Teaterfestivalen i Avignon 2018

Huvudnumret vid teaterfestivalen i Avignon spelas varje år på innegården till det gamla påvepalatset. Det är en fin upplevelse att se en föreställning i denna 1300-talsmiljö under bar himmel. I år var det “Thyeste”, i bearbetning och regi av Thomas Jolly som också stod på scenen i rollen som Thyeste. Jolly är konstnärlig ledare för teaterkompaniet La Piccola Familia, som funnits sedan 2006. “Thyeste” som bygger på en text av Seneca, som i sin tur bearbetade samma tema från Aristofanes, turnerar resten av året i Frankrike på en lång rad olika platser.
Intrigen är – ska vi säga fasansfull – de båda bröderna Atreus och Thyeste i landet Argos kämpar om makten. Jupiter bestämmer att den som har ett lamm med gyllene päls i sitt stall ska bli kung. Atreus har fåret i sin ägo, men Thyeste förför hans fru och får henne att ge honom lammet. När Jupiter ser vad som händer blir han rasande och tvingar solen att gå baklänges – backar alltså tiden – som ett tecken för att låta Artreus se bedrägeriet. Artreus hämnas genom att mörda Thyeste tre söner och servera dem till middag för Thyeste, varvid Jupiter backar tiden igen.

Ytterst är det en tragedi om människans bräcklighet och har trots sin ålder en omedelbar aktualitet mot bakgrund av de senaste årens förödande politiska utveckling och klimatkris. Nu om någonsin, skulle man kunna önska sig att det gick att backa solen för att kunna fatta rimligare beslut. Föreställningen spelas på klassiskt vis, med tre körer, varav en barnkör, som dock inte på grekiskt sätt är med som rollinnehavare i förställningen, utan som mer kommenterar skeendet via sång och Clement Mirguets musik som är en oupplöslig enhet med texten och skådespeleriet. Det är en gripande föreställning där i den sydfranska natten. Jolly följer en för tragedin viktig tanketråd från Seneca till Hegel, nämligen den att i en tragedi finns det aldrig bara en som är ond, utan det går att finna förståelse för bådas hållning för den som försöker. Och det är kanske en synnerligen bra sammanfattning av många av världens problem idag.

Det finns inte heller några enkla lösningar i Milo Raus nya uppsättning “La reprise. Histoire(s) du Theatre (1)”. Föreställningen, som är en samproduktion med ett flertal andra teatrar, bland andra Schaubühne/Berlin, kan sägas vara den första som skapats utifrån Milo Raus nyligen författade “Gent Manifestet” (som finns att läsa i svensk översättning på www.stadsteatern.goteborg.se/teaterrummet/ ).
Förställningen inleds med en monolog om vad teater kan vara och plötsligt står Hamlets far på scenen och talar till sin son. Den ödesmättade inledningen sätter också stämningsläget trots en del befriande skämt i berättelsen upptakt. Rau presenterar de olika scenerna på ett liknande sätt som i “Lenin”, som fortfarande spelas på Schaubühne, nämligen som en film på duken ovanför scenen där de olika kapitlen presenteras.
Berättelsen handlar om ett mord på en ung homosexuell man i Liège för ett par år sedan. Han sparkades till döds av fyra andra män och lämnades naken att dö på en gata. Hela förloppet spelas upp på ett sätt som jag hittills aldrig sett på en teaterscen och det är svårt att inte bli förkrossad igen över en meningslösa grymheten och tomheten i brottet, och dess gestaltning på scenen. För att göra saken än värre inleds den delen av berättelsen med en av förövarnas mor och far i ett gråtrist sovrum, när de oroar sig över att sonen inte kommit hem. Det är en likaså gripande scen. Milo Rau genomför konsekvent sin estetik från manifestet och en av fördelarna är att all scenografi kan flyttas md en liten lastbil och måste spelas i minst tre länder innan den får läggas ner. Jag misstänker att en kommer att spelas i betydligt fler än tre, dock.
Jag tror inte att någon kunde lämna Gymnase du Lycée Aubanel utan att vara medtagen av sorgen och svärtan här. Det är teater som skär rakt in i tiden och i människorna.
Le Figaro beskrev “La reprise” som festivalens höjdpunkt. Jag kan bara hålla med, utifrån vad jag hann se på tre dagar.

