där hände i luckan efter att Anna Takanen slutat och innan Pontus Stenshäll började på teatern i augusti 2015.

Några veckor innan premiären för “Driving Miles” var det Göteborgs Internationella Filmfestival och invigningsfilmen var “Våga älska” med Ghita Nörby och Sven i huvudrollerna. Ghita, Sven, vår producent Marie Svensson och jag träffades på Ghitas hotell och pratade en stund. Sedan åkte jag hem och förberedde lunch och Sven och Marie kom till vår dåvarande lägenhet på Kommendörsgatan. Jag serverade bland annat några dragongratinerade havskräftor som jag en gång lärde mig att göra på en fiskrestaurang i Bryssel. Det var en underbar eftermiddag. Det var första och egentligen enda gången jag var tillsammans med Sven så länge. Han var underhållande, skarpsynt, charmerande, humoristisk. Marie, som är en god vän till Svens familj och som känt honom sedan 1968 har flera gånger sagt att den där eftermiddagen verkar ha förblivit i allas våra minnen. Jag blev tvungen att skriva ner receptet till dem båda.

Den 12 februari var det premiär för “Driving Miles” och det blev en underbar kväll. Eva Bergman hade jobbat hårt med Sven för att han i den rollen snarare skulle vara återhållsam, tvekande, mjuk. Och det lyckades utmärkt. Ändå blev det en stark flashback till 1975, nu när han åter stod ensam på teaterns scen (visserligen med musiker som spelade Miles Davies musik) och var 40 år äldre, visare, mer eftertänksam. Dagen efter premiären åkte min hustru, bonusson och jag ett par dagar till Danmark, började i Århus och slutade i Skagen. Jag var i stort sett hög på de upplevelserna hela helgen. Det finns något med teater som slår ut allt annat jag arbetat med. Sven Wollter är en av dem som fått mig att känna det ända in i märgen. Kort därpå bad jag marknadsavdelningen om en bild av Sven i rollen från “Driving Miles”. Den hänger nu på mitt tjänsterum tillsammans med en fin oljemålning av Karin Kavli, en av teaterns mest framgångsrika chefer genom tiderna och ett foto av en av dess mest framgångsrika regissörer, Kent Andersson.

2015 – 2016 pågick Syrien-kriget och Sverige tog emot ett rekordstort antal flyktingar. För att hjälpa Röda korset spelade vi en extra-föreställning, som inte var planlagd sedan tidigare. Sven och all personal ställde upp och jobbade gratis så att alla intäkterna oavkortat skulle kunna gå till Röda korset. Det var sådan Sven var. Han vek aldrig ner sig och gjorde alltid sitt bästa för att kunna hjälpa dem som har det svårt. Jag kommer aldrig att glömma honom och de kontakter vi hade under de där åren.

Facebooktwitter

Mitt enda minne av Jan Myrdal

Av någon anledning har jag aldrig intresserat mig för Jan Myrdal eller hans böcker. Jag tror inte att jag läst en enda, så jag har ingen uppfattning om dem. När jag gick i gymnasiet jobbade jag med den då pågående terrorregimen i det som en tid hette Kampuchea och det stod klart för mig att jag aldrig någonsin kunde intressera mig för en författare som stöttade PolPot. Så jag lämnade det därhän.

I början av nittiotalet, när jag precis kommit hem från några år i Tyskland, blev jag indragen i en mejlväxling med historikern Jörgen Weibull och dåvarande chefredaktören Per-Arne Jigenius, Vi var alla upprörda över att Hägglunds förlag givit ut en pocketutgåva av Adolf Hitlers “Mein Kampf”, troligtvis utan rättigheter. Jag visste att delstaten Bayern, som förvaltar Hitlers kvarlåtenskap, inte gav tillstånd till publicering, eftersom man inte ville sprida boken. Sedan 2015 är den fri efter passerade 70 år. Men då var den inte det. Så vi bestämde att jag skulle kolla med kulturministeriet i München för att få veta vad som gällde vid den tidpunkten. Utifrån svaret skulle vi sedan diskutera fortsättningen.

Svaret kom prompt och man bekräftade min misstanke att det måste vara frågan om en ej auktoriserad utgåva. Men vi släppte saken.
En tid senare läst jag till min förvåning i Der Spiegel en artikel av Jan Myrdal där han anklagade Tyskland för att tillämpa metoder från 1942 och att den intet ont anande förläggaren Kalle Hägglund hade blivit kontaktad av tyska ambassaden i frågan och att Sverige minsann hade betydligt bättre lagar för upphovsrätt och yttrandefrihet än det post-nazistiska Tyskland.

