Tre gånger Pinter på Göteborgs Dramatiska Teater

När Harold Pinter fick nobelpriset 2005 var det många som tyckte att Svenska Akademien hade förirrat sig i det förgångna och att det fanns andra dramatiker som stått sig bättre genom åren. Pinter själv hade också förirrat sig ut i någon sorts politisk vänsterextremism som knappast överlevt 1960-70-talens vänstervåg. Han var till exempel medlem i International Commitee to Defend Slobodan Milosevic och där försvarade han Milosevic – det gamla Jugoslaviens president som åtalades bland annat för brott mot mänskligheten efter Balkankrigen på 1990-talet.  

Så just därför är det extra intressant att Göteborgs Dramatiska Teater nu istället lyfter fram några av hans pjäser och spelar dem i ett annat sammanhang, efter bearbetning och översättning av Mattias Nordqvist, som också står för regin. Min gissning är att föreställningen som består av tre pjäser; ”Presskonferensen”, ”Firandet” och ”Party Time” också är en blinkning till förlaget Ersatz utgivning i två volymer från 2005 – ”Tolv gånger Pinter” och ”Nio gånger Pinter”.  Alla tre föreställningarna här finns med i den första boken som kom ut 2005.

I programbladet säger Mattias Nordqvist att  några av de saker som fascinerar honom med Pinter är dels hans ”skoningslösa blick på människan”, Och dels ”Leken med språket som maktmedel och urholkningen av dess betydelse”. Och de här tre föreställningarna går alla rakt in i det engelska språkets två tyngsta komponenter – klass och kön. Men trots ensemblens synnerligen tajmade dialoger och diskussioner – här är vi på en nivå där en kommentar som fördröjs eller kommer lite för snabbt skulle kunna rasera dess poäng – är det inte traditionell engelsk pratteater, utan Pinters egen form av antispråk som skapar en särskild rytm i texten och dess innehåll. 

I ”Presskonferensen” spelar Erik Åkerlind rollen som kulturminister med bakgrund inom säkerhetspolisen. Här sätts ramarna för det förhållningssätt som är misstänkt likt Sverigedemokraternas ambitioner att stödja den traditionella kulturen, medan meningsfriheten förpassas till ”pisspottan under sängen”. Han gestaltar effektivt den lätt arroganta maktmänniskan som nu ska visa var skåpet ska stå. Vi har sett det förut och kommer att se det igen.

Redan här är det dags att kommentera den smarta scenografin av Linda Wallgren, med hjälp av Nadja Lennartsson. Åkerlind står framför ett stort bord som sedan i de två följande föreställningarna är mötesplatsen för de två olika festtillfällena. Journalisterna som är med på presskonferensen, som äger rum utomhus i ett lätt snöblandat regn, står alla osynliga under fyra blå, uppfällda paraplyer, en likaså smart scenografisk lösning som samtidigt får symbolisera ”folket”, den stora hopen som ingen egentligen på riktigt bryr sig om.. Sebastian Revenvalls och Anna Fagerbergs ljud, ljus och teknik sätts här på prov och cashar in direkt.

När ”Firandet” drar igång är sedan alla skådespelarna med runt bordet på det som flera gånger utropas till både stadens och världens bästa restaurang – den verkar finnas i eller i anslutning till en typisk British Club, något som understryks av att alla på scenen mer eller mindre har snygga och exkusiva tenniskläder, även här Linda Wallgren som är ansvarig för kostym. Här tar Julie (Hanna Ullerstam) genast ordet och fyller rummet med sin starka närvaro, blonda hår och med en matchande solskärm. Hennes man Lambert (Carl-Markus Wickström) har bjudit in alla för att fira deras bröllopsdag, för vilket år i ordningen förblir okänt, Lambert verkar inte veta det själv. Däremot visar han upp närmast psykopatiska drag under hela kalaset.

Prue (Malin Morgan) har fullt sjå med att försöka upprätthålla den goda stämningen på klubben, vilket hon oftast lyckas med trots de underliggande spänningarna i gruppen. Och här, om inte förr, blir Pinters satir av det engelska klassamhället tydlig. Det visar sig att alla inbjudna till kalaset kommer från någon sorts underklass eller lägre medelklass (vanliga kategorier i Britain) och har arbetat sig uppåt i samhället och nu till slut lyckats bli medlemmar i denna prestigefyllda tennisklubb. 