Facebooktwitter

Träffsäkert om Theatertreffen

Förmodligen var det under 2012, eller möjligen 2013, när Stora Teatern i Göteborg ordnade en offentlig debatt om den fria scenkonstens förutsättningar i Göteborg. Mot slutet av debatten nämnde GP:s dans- och teaterkritiker Lis Hellström Sveningson de villkor som göteborgsbaserade kritiker har för att kunna ta del av teater och dans utanför stan. Hon berättade att hon då fick betala resan själv om hon ville se och skriva om något i Stockholm. Teater i utlandet var inte på kartan.
Uppenbarligen har något hänt sedan Björn Werner tog över som ny kulturchef på GP. Werner har under flera år varit Berlinbaserad och har förhoppningsvis en annan syn på vikten av internationella impulser även för GP:s kritiker. När jag tog upp denna omständighet, av rent intresse för kritikernas villkor, i min senaste bok “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” (Bokförlaget Korpen) möttes dock denna uppfattning av kompakt motstånd av en annan av GP:s kritiker, Mikaela Blomqvist, som ansåg att jag hade en “olustig” syn på kritik.
Nåväl, därför är det med glädje och stort intresse jag nu läser Lis Hellström Sveningsons krönika från Berliner Theatertreffen, Tysklands viktigaste teaterfestival.(Även om jag inte delar alla hennes omdömen i texten i övrigt). Till Theatertreffen kan även intresserade teaterbesökare nominera sina favoritföreställningar, även om en professionell kritikerjury har sista ordet.
Hellström Sveningson nämner bland andra föreställningar “Rückkehr nach Reims” från Schaubühne i Berlin. Pjäsen bygger på en en roman av Didier Eribon och har bearbetats för scenen av Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier och chefsdramaturgen Florian Borchmeyer. Ostermeier står också för regin. Den som vill bekanta sig med Thomas Ostermeiers regi är varmt välkommen till Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i slutet av sommaren. 24-25 augusti gästspelar Schaubühne på Göteborgs Stadsteater med Ostermeiers nu stilbildande uppsättning “Ein Volksfeind” av Henrik Ibsen. Uppsättningen har blivit möjlig genom Göteborgs Stadsteaters nu fleråriga samarbete med Schaubühne/Berlin inom det europeiska projektet Prospero.
Lis Hellström Svensson blev också utmattad och lycklig av Frank Castorfs uppsättning av Goethes “Faust”. Det blev jag också när jag såg den på Volksbühne förra våren. Mina tankar om den uppsättningen kan man också läsa på www.dixikon.se/scenkonst. Frank Castorfs eget förord till programboken finns i min översättning på www.teaterrummet.se (Göteborgs Stadsteaters plattform för konstnärlig och aktuell teaterdebatt). Båda texterna kan också med fördel läsas i ovan nämnda bok “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater”.

UPPDATERING:
Lis Hellström-Sveningsson meddelar att hon är glad för det ökade intresset för teater utanför Göteborg och Sverige från GP:s kulturredaktion, men resan till Theatertreffen i Berlin kunde hon göra tack vare ett stipendium från Publicistklubben.

