Ombyggnaden av Göteborgs Stadsteater börjar bli klar!

Göteborgs Stadsteater vid Götaplatsen öppnades första gången 1934. I 18 år hade teatern funnits i nuvarande Lorensbergsteatern innan man kunde flytta in i det vackra huset uppe vid Götaplatsen, mitt emot Göteborgs konserthus, där idag Sveriges nationalorkester finns. Arkitekten Carl Bergsten ritade huset  i samarbete  med teaterchefen och förre scenografen Knut Ström. De båda hade starkt inspirerats av både Bauhaus och Art Deco och detta är kanske de stilriktningar som präglar huset allra mest. Den aktuella upprustningen har även återställt den gröna fogmassan mellan de klassiska stenarna av Göteborgs-tegel, som återfinns här och var i stan. Arkitekturen, och dess specifika detaljer lockar varje år många besökare. Häromåret kom en grupp japanska studenter som hade valt ut sex hus i hela världen som de besökte och specialstuderade fönstren hos. Huset har några helt unika fönster, bland annat några rombformade. Jag har aldrig sett några liknande, inte de japanska studenterna heller.

Genom åren har huset moderniserats och förbättrats på olika sätt och den senaste stora ombyggnaden ägde rum 2002, när man byggde om Stora Scen och dess salong till att bli en av de allra bästa i landet. Man byggde även till med en del som idag innehåller kostymverkstad och närliggande verksamheter som patinering. Några saker som man redan då ville göra var att skapa en mindre scen med Blackbox-format och en riktig restaurangmatsal i anslutning.

Ronnie Hallgren och Anna Takanen drev frågan under sin tid och 2018 beslutade kommunfullmäktige om denna förbättring. Sedan dess har det varit en hektisk aktivitet – först med förstudie och framtagande av ritning. Fastighetsägaren Higab har förstås hållit i detta och samarbetet med teatern har fungerat mycket väl. Datum för byggstart var 3 maj 2020. Vi tog höjd för detta lång tid innan och planerade inte så många föreställningar. När pandemin slog till med full kraft stängde vi teatern den 12 mars, drygt sex veckor innan vi ändå skulle stänga. Den planerade ombyggnaden skulle ta drygt ett år och planen var att vi skulle öppna i september 2021. Den planen gäller fortfarande, om inte pandemin ställer till saker ytterligare och restriktionerna inte tillåter det.

Ombyggander av äldre, k-märkta, hus är ingen lätt sak. Men Higab och den utmärkta projektledaren Louise Martinsson har tillsammans med entreprenören Veidekke och vår egen projektledare Thomas Nilsson (teaterns fastighetsansvarige) lyckats genomföra detta projekt med bara en dryg veckas försening.

Det återstår förstås tusen och en detaljer innan allt är klart och vi kan återöppna teatern den 18 september med en trippel-premiär; Pontus Stenshälls uppsättning av Selma Lagerlöfs “Kejsarn av Portugallien”, Ronnie Hallgrens Becket-föreställning “Slutspel” och konstnärkollektivet KONSTAB:s version av Shakespeares “Stormen” på nya Lilla Scen. Det här med “Stormen” har en särskild knorr, eftersom den invigde teatern vid öppningen 1934 i regi av Torsten Hammarén, men även 2002 i Jasenko Selimovics tappning. Nu då alltså första premiären på nya Lilla Scen.

Som vid alla ombyggnationer kommer vi att få kämpa in i slutet med att få allting klart. Efter ett och ett halvt år av ombyggnad och stängt för Covid är viljan och entusiasmen att komma igång igen mycket stark hos våra medarbetare. Vi kommer att klara det och vi kommer att öppna då som vi tänkt om inte fortsatta pandemiproblem hindrar oss.

Jag hoppas vi ses i vimlet igen till hösten!

 

 

Facebooktwitter

“Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik”. En tungviktare av Mattias Svensson.

I september 1981 fick jag mitt första jobb som barmästare. Det var på den numera klassiska båten Restaurang Åtta Glas, som fortfarande ligger, just nu till häften sänkt och under annan flagg, bredvid Kungsportsbron i centrala Göteborg. Jag fick börja jobba på dagtid, utöver barjobbet lägga schema och beställa öl, vin och sprit. På min första dag kom det in en välklädd och vänlig man tjugo i tolv och beställde en Fernet Branca vid baren. Intet ont anande hällde jag upp den, han svepte den, betalade och gick med ett vänligt ord till avsked. Strax därpå kom krögaren in och fick syn på det tomma glaset och undrade om jag sålt en sup innan klockan tolv? Vi öppnade alltså klockan 11.30 för att de tidiga lunchgästerna skulle kunna få sin mat, men våra utskänkningsrättigheter gällde från klockan tolv på dagen. Jag hade väldigt svårt att förstå det då, jag var ju i tjugoårsåldern, men jag måste säga att jag har svårt att förstå det än idag.

Så det är med stort intresse jag försöker hitta svaret i Mattias Svenssons gedigna genomgång av den svenska alkoholpolitiken i studien “Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik”, som kom ut på Timbro i höstas. (Nu tydligen också som ljudbok).

Svensson gör en mycket ambitiös genomgång från 1600-talet och framåt och måste ha lagt ned mycket tid på att gå på djupet i alla förbud och förordningar som ställts mot dryckesvanor och olika trender i införsel av alkohol under olika tidsperioder. Den vanliga uppfattningen är möjligen att det längre tillbaka i tiden inte fanns några regleringar, men allt eftersom supandet urartade (under Bellmans tid lär det ha funnits 1000 krogar i Stockholm, en stor del av dem bara ett hål i väggen) blev staten tvungen att gripa in och reglera tillgången. Svensson visar att det är en förenklad och felaktig bild. Alkoholen har varit reglerad på olika sätt i alla samhällen. På sextonhundratalet var skråväsendet en betydande anledning till alkoholregleringarna.

