Björn Sandmark bloggar.

PEN-klubben grundades i Storbritannien 1921 av Catherine Amu Dawson-Scott och har utvecklats över åren till att bli en internationell organisation med 135 Pen-Center över hela världen.

Den förste ordföranden John Galsworthy initierade och skrev fram de första delarna i det som blivit PEN Charter, en programförklaring som fortfarande gäller. Det finns att läsa i sin helhet på hemsidan för SVENSKA PEN. (svenskapen.se) De tre delar Galsworthy skrev fram handlade om att litteraturen är fri, konstverk ska lämnas orörda också i krig och medlemmarna ska arbeta för förståelse mellan språk och länder. Efter Andra världskriget utvecklade man Charter ytterligare i samklang med FN och lade till vikten av att tankar och idéer ska kunna utbytas fritt över hela jorden – Det gäller att försvara det Fria ordet – yttrandefrihet och konstnärlig frihet och pressfrihet.

Svenska PEN driver t ex Yttrandefrihetspodden – länk på hemsidan.

Just nu, fram till 11/10 pågår Banned Books Week som arrangeras av Svenska PEN och Dawit-Isak-biblioteket i Malmö.

Frågan är särskilt viktig just nu, när Ryssland inlett en liknande typ av bokbål för ukrainska böcker som de tyska nazisterna gjorde 1933. Tyvärr finns många likheter med tillståndet i Tyskland och andra delar av Europa på 1930-talet. En av dem som lämnade Tyskland då var publicisten och författaren Kurt Tucholsky (född 1890 och av judisk börd). Hans böcker brändes 1933, men då var han i fysisk trygghet i Sverige. Hans roman ”Gripsholms slott – en sommarsaga” finns utgiven på svenska

Tucholsky avled tyvärr 1935, men såg vad som var på väg att hända. Svenska PEN delar sedan 1982 ut Kurt Tucholsky-priset till författare eller publicister i exil eller som hotas i de land där de bor.

Några pristagare genom åren har varit; 1992 Salman Rushdie, 1996 Svetlana Aleksejevitj, 2009 Dawit Isaak och 2019 Gui Minhai. Dawit Isaak och Gui Minhai är båda svenska medborgare men är fängslade i Eritrea och Kina och PEN kämpar för att få dem frigivna.

Årets pristagare är Pinar Selek, sociolog, författare och feminist från Turkiet, som lämnat hemlandet och numera bor i exil i Franktrike.

Jag har varit medlem i Svenska PEN sedan 1990-talet, men har först nu börjat arbeta mer aktivt i Göteborgs-gruppen. Igår hade jag nöjet att bli inbjuden till Mölndals stadsbibliotek och vi hade ett intensivt samtal om PEN och den komplexa situationen med hat, sociala medier och den alltmer svårfångade sanningen i en värld med autokratiska regimer och diktaturer.

Tack för samtalet, Ni som kom, och tack Mölndals stadsbibliotek för inbjudan!

”Don´t Look Back in Angered” – ja, var ska man börja? Eftersom vi är på en teater kanske vi måste börja med kolla upp Johns Osbornes ”Don´t Look Back” från 1956, en på den tiden mycket debatterad pjäs i genren diskbänksrealism, under en tid när också begreppet ”Angry Young Men” myntades. Osborne räknades till dem och det var en grupp yngre dramatiker ur arbetar- och medelklass som ville förändra samhället. Det är kanske oftast den yngre generationen som vill det

Och mycket hände förstås på 1960- och 70-talen men kollektiviseringen från den tiden började långsamt glida över i individualisering, och 1996 dök kultbandet Oasis upp med en hit med titeln ”Don´t Look Back in Anger”, skriven av Noel Gallagher en regnig kväll i Paris – en titel som var en kombo av Davie Bowies ”Look Back in Anger” från 1979 och Bob Dylans ”Don’t Look Back”, men man hintar faktiskt också mot Osbornes pjäs: in short gräm dig inte över gamla oförrätter utan se framåt.

Och det är väl kanske nu vi kan landa i Angered, ytterligare några decennier senare, när Oasis återförenats efter 15 års konflikt mellan bröderna Noel och Liam, en händelse som man dessutom gjort film utav, just det: ”Don´t Look Back in Anger” en dokumentär som hade premiär för ett par veckor sedan.

