“Det förflutna är ett annat land” av Ildikó Marky

Det förflutna är inte bara ett annat land utan även en helt annan tid.
Ildikó Marky skildrar den med en stark precision som får mig att tänka att författaren väntat länge med att skriva detta och vägt varje ord på guldvåg.
Det är knappt ett tjugotal olika berättelser som var för sig är avslutade, men som ändå hänger ihop innehållsmässigt.
I boken berättar Marky om,  för de flesta i Sverige idag okända, historiska omständigheter – hur det var att växa upp i krigets och efterkrigstidens Ungern. Markys mor står fram som en helt fascinerande om än ej helt okomplicerad person. Hon går sin egen väg för att skydda dottern och överleva i först det krigsdrabbade landet, därefter i kaoset när freden kom.
Hennes far tillhörde en stor ungersk adelssläkt och deltog i kriget på de nazivänliga Pilkorsarnas sida. För det hamnade han i sovjetiskt fångläger och hustrun lyckades till slut köpa honom fri efter att först ha tagit sig dit under svåra umbäranden och sedan delvis bära tillbaka honom hem, eftersom han var helt utmattad efter tiden i fånglägret.
När vinden vände 1956 och när de sovjetiska pansarvagnarna rullade in i Ungern igen för att stoppa upprorsmakarna lämnade Ildiko, då i tonåren, landet med sin mor mitt i natten. De hade klart för sig vilken väg de skulle ta till österrikiska gränsen, men under natten förirrade de sig och följde till slut bara en åkerkant, nästan på måfå. Så plötsligt fick de syn på en bro med några soldater. De försökte få syn på vad vakterna hade på fötterna för att få veta om det var ryska eller österrikiska gränssoldater. Till slut såg de att de hade läderstövlar. Då visste de. De var österrikare.
Efter en tid kom de till Sverige.
Denna bok är en av årets bästa läsupplevelser för mig. Dels är den historiska kontexten fortfarande aktuell för att förstå Ungern idag, dels är Markys berättarstil medryckande och på något vis samtidigt drömsk och exakt.
Här finns häpnadsväckande distinkta detaljer om stort och smått.
Detta är en tid som var ganska nyligen. Samtidigt är det en helt annan värld, slutet på den ungerska delen av det habsburgska väldet som säckade ihop “not with a bang, bit a whimper” efter Första världskriget. Den tid som skildras i boken är de sista dödsryckningarna från kejsartiden, innan Ungern i dess dåvarande form smulades sönder av kommunismen.
Ildikó Marky (och maken Gunnar D Hansson) har även översatt en annan av den ungerska högadelns sista representanter, Péter Esterházy. I hans magnum opus “Harmonia Celaestis” finns en scen som sätter fram den saken i ljuset på några få rader. Pojken Péter hör på kvällen hur hans pappa pratar med någon i hallen och vill komma ut, men ombeds stanna kvar på sitt rum. En stund senare
kommer pappan in och viskar till sonen “Det var kejsaren”. Eller rättare sagt, den som skulle varit kejsare om Habsburg funnits kvar – Otto von Habsburg, som födes som prins och slutade som EU-parlamentariker för bayerska CSU.
Ildikó Marky skriver på ett annat sätt än Esterházy, en helt igenom realistisk och kristallklar prosa som har samma litterära höjd. Jag hoppas att denna bok får det mottagande den förtjänar. Än så länge verkar den ha gått under radarn.
“Det förflutna är ett annat land”
  Ildikó Marky
  Bokförlaget Korpen
Facebooktwitter

Ombyggnaden av Göteborgs Stadsteater börjar bli klar!

