Björn Sandmark bloggar.

Linnea Lindqvist, som är utbildad lärare i samhällskunskap och religion, och har jobbat i ett par decennier i skolans värld. I Göteborg var hon rektor i flera år på Hammarkullskolan, ett område i ytterstan som periodvis präglats av utanförskap och problematisk miljö på olika sätt. Under sin tid på skolan lyckade hon få med sig först lärarna, efter hand också eleverna på ett sätt som gjort Hammarkulleskolan till en framgångssaga.

Hon har publicerat tre böcker om skolan tidigare och nyss ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”. (Mondial förlag) Mot slutet, som handlar om när det blivit officiellt att hon ska lämna Hammarkulleskolan och flyttta hem till Stockholm igen stöter hon på en elev som hon haft flera duster med genom åren och out of the blue säger han att han är ledsen att hon ska sluta och att han inte vill det. Det är sådana minnen man som lärare och rektor bär med sig resten av livet. Och här talar jag ur egen erfarenhet, efter att själv ha jobbat i tjugo år i skolan, som lärare, rektor och utbildningschef, även om jag aldrig kommit i närheten av den typen av resultat som Lindqvist har gjort.

Styrkan i denna bok, bortom det starka engagemanget, är att den har med både stora och små perspektiv. Boken börjar, efter en personlig berättelse om vägen in i skolan, i ett samtal med en elev som heter Esma och samtalet blir upptakten på en diskussion med hennes familj om hederskultur och kvinnoförtryck. Genom att berätta om dessa samtal sätter hon ljuset på de komplexa och ibland förfärliga frågeställningar som man kan hamna i när man arbetar på en skola i ett utsatt område.

Det som etsade sig fast allra mest hos mig var nioåriga Ayan, som plötsligt skulle åka till Somalia tre månader över sommaren och Linnea under samtalet, även det på hennes rum, inser att hon sannolikt ska könsstympas, något som Ayan ännu inte förstått fullt ut vidden av, hon har fått veta att hon ska ”göras ren” som sin äldre syster. Ayan var tydlig med att hon absolut inte ville åka till Somalia på sommaren och Linnea bad henne att inte berätta för föräldrarna om samtalet. Hon tog kontakt med Socialtjänsten direkt.

Linnea: ”Jag betraktade ryggtavlan på den lilla tjejen när hon lämnade mitt rum. Det krävs mod att berätta för skolans rektor, tänkte jag. Jag hade blivit påmind om hur viktigt vårt arbete är och och vilket privilegium det är att få arbeta i ett område där man kan göra skillnad på riktigt.”

Genom att stå på sig lyckades skolan och socialtjänsten avstyra det hela och föräldrarna gjorde en kortare resa till Somalia och Ayan var kvar i Sverige. Detta är ett exempel på de samtal som Linnea haft på sitt rum med olika elever genom åren. För den som någon gång suttit med en elev och efter hand dess familj är det stark igenkänning. Jag har aldrig diskuterat just könsstympning, men det finns ena uppsjö av omständigheter som gör att man som rektor till slut sitter där och pratar med elever och man känner en stor vanmakt och sorg över vad som händer.

Det är dock inte Rektor Linneas ingång, utan hon har en vilja av järn och en tro på att det går att förändra, klassen, skolan och samhället, trots ibland svåra omständigheter. Rektorsamtalen i boken exemplifierar komplexiteten och författaren följer upp med att redovisa den senaste forskningen kring könsstympning, segregation, religiösa frågeställningar och allt om skolan runt om i landet.

Uppgörelsen med de vinstdrivande skolorna är på pricken. Enkelt sammanfattat; om de kommunala skolorna måste ta hand om alla elever, även de med stora problem, skjuter skolans och kommunens kostnader i höjden. Friskolornas skolpeng baseras på kommunens kostnader, trots att man inte alls har den typen av elever med problem, vilket ökar möjligheterna för de allt större skolkoncernerna att ta ut vinster på elevernas och skattebetalarnas bekostnad. Detta är tyvärr en omständighet som jag känner igen allt för väl, trots att jag lämnade skolan 2008. Slutsats: inget har hänt på nästan 20 år.

Resultatet blir ökad segregation och allt större problem att hålla ihop både skolan och samhället. Något måste göras här, så är det bara. Linnea Lindqvist, som inte bara skriver böcker vid sidan av sitt arbete, har även en blogg och är medarbetare som krönikör på Expressens ledarsida. Jag läser alltid hennes texter där, som är lika vassa, sakliga och välformulerade.

Sammantaget är ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” helt enkelt en lysande bok om första hand skolan och hur det är att jobba i områden som ofta har stora problem, men det är också en analys av samhället och den ger flera konkreta tips på hur man som rektor eller motsvarande måste förhålla sig till omvärlden och hur vi alla kan komma vidare med att förbättra integrationen. För det är vad som måste hända. Deportationer är inte framtiden. Jag läste ut den här boken igår kväll och är fortfarande helt uppfylld av den. Det är helt enkelt en lysande bok, som måste läsas av alla som är intresserade av det samhälle vi lever i.