1800-talet var ett fredens sekel i Sverige och “freden, vaccinet och potäterna” fick konsekvensen att befolkningen ökade ganska kraftigt. Det ledde till en stor utvandring, främst till USA eftersom möjligheterna att försörja sig ännu var begränsade. Bland dem som blev kvar var det inte minst en specifik grupp som började engagera sig i den nya nykterhetsrörelsen – kvinnorna. Om männen drack eller inte fick stora konsekvenser för familjerna och det var detta som ledde fram till folkomröstningen om förbud för alkohol överhuvudtaget 1922. Motståndarna till förbud vann med 51 % mot 49%, en siffra förvillande lik befolkningsstrukturen i landet, men som nog ändå inte kan hänföras dit.

Svensson går imponerande noggrant igenom alla reformer och restriktioner som därefter präglade och präglar den svenska alkohollagstiftningen fram till idag. Ur mitt eget perspektiv var kanske den största frågan de nya införselreglerna efter EU-medlemskapet, vilket ju i praktiken satte de svenska restriktionerna och försäljningsmonopolet på Systembolaget ur spel. Det går ju också sedan 2007 att privat importera alkohol från EU, en utmärkt möjlighet om det finns någon typ av vin som inte finns på “Systemet” eller som där betingar hutlösa priser. Jag fick nyligen hem en låda vin från Franken i södra Tyskland, eftersom de vinerna är både krångligare och dyrare att beställa i butik. Då får man ju dessutom lådan hemburen till dörren, vilket inte ska underskattas.

Jag lärde mig uppskatta den typen av vin när jag bodde i Tyskland mellan 1988 och 1992. Jag tyckte då att det var smidigt att handla både öl och vin i den lokala livsmedelsbutiken, men tröttnade snart på det begränsade utbudet. För att hitta ett utbud som vilket bolag  i vilken medelstor svensk stad som helst erbjuder, var man då tvungen att söka upp specifika Getränkemärkte, inte sällan utanför stadskärnorna, och det förutsatte tillgång till bil. Svensson delar inte den uppfattningen, utan pläderar för avregleringar och större frihet och ansvar för individen. Jag kan inte bedöma om det är den bästa lösningen, so I rest my case.

Men däremot kan jag verkligen rekommendera denna gedigna bok.

Facebooktwitter

Dagens mediekrönika i Dala-Demokraten

Denna text publicerades idag i Dala-Demokraten och jag skrev den för någon vecka sedan, det vill säga innan det stora kaoset på nättidningen Bulletin bröt ut. Men slutsatsen håller nog ändå – det är svårt att starta upp en tidning.

 

Dala-Demokraten, 11 mars 2021

Ibland kan jag tänka att sociala medier egentligen bara är en sorts förstoring och förvrängning av de traditionella medierna. På senare år har hårresande lögner tagit fart på sociala medier och USA:s förra president var kanske den förste, åtminstone på statschefsnivå, som satte i system att ljuga och sprida falsk information som skulle gynna honom själv på olika sätt.

Vi, som var med redan på 1900-talet, pratade ofta om ”kvällspressen” som en sämre form av journalistik. Den var sensationslysten och kollade aldrig en god historia. På vissa sätt påminner dåtidens motsättning mellan morgontidningarna och kvällspressen om motsättningen mellan traditionella och sociala medier idag.

Och det måste sägas – kvällspressen har skärpt sig, kanske i ljuset av att man ser hur det kan gå när man slarvar med fakta. Som en logisk följd verkar det nu också som om kvällstidningarna istället ska komma ut på morgonen – åtminstone Expressen har meddelat detta. Kvällstidningarna har aldrig varit så lästa som nu, heter det också. Ändå verkar de ha svårt att få det att gå ihop. Ja, det är nog inte så svårt att förstå när de flesta andra seriösa tidningar till slut har infört betalväggar.

Internet var en våldsam explosion när det kom på nittiotalet. Stewart Brand myntade uttrycket ”Information wants to be free” och senare blev det en sanning att allt som lades ut på nätet skulle vara tillgängligt för alla. Det krävs ingen lång eftertanke för att förstå att detta inte håller i längden. Man kan inte producera tidningar gratis. Och det är väl där som kvällstidningarna nu också landat. Man har alltid levt på att sälja lösnummer. Men man kan inte leva på lösnummer utan intäkter. Och när annonsintäkterna sjunker för att annonsörerna hellre lägger sina pengar på riktade kampanjer i sociala medier än i en nätutgåva av Aftonbladet sjunker intäkterna ytterligare.

Den logiska följden blir nog att vi om några år har två ytterligare morgontidningar som man kan prenumerera på, kvällstidningar som helt enkelt bestämt sig för att komma ut tidigare på dagen, kanske redan till morgonfikat.

Det skulle ta 25 år innan dagspressen till slut insåg sitt värde och att man hittade en strategi för att överleva. Hur det kommer att gå för den nystartade nättidningen Bulletin är för tidigt att sia om. Det verkar nu som om man, efter ett par månaders gratisläsning också går över till prenumeration och betalvägg. Det är utmärkt. Det har varit väldigt mycket skriverier om Bulletin sedan slutet av december och man har hittat allt från plagierade artiklar, saknade utgivningsbevis till obegripliga positioneringar av några av dess medarbetare. Men det är förstås inte så lätt att starta en tidning från scratch, så det bästa är nog att vänta något år eller två innan den går att utvärdera. Det är emellertid goda nyheter om man låser den, då minskar tillgången till dess artiklar som en tid har svämmat över på sociala medier.

Facebooktwitter