Det samma gäller också för krögaren Richard (elegant gestaltad av Oskar Lundblad) som dyker upp av och till i svart kostym och som berättar att krogen de sitter på faktiskt har många likheter med den första pub han besökte med sin pappa på den engelska landsbygden när han fortfarande var barn. Händelsen gjorde så starkt intryck att han kom att skapa sin egen krog i samma stil med flera av dess detaljer. Han verkar uppskattad av gästerna ända tills han begår ett misstag, utan att bli inbjuden slår han sig ner vid bordet och Lambert och Matt (Erik Åkerlind) stirrar på honom utan att säga ett ord. Situationen räddas av servitören (KG Malm) som dyker upp ock sköter sitt jobb utmärkt, men även han går för långt i sin längtan efter kommunikation när han ber att ”få skjuta in något”. Det han hela tiden ”skjuter in” är hans farfars möten och vänskap med större delan av den engelska författarhistorien, men även skådespelare i USA och det sträcker sig ända till Al Capone. Ett bättre sätt att gestalta bekräftelsebehovet är svårt att hitta. Och gästerna fyllnar till allt mer.

Fyllan fortsätter sedan i den nya konstellationen i ”Party Time” där (om jag förstår det rätt) bröderna Terry (Carl-Markus Wickström) och Gavin (Erik Åkerlind) är gifta med systrarna  Dusty (Hanna Ullerstam) och Isla (Malin Morgan). Här är det ännu tydligare att Festen utspelar sig på en tennisklubb och betydelsen av att vara med i den är uppenbar för alla och bröderna Terry och Gavin ser det sannolikt som ett steg i karriären och en möjlighet att få nya uppdrag – de jobbar som konsulter, i vad är lite oklart, men Isla (Malin Morgan) övertygar alla med att det enda som allt handlar om är fred.

Islas livsöde blir på något sätt peripetin i Party Time, eftersom det ofta efter ett tag på många fester händer att man hamnar i någon typ av förtroliga samtal. Hon sitter i ett hörn och Terry kommer dit. De kände varandra redan i ungdomen, Isla berättar om när hennes man dog. Samtalet om det blir en sammanfattning  om vad som verkligen är viktigt och att klubbarna och den ytliga bekräftelsen i affärs- och den dagliga världen sjunker undan. Livets mening är någonstans livet i sig, det blir min tolkning av Islas berättelse.

Och det är möjligt att det är syftet med att lägga ”Partytime” efter ”Firandet”. Att hitta ut ur det klämkäcka klubblivet med dess sociala strukturer. Det är egentligen min enda undran kring pjäsvalet i denna triss på Göteborgs Dramatiska Teater. Innehållsmässigt ligger ”Firandet” och ”Partytime” ganska nära varandra eftersom båda skildrar relationer, det sociala livet, klassfrågor, klubb-bekräftelse och hur språket blir en regulator av allt detta. Men kanske är det sorgen och skörheten långt därinne som Isla till slut visar upp, tillfälligt, som är vägen ut ut Pinters svängiga festande.

Oavsett kan man lägga ”Pinter, Pinter, Pinter” till Göteborgs Dramatiska Teaters rad av starka, engagerande och skickligt genomförda föreställningar som dröjer kvar.

Manus: Harold Pinter

Översättning: Mattias Nordkvist

Regi: Mattias Nordkvist

På scen: Malin Morgan, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Carl-Markus Wickström, KG Malm och Oskar Lundblad

Skådespelare (film): Aida Esmailzadeh Davani, Klara Bremberg, Bakri Wazzan och August Andersson

Scenografi och kostym: Linda Wallgren 

Scenografiassistent: Nadja Lennartsson 

Ljus och teknik: Anna Fagerberg och Sebastian Revenvall

Sufflös: Miia Rasku

Foajévärd: Annika Ullerstam

Mask: Jessica Cederholm

Producent: Robin Pohlstrand Björkman

Facebooktwitter

Jag är en annan – fin samlingsvolym med fransk poesi.

Sedan bokmässan har jag läst några franska dikter varje dag i en bok som jag köpte där ”Jag är en annan. Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder”. Alla dessa dikter är översatta av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Det är en storartad prestation och en fin utgåva.