De flesta av oss kommer nog fram till en punkt i livet när vi stannar upp och vänder oss bakåt. Vi fastnar i en berättelse vi minns från barndomen, eller ser en sak som utlöser minnen av någon person i en äldre generation. I Sverige är det numera ganska lätt att hitta sina trådar bakåt i historien. Även de ofta i brand förstörda kyrkböckerna, som tidigare satte stopp för vissa uppgifter, verkar nu ha blivit möjliga att komma förbi för ökad kunskap om släktens förflutna.

Lika lätt är det inte för europeiska judar vars familjer på olika sätt drabbades av Förintelsen. Hynek Pallas, vars familj kom från det gamla Habsburg, sedermera Tjeckoslovakien har med boken ”Frimärkssamlaren” som kom ut i förra året, gjort ett imponerande forskningsarbete för att försöka kartlägga sina släktband. Frimärksamlaren som åsyftas hette Felix Brunner och hans dotter Paula Brunner Abelow, som han dedikerat boken till var den person som fick honom att börja forska i släktens historia och som för första gången gav honom en inblick i faderns familj. Tack vare sitt professionella frimärkssamlande lyckades Felix Brunner lämna Tjeckoslovakien för USA i tid innan förföljelserna av judarna tog fart på riktigt.

Den noggrannhet och akribi som präglar Pallas forskning är imponerande. Han kartlägger en stor del av sin släkt både inom och utanför Tjeckoslovakien. Hans föräldrar lämnade landet 1977 i samband med stridigheterna kring Charta -77. Själv är han uppväxt i Sverige, men har återvänt till Prag många gånger. Under översvämningskatastrofen 2002 blev han kvar ett tag och lärde känna Paula Brunner Abelow. Det var utgångspunkten för denna noggranna genomgång av familjens levnadsöden, men också en skildring av hur Förintelsen av de tjeckiska judarna gick till, inte sällan med koncentrationslägret Theresienstadt som första anhalt på väg mot dödslägren i Polen. 

Jag tänker på Daniel Pedersens bok ”Natt och aska” som går igenom det mesta av den litteratur som kommit ut om Förintelsen efter kriget och berättelserna är påfallande samstämmiga. För Pallas tillkommer att nästan alla han skriver om var hans släktingar.

En av de saker som Pallas reder ut är hur den antisemitism som bredde ut sig i Europa under Hitlertiden i Tyskland på ett anmärkningsvärt sätt höll sig kvar i Östeuropa och inte minst Tjeckoslovakien, nästan som en obruten tradition, dock under andra förtecken. Kommunistregimerna förföljde och förstörde livet för sin judiska befolkning på många olika sätt och Pallas går på djupet här. I Polen kom det till en brytpunkt i slutet av 1970-talet och många judar lämnade landet. I Tjeckoslovakien var det mera en långsam nedbrytning.

Upproret under Pragvåren 1968, när det sovjetiska väldet såg ut att försvagas och man tog ett steg mot demokrati, slogs brutalt ner när de röda stridsvagnarna rullade in i landet natten mellan den 20 och 21 augusti. Händelsen råkar vara en av mina första utrikespolitiska upplevelser. Jag satt på golvet i bokhandeln i Fjällbacka och stavade mig igenom DNs förstasida om händelsen. Jag var åtta år och blev ganska rädd, tänkte att de kommer till Sverige också.

Pragvåren beskrevs sedan ”som en kontrarevolutionär sionistisk konspiration” skriver Pallas, vilket ledde till hårdare bevakning av de tjeckiska judarna under lång tid framåt. ”Antisemitismen var”, skriver han, ”precis som i dagens trollfabriker, en etablerad del av regimens verktygslåda.”

Han beskriver också de olika generationernas förhållningssätt till det som skett. ”Den första generationen överlevande judar var tyst. En andra generation kände att de inte kunde fråga. Och en tredje som försöker ta reda på vad som hände.”

Och här tar berättelsen om historien en vändning mot en filosofisk diskurs som ger den här boken en alldeles särskild tyngd. De berättelser, bilder, händelser som den första generationen haft ”omges av ett tomrum” skriver Pallas utifrån litteraturvetaren Marianne Hirschs definition ”postminne”. Den första generationens tystnad skapar ett tomrum där det ibland återfinns fragment, rester, minnen av berättelser och liv som ibland blir en sorts fiktion, ibland är ofullständiga på grund av bristande tillgång till fakta och Pallas pekar på några egna erfarenheter i sitt sökande som genererar fler frågor än besvarar dem. Han pekar också på nästan oförklarliga luckor. Det saknas två år i dokumentationen av en enskild persons liv. Var någonstans var hen då? I Theresienstadt? Det går inte att få veta.

