Bland premiärer och repriser på teatrarna i Berlin – sett på Schaubühne och Berliner Ensemble

Av olika skäl hinner jag inte vara med på FIND-festivalen som inleds imorgon på Schaubühne i Berlin. Viktigaste anledningen är förstås att vi själva har en stor premiär på Göteborgs Stadsteater på fredag “Little Shop of Horror, i regi av Angelina Stojcevska. Men jag hann med några dagar i Berlin över helgen. Där är det som vanligt mycket på gång på teaterscenerna.

I fredags såg jag den snart tio år gamla uppsättningen “Fräulein Julie”, dvs Strindbergs “Fröken Julie” i regi av Katie Mitchell på Schaubühne. Det var lätt att konstatera att den håller mycket bra i Mitchells å ena sidan melankoliskt skandinaviska sommarnatt och samtidigt stenhårda klasskamp mellan Julie, Jean och Kristin som även hos Strindberg är starkt framträdande. Andra frågor, som till exempel könskampen, sjunker undan lite, om man inte väljer att se den också som klasskamp, förstås.
Filmkameran har varit med på teaterscenen ända sedan Piscators tid, men Katie Mitchell var nog den första som använde filmen som en konstform i sig, med modern teknik. Och även i “Fräulein Julie” fungerar filminslagen, som används för att skildra vad som händer i de bortre rummen, eller närbilder av Kristins händer, som i verkligheten och synligt för alla, tillhör en annan skådespelare. Den här uppsättningen har gästspelat i ett tiotal länder i världen, bland annat Sverige, där den sattes upp på Globen. Jag skulle föredra att se kammarspelet på en betydligt mindre scen any day.

i lördags såg jag ett genomdrag av Maja Zades nya pjäs “abgrund” (avgrund) i regi av Thomas Ostermeier. på Schaubühne Jag såg även premiären igår, så jag återkommer strax till den.

Den årliga föreställningen av Frank Castorf på Berliner Ensemble är en uppsättning som utgår från Bertholt Brechts “Galileo Galilei” och en bit in i dramat korsas med Antonin Artauds tankar kring teater och pest som ursprungligen var ett föredrag vid Sorbonne den 6 april 1933. I Artauds manus till föredraget, som blev en skandal med få lyssnare kvar när det var över, kan man läsa detta:

“Om det väsentliga är teater som pest, så är det inte för att den smittar, utan för att den, som pesten, är en uppenbarelse, något att sätta fram, frambrytandet av ett särskilt latent, djupare skikt av grymhet, som i sig självt eller i ett helt folk lokaliserar andens alla perversa möjligheter.”

Och den närvarofilosofiska diskursen, brytningen mellan Brechts materialistiska Verfremdung och Artauds mysticistiska pest-analogi i den här uppsättningen utspelar sig på ett liknande sätt som hos Katie Mitchell, delvis framför kameran från ett annat rum. Inte med samma filmiska precision, men med lika stark utväxling.
Det är en ganska djärv (som alltid) korsning Castorf åtar sig här och det mest oväntade inslaget är kanske ändå Galileo Galilei, som spelas av den drygt 85-årige Jürgen Holtz. Han uppträder naken på scenen i en dryg halvtimme i början av föreställningen. Kanske ska det syfta framåt, till hans svek mot sin egen vetenskapliga uppfattning att jorden rör sig runt solen, och inte den förhärskande ptolemeiska varianten att solen rör sig runt jorden. Galilei fick i bokstavlig mening krypa till korset när inkvisitionen tvingade honom att avsvärja sig sin övertygelse, något han i den drygt fem timmar långa föreställningen mot slutet, ensam och halvt bortvänd från publiken, skamset tvingas konstatera. Paradoxalt nog var han ännu naknare fullt påklädd i slutscenen, skulle jag vilja säga. Nämnas här måste också Alexander Dencics fantastiska scenografi, med en månkikare i trä som nog aldrig konstruerats för en teaterscen på det viset förut.

På måndagen blev det ett ytterligare besök på Berliner Ensemble, när Veit Schubert satte upp Brechts bearbetning av “Die Antigone des Sophokles”, som är ett samarbete med Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch. En brechtiansk musikant med kontrabas, gitarr och mandolin stod för inramningen av spelplatsen som var en lutande yta som växte fram efter hand som förståelsen av Antigones förmenta förbrytelse blev allt tydligare och tragedin går mot slutet. Kvar finns bara en blank yta och kung Kreon vansinnig av sorg. Det var en fin högskoleproduktion och det var inte så svårt att gissa sig till vilka i den unga ensemblen som vi snart återser på andra scener.

Premiären av “abgrund” på Schaubühne bevistades bland andra av EU-kommisionärer och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, vilket säger något om förväntningarna på en ny Ostermeier-uppsättning. De uppfylldes också till råge i detta nattsvarta drama om den samtida småborgerlighetens tillvaro intill kanten av moraliska, ekonomiska och psykologiska avgrunder. Var det inte köksrenovering så var det resor och sexrelationers villkor. Hela föreställningen utspelade sig runt just ett postmodernt köksbord, där Christoph Gawenda krampaktigt försökte upprätthålla någon sorts best-practice för parmiddagar. Hans hustru som spelades av Jenny König och hennes trygga sammanhållande funktion raserades när dramats peripeti tippade över i en för alla inblandade bottenlös katastrof. Jag vill inte avslöja hela intrigen här, eftersom jag vet att några av Er kommer att se föreställningen nu eller senare. Både Gawenda och König har för övrigt båda två spelat på vår scen i Göteborg i “Ein Volksfeind” 2018 och i just Katie Mitchells “Forbidden Zone” 2016.
Här testade man en ny sak, hörlurar till alla i publiken, för att alla skulle höra och uppfatta ljuddesignens olika finesser. Inte alls osannolikt att detta kommer att bli vanligare på scenerna framöver.