Göteborgs Stadsteater vid Götaplatsen öppnades första gången 1934. I 18 år hade teatern funnits i nuvarande Lorensbergsteatern innan man kunde flytta in i det vackra huset uppe vid Götaplatsen, mitt emot Göteborgs konserthus, där idag Sveriges nationalorkester finns. Arkitekten Carl Bergsten ritade huset  i samarbete  med teaterchefen och förre scenografen Knut Ström. De båda hade starkt inspirerats av både Bauhaus och Art Deco och detta är kanske de stilriktningar som präglar huset allra mest. Den aktuella upprustningen har även återställt den gröna fogmassan mellan de klassiska stenarna av Göteborgs-tegel, som återfinns här och var i stan. Arkitekturen, och dess specifika detaljer lockar varje år många besökare. Häromåret kom en grupp japanska studenter som hade valt ut sex hus i hela världen som de besökte och specialstuderade fönstren hos. Huset har några helt unika fönster, bland annat några rombformade. Jag har aldrig sett några liknande, inte de japanska studenterna heller.

Genom åren har huset moderniserats och förbättrats på olika sätt och den senaste stora ombyggnaden ägde rum 2002, när man byggde om Stora Scen och dess salong till att bli en av de allra bästa i landet. Man byggde även till med en del som idag innehåller kostymverkstad och närliggande verksamheter som patinering. Några saker som man redan då ville göra var att skapa en mindre scen med Blackbox-format och en riktig restaurangmatsal i anslutning.

Ronnie Hallgren och Anna Takanen drev frågan under sin tid och 2018 beslutade kommunfullmäktige om denna förbättring. Sedan dess har det varit en hektisk aktivitet – först med förstudie och framtagande av ritning. Fastighetsägaren Higab har förstås hållit i detta och samarbetet med teatern har fungerat mycket väl. Datum för byggstart var 3 maj 2020. Vi tog höjd för detta lång tid innan och planerade inte så många föreställningar. När pandemin slog till med full kraft stängde vi teatern den 12 mars, drygt sex veckor innan vi ändå skulle stänga. Den planerade ombyggnaden skulle ta drygt ett år och planen var att vi skulle öppna i september 2021. Den planen gäller fortfarande, om inte pandemin ställer till saker ytterligare och restriktionerna inte tillåter det.

Ombyggander av äldre, k-märkta, hus är ingen lätt sak. Men Higab och den utmärkta projektledaren Louise Martinsson har tillsammans med entreprenören Veidekke och vår egen projektledare Thomas Nilsson (teaterns fastighetsansvarige) lyckats genomföra detta projekt med bara en dryg veckas försening.

Det återstår förstås tusen och en detaljer innan allt är klart och vi kan återöppna teatern den 18 september med en trippel-premiär; Pontus Stenshälls uppsättning av Selma Lagerlöfs “Kejsarn av Portugallien”, Ronnie Hallgrens Becket-föreställning “Slutspel” och konstnärkollektivet KONSTAB:s version av Shakespeares “Stormen” på nya Lilla Scen. Det här med “Stormen” har en särskild knorr, eftersom den invigde teatern vid öppningen 1934 i regi av Torsten Hammarén, men även 2002 i Jasenko Selimovics tappning. Nu då alltså första premiären på nya Lilla Scen.

Som vid alla ombyggnationer kommer vi att få kämpa in i slutet med att få allting klart. Efter ett och ett halvt år av ombyggnad och stängt för Covid är viljan och entusiasmen att komma igång igen mycket stark hos våra medarbetare. Vi kommer att klara det och vi kommer att öppna då som vi tänkt om inte fortsatta pandemiproblem hindrar oss.

Jag hoppas vi ses i vimlet igen till hösten!

 

 

Facebooktwitter

“Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik”. En tungviktare av Mattias Svensson.