De 66 poeterna presenteras (i slutet av boken) kort, men kärnfullt. Här finns de alla, Francois Villon, Baudelaire, Rimbaud, Michaux, Apolllinaire, Mallarmé, Houellbeque, ja alla man kan tänka sig.

Ändå är det två för mig helt okända poeter som gör djupast intryck. Den första är den tunisiska poeten Amina Saïd som är född 1953 och har bott i Paris sedan slutet av 1970-talet. Hon har skrivit ett femtontal diktsamlingar, men även en del prosa. I den här boken har hon med en dikt som heter:

                                      Ljusets väg 

  • Varifrån kommer du?
  • Från den andra världen.
  • Och vart ska du?
  • Till den andra världen.

Rabia al-Adawiya

Eremitens sång

jag har sovit i tre hundra år

jag har sett saker som människor glömt

jag har mätt avståndet mellan himlen och jorden

jag har läst linjer i handen jag har gett orakelsvar

en röst som inte var min har talat genom min mun

jag har försvunnit i en stad som själv har försvunnit

beväpnade ryttare har invaderat våra slätter

vi har blivit kvar i väntan på nya barbarer

havet har dragit sig tillbaka från dörrarna i min stad

jag har fått med mig jordens alla floder

jag har smyckat dagen med mina drömmars tatueringar

mitt ansikte har sett mitt andra ansikte

jag har inte hört rösten som ropade på mig

Denna kraftfulla inledning är ungefär tio procent av dikten. När jag läst den några gånger (för det är vad man omedelbart vill göra) insåg jag att den bara blev starkare. Översättning här Kennet Klemets

Den andra för mig okända poeten, som också gjorde djupt intryck är Michèle Voltaire Marcelain. Hon är född 1955 i Port-au-Prince, men bor nu i USA. Hon har skrivit poesi, dramatik och för film. Hon skriver mest om motstånd, identitetsfrågor och kvinnors erfarenheter, även i hemlandet Haiti och i dess diaspora. Här kommer de två första stroferna i hennes dikt ur boken som heter :

Förlovat land

Nej

vi var inte värda det här landet

Jag svär på mitt liv, på ditt

Om vi så föll på knä

och sjuttiosju gånger sjutton gånger

bad till Vår Fru och Moder av den Ständiga Hjälpen

skulle vi inte få någon förlåtelse.

Vi bräker 

som killingar fjättrade vid detta land

där man köper en man för en sång

en kvinna för en struntsak

där barn ger upp andan

i ensamhet

Även denna dikt har översatts av Kennet Klemets. Jag tror det är första gången jag har läst en sådan här samlingsvolym med poeter från 17 länder och där man inser hur stort det franska språket egentligen är. Det är förstås ett resultat av den franska kolonialismen som hade som mål att göra kolonierna till en del av Frankrike och där alla förutsattes tala franska. På vissa sätt är det kanske genom litteraturen som detta finns kvar i de tidigare kolonierna. Varken Tunisien eller Haiti är en del av Frankrike längre. Det gör denna samlingsvolym än intressantare och det hedrar Ellerströms förlag att man valt att ge ut den.

Titeln –  Jag är en annan – är speciell för mig, eftersom jag gav ut en essä om Erik Lindgrens extatiska poesi med just det namnet. Efteråt har jag funderat mycket på det. Raden kommer från en dikt av Rimbaud och på franska heter det. ”Je est un autre” och jag frestades också att välja översättningen ”Jag är en annan”. Men är det verkligen så man ska tolka Rimbauds mening?

”Je” är förstås ”Jag”, men om det betyder ”Jag är en annan” skulle kanske verbet ”är” på franska varit ”suis”? Nu står det istället ”est”, d v s ”är” i tredje person singular. Borde  det i så fall ha översatts med ”Jaget är en annan”? 

Ja, det är en sak att fundera över och det sätter ljuset på översättningens alla utmaningar. Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer har gjort en storartad insats för att bredda kunskapen om fransk poesi med denna samlingsvolym.

”Jag är en annan

Fransk poesi

från sju sekler

och 17 länder

Kennet Klemets & Kristoffer Leandoer (RED)

ellerströms

Facebooktwitter

”Boys and Girls” på GEST – både skämtsamt och skrämmande. Brittisk teater som bäst.