Men Angeredsteaterns uppsättning handlar inte om gamla konflikter, utan snarare om det motsatta. En konstnärlig inriktning som växte fram just där och som hade premiär för två decennier sedan, den 28 september 2006, klockan 18.00 enligt konstnärliga ledaren Johanna Larsson, som nyligen blev intervjuad i DN i en intressant text av Marit Kapla om hur Göteborg rör på sig. Den här kvällen, i september 2026, berättar Sofia Pekkari det i inledningen av föreställningen för oss som är där.

Även Mattias Andersson fick i DN berätta om hur han arbetade tillsammans med Sociologen på Göteborgs universitet 2006 och hur pjäsen som de gjorde då byggde på hundratals sidor av transkriberade intervjuer som sedan dramatiserades för scenen. Syftet var att visa mångfalden och hur ett samhälle i förorten kan se ut, hur många olika liv som finns på en sådan plats, men också en viss gemenskap som man inte får underskatta, en verklighet som de senaste åren delvis pulveriserats av högerpopulistiska politiker och klickfiskande medier.

Mattias Andersson hade också Sofia Pekkari, som gått på Angeredsgymnasiets teaterlinje, på scenen 2006. Då som nu tillsammans med Ramtin Paravaneh. En annan skådespelare med lång erfarenhet på den scenen idag är Elefteria Gerofoka och i bakgrunden gungar Kristina Issas musik, ibland lågmält, ibland med stor kraft genom hela föreställningen. Eftersom jag känner dessa mer eller mindre väl avstår jag från att kommentera deras lysande insatser på scenen ikväll.

Och jo, det har hänt mycket även med den socialrealistiska, intervjubaserade teatern och dramatikern Kristian Hallberg skruvar upp storyn från klassiska personberättelser från Angered, eller snarare det som kallas ”Nordost” i Göteborg till en alltmer dramatiserad berättelse där rollerna och skådespelarna glider in och ut ur varandra och skildrar allt från kosovarisk hederskultur, till blodiga tjejslagsmål på skolan och flummiga lärare med barfota nattvandringar med frivilliga entusiaster.

Johanna Larssons regi är stringent som alltid och inte ens i det värsta kaoset när tempot ökar på slutet blir det rörigt, publiken följer med i varenda blinkning och teatervandring genom scenografen Linda Wallgrens nedsänkta små skogspartier som till slut finns överallt på scenen. Som ett minne av forna tider återanvänds Ulla Kassius olikfärgade stolar från ”Mental States”.

De skiftande personligheterna och deras roller och berättelser sätter ljuset på platsen. ”Nordost” är fullt av folk som vill något med sina liv och den som oroar sig för annat kan ta en sväng med spårvagn 9 upp till Angered, eller 11:an till Bergsjön. Det råder ett livligt prat och ofta mycket skratt och energi på vagnarna. Mattias Andersons idé att visa människorna och deras drömmar och sorger har präglat en del av Göteborgs teaterliv, efter Angereds teater 2006, förstås på Backa Teater och skapat en profil som nu fortsätter att göra avtryck internationellt. Andersson skrev och regisserade en liknande intervjubaserad uppsättning för Wiener Festwochen i våras.

Kristian Hallbergs vändning mot det surrealistiska får en särskild puff efter applådtacket när hela publiken tas med av skådespelarna i en nattvandring som jag inte ska avslöja detaljerna kring. Men det blir en oväntad händelse där man önskar att man gick barfota.

”Don´t Look Back in Angered” har förstås en göteborgsk twist med sammanblandningen av Anger och Angered, men budskapet är att vi går vidare nu, in i en annan form av teater, och det är bara som det ska vara.

Ensemble Aleksandra Gazibaric*, Eleftheria Gerofoka, Kristina Issa,                                 Seth Manteus*, Ramtin Parvaneh, Sofia Pekkari 

Medverkar gör också Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa,                                   Nour Garib, Selim Rama, Sara Garib

Dramatiker Kristian Hallberg 

Regissör Johanna Larsson 

Scenograf & kostymdesigner Linda Wallgren 

Kompositör Kristina Issa 

Koreograf Fredrika Byman Moberg 

Maskdesigner Lars Carlsson 

Ljusdesigner Johanna Larsson 

Konstnärlig coach Ulla Kassius 

Scenografi & kostymassistent Nadja Lennartsson 

Attributör Charlotte Heyman 

Konstruktörer Tomas Heyman & Emil Larsson 

Dramapedagog Erika Modén 

Ljus/scentekniker Jenny Waltersson Fogelberg 

Ljud/scentekniker Martin Fremling 

Praktikant ljudteknik Ove Nowotny 

Publikvärd Bushra Al Jubaihi 

Sälj & bokning Malin Andersson 

Producent Gabriella Duraffourd  

Pedagog Angereds Teaterskola Mina Nadolski Friberg 

Konstnärlig ledare Johanna Larsson 

Verksamhetsledare Lovisa Pihl

Trailer/Pressfoto Nadim Elazzeh 

Affischfoto Haval Mulla Nazar  

*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Backa Teater. 

