Min enda text om Lars Norén – om diktsamlingen “Stoft” från 2016.

Det är något talande i att alla omslagen till Lars Noréns nya diktsamling Stoft är unika i den mening att den stoftliknande guldfärgen har påförts manuellt vid själva tryckpressen. På samma sätt som i den senaste boken Fragment ges den fysiska boken ett självständigt konstnärligt uttryck som understryker texten.

Ungefär mitt i samlingen skriver Norén så här:

”Stoftet, ordet

’stoft’ om inte annat, det fina

torra pulver som består av partiklar av

jord och mänsklig lekamen, av allt hos det

jordiska, omänskliga som bortkastat ligger på

marken och ibland lyfts upp i luften och i

ljuset blir synligt –

….

en död människas allt efterlämnade, som

en bok med bleknande sidor av damm och aska,

…..”

 

Stoftet är det yttersta, eller det innersta av all materia. Det finns en termodynamisk lag, som säger att all materia strävar efter sin lägsta form. Om man inte tillför energi förfaller allt i sina beståndsdelar. Det sista som blir kvar, och som inte helt går att förstöra, är askan, eller stoftet. Stoftet går inte att förstöra helt, men inte heller att väcka till liv hur mycket energi som än tillförs. Askan har poetiskt bearbetats av Paul Celan och filosofen Jacques Derrida skrev 1987 en liten vacker essä med namnet Feu la Cendre (Askans Glöd). Norén skriver in sig i askans tradition, men skapar också något helt nytt. Stoftet är här ett sorts urtillstånd, bortom gott och ont. Ett tillstånd vi alla slutligen hamnar i.

Så läser jag Lars Noréns diktsamling – denna återkomst till poesin som författaren lämnade med den ofullbordade diktsamlingen Hjärta 1980. Det har varit en lång väg hit.

Under de trettiofem år som gått har Norén etablerat sig som Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. Han har också skrivit provocerande prosa, inte minst i de båda utgåvorna av En dramatikers dagbok som skildrar några år av det nya årtusendets första decennium.

I den här diktsamlingen rör sig Norén i de klassiska, poetiska idé- och bildvärldarna; livet, döden, kärleken, barnet, våldet och åldrandet. Det som slår mig mest är den självklara hållningen, rösten som finns här är så nära, så personlig, men ändå så saklig, neutral, erfaren och klok. Efter tredje läsningen känner jag att jag inte kan värja mig, varje stavelse sjunker in. I början skriver han om nihilismen och konstaterar torrt

”här är det

inte fråga om något

rike som skall komma.”

Poeten befinner sig istället i floden Styx absoluta närhet. Den flod de gamla grekerna passerade innan de kom till Hades – dödens rike. Men ”inte ens i Hades tystnar de fasansfulla samtalen”.

Men ändå:

”livsfärgen som

stilla fyller dem som

går genom dödsregnet”

och på andra sidan Hades, en fysisk plats inte långt från Vasaparken i Stockholm kanske, möter han istället barnet. Var och en som på riktigt sett in i ögonen på ett litet barn vet att även om det till slut bara är stoft som återstår, så finns det något helt annat som är bortanför den oundvikliga dialektiken och som trotsar både döden och nihilismen. Och raderna om barnet är följdriktigt också några av de allra vackraste i samlingen:

”god/ natt

fjäderbarn, som ett/ dun lämnar du din/ egen öppna/ hand.”

På buss 4 utspelar sig både Hadessamtal mellan medpassagerare och egna Heidegger- reflexioner i en strid ström, innan barnet lämnas i skolans vård, en smärtsam och ibland hjälplös händelse.

Tankarna går längre fram  till Neue Wache i Berlin, minnesplatsen för krig och förstörelse med en 1993 omarbetad skulptur av av Käthe Kollwitz  – hos Norén:

”moderns

händer när hon själv bakom en slöja,  arrangerad,

håller om sitt döda barn,

och räcker fram/ det mot det förflutna,”

 

fångar den skulpturen som den är, onekligen. På andra ställen läser jag in ytterligare starka referenser till tyska språket, litteraturen, Berlin. Det är vackert så.

Mot slutet kommer kanske den svartaste dikten av alla; ”Infernofragment” och det är med stigande smärta man läser om pedofiler, massmördare, soldater som tappat greppet, alla de som väntar i Hades/Infernos/Helvetets olika kretsar. Därifrån pekar ändå hoppfullt på slutet Jean Amery, Primo Levi, Robert Antelme

” och var och en av dem är

tusenden, hundratusenden….till

slut vi själva.”

 

Det går inte att komma ifrån. Detta är mäktig poesi, på så många sätt.

 

”Om det är kärlek

finns den i de

tomma händerna

som inte

släpper taget.”

 

Publicerad i Dala-Demokraten 2016

Facebooktwitter

Paul Celan 100 år 2020. Nu finns alla hans diktsamlingar publicerade på svenska.

