Björn Sandmark bloggar.

I mitten av 1990-talet besökte jag det enda koncentrationsläger jag hittills varit i – Theresienstadt i Tjeckien, halvvägs mellan Dresden i Tyskland och Prag. Jag har två mycket starka minnen. Det första är de helt utstädade rummen där fångarna bodde – det såg ut som om de var iordninggjorda för en ny leverans av fångar. Inga informationsskyltar eller något annat tillrättalagt, bara redo för nästa transport med fångar på väg dit. Det andra är den sönderskjutna muren, där man avrättade fångar ända in i slutet, till och med förbi slutet, efter Tysklands kapitulation. Det fanns alltså fångvaktare och soldater som inte brydde sig om att fly och rädda sig själva, utan prioriterade att avrätta så många judar som möjligt.

Poeten Sam Carlquist har nyligen publicerat en mångfacetterad och fascinerande diktsamling med just titeln ”Himlen över Theresienstadt”. Jag sträckläste den när jag fick den.Känslan från Theresienstadt kom tillbaka och jag fick låta boken vila någon vecka innan jag kunde läsa den igen.

I den nästan 20 sidor långa dikten, som Carlquist kallar ”Ett minnets hörspel” kommer ett flertal röster till tals; Berättaren, Tecknaren, Sopranen, Rabbinen, flera barn och barnkören, Bibliotekarien, Läraren, Dirigenten, Sömmerskan, Vaktchefen och Kommendanten och några till. Det är en bra idé att låta olika röster tala, så att olika perspektiv kommer fram. 

Till saken hör ju också att nazisternas ambition med Theresienstadt var att det skulle bli ett mönsterläger, som skulle kunna visas upp för världen som exempel på hur väl man tog hand om fångarna. Några fångar klarade sig tack vare att de var aktiva inom orkestern eller hade andra uppgifter som ansågs viktiga, men flertalet deporterades till de polska förintelselägren Treblinka, Sobibor eller Auschwitz.

Dikten avslutas av berättaren, som binder ihop de olika händelserna och rösterna med en sammanfattning som också är framåtsyftande:

”Vi är många som går med slagruta

och ser den åter böja sig mot

ondskans röst.”

Essäisten och översättaren Johns Swedenmark har skrivit ett engagerat förord och han pekar på hur denna dikt och de följande i boken ”anger diktarens förbundenhet med det förflutna – relation till tidigare generationer och till det judiska arvet som alltid finns närvarande underförstått, men som aktualiseras av diktandet.”

Swedenmark pekar på hur Carlquist i boken opererar med det som Michail Bachtin kallade ”kronotopen”, en bild av hur tid (chronos) och plats (topos) ofta utgör en sorts bas för litterära texter, Bachtin skrev mest om romaner, men det är väl tillämpbart även inom lyriken, något som Carlquist bekräftar med eftertryck. Diktsamlingen är närmast en eruption av minnen från olika händelser i livet, stort och smått, vackert och smärtsamt. Redan på första sidan, i dikten 

”Det återstående arbetet” kan man läsa:

”Minnet är den lek som sorgen leker.

Minnet är den hud de döda smeker”

Och så är det förstås. Ju äldre jag blir, desto mer förändras upplevelser av minnen. Sådant som för något decennium var en rolig anekdot från ett café i Paris blir plötsligt inramat av ett rosa skimmer av melankoli, men också en kärlek till livet. Och ja, ett minne från en viss plats en viss tidpunkt är förstås just det Swedenmark lyfter fram – en kronotop. 

I ”Etyder” skriver Carlquist:

”Hur mycket tid är jag skyldig?

Jag har ju använt alla dessa år 

som om de vore mina.” 

Och vid närmare eftertanke var det nog så. Skyldig blir man bara sig själv, om man kastat bort sin tid och den bästa vägen bort ur den fällan är kanske att stanna tiden. Det finns en väg ut ur kronotopen, och det är när den stannar på grund av att man inte längre mäter den, eller på liknande sätt lämnar det fysiska rummet. Hur gör man då det? Ja, ett sätt är att glömma sig själv och sitt ego.

Eller som Carlquist skriver i dikten ”Rönnbärsräknare och tröstmekaniker”

”Allt jag har skrivit är tillägnat allt som är större än jag

Allt som är mindre samt de vars själar är lika magra.”

Skrivandet i sig är ju ett sätt att stanna tiden. Men också att hålla den kvar, åtminstone om det man skrivit finns kvar för eftervärlden. Och det är ”Från denna utsiktspunkt i början av mitt livs december / drar jag vår sidenhimmel över oss”.

Bredden och djupet i Carlquists diktning gör det omöjligt att ta ett samlat grepp på hela boken. De finns utöver ”Theresienstadt” och ”Etyder” även en svit med ”24 fotografier” som vart och ett sätter ljuset på personer och miljöer som Carlquist har mött i livet. Mot slutet av boken kommer två porträtt av dansaren Nijinskiy och poeten Walt Whitman. Därutöver ”Åtta judiska motiv” (Mir zenen do – Vi är kvar/här) som återknyter till den judiska traditionen 

”Men en kärleks andedräkt mot nacken 

skall bli det sista vi upplever

Därför skriver vi detta nu.

Och det koncentrerar i någon mening den starka ström av kärlek till människan som genomströmmar hela boken. 