Så var det dags för höstens storsatsning på GEST (Gothenburg English Studio Theatre) på Chapmans Torg. Den 30 oktober var det premiär för ”Girls and Boys” en pjäs av den internationellt kände dramatikern Dennis Kelly, nu med Sverige-premiär och i regi av Kristina Brändén Whitaker. Det är en stor händelse att en liten fri teater kan erbjuda den här typen av internationellt högklassiga föreställningar.

Kelly har skrivit pjäser och fimmanus som spelats i 30 länder over the globe, bl.a. bland annat också boken som resulterade i den, med många priser belönade, ”Matilda the Musical” som också gjorde att han fick Tony Award 2013. ”Girls and Boys” hade urpremiär på Royal Court i London 2018 och flera av hans arbeten har visats på BBC och TV-kanaler som Netflix. 

GEST var för övrigt den första svenska teatern som satte upp ett verk av Kelly redan 2008 

Det måste sägas redan nu. ”Girls and Boys” är en stark föreställning, ja smärtsam. På scenen står Lucy Heath som är skådespelare med lång erfarenhet av TV och film och hon har även producerat ett flera egna filmer, just nu utvecklas hennes film PRAGMA till TV-serie i Storbritannien. 

Som skådespelare är hon lysande. Det är en One-Woman-Show, en monolog där huvudpersonen också spelar flera andra roller eller sig själv i interaktion med andra.

Hon har inget namn, utan är ”The Woman” hennes make är ”The Man” medan barnen heter Leanna och Danny och de båda får en särskild betydelse mot slutet av pjäsen. Heath växlar mellan de olika rollerna utan att förlora en enda dragning i mungipan, uppspärrade ögon med koncentrerad blick som gnistrar eller att varenda gest sitter med precision. Det  är ja – nästan häpnadsväckande. I drygt en och en halv timme. Det är lätt att förstå att regissören vill ha just Heath i denna roll och det är bara att gratulera till att det lyckats. 

Max Mitles sparsmakade scenografi med ett litet kök till höger och en antydan till vardagsrum med soffa till vänster kompletteras också med Mitles vältajmade ljussättning, och Karl Wassholms ljuddesign som får närmast symboliska drag i takt med att konflikten tätnar.

Det handlar om Kvinnans berättelse om sitt liv. Storyn börjar i en italiensk kö till ett EasyJet-plan där hon får syn på Mannen, när han står och läser en bok (!) och beskrivningen av de två ”modeller” som försöker snika sig in på hans köplats lockar fram närmast skrattsalvor i publiken. Men han går inte på det och en av de förtörnade flickorna brister till slut i: ”But we are models”.

En bra upptakt till ett gemensamt liv. De blir kära, gifter sig och får barn. Hon lyckas få jobb som filmproducent och Mannen jobbar med att importera möbler. Livet tuffar på och stelnar långsamt i rutiner och en allt gråare vardag. De patriarkala strukturerna kommer långsamt fram och efter en tid också våldet. När Mannens firma går i konkurs blir det inte oväntat problem och kvinnan är dessutom övertygad om att han är otrogen. Det ena leder till det andra , skilsmässa och inte delad vårdnad om barnen och det allt mörkare ljuset går långsamt över i total svärta och sorg. Vändningen på slutet är så både oväntad och stark att jag inte vill avslöja den här utan spara den för eventuella besökare. 

Kristina Brändén Whitakers regi är välavvägd och det gemensamma arbetet med Lucy Heath i denna uppsättning är värt all respekt och som en i publiken kan jag bara känna tacksamhet att få möjlighet att se denna typ av högklassig, brittisk teater mitt i Majorna.

Slutet är gott, allting är gott, något som tyvärr inte infinner sig i denna uppsättning, där varken slutet eller allting är gott. Men föreställningen är lysande.

Dramatiker: Dennis Kelly

Regi: Kristina Brändén Whitaker

Skådespelare: Lucy Heath (också Sverige-premiär)

Regiassistenter: Nora Alvina Bergström och Jenna Hunter

Ljusdesin och scenografi: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Tekniker: Diblik Rabla, Kari Wassholm och Yosef Madar

Rörelsecoach: Li Molnár Kronlid

Foto: Lina Ikse

Producent: Sarah Johansson

Kommunikatör: Lisa Gripenberg

Konstnärliga ledare: Gary  Whitaker oc Kristina Brändén Whitaker

Facebooktwitter