Och här kommer den fransk-judiske filosofen Jacques Derrida in i bilden. Derrida beskrev våldet i Förintelsen som ett våld utan slut, eftersom så många människoöden aldrig kunnat fastställas eller avslutas. Det är inte sannolikt att alla Förintelsens offer någonsin ska kunna bli ihågkomna under sina egna namn, därför tar den inte heller slut.

Hynek Pallas avslutar boken med att konstatera att ”Frimärkssamlaren” är hans bidrag till att kartlägga en del av denna historiska process och det är sannerligen ett viktigt arbete, sannolikt för honom själv, men även för alla som har någon koppling till Tjeckoslovakien under denna tid och givetvis för oss läsare. 

Tyvärr har nog Derrida däremot rätt när han skriver att Förintelsen är ett våld utan slut. Det ligger helt i linje med hans återkommande problematisering genom dekonstruktionen. De starka antiteserna här är Förintelsen och bearbetningen av densamma. Eftersom den aldrig kommer att kunna bli helt bearbetad upphävs historiens dialektik här. Det finns ingen syntes, utan den binära oppositionen upphävs i ett historielöst vacuum, en tomhet utan botten. Och det är denna problematisering i bokens slutfas som i mina ögon gör den till en inte bara lysande historisk dokumentation efter många års träget arbete, utan också till en rent existentiell text. Och som aldrig kommer att sluta att vara det.

”Skål för segern” är en scen i filmens början, jag har knappt hunnit hunnit sätta mig ordentligt innan Valyk lyfter snapsglaset och skålar med regissören Roman, som spelas av filmens regissör Valentin Vasyanovich.

Och så där håller det faktiskt på – regissören Roman kämpar för att gestalta den tröstlösa tillvaro som många, i den här filmen, män, upplever i ett Ukraina som har allt färre invånare, efter att man lyckat vinna kriget mot Ryssland. Kriget nämns bara här och var i förbifarten, det handlar om tomheten, alla spruckna relationer. Romans fru Sofia har lämnat Ukraina och bor i Österrike. Hon vill att han ska komma dit. Själv vill han vara kvar för att kunna förverkliga sin dröm att regissera och producera en film för de europeiska festivalerna.

Och genom hela filmen pågår det som inom teatern kallas ”the play within the play”. Man tror att det handlar om Romans liv när han läxar upp sonen i köket för att denne inte vill fortsätta plugga på universitetet. Men det visar sig vara en del av filminspelningen och verkligheten kommer ikapp efter att scenen är över. Det är ett väldigt effektivt grepp att skapa en osäkerhet om handlingen och en dramaturgisk önskedröm.

Självmordsscenen, efter att Sofia varit hemma och meddelat att hon vill ha skilsmässa, spelas inte in bara en gång, utan två gånger. Andra gången tror man att det faktiskt hänt – att han hoppat från taket. Men det visade sig vara ännu en genomtänkt scen i filmen.

I programmet klassas filmen som en dystopi. Jag tycker inte att det är en bra beskrivning. Det är istället en genomarbetad och genomlevd film om den långa såriga tiden som kommer efter ett krig. Vi alla önskar oss nog att Ryssland ska ge upp sina territoriella anspråk på Donbas och dra sig tillbaka till 2014 års gränser, gärna lämna Krim också. Men om detta skulle bli verklighet så är man i Ukraina bara i början av en lång och svår process för att hitta tillbaka till ett någorlunda normalt liv.

Det är vad Valentin Vasyanovich egentligen säger. Hans far medverkar i filmen, de sitter vid mammans grav och pappan berättar hur han vill bli begravd. Gravplatsen är så liten att det inte går att klämma ner en kista till, så han säger att han vill bli kremerad, så att urnan får plats bredvid hustrun. Pappan är gammal nog att ha varit med om Andra Världskriget och som alla i den generationen vet man hur det var efter kriget, som på så många andra håll i Europa. I Tyskland, Polen, i de baltiska länderna och förstås i nuvarande Ukraina. Allt detta nämns inte i filmens handling, men sätts fram ändå på ett skickligt vis.

Det var en omtumlande film, känslomässigt svårsmält, men också genialisk. Minns inte när jag blev så berörd av en film senast. Aktualiteten gör förstås sitt till. Jag går in nu på Twitter och det första som kommer upp är en kommentar från en rapportör i Kharkiv:

”13th explosion in Kharkiv !! Bastards, go away!”

Det händer nu, och inte ens när Freden kommer är det över. Den starkaste känslan när jag ledsen lämnar den tillfälliga biolokalen på Skeppet vid Stigbergstorget är Smärtan.