En helg på Schaubühne i Berlin i oktober.

I fredags såg jag Brechts “Der gute Mensch aus Sezuan” på Schaubühnes Studio, på andra sidan gatan vid Lehniner Plats. Det är andra gången jag ser en teaterskoleuppsättning där, från ‘Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch’ i Berlin. Det är för övrigt den skola Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier gick på en gång i tiden, på 1900-talet. I våras såg jag en uppsättning av Büchners “Dantons Tod”, som möjligen präglades av starkare skådespelarprofiler än denna gång, men lagarbetet här gav resultat som står sig i längden.
Regissör för denna uppsättning var den legendariske regissören Peter Kleinert, som även i många år arbetat på ‘Ernst Busch’.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Brecht, även om jag aldrig glömmer Ralf Långbackas uppsättning från 1977 på Göteborgs Stadsteater, där Ingvar Hirdwall gjorde en fantastisk domare Azdak. Av en händelse hade jag med mig en nyutgiven bok med nyöversättningar av Brechts “Tredje rikets fruktan och elände” som precis kommit ut på Spleen förlag i en spänstig nyöversättning av Ulf Peter Hallberg. Ett urval av scenerna i denna översättning har nyligen spelats på Dalateatern. När jag nu läst boken ångrar jag att jag inte försökte ta mig dit för att se uppsättningen.
Studenterna gör ett synnerligen energiskt intryck och spelar för allt som tygeln håller. Det är rappt, medryckande och charmigt. Vi får veta att man spelar “Santa Monica”-manuskriptet och om jag förstår saken rätt dealar vattenförsäljaren även med opium på ett tydligare sätt i denna version. “Sezuan” är lite svår att intressera sig för ända till slutet och det tappar lite fart innan gudarna till slut löser upp det hela, men det var en sammantaget upplivade och rolig föreställning.

Igår började kvällen med den irländsk-engelska gruppen “Dead Centre”s uppsättning “Shakespeare’s Last Play” som förstås är “Stormen”. Denna version är inte mindre vidlyftig men lyckas för mig att göra en allvarlig och reflekterande föreställning, om än med groteska inslag, av en komedi som är de för mig minst intressanta av Shakespeares pjäser. Vi sitter vid strandkanten och där utspelar sig i stort sett hela föreställningen, medan vi via storskärm guidas längs en karta över Schaubühnes backstage. Även de olika bärande händelserna, som dock aldrig genomförs fullt ut, ritas upp med tydliga Google-maps-markeringar och det hela avslutas med att Shakespeare’s lik som ligger i någon sorts respirator – jag antar att det är så Dead Centre uppfattar att renässansdramatikern fortfarande hålls vid liv på scenerna världen över – hackas i bitar av en extatisk Miranda, kongenialt spelad av Jenny König. Antonia (Antonio i kvinnlig gestalt), i den alltid lika geniala Nina Kunzendorfs tolkning, reflekterar över samtliga kända identitetspolitiska frågeställningar och väger dem mot Shakespeare’s klassikerstatus. Mer ska nog inte avslöjas här – kanske kommer Dead Centre till Göteborg igen, som de gjorde med uppsättningen “Lippy” under Dans- och Teaterfestivalen 2016.

Kvällen avslutades med en av de mest drabbande föreställningar jag sett på länge – Thomas Ostermeiers uppsättning av (och tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer) bearbetade roman “Våldets historia” av den franske författaren Édouard Louis. Föreställningen heter “Im Herzen der Gewalt” på tyska (I våldets hjärta). Berättelsen börjar efter att Louis efter att ha firat jul med vännerna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, på väg hemåt träffar på Reda, som följer med honom hem. Det som börjar som en kärlekshistoria slutar med att Reda blir allt mer våldsam och nästan mördar Louis och våldtar honom brutalt innan han lämnar honom fullständigt förkrossad.
Händelseförloppet spelas upp parallellt med Louis efterarbetning av traumat tillsammans med sin syster och hennes man på landsbygden och tematiserar på det sätt som både Didier Eribon och Édouard Louis gör i sina böcker; klass och kön.
Det är helt enkelt lysande teater av världsklass. Laurenz Laufenbergs gestaltning är inte bara storslagen, han är dessutom ganska lik Édouard Louis. De övriga skådespelarna Christoph Gawenda (nyligen på scen på Göteborgs Stadsteater i Schaubühnes gästspel “Ein Volksfeind” under årets Dans- och Theaterfestival) Renato Schuch och Alina Stiegler är en stenhård kvartett som skapar en stark föreställning här. På ett naturligt vis öppnar sig också flera andra stora frågor som rasism, migration och samtidspolitikens utmaningar och tillkortakommanden. Scenbild av Nina Wetzel och video av Sébastien Dupouey; båda har arbetat under många år med Ostermeier och det finns ett speciellt uttryck även här som jag förknippar med Ostermeiers uppsättningar. Båda är dessutom med i arbetet med Ostermeiers kommande premiär “Italienische Nacht” av Ödon von Horvath, som har premiär på Schaubühne den 23 november. Längtar redan dit.