I september 1981 fick jag mitt första jobb som barmästare. Det var på den numera klassiska båten Restaurang Åtta Glas, som fortfarande ligger, just nu till häften sänkt och under annan flagg, bredvid Kungsportsbron i centrala Göteborg. Jag fick börja jobba på dagtid, utöver barjobbet lägga schema och beställa öl, vin och sprit. På min första dag kom det in en välklädd och vänlig man tjugo i tolv och beställde en Fernet Branca vid baren. Intet ont anande hällde jag upp den, han svepte den, betalade och gick med ett vänligt ord till avsked. Strax därpå kom krögaren in och fick syn på det tomma glaset och undrade om jag sålt en sup innan klockan tolv? Vi öppnade alltså klockan 11.30 för att de tidiga lunchgästerna skulle kunna få sin mat, men våra utskänkningsrättigheter gällde från klockan tolv på dagen. Jag hade väldigt svårt att förstå det då, jag var ju i tjugoårsåldern, men jag måste säga att jag har svårt att förstå det än idag.

Så det är med stort intresse jag försöker hitta svaret i Mattias Svenssons gedigna genomgång av den svenska alkoholpolitiken i studien “Så roligt ska vi inte ha det. En historia om svensk alkoholpolitik”, som kom ut på Timbro i höstas. (Nu tydligen också som ljudbok).

Svensson gör en mycket ambitiös genomgång från 1600-talet och framåt och måste ha lagt ned mycket tid på att gå på djupet i alla förbud och förordningar som ställts mot dryckesvanor och olika trender i införsel av alkohol under olika tidsperioder. Den vanliga uppfattningen är möjligen att det längre tillbaka i tiden inte fanns några regleringar, men allt eftersom supandet urartade (under Bellmans tid lär det ha funnits 1000 krogar i Stockholm, en stor del av dem bara ett hål i väggen) blev staten tvungen att gripa in och reglera tillgången. Svensson visar att det är en förenklad och felaktig bild. Alkoholen har varit reglerad på olika sätt i alla samhällen. På sextonhundratalet var skråväsendet en betydande anledning till alkoholregleringarna.

1800-talet var ett fredens sekel i Sverige och “freden, vaccinet och potäterna” fick konsekvensen att befolkningen ökade ganska kraftigt. Det ledde till en stor utvandring, främst till USA eftersom möjligheterna att försörja sig ännu var begränsade. Bland dem som blev kvar var det inte minst en specifik grupp som började engagera sig i den nya nykterhetsrörelsen – kvinnorna. Om männen drack eller inte fick stora konsekvenser för familjerna och det var detta som ledde fram till folkomröstningen om förbud för alkohol överhuvudtaget 1922. Motståndarna till förbud vann med 51 % mot 49%, en siffra förvillande lik befolkningsstrukturen i landet, men som nog ändå inte kan hänföras dit.

Svensson går imponerande noggrant igenom alla reformer och restriktioner som därefter präglade och präglar den svenska alkohollagstiftningen fram till idag. Ur mitt eget perspektiv var kanske den största frågan de nya införselreglerna efter EU-medlemskapet, vilket ju i praktiken satte de svenska restriktionerna och försäljningsmonopolet på Systembolaget ur spel. Det går ju också sedan 2007 att privat importera alkohol från EU, en utmärkt möjlighet om det finns någon typ av vin som inte finns på “Systemet” eller som där betingar hutlösa priser. Jag fick nyligen hem en låda vin från Franken i södra Tyskland, eftersom de vinerna är både krångligare och dyrare att beställa i butik. Då får man ju dessutom lådan hemburen till dörren, vilket inte ska underskattas.

Jag lärde mig uppskatta den typen av vin när jag bodde i Tyskland mellan 1988 och 1992. Jag tyckte då att det var smidigt att handla både öl och vin i den lokala livsmedelsbutiken, men tröttnade snart på det begränsade utbudet. För att hitta ett utbud som vilket bolag  i vilken medelstor svensk stad som helst erbjuder, var man då tvungen att söka upp specifika Getränkemärkte, inte sällan utanför stadskärnorna, och det förutsatte tillgång till bil. Svensson delar inte den uppfattningen, utan pläderar för avregleringar och större frihet och ansvar för individen. Jag kan inte bedöma om det är den bästa lösningen, so I rest my case.

Men däremot kan jag verkligen rekommendera denna gedigna bok.

Facebooktwitter