Wiener Festwochen under ny ledning av Milo Rau utropar en fri republik!

Sedan en tid tillbaka står det klart att Milo Rau (Grundaren av IPM – Institute of Political Murder) och sedan 2018 konstnärlig ledare för den belgiska nationalteatern i Gent, blir konstnärlig ledare för en av Europas största teaterfestivaler,  Wiener Festwochen.

När Rau tillträdde i Gent lanserade han ett program för teaterns estetik de kommande åren – Gentmanifestet – som publicerades i svensk översättning på teaterrummet.se den 23 maj 2018.

Nu har Rau valt en annan riktning, och kl 10 på fredag den 1 mars presenteras årets upplaga av Wiener Festwochen från Imperial Hotel, Kärntner Ring, i Wien. Presentationen kommer att gå att följa i livestream för den intresserade. Man kommer då att proklamera Wiener Festwochen som en Fri republik i Pariskommunens anda, med egen (national-) sång, flagga och revolutionära institutioner.

Lycka till med det!

 

 

Facebooktwitter

Antisemitismen och det som måste sägas.

Man kan ha olika åsikter om konflikter och krig i Mellanöstern, men det är oacceptabelt att göteborgare med olika bakgrund inte längre kan känna sig säkra i sin hemstad efter Hamas terrorattack mot Israel den sjunde oktober. Den 21 november publicerade Judiska Centralrådet en kartläggning med namnet “Svenska judars upplevelse av antisemitism efter 7 oktober”. En månad senare,  den tjugonde december publicerade Göteborgs-Posten en större granskning av antisemitismen i Göteborg och i Sverige och även den visade hur den exploderande  antisemitismen ser ut. Denna gång är det huvudsakligen människor från Mellanöstern och en del av den svenska vänstern som driver på.

En sak som också har blivit tydlig nu är att många, oavsett hållning i övrigt, inte har några svårigheter att förhålla sig till Förintelsen som faktisk historisk händelse, men inte verkar kunna koppla ihop det historiska minnet med den ökande antisemitismen som finns just nu.

Samhället måste kunna garantera sina medborgare trygghet i vardagen och det är inte rimligt att man på egen hand måste betala för säkerhetsåtgärder som till exempel vakter vid synagogor eller föreningslokaler. Inte heller ska judiska barn behöva känna sig hotade eller bli trakasserade i sina skolor.

Antisemitismen har en lång historia, nästan ett par tusen år och den har tagit sig olika uttryck i olika tider. Judar har till exempel fördrivits ur staden Wien fyra gånger sedan medeltiden. Nazismen utlöste den historiskt största explosionen av antisemitism, främst i Europa och de som överlevde Andra världskriget, både judar och andra, trodde kanske under några år efter kriget att man till slut lämnat den bakom sig, när konsekvenserna blev uppenbara och de döda räknades samman till svindlande tal. Men så blev inte fallet. I tider av oroligheter flammar den upp igen, och en antisemitisk våg orsakad av stalinistisk propaganda i Polen i slutet av 1960-talet gjorde att tusentals människor lämnade landet och flydde till andra delar i Europa, bland annat Sverige.

Nästa år, 2025, har det funnits judar i Sverige i 250 år. De första kom till Marstrand några mil norr om Göteborg, som Gustaf III inrättat som en Porto Franco-stad, en fristad för handel, utbyte och religionsfrihet. Där fanns Sveriges första synagoga. Det var 1775. Sju år senare, 1782, fick judar rätt att bosätta sig i Göteborg, Norrköping och Stockholm, där en överrabbin för de judiska församlingarna installerades, något senare även Karlskrona. Sedan dess har det funnits väl integrerade judiska samhällen med synagogor, församlingar och skolor i dessa städer, men även efterhand på andra håll i landet. Judarna i Göteborg hade huvudsakligen tysk bakgrund och många var verksamma inom handel och industri och bidrog till utvecklingen av staden.

Jag är nu inne på mitt tionde år på Göteborgs Stadsteater, som byggdes 1934, men som planerades i ett par decennier i Göteborgs Teaterförening. En av de drivande personerna där var Conrad Pineus, som fortfarande är närvarande på teatern med en oljemålning i anslutning till parketten. Utan familjer som Pineus, Fürstenberg, Hertz, Mannheimer och många fler hade Göteborg varit en mycket mindre kulturell stad. Inte minst Göteborgs konstmuseums Fürstenbergska galleriet har en av landets främsta konstsamlingar från förra sekelskiftet. Lite längre in på samma våning hänger ”Clownfamiljen” av Pablo Picasso. Även den en gåva av familjen Pineus.

Under 1800-talet kom det ett par vågor av antisemitism i Sverige, som svallvågor från större rörelser i Europa. I Göteborg hände det dock inte. Även under det tyskvänliga Sveriges agerande under Andra världskriget fanns en stark liberal röst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i Torgny Segerstedt, som från 1933 tog avstånd från  nazistregimen i Tyskland.

