Med viss spänning kom vi fram till Köpenhamn för att ta direkttåget till Berlin utan att behöva byta i Hamburg. Sedan ett par månader går det ett tåg från Köpenhamn till Prag via Berlin och Dresden. Det gick snett direkt, tekniska problem i Tyskland, så vi fick istället åka buss och färja via Rödby till Puttgarden innan vi kom fram till Hamburg någon timme försenade. Då hann vi överraskande nog med dagens andra tåg till Prag via Berlin, så vi fick möjlighet att testa ändå. Nackdelen är att det stannar vid Hauptbahnhof, vilket gör att man måste ta regionaltåget tillbaka till Fasanenstrasse i Charlottenburg där vi brukar bo, men det går ganska snabbt. Ser fram emot när tågtunneln över Fehmarn blir klar. Då kommer det att gå minst ett par timmar snabbare att åka till Berlin från Göteborg. Och den här helgen, i mitten av september, blev full av teaterupplevelser!
I fredags var det dags att se Thomas Ostermeiers uppsättning av Molières pjäs ”Den Girige”, på tyska då ”Der Geizige”. Ostermeier är konstnärlig ledare på Schaubühne och har så länge jag följt hans arbete jobbat med en ganska starkt socialrealistisk teater, inte sällan med egna vändningar som lämnar djupa avtryck. Och även här, i den uppdaterade och moderniserade pjäsen om den girige fadern som vill gifta bort sin dotter och sin son med välbärgade personer för att slippa avstå från sin egen förmögenhet, finns ett starkt avtryck av det samtida Tysklands osäkra läge. Högerextremismen i det Rysslandsvänliga partiet AfD lyckade mobilisera en stor väljarskara i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt samma helg som vi var på Schaubühne. Det ser lite bättre ut inför den kommande helgens val i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern, men utfallet återstår att se.
Föreställningen har varit utsåld till sista plats sedan premiären på Skärtorsdagen (Gründonnerstag) och Lars Eidingers scennärvaro som Harpagon är oslagbar. Han beskrivs ibland som Tysklands mest populära skådespelare och det är lätt att förstå varför. Som bilhandlare glider han omkring i sin lokal med kontoren på övervåningen och fixar och sitter i den svarta jaguaren på scenens vänstra sida. I bilen är en av de tätaste scenerna, när pappan försöker övertala sonen att välja bort den fattiga och vackra kvinna han är kär i till förmån för en rik änka. Övertalningsförsöket har även en annan grund, Harpagon vill gifta sig med den unga vackra kvinnan själv. Ja, det är laddat för intriger och hårda tag och publiken vill inte släppa dem från scenen när det är över, jag räknade till nio inklappningar under stående ovationer.
Eidinger och Ostermeier har jobbat ihop flera gånger tidigare. Eidinger tillhör teaterns ensemble, även om han ofta frilansar, gör film och TV. Hans mest kända produktion med Thomas Ostermeier är en numera legendarisk uppsättning av ”Hamlet”. När jag såg den för några år sedan var det en man i publiken som lämnade salongen, något Eidinger inte gillar. Så han sprang efter honom och försökte övertala honom att komma tillbaka. Det gick inte den gången, men här kan vi tala om ”den fjärde väggen” på riktigt. 2015 jobbade de tillsammans med Shakespeares ”Richard III”, en lika lysande föreställning som också gästspelade på Dramaten.
I lördags, den 13 september, var det fullt upp hela dagen. Redan klockan 12 var det boksläpp för författaren och filosofen Didier Eribons uppdaterade biografi om Michel Foucault som heter just det; ”Michel Foucault. Eine Biographie”. Eribon är mest känd i Sverige för sin bok ”Tillbaka till Reims” som för övrigt också dramatiserades av Thomas Ostermeier och Maja Zade och som var en samproduktion mellan Göteborgs Stadsteater och Dramaten 2021-2022.
Eribon kom till Paris och var student hos Foucault från i mitten av 1980-talet och de blev vänner. 1989 publicerade Eribon den första versionen av biografin och en uppdaterad utgåva kom 2011. Och så denna senaste versionen i år och nu på tyska. Även här var det en fullsatt salong och samtalet mellan Eribon och filosofen och kulturjournalisten Catherine Newmark varade i knappt en och en halv timme. Eribon var på strålande humör och det blev en fin sammanfattning av Foucaults betydelse för honom både som person och som filosof.
Senare på kvällen var det dags för Falk Richters uppsättning ”Bad Kingdom”. Richter har återkommande regisserat på Schaubühne, den senaste premiären var ”Hanna Zabritzky tritt nicht auf” som jag såg i vintras. I höstas såg jag även hans självbiografiska pjäs ”The Silence” om hans uppväxt och liv och särskilt samtalet med mamman som fanns med på film var rörande. Men nu var det något helt annat. ”Bad Kingdom” var en löst formulerat ramhistoria om ett antal människor där flera var inblandade i en filmproduktion, men det var inte filmen som var huvudsaken, utan ensamheten hos de olika personerna. Det var trasiga relationer, omöjliga arbetsuppgifter, traumatiska upplevelser från tidigare händelser i livet, Tik Tok-samhällets konsekvenser för individen – en bra sammanfattning av många av de problem som samtidens människor brottas med.
Och slutligen på söndag avrundades teaterhelgen med ”Call me Paris” av Yana Eva Thönnes, som startade teatergruppen ”The Agency” 2015. Deras första produktion på Schaubühne var ”In Memory of Doris Bither” 2023. Paris är förstås Paris Hilton, som för ett par decennier var en shooting star, bland annat som uppfinnare av Selfien som företeelse. Samtidigt lanserade hennes ex-pojkvän en sexfilm med henne som var inspelad live. Det blev den mest sålda sexfilmen någonsin. Paris försökte stoppa försäljningen men lyckades inte.
Samtidigt i den tyska småstaden Bergisch Gladbach flyttar det in en ung tjej som heter Julia. Hon är väldigt lik Paris Hilton och kallas snart Paris av alla. Inte nog med det – hon upptäcker också en porrfim som hennes dåvarande pojkvän lagt ut på nätet. Den fick förstås inte lika stor spridning och hon försöker glömma hela saken, vilket lyckas ända tills hon 2024 läser Paris Hiltons självbiografi och allt kommer tillbaka. Sedan utvecklar sig på scenen en bearbetning av händelserna där plötsligt också Paris Hilton själv dyker upp, Julias mamma och några vänner. De försöker reda i frågan och allt slutar med att ”Paris” träffar sin förövare, som våldtar henne igen, en händelse som hörs live via högtalarna. Även i denna uppsättning hamnar ljuset på samtidens märkliga nättillvaro, där det till slut är omöjligt att veta vad som är sant, vem som är vem och hur det ska kunna gå vidare in i framtiden, inte minst nu, när en ytterligare komponent dykt upp, allt mer självständiga AI-persona-figurer.
Det är förstås svårt att sammanfatta en så pass händelserik teaterhelg på några tusen tecken, en del saker ligger kvar i minnet och kommer upp av och till, Tur att vi kunde smälta alla händelser på den klassiska tyska krogen ”Schildkröte” lite längre in mot stan på Kurfürstendamm. Efter en Engelhardts (lokalbryggt öl) är det lättare att hantera de frågor som kommer upp, tägresan hem gick bättre, men det blev ändå en dryg timmes försening.