Det blossade upp en pseudo-debatt där höjdpunkterna blev när Hägglunds och Myrdals vänner i kretsen kring tidskriften Folket i Bild / Kulturfront gav sig på mig i alla medier. Ex-maoisten Peter Kadhammar attackerade mig med en helsida i Aftonbladet eller Expressen, Svante Nycander uttryckte på ledarplats i DN att jag var ett hot mot tryckfriheten i Sverige och finalen var nog debatten med Fib:s jurist Erik Göthe, i Studio 1. Göthe hade tidigare pekat ut mig som tysk spion i FiB. Han lade ut texten ordentligt och jag lyssnade mest. Jag fick i alla fall veta att det är synnerligen viktigt att sprida “Mein Kampf”, inte minst för att förstå den då pågående konflikten i Tjetjenien.

Ja det var onekligen en märklig känsla att bli påhoppad i samtliga ledande svenska medier för en i min ögon då och fortfarande, ganska självklar fråga. Men så kom vändpunkten. Debatten, som till stor del fördes på Expressens kultursida, där jag var medarbetare, vände plötsligt när nestorn Björn Nilsson plötsligt tog parti för min hållning. Det började komma fram obehagliga sanningar. Svenska kommittén mot Antisemitism kunde visa att större delen av upplagan köpts upp av en nazistisk sekt i Skåne. En annan skribent, vars namn jag nu tyvärr glömt, kunde visa att Hägglund inte ens betalt tryckkostnaden för boken till tryckeriet i Trondheim. Debatten tystnade och Myrdal gick över till att intressera sig för och skriva om förintelseförnekaren Faurisson.

Många jag känner har även fina minnen av Myrdal, som människa och författare. Det går inte att komma ifrån att han alltid skapat debatt, även om det inte sällan bara handlade om att inta den position som råkade vara minst politiskt korrekt under decennierna. Debatten ska vara fri och man ska förstås kunna tycka vad man vill och även ge uttryck för dessa åsikter och synsätt. Det gjorde Myrdal och det var säkert bra. Mig intresserade det dock aldrig.

Facebooktwitter

Ulf Peter Hallbergs storslagna Shakespeare-översättningar.

Letade efter en text jag skrivit om Shakespeares sonetter men hittade istället denna text om Ulf Peter Hallbergs storslagna översättningsvolymer av Shakespeares dramatik; “Det blodiga parlamentet” och “Komiska förväxlingar” som gavs ut på Norstedts förlag 2016.Skrev då denna text, som publicerades i Dala-Demokraten under våren 2016:

För några veckor sedan var jag på bio med min sextonårige bonusson och såg Justin Kurzels filmatisering av ”The Scottish Play” som vidskepliga brittiska skådespelare brukar kalla “Macbeth” av William Shakespeare. Pjäsen brukar sägas vara otursförföljd,
skådespelare har ramlat av scenen, människor har blivit sjuka, dött. Ingen vet egentligen varför, men möjligen har det med pjäsens ockulta inslag att göra. Häxorna på heden. Sextonåringen gillade filmen – den är tydligen en lågbudgetfilm och man har använt sig
av autentiska miljöer, ute i blåsten till häst längs vattnet, interiörer från verkliga ouppvärmda gamla slott. Det enda han inte gillade var textremsorna med den svenska översättningen. Det var Carl August Hagbergs klassiska från 1850, och det är påfallande
hur svenskan från artonhundratalet känns till och med äldre än engelskan från renässansen.

Efter Hagberg har ganska många översättare prövat sin lycka, som Per Hallström på 1920-talet, Hjalmar Gullberg på 30-talet, Björn Collinder på 60-talet, Britt G Hallqvist på 80-talet och Göran O Eriksson på 80-90-talen. Varje tid verkar ha sin Shakespeare-
tolkning och nu är det dags för Ulf Peter Hallbergs översättning av fyra komedier och fyra tragedier som kommit ut på Norstedts förlag. Det är enkelt att slå fast direkt – det är lysande översättningar.