Himmel över Theresienstadt

Sam Carlquist

Förord av John Swedenmark

Migoli förlag

Igår kväll, den 2 juni, arrangerade några av Henric Holmbergs tidigare kollegor på Stadsteatern en minnesstund för Henric som lämnat oss. Jag var där ett par timmar men kunde inte stanna hela kvällen av olika skäl, så jag säger inget om själva programmet utöver att det var fint att se att så många vänner och kollegor samlas i Restaurang Tiljan för denna händelse.

För egen del vet jag inte hur många föreställningar med Henric som jag sett men det är många. Två saker sticker ut särskilt. Hans tolkning av Hitler i pjäsen om Albert Speer var lysande. Men för egen del minns jag ett annat ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Det var slutet i den monumentala, nästan fem timmar långa, uppsättningen ”Bibeln” på Stadsteatern efter en omarbetning av Niklas Rådström i regi av Stefan Metz. Jag såg den två gånger, våren 2012.

Minns inte detaljerna men däremot att Henric Holmberg kom fram, ganska långt ut mot scenkanten, möjligen pratade han med någon, minns inte det heller. Jag tror (trodde då) att han gestaltade djävulen, och han sade med ganska låg röst:

”Och jag är med Er alla dagar, intill tidens ände”

Ett citat ur bibeln, Matteus 28:20, några av de sista orden Jesus sade till sina lärjungar. Minnet av den scenen kommer att följa mig också, till den tidpunkten.

Horace Engdahl låter sig inte fångas, hans nya bok ”Själen och musiken”, skulle vid en hastig läsning kunna ses som en sorts självbiografi där musiken har burit honom genom livet.

Men Engdahl tar helt avstånd från autofiktionen och det egna livets betydelse som litterärt material. Istället väljer han att se sin historia som gammalt bohag som hamnat i solljuset efter en flytt eller vräkning, så att alla kan se det på gatan och det hugger till i hjärtat när man ser sina egna saker där, men det enda vettiga man kan göra är att leta upp ett bra kafé och låta livet gå vidare. Jag tänker på en ganska innehållsrik intervju Engdahl gav i GP för en tid sedan, där han berättade öppet om sitt liv och sin barndom i Karlskrona. Några melodislingor, till exempel om den första kärleken på lågstadiet, finns med i denna bok.

Istället för en självbiografi blir denna text en sorts fuga, där betydelsefulla ögonblick i livet blir olika melodislingor som tar olika vägar för att till slut passera en Engführung, (jag väljer det tyska ordet istället för det svenska, dels för att det är vackrare som ord, dels för att det ansluter elegant till namnet Engdahl) och möts i en coda, innan det är över.

Den första och mest drabbande melodislingan är den om mötet med Chopins Vals op. 64 nr 2; ”Den korta stund jag lyssnade – stycket tar tre och en halv minut – gav mig inte ett nytt glädjeämne. Den förändrade mitt liv.” Ett evigt ögonblick med andra ord, därefter får vi följa med i kampen om att lära sig spela stycket, hela tiden med ambitionen att lära sig spela allt av Chopin, något som dock ändå aldrig lyckades, som tur var, för hans närstående kanske. För att inte helt uppslukas av Chopin utvecklade han en struktur som gick ut på att istället spela Bach, inte konstigt att bokens form faktiskt liknar en fuga

Musikintresset ledde honom vidare till Wagner som får ett långt libretto och vars melodier slingrar vidare in i hans litterära intresse som senare blev hans yrke som kritiker, författare och akademiledamot. Slutet av boken är en på vissa sätt den Engführung som jag syftar på. Där sammansmälter Chopin, Brahms, Wagner med Mallarmé och på ett hörn Valery. Texten om Mallarmé är en Engführung av sju tidigare essäer som Engdahls skrivit om Mallarmé i olika publikationer. Där pressas alla bokens melodier ihop till en slutsats, och exploderar sedan i ett crescendo.

Engdahls början på kritikerbanan var som danskritiker. Han sammanfattar Mallarmés hållning till dansen i dennes Wagneressä att ”endast dansen, genom sin summariska skrift, kan översätta det flyktiga och plötsliga till idé. Dansen är själv flyktig, fast verklig, kommer ur intet och slocknar med rampljuset. Den liknar varat, löper genom tid och rum men skriver in sig beständigt i medvetandet hos den som ser den.”

För den musikintresserade finns flera ackord och slingor av stort intresse hos Wagner och Brahms, men jag väntade förgäves på att få läsa något om min viktigaste Brahmsmusik – ”Ein Deutsches Requiem”. Så jag lyssnade på det istället efter läsningen. Men det här är en bok om livet och musikens skönhet. Då kan ett Requiem vänta.

Textens coda när alla melodier egentligen passerat trångföringen kommer inte upp i slutet, utan snarare i mitten av boken, när cirkeln har slutits och han är tillbaka i barndomsstaden. ”Den glädje jag idag känner då jag går genom Karlskrona tillsammans med henne som nu och alltid delar mitt liv har lagt sig som ett fint hölje utanpå mina barndomsminnen, upphävt dem och samtidigt bevarat dem och enligt Hegels berömda formel givit dem deras slutgiltiga mening.”

Kvar blir kärleken och ögonblicket. And the rest is silence.

”Själen och musiken”

Horace Engdahl

Albert Bonniers förlag