När Lars Norén dog i sviterna av Covid vintern 2021 hade Lisa Montgomery precis avrättats efter många år i en dödscell i ett amerikanskt fängelse. Det är ett märkligt sammanträffande eftersom Norén ägnat en hel del av sin sista aktiva tid som författare att skriva om Montgomerys sorgliga, ja förskräckliga livsöde. Boken heter ”En liten roman” och låg kvar i manuskriptform, färdig på hans skrivbord när han dog. Det var hans uttryckliga önskan att boken skulle publiceras och hans mångåriga redaktör Gunilla Sundén har redigerat den tillsammans med förläggaren Daniel Pedersen på Bokförlaget Faethon. Själv kommenterade Norén sitt arbete med romanen i sin femte och sista dagbok.
Efter att Norén är borta har intresset för hans prosa, lyrik och dramatik ökat. De största insatserna måste nog tillskrivas Mikael van Reis, som är en av landets främsta experter på författarskapet. 2021 publicerade han ett urval av Noréns poesi mellan 1962 och 2016 i boken ”Avgrunden av ljus” och 2024 kom boken Anti/Minnen som var 15 olika samtal mellan Norén och van Reis under åren 2001- 2020. Men även intresset för Noréns dramatik har ökat igen och flera teatrar har honom i spelplanen de kommande åren.
Norén hade ett omvittnat intresse för samhället utsatta och även för människor som gått över olika gränser, ingen glömmer väl ”7-3” och de efterföljande morden i Malexander. Vad det var som egentligen intresserade Norén med just kriminella av olika slag kan man nog bara spekulera i, men efter att ha läst ”En liten roman” tänker jag att det handlar om att försöka sätta sig in i vad som egentligen pågår i hjärnan på en person som begår fasansfulla brott mot andra. Är det möjligt att förstå? Går det att sätta sig in i? Att gestalta?
Lisa Montgomery blir besatt av tanken på att få ett barn och möter en för henne okänd kvinna på en gård i mellanvästern som hon ser är gravid. När kvinnan är nära att föda söker Montgomery upp henne, mördar henne och skär upp hennes mage för att ta ut barnet och ta med sig det hem. Det tar inte så lång tid innan polisen dyker upp och anhåller henne. Därefter får vi följa hennes tid i fängelset fram till slutet. Texten mynnar ut i ett samtal om själva mordet och hur hon lade barnet i sitt knä och körde hem.
Det är en skakande berättelse på så många sätt. Norén lyckas med att skapa någon sorts odefinierad förståelse för hur Montgomery tänker; på två sätt. Dels genom att berätta hennes tankar, men också genom att en författare av och till tar plats i berättelsen och skildrar henne och det som händer utifrån. Å ena sidan är det ett utmärkt sätt att skildra smärtan ur olika perspektiv, ibland glider dock rollerna ihop så att det kan vara svårt att följa vem som gör vad. Noréns prosa är som alltid kristallklar men bär samtidigt på en sorts det undermedvetnas smärta och texten är som ett skarpt ljus rakt genom ett stort mörker.
”En liten roman” är ett värdigt slut på ett stort författarskap.