Facebooktwitter

Centraleuropeisk teater just nu

De senaste åren har det blivit en allt mindre demokratisk debatt i de centraleuropeiska staterna i EU. För många av oss som minns glädjen över Berlinmurens fall 1989 är det sorgligt att se hur de länder som då togs emot med öppna armar av EU nu gör allt för att destabilisera Europa och verkar falla tillbaka i auktoritära styren som underblåser främlingsfientlighet och i värsta fall rasism och antisemitism. Det var inte därför som Tyskland och Frankrike, de stater som drivit på det europeiska enandet efter Andra världskriget, pumpade in miljarder i de gamla öststaterna, för att de skulle sabotera en vettig utveckling av EU.

Teaterns roll i Ungern och Polen har å ena sidan blivit viktigare än någonsin för dem som framhärdar att föra en debatt om demokrati och solidaritet. Å andra sidan har den också just därför hamnat i fokus för de byråkratisk-diktatoriska regeringarnas ilska och flera teaterchefer har fått sparken för att de vågat opponera sig. På Göteborgs Stadsteaters webbsida Teaterrummet finns nu en nyskriven text av den polska regissören Agnieszka Jakimiak om hur en uppsättning av den polska klassikern “Klatwa” (Förbannelsen) från 1899 i regi av den kroatiske regissören Oliver Frljic på Teatr Powszechny väckte ont blod i Warszawa.Den ledde till permanenta demonstrationer utanför teatern som slutade med att syra hälldes i ventilationssystemet och skadade fyra scentekniker.

Tyska teatertidningen “Theater der Zeit” har Tjeckien som tema i sitt senaste nummer (Oktober 2018). Där skriver bland andra Kamila Cerná, som bland annat är teatervetare och redaktör för tidskriften Czech Theatre, om den politiska teaterns utveckling i Tjeckien. I det gamla kommunistiska Tjeckoslovakien hade teatern en ganska stark ställning, eftersom man ofta på ett allegoriskt vis, avhandlade den lokala politiken och var ett sorts andningshål för politiska motståndare mot regimen. Åtminstone till en viss gräns. När muren sedan föll gick den tjeckiska teatern in i sig själv och släppte kontakten med den politiska teatern.
Enligt Cerná dröjde det minst ett decennium innan man kom igång igen och nu pekar hon på tre stora trender inom den tjeckiska teatern; Det första spåret är en sorts fars och satir av, i deras ögon, den egna ganska taffliga politiken och som främsta exempel, enligt Cerná nästan groteskt, lyfter hon fram Vaclav Havels pjäs om att lämna den politiska scenen – “Avgång”.
Det andra spåret är ganska många fördjupningar i den tjeckiska historien efter Andra världskriget, där man bland annat problematiserar fördrivningarna av sudettyskarna och förtrycket av oliktänkande under den sovjetiska kontrollen. Den tredje trenden är fokus på den egna nationen och dess tillkortakommande, särskilt Pragvåren, som fortfarande är ett öppet sår för många. Cerná tycker dock att den tjeckiska teatern lyckas med att hålla en bra distans till det politiska systemet, oavsett inriktning. Hon skriver: “Med …bristande allvar och ironi lyckas det ofta för den tjeckiska teatern att röra vid smärtsamma punkter – dessutom med en helande kraft och eftertryckliga varningar för totalitarism oavsett läger, och mot småskurenhet och feghet.”

Det enda av de tidigare centraleuropeiska länderna som har ett högerextremistiskt parti, FPÖ, i regeringen är Österrike, något som dock tydligen inte gjorde något större avtryck på festivalen i Salzburg i år, enligt samma tidskrift. Österrike är dessutom ordförandeland i EU och vi har för avsikt att återkomma med en närmare analys av tillståndet inom den österrikiska teatern på Teaterrummet under hösten. Håll utkik efter det!