Under mina 15 år som anställd i Göteborgs stad har jag bara varit med om öppna antisemitiska yttringar offentligt två gånger. Första gången i samband med att Bokmässan blev tvungen att hantera högerextremistiska grupperingar som ville delta på mässan 2017. Då ville nazisterna demonstrera och passera Judiska församlingen på Stora Nygatan. Detta stoppades huvudsakligen av stora motdemonstrationer, och kommunstyrelsen arrangerade samma kväll en egen demonstration på Gustaf Adolfs Torg mot nazism och antisemitism. Jag glömmer det aldrig – jag medverkade med diktläsning på ett fullt torg. Ett par månader senare kastade tre yngre personer från Mellanöstern brandbomber mot synagogan.

Allt det här är på riktigt nu. Det går inte att blunda och låtsas som om det regnar. Under hösten har hatet mot judar på så många håll även i västvärlden blivit så stort att många nu börjar överväga att flytta, även från Sverige. Det går nästan inte att ta in. Jag tänker på alla mina judiska vänner och på dem som varit med och byggt Göteborg och vill inte tro att det är sant. Om det skulle visa sig att det blir så är min enda slutsats den som Angela Merkel formulerade i en annan krissituation för snart tio år sedan. ”Då är det inte mitt land längre.”

 

 

 

 

 

Facebooktwitter

Spårvagnsresor med Mr Hume av Horace Engdahl

Sedan några år bor Horace Engdahl i Göteborg – för honom, som är uppväxt i Karlskrona i marinens skugga, är Göteborg sannolikt en bättre hemstad  än Stockholm. Det är också med en helt annan energi, retorik och karaktäristisk stil som han skrivit sin nya essäsamling, eller om man vill essä, än de senaste årens böcker som avslutade Stockholmsejouren. För jag tycker nog att hans (ganska få) samtal med den brittiske filosofen David Hume i varje text korsar bokens tema, huruvida det finns ont och gott, vid Brunnsparken. Som sig bör med olika linjer.

Det kanske är den alltid fuktiga västvinden som slår emot en när man kliver av tåget från Stockholm på Centralen som blåst bort de sista ärret efter drömmen i  huvudstaden, was weiß ein Fremder, som Nobelpristagaren Peter Handke skrev mer än en gång.

I tider präglade av apokalyptiskt tänkande går det inte sällan att finna tröst i denna bok: “Det totala slutet är en fantasieggande idé, som i Byrons ‘Darkness’. Vem föredrar inte innerst inne apokalypsen framför att bli utbytt (det som väntar alla)? Men när man föreställer sig hur lång tid det i praktiken skulle ta att genomföra en total världskatastrof och hur mycket som skulle kunna gå fel på vägen, inser man att mänskligheten  alltid kommer att se sig snuvad på undergången.” skriver Engdahl i den starka inledningen av boken.

En sak som slår mig är att Horace Engdahls mångåriga studier av Addison och Gustaf Philip Creutz nu tar litterär form och på många sätt betyder dessa båda mer än Mr Hume (som han kallas i bokens titel), som snarare blir en sorts konduktör än en spårvagnsförare som segar sig upp för Stigbergsliden i motvind och ösregn med en skraltig gammal trea på väg mot Marklandsgatan.

I någon slängig bisats avslöjar författaren de grundläggande arkivstudier som ligger bakom beskrivningen av de parisiska salongsvärdinnornas olika arrangemang för att upprätthålla det bildade samtalet, alldeles oavsett maktstrukturerna i Versailles eller Stockholm. Creutz blir en lots genom kotterierna, en fyrbåk från det avlägsna Sverige och ljuset flämtar till ibland, men lämnar nog, om sanningen ska fram, inga bestående avtryck i societetens centripetala världsbild. För egen del läser jag just den texten lite snabbare, för att därefter korsa Järntorget med en verkligen udda och otidsenlig betraktelse av lyxens nödvändighet för samhällets utveckling. Sannolikt en av det svenska kultursamtalets mest avvikande texter i en värld som antingen gör djupdykningar i enskilda kulturpersonligheters narcissistiska monologer  över sju helsidor som numera tränger ut det mesta på kultursidorna, eller fokuserar på överflödets starkt negativa klimatpåverkan ur ett miljöperspektiv.

I någon mening skulle man kunna kalla denna resa också en färd med Hegels fenomenologi på den röda linje 5, som rör sig förbi Korsvägen mot en utdragen stoicism längs med Delsjövägen och slår över i skepticism vid Munkebäckstorget, då både Engdahl och Mr Hume hoppar av innan de kommer fram till det olyckliga medvetandet vid Östra Sjukhuset. Rosseau hade i bästa fall fått hjälp med sin paranoia om han följt med dem, men även han lämnas på vägen efter en biljettkontroll vid St Sigfrids plan.

Denna essä är mer att likna vid ett månadskort, eller kanske till och med ett årskort, snarare än en digital tripp med Västtrafikappen och förtjänar att läsas minst två gånger i sträck, kanske fler gånger. När Engdahl gör studiebesök hos Göteborgs Spårvägar på vagnhallen i Gårda kastar hans guide fram förslaget att Engdahl kanske ska gå en kurs för att fixa förarbevis och hoppa in extra när det är brist på förare (allt som oftast). Ett ögonblick lockas han av tanken, det är ju ändå en barndomsdröm som är inom räckhåll, men förnuftet hinner i kapp känslan denna gång och det får istället bli en fika vid Valand.

 

Facebooktwitter