Facebooktwitter

Årets FIND-festival på Schaubühne/Berlin

Festival for International New Drama på Schaubühne i Berlin pågår ytterligare någon dryg vecka. Själv lyckades jag ta mig ner till Berlin i helgen och hann se några föreställningar. Denna vecka bygger man upp “Ibsens Huis” i regi av Simon Stone, en sorts sammanfattning av några av Ibsens viktigaste teman kring familjer och deras inbördes relationer.
Just nu spelas hos oss på Göteborgs Stadsteater Yana Ross uppsättning av “Ett dockhem”, som förstås på många sätt också utspelar sig inom husets fyra väggar, innan Nora till sist lämnar huset och går sin egen väg.
Huset verkar vara en trendig konstruktion för samtida teater för närvarande. Simon Stones “Three Sisters” (Tjechov) som jag såg på Odèon i Paris i höstas rörde sig också kring, och i, ett hus på den ryska landsbygden.
I en sådan miljö, närmare bestämt en datja utanför Moskva utspelar sig också Milo Raus uppsättning “Lenin”, om Lenins sista tid när han slagrörd och allt svagare framlevde sina sista dagar under den första halva av tjugotalet. När jag nu såg den igen, första gången var premiären den 19/10, är det uppenbart att ensemblen spelat ihop sig ordentligt och blivit stärkt av det stora publikintresset – Schaubühnes VD Tobias Veit berättade att den varit slutsåld vid varje tillfälle, utom ett par kvällar strax efter premiären. Det var med stort intresse jag nu såg den igen och blev än en gång måste jag säga , hänförd av huvudrollsinnehavaren Ursina Landis spel. Lardi spelade även oförglömligt i “Compassion – The History of the Machine-Gun” på Backa Teater under hösten 2016.
Men kvällen innan “Lenin” såg jag Ntando Celes “Black Off”, som är en laddad uppgörelse med vithetsnormen, där den kritvita Bianca White med rötter i Rhodesia stöter på Vera Black, som driver en postkolonial normkritik utifrån Frantz Fanons teorier om frigörelse från white supremacy. Det är punkigt och kraftfullt, med ord och musik under två explosiva timmar.
Ett annat postkolonialt tema sätter Caroline Guiela Nguyen från Odéon Theatre de L´Europe i Paris, fram i “Saigon”
som har vissa drömspelsliknande inslag i en berättelse om Frankrikes tillbakadragande från Indokina 1956 och om några av de vietnameser som lämnade Saigon och flydde till Frankrike när Frankrike gav upp sitt engagemang i Vietnam. Det skulle dröja ända till 1996 innan flyktingarna fick inresetillstånd i sitt gamla hemland. Scenen är en restaurang, likaså med namnet Saigon, som fanns i det gamla hemlandet och nu i Paris. På denna spelplats öppnas minnet och de olika människorna historia blir dramats centrala tema. Gestaltningen av deras tankar och inbördes relationer är synnerligen finstämd och skickligt genomförd. Det finns en särskild kvalitet i exilens sorg och hopp, som var och en som varit med om några tragiska inbördeskrig och maktförskjutningar under sin livstid omedelbart känner igen och tar till sig. Om jag förstått saken rätt spelas “Saigon” i Stockholm efter sommaren. En chans att se den där.
Tysklands koloniala historia tar man sig just nu an på Berliner Ensemble, som helt uppenbart genomgår en ganska stor förändring med den nya teaterchefen Oliver Reese, som nyligen kommit dit från Schauspielhaus Frankfurt. På tyskt maner har han också tagit med sig en stor grupp skådespelare, och flera av dem spelar just nu Dieudonné Niangounas “Phantom” på teaterns Lilla Scen (Kleines Haus). Thomas, (spelad av Wolfgang Michael) en oigenkännlig person som tydligen varit vän till familjen, söker upp dem i deras hus någonstans i Tyskland (ännu ett hus i centrum) och konfronterar dem med decenniers koloniala förtryck i Namibia och Kamerun. Det blir en lång väg för Thomas att erövra Marthas, familjens överhuvud, hjärta, men det verkar till slut som om det lyckas. Det är rappt och vasst spelat i två timmar och det slår mig hur alla fyra föreställningarna jag såg denna helg på olika sätt relaterade till postkoloniala tider och även utkrävde ansvar för europeiskt herravälde under några sekler i historien. “Just leave us alone”, som Vera Black sade i “Black Off”. I Tyskland kan man spela vad som helst utan att bli kritiserad för PK-ambitioner.
FIND-festivalen på Schaubühne är en mycket fin festival, med angelägen teater och skön atmosfär i huset. Om någon månad är det dags för Theatertreffen, med Frank Castorfs “Faust” som ett av de största dragplåstren. Castorfs efterträdare konstvetaren Chris Dercon blev i vecka uppsagd av den berlinska Senatens kulturpolitiska talesman och krossandet av Tysklands ledande konstnärliga teater Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz framstår som allt mer obegripligt.
Men även Schaubühne har en föreställning med på Theatertreffen, Thomas Ostermeiers uppsättning av Didier Erbons “Rückkehr nach Reims”. Den har jag hittills inte lyckats få se när jag varit i Berlin. Jag lär inte heller kunna åka ner till Theatertreffen i år. Men jag gläder mig verkligen åt Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i år och Schaubühnes gästspel med Ibsens “Ein Volksfeind”, likaså i regi av Thomas Ostermeier. Den spelas på Göteborgs Stadsteater den 24 och 25 august. Efter en av föreställningarna samtalar även Thomas Ostermeier med filosofen Simon Chrichley. Jag tror jag kan utlova att det blir ett spännande samtal. Och föreställningen är helt lysande, gästspelar även i New York i början av juli. Missa inte den!

Facebooktwitter