Förra onsdagen (16/12) samtalade  Mikael van Reis och jag med Bokförlaget Faethons redaktör Daniel Pedersen om de nya utgåvorna av Paul Celans fyra första diktsamlingar.  Samtalet ägde rum på Göteborgs Litteraturhus och finns inspelat på Litteraturhusets Facebook-sida. Böckerna är  “Vallmo och minne”, “Från tröskel till tröskel”, “Språkgaller” och “Ingenmansrosen” som  poeten Eva Ström, Mikael van Reis och jag har översatt. Några ytterligare texter och nyöversättningar finns även i Tidskriften Aiolos nya nummer, som också innehåller en del om  Anselm Kiefer, med flera fina bilder. Numret är nu på väg till prenumeranterna.

Men Celans återstående sex diktsamlingar som började med den nyskapande ”Andningsvändning” (De övriga är: ”Trådsolar”, ”Inmörkat”, ”Ljustvång”, ”Snöstämma” och ”Tidsgård”) publicerades tidigare i höstas i ett band med en introduktion av redaktören Gabriel Itkes-Sznap och mycket gedigna översättningar av Anders Olsson på Albert Bonniers förlag. Olsson har även skrivit en fin kommenterande essä som efterord, där han delar in tematiken i de här diktsamlingarna på ett konsekvent sätt, i områden som nuet, ljuset, underjorden, hemlösheten, Eros och ytterligare några. Det är ett bra sätt att skapa en överblick över den innehållsliga rikedomen i denna poesi, som måste betraktas som den främsta tyskspråkiga lyriken under andra halvan av 1900-talet.

Celan bodde själv aldrig i Tyskland, utan växte upp i Chernovitz i dåvarande Rumänien (idag ukrainska Tjernivtsi), klarade sig igenom Andra världskriget men förlorade sina föräldrar där, bodde i Bukarest, Wien och i Paris de sista tjugo åren av sitt liv.  Han dränkte sig i Seine runt den 20 april 1970. Så hundraårsminnet är även femtioårsminnet av hans bortgång.

Hans franska hustru, Gisèle Celan-Lestrange, även mor till hans son Eric, fick en av hans sista dikter på sin födelsedag i slutet av mars 1970. Den lyder så här i Anders Olssons översättning:

 

NÅGOT BLIR TILL, senare

som fyller sig med dig

och höjer sig

till en mun

 

Ur det splittrade

vanvettet

reser jag mig

och betraktar min hand,

hur den drar

den enda

cirkeln.

 

 

 

 

Facebooktwitter

Atalante – stark scenkonst i Göteborg.

I trettio år har Atalante på Övre Husargatan funnits i Göteborg. En stark och innovativ plats för scenkonst av olika slag. De första åren kanske mer fokus på dans, på senare år har en av grundarna – Niklas Rydén – utvecklat New Opera, som varit och är en konstform som, åtminstone i de föreställningar jag har sett, lyckas transponera den starka operaformen och dess inte sällan magnifika scener med stora körer och dansinslag, till inte sällan lika spännande uppsättningar i black box-format med en handfull personer på scenen. Atalante har alltid varit nyskapande och utmanat konventionerna på ett föredömligt vis.
Lagom till trettioårsfirandet, som tyvärr ju delvis bliivt med stängda dörrar, han nu två av grundarna, Eva Ingemarsson och just Niklas Rydén tillsammans med Henrik Strömberg utgjort redaktionen för en bok händelsen till ära.
Boken heter Atalante – mitt i livet och har publicerats på Bokförlaget Korpen.
Dansgruppen Rubicon startade 1978 av Eva Ingemarsson, Gun Lund och Gunilla Witt. Unga Atalante tog de över 1987och vid denna tid fanns det inte många dansare utanför Stora Teaterns balett. Sju år senare öppnade GöteborgsOperan och Atalnte har varit en av den fria dansens starkaste drivkrafter i Göteborg, kanske den starkaste på den tiden. Namnet Atalante kommer från Gunilla Witt som blev inspirerad av en dikt av Katarina Frostensson. Witt har sedan skrivit flera fina poetiska verk och även skapat dansverk med starka poetiska inslag.
Atalantes lokaler var fram till 1986 en av de gamla biografklassikerna Skansen och Niklas Rydéns text om hur det praktiska arbetet för att skapa en dansteater gick till lämnar ingen oberörd. Inte minst det kollektiva arbete och uppfinningsrikedom som präglade medlemmarna och deras vänner som på olika sätt hjälpte till med arbetet.
Boken är indelad i tre kapitel. I det första kapitlet berättar några av de tongivande personerna om sina minnen från arbetet. I det andra kapitlet beskrivs olika saker som varit viktiga för scenen och i det tredje och sista kapitlet sammanfattas Atalantes historia. För den som vill veta mera finns mycket av Atalantes historia dokumenterad på www.atalante.org/bok – Men först vill jag verkligen rekommendera alla att läsa boken.

Facebooktwitter