Det var en intensiv helg på två av de största teatrarna i Berlin och som alltid var det värt varenda minut.

Facebooktwitter

Manligt våld – patriarkatets värsta effekt

Jag var nog tjugotvå år, hade flyttat hemifrån ett par år tidigare och bodde högst upp i ett hus på Nordhemsgatan i centrala Göteborg. Efter en tid flyttade det in en kvinna som kanske var ett tiotal år äldre än jag på bottenvåningen. Vi hälsade i tvättstugan eller på gården, men pratade aldrig vad jag minns.
Efter en tid började det dyka upp en man som jag först trodde var hennes pappa, sedan visade det sig att det var hennes partner. Tänkte inte så mycket mer på det förrän en kväll när trapphuset genomskars av fruktansvärda skrik.
Jag gick ut i trappan och på våningen nedanför stod redan paret som bodde under mig i morgonrockar och höll om den blödande kvinnan som grät och skrek: -Ring inte polisen.
En halvtrappa längre ned stod den kraftigt berusade mannen och vinglade fram och tillbaka med en blodig kökskniv i handen. Grannarna hade dock tack och lov redan ringt polisen som avhämtade mannen och kvinnan fick övernatta hos grannarna på soffan.
För mig, som hade haft en trygg och skyddad uppväxt och aldrig konfronterats med familjärt våld var det en omskakande upplevelse. Jag kunde inte sova, utan ältade det jag sett halva natten, innan jag möjligen somnade in frampå morgonen.
Dagen därpå frågade jag grannarna och de sade att kvinnan var ok. Ett par dagar senare knackade hon på och bad om ursäkt för det som hänt. Hon var blåslagen i ansiktet och darrade när hon pratade. Jag sade att det verkligen inte var hon som skulle be om ursäkt utan den förfärliga mannen som gjort det här mot henne. Hon svarade att det är slut nu och han kommer aldrig tillbaka. Kort därpå flyttade hon ut och jag såg henne aldrig mer.
Trots att det är trettiofem år sedan har jag aldrig glömt det där blåslagna ansiktet och den helt tomma blicken.
Nästa gång jag såg den blicken var när jag skulle intervjua den tyska radikalfeministen Alice Schwarzer på redaktionen till tidskriften Emma. Redaktionen låg då på en lite ö i floden Rhen ganska nära Kölnerdomen. Det enda som fanns på ön var en liten borg och man fick veva ner en vindbrygga för att komma över till. När jag kom in i borgen fanns några kvinnor i foajén som tittade på mig med en skräckslagen blick, som slog över i avsky. Det visade sig att det också fanns ett hem för våldsutsatta kvinnor där och de trodde att jag hade lyckats nästla mig in där för att hämta en av kvinnorna. Strax därpå berättade Schwarzer att de där hade några av de värst utsatta kvinnorna i staden, med helt galna män som i vissa falla satt på fastlandssidan dag ut och dag in och väntar på en möjlighet att ta sig över och hämta ”sin” kvinna.

Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous utmärkta bok ”Mammorna”, som alla måste läsa. Den ger de utsatta kvinnorna en röst, en röst som nästan aldrig hörs och som kanske ger läsarna en möjlighet att identifiera den där tomma blicken, blicken utan hopp. Jag har ingen analys av vad som bör göras för att komma tillrätta med detta på ett övergripande plan. Jag känner bara sorg.

Björn Sandmark

Facebooktwitter

Wiener Festwochen 2019 “Ein Raum für Imagination und Wiederspruch”

Läser programmet till vårens Wiener Festwochen som äger rum mellan 10 maj till 16 juni och måste säga att jag bli ganska imponerad över antalet intressanta föreställningar.
I förordet skriver teaterchefen Christoph Slagmuylder om årets tema som ytterst handlar om hur teatern kan balansera och skapa nyanser i en politiskt polariserad värld.
“Konsten och speciellt de som äger rum “live” har förmågan att återfinna spontana gester och leda oss bort från färdigformulerade diskurser och säkrar ett rum för Imagination och opposition”, skriver Slagmuylder.
De föreställningar jag omedelbart blir sugen på är; “The Scarlet Letter” av Angélica Liddell och Krystian Lupas omtalade sextimmarsuppsättninge “Proces” som förstås är en dramatisering av Kafkas “Processen”.
Den starka trion Robert Wilson, Darryl Pickney och Isabelle Huppert sätter upp “Mary Said What She Said”- samma team som satte upp den omtalade “Orlando” 1992 har nu återförenats.
Milo Rau följer upp sitt löfte från “Gent Manifestet” där det framgår att en aktuell uppsättning alltid måste spelas i ett krigsområde och visar sin “Orest in Mossul”. Och slutligen Romeo Castellucci sätter upp “Le Metope del Partenone”.
Hur ska jag hinna åka till Wien vid denna tid på året? “Wenn der ist Wille, gibt es ein Weg” som vi brukar säga i Klagenfurt.
Vi får väl se.

Facebooktwitter