Shakespeares betydelse för mig kan knappast överskattas. När jag studerade äldre engelsk litteratur på Göteborgs Universitet vårterminen 1983 hade jag en lärare – Harald William Fawkner – som var specialist. Tror att jag lärde mig mer på de 24
föreläsningarna om livet, döden, och kärleken i litteraturen än årslånga studier i litteraturvetenskap de följande åren. Vi läste och analyserade Shakespeares sonetter. Själv korrekturläste jag Fawkners böcker om dekonstruktion av “Macbeth” och “Anthony
and Cleopatra”. Ironiskt nog hade vi en annan lärare som föreläste särskilt om Hamlet på ett sätt som mer påminde om gymnasiekurser och tentafrågorna blev därefter. Men “Hamlet” måste nog vara en av världsdramatikens mest sammansatta och fascinerande
karaktärer. En av Hamlets mest citerade strofer är i Tredje aktens första scen , i den berömda ”Att vara eller inte vara”-monologen. En vanlig tolkning är att Hamlet överväger om han ska begå självmord eller inte. Själv har jag alltid tänkt att det som står
på spel är om Hamlet ska ”vara”, det vill säga hämnas sin fars död genom att döda hans mördare, sin egen farbror, som dessutom gift sig med hans mor, eller att ”inte vara” och smita ut bakvägen för att återvända till Wittenberg och återuppta sina studier. Tvivlet
gnager honom och i Hagbergs översättning låter det så här:

”Så blir vi fega av vårt grubbel/ så går beslutsamhetens friska hy/ i eftertankens kranka
blekhet över”.

Shakespeare själv skrev:

”And thus the native hue of resolution/Is sickled over with the pale cast of thought”

Och i Hallbergs nyöversättning heter det:

Så blir beslutsamhetens friska hy/ helt grå och sjuklig av all eftertanke.”

Det är inte så svårt att se att Hallberg här gör en betydligt mer texttrogen översättning.Kanske har det också med nusvenskan pågående anglifiering att göra. På 1500-talet var engelskan mer lik svenskan i vissa avseenden – man envisades till exempel inte med rak ordföljd, utan skrev ”said I” (sade jag) i stället för som idag ”I said”. I den meningen kanske det går att säga att nusvenskan lämpar sig bättre för Shakespeareöversättning än den tyskpåverkade 1800-tals-svenskans tungfotade satskonstruktioner? Oväntat blir det när drottning Gertrud i fjärde akten fräser: ”Ta er i brasan, danska fähundar!”Hur som helst är det en njutning att läsa Hallbergs tonsäkra översättningar.

För egen del har jag alltid tyckt mer om tragedierna än komedierna. Norstedts utgåva består av två böcker.Den första heter Det blodiga parlamentet och inrymmer “Richard II”, som jag inte läst tidigare, och som var en oväntat positiv upplevelse, trots att författaren frångår den musikaliskt flödande blankversen för enklare rimmad dikt bitvis i dialogerna. “Richard III” konkurrerar med “Kung Lear” om att vara det mest fulländade dramat (En häst! Mitt kungarike för en häst). Utöver “Hamlet” ovan nämnda “Macbeth”, som nog är min personliga favorit mitt i allt det svarta hatet och maktstriderna. Det finns något i förskjutningen inom “Macbeth” som kan sägas vara maktgalenskap, men som också skildrar den i allt raskare takt omvärdering av alla ideal och värden som vem som helst kan genomgå i en pressad situation. Det är väl det som utgör en klassiker, överförbarheten till allmänmänskliga beteenden och frågor som återkommer över tid, om än i olika gestalt.

I volymen “Komiska förväxlingar” finns fyra komedier – den första med just det namnet, “Så tuktas en argbigga”, “En midsommarnattsdröm”, och “Muntra fruarna i Windsor”. “En midsommarnattsdröm” är den i särklass vackraste och mest spelade, men trots att jag sett den vid minst tre tillfällen och läst den flera gånger ändå inte på något övertygande sätt kan redogöra för vad den egentligen handlar om. Jag blir helt uppslukad av språket och glömmer vem som är vem och vem som gör vad. Ändå brukar det bli magisk teater.
Den i särklass lustigaste figuren i hela detta komiska persongalleri är ändå Evans i “Muntra fruarna i Windsor”. Han är en kyrkoherde från Wales, och kallas därför västkustbo. Evans har av Hallberg begåvats med klockren göteborgska och då kan det låta så här: ”Det kunde vara en rikti bra grej om vi stoppar allt tjöta-tjöta och ordnar giftermål mellan mäster Abraham och fröken Anne Page.” ”Jamen, herrenadå”, som han säger på ett annat ställe. Det är för mycket sagt att Ulf Peter Hallberg kommer ut som göteborgare i denna storslagna översättningsarbete, men en sak som länge förbisetts i inlandet och Östersjöprovinserna är att ordvitsen, iShakespeares mest lekfulla form (the pun) är en annan språklig likhet mellan renässansengelskan och nusvenskans västkustidiom. Och i någon mening är det kanske bra så.

Det blodiga parlamentet
Richard II
Richard III
Hamlet
Macbeth
Fyra tragedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

Komiska förväxlingar
Så tuktas en argbigga
En midsommarnattsdröm
Muntra fruarna från Windsor
Fyra komedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

William Shakespeare
Norstedts förlag 2016.

Facebooktwitter