Hur gestaltar man Selma Lagerlöfs episka roman ”Gösta Berlings saga” på en liten scen, med tre skådespelare? Svar: Man kan be Dag Thelander bearbeta texten och dramatisera den och Lisa Ferström att regissera. Då får man en energifylld, skruvad och oväntad postdramatisk cabaret som vänder upp och ner på det mesta. Som tur är gäller det dock inte berättelsens själva kärna, utan den ligger där, under allt tjo, tjim och party-mood. Föreställningen hade premiär den 11 september på Masthuggsteatern.

Gösta Berling (Li Monár Kronlid) är förstås i centrum och han frestas, ungefär som Faust av Mefisto, av Sintram, som vill konkurrera ut Majorskan (Eli Felicia Edelbo-Christiansen) och låta kavaljererna ta över. De upprättar ett kontrakt som Berling signerar med sitt blod att han ska vara lojal mot Sintram (Åsa Bodin Karlsson) i denna strid. Sintram ger dem fria händer och de festar loss som om det inte finns någon morgondag och resultatet blir förstås att pengarna tar slut, personalen försvinner, smedjan brinner ner och inget finns kvar efter ett knappt år. Leveransen av 300 ton järn klaras med nöd och näppe, men pråmarna sjunker och de har ingen försäkring, så till slut hamnar kavaljererna på Sintrams trapp igen och ber om pengar för att starta om.

Men så dyker Majorskan upp,  precis som Margaretha i Faust, och är beredd att skjuta till pengar för att börja om, och hon räddas,  också som Margaretha i Faust, av sin godhet när hon till slut testamenterar bruket till Gösta, även om hon tyvärr avlider.  Sintram hänger sig samma natt som  Majorskan dör. Kavaljererna med Gösta i spetsen inser att det är arbete som ger livet både mening och glädje  och det slutar alltså ungefär som i romanen, där Gösta Berling blir en strävsam karl tillsammans med sin stora kärlek Elisabeth Dohna.

Skådespelarna håller ett högt tempo och sköter dessutom ommöblering av scenen och snabba kostymbyten, med lätt hand. Gösta Berling spelas hela tiden av Li Molnár Kronlid, medan de båda andra skådespelarna spelar flera olika roller och byter dem på ett elegant vis. Sticker ut särskilt gör Åsa Bodin Karlssons djävulska Sintram och Eli Felicia Edelbo-Christiansens Majorskan. De hinner även med att spela kavaljererna Kevenhüller och Liliencrona (de enda kavaljerer som nämns vid namn här) och flera andra roller med stark energi.

Musiken bär föreställningen och det som början med ”Ack Värmeland du sköna” slår snart över i svängig disco och vältajmade dansnummer. Mest oväntat är kanske genombrottet i den fjärde väggen när publiken ombeds svara på en enkät vid tre tillfällen; om föreställningen, viljan att besöka fina platser i Värmland och slutligen kulturens betydelse. Publiken sitter utspridd vid cafébord och blir dessutom bjudna på teatersprit (vatten i supglas) och skålar högljutt tillsammans med scenteamet.

Som kanske framgår händer det en hel del i ett högt tempo, men det mesta sitter riktigt bra och denna typ av produktion är av den karaktären att den blir bättre och bättre ju fler gånger man spelar. Låt oss hoppas att man kommer ut på turné i landet som det framgår i programmet att man planerar.

På scen:

Åsa Bodin Karlsson

Eli Felicia Edelbo-Christensen

Li Molnar Kronlid

Av Dag Thelander

Regi: Lisa Färnström

Dramaturg: Kristina Roos

Scenografi & kostym: Råger Johansson

Kompositör & ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdeign: Max Mitle

Maskdesign: Miranda Kull Sandin

Foto, film, grafik: Lisa Färnström,

Råger Johansson, Erika Modén