Facebooktwitter

“Mammorna” av Alexandra Pascalidou

Första gången jag träffade Alexandra Pascalidou var 1998, när hon fortfarande jobbade med TV-programmet “Mosaik”. Hon dök upp någonstans, minns inte var, och intervjuade mig med anledning av Backabranden på hösten samma år. Mitt minne var en skicklig och empatisk journalist som på alla sätt förstod att balansera den svåra situation som många av oss som på olika sätt kom att bli involverade i konsekvenserna av Backabranden levde med just då.
Andra gången jag träffade henne var när hon dök upp på Göteborgs Stadsteater med sitt nyskrivna manus till “Alexandras Odyssé”, som spelades på teatern under våren 2016. Man skulle kunna säga att hon likt Carlsson kom som ett yrväder en aprildag, även om det förmodligen var något tidigare. Istället för ett Höganäskrus om halsen hade hon med sig en påse med flera böcker hon skrivit sedan vi sågs den där eftermiddagen nästan tjugo år tidigare.
En av de böckerna handlade om den grekiska ekonomiska krisen – “KAOS” – det var den som hennes manus byggde på. Det är inte ofta man stöter på människor med en sådan energi som Alexandra Pascalidou har. Föreställningen drog en helt ny publik till teatern. Ungdomar från olika delar av nordöstra Göteborg, men också från andra håll. Alexandra spelade sig själv i föreställningen och vissa kvällar kunde hon knappt lämna scenen efteråt. Ungdomarna stod upp och applåderade och höll fast ensemblen mycket längre än vad som är vanligt hos oss. Det var en, ur mitt perspektiv,underbar föreställning på det sättet.
Nu har Pascalidou skrivit en ny bok – “Mammorna” – som kom ut för en tid sedan på Atlas förlag. Jag köpte den för ett par veckor sedan och föll i gråt redan när jag läste förordet, om hennes egen mammas kamp för tillvaron i Sverige och den oreserverade kärleken som fyller hela texten. Jag blev tvungen att läsa högst ett par av berättelserna om de olika mammorna om dagen. Det var nästan omöjligt att ta in hur vissa av dessa kvinnor har stått ut med vedervärdiga livsförhållanden, hårt slit i städbranschen, med långa resor till jobbet, många barn att försörja och inte sälla med frånvarande fäder till dessa. Och så de mammor som blir väckta mitt i natten av ett samtal från Polisen, där man meddelar att sonen precis blivit skjuten i en gänguppgörelse, eller utan någon synbar grund på öppen gata. Kvar finns en papperspåse med några blodiga kläder, kanske en mobiltelefon och en mamma med ett för alltid krossat hjärta.
Men boken handlar inte bara om dessa tragedier. Den visar också något annat. Från mina år i skolans värld på nittonhundratalet känner jag igen detta så väl. Man får läsa i tidningen om den outhärdliga situationen vid landets skolor, om kriminella ungdomar och laglöst land. När man jobbar i skolan har man ofta en helt annan bild av hur det går till där. I själva verket finns det en tydlig koppling i avståndet till skolan. Ju längre bort från skolan Du befinner Dig, desto sämre överensstämmelse med verkligheten. Vad uppbragta ledarskribenter och ibland politiker glömmer är att eleverna är helt vanliga människor som man utan några som helst svårigheter kan både prata och arbeta med.
Pascalidou visar på precis samma relation till “orten” som man tydligen kallar ytterstaden i Stockholmstrakten. I själva verket, och det bekräftar en av poliserna i boken, är 95% av alla som bor där hederliga, hjälpsamma och skötsamma människor som känner sina grannar och hjälper varandra i livets olika skiften. Sedan ska man förstås inte prata bort att det finns en svårbekämpad, ibland klanstyrd, kriminell gängverksamhet i de flesta större städers ytterområden. Men det är en myt att den skulle vara särskilt utbredd i just Sverige. Det avlider fler människor av skjutningar under ett par veckor i Chicago än i hela Sverige på ett helt år.
Det betyder naturligtvis inte att det inte är ett problem. Det är tvärtom ett stort problem – men det är ett globalt problem, inte något som det går att åtgärda genom specifik svensk essentialism, utvisningar eller specialundervisning i fiktiva svenska sedvänjor och kulturhistoria.
En av bokens allra största fördelar (och det finns många) är att läsaren ser människorna framför sig och inte bara ser dem, utan också kan sätta sig in i deras liv, sorger och glädjeämnen. Det är förstklassigt journalistiskt berättande.
Pascalidou visar också på en annan förbisedd omständighet i boken. De mångkulturella samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen är skapar också en mycket speciell kreativ miljö där helt nya idéer föds och människor skapar allt från framgångsrika företag till musik som Latin Kings. Genom några av mammornas berättelser friläggs just ett sådant mönster. Olika idéer och engagemang skapar nya konstellationer och tankar som just kontakterna över hela världen möjliggör. Detta är en samhällsstruktur som vi inte längre kan vara utan. Det är också lätt att känna igen detta från samhällen som varit mångkulturella under längre tid än Sverige, som till exempel den gamla kolonialmakten Storbritannien.
Slutligen måste jag säga att Pascalidou här gör något som sällan händer i svensk journalistik. Jag har i alla fall inte läst något sådant. Hon lyfter fram mammornas enorma betydelse för samhället. De osynliga mammorna i förorten, men också på många andra håll. Det är de som “bär världen” som Fia Adler-Sandblad kallade sin senaste pjäs som hon spelade på sin teater på Konstepedemien. Föreställningen byggde på (min hustrus) Ann-Marie Ljungbergs bok “I fallinjen” om esamstående mammors liv i Göteborg, som kom ut 2015.
Jag tycker det är precis det som Alexandra Pascalidou bekräftar i denna välskrivna, omskakande och synnerligen läsvärda bok. Det är mammorna som bär världen.

Facebooktwitter