Dagen efter EM

Som alltid blev den stora finalen inte den enastående avslutning på en turnering som många kanske hade hoppats. De brukar oftast bli sega 1-0 matcher, som årets version av Copa Americana där Argentina slog Brasilien med just den siffran. Ögonvittnen talade om en sömnig tillställning.

Så långtråkig blev ändå inte den europeiska finalen, även om jag tuppade av en stund i slutet av första halvlek intill radion. TV4 är helt enkelt uteslutet, av så många skäl. Men när England gjorde mål redan efter två minuter trodde åtminstone jag mig veta åt vart det lutade. England kan aldrig hålla en sådan ledning. Italien hade möjligen kunnat det, men inte England. För övrigt inte heller Sverige.

Som Hugh Muir skrev i The Guardian idag har England aldrig haft ett så mångkulturellt och ödmjukt lag.  Avskummet som hävde ur sig alla sina rasistiska kommentarer till de unga, oprövade spelare som missade sina straffsparkar fick hela det engelska etablissemanget med FA och BoJo i spetsen att sluta upp bakom dem och lyckades delvis skymma förödelsen som nakendansande dårfinkar som skitat ner hela London lämnat efter sig. Andelen kvinnor som utsätts för våld efter en förlorad match stiger tydligen med 38 %.

Då värmer det att läsa Arsenals uttalande till stöd för 19-åringen Bukayo Saka, som blev översköljd av hatmeddelande för sin brända straffspark: “Vårt budskap till Bukayo är: håll huvudet högt, vi är så stolta över dig och vi kan inte snart nog hälsa dig välkommen tillbaka till Arsenal” Highbury is Highbury.

Den minnesgode kommer säkert ihåg att en av Englands mest populära spelare i modern tid, David Beckham, missade straffen i kvartsfinalen mot Portugal i EM 2004.

Även i England ser man hur samhället faller isär i två delar. Ena halvan med demokratiska värderingar, fair play och sportsmanship och andra halvan med rasistiska idioter som inte når längre än till förödelsens stund. Euforin och de obeskrivliga känslorna från semifinal-segern glider i ett slag över i en tröstlös bakfylla. Men som Hugh Muir skrev:

“England må ha förlorat, men Southgates lag visar oss vad nationen kan vara”

För egen del gladde jag mig åt Italiens seger, som överväldigande många andra i mitt flöde på sociala medier. För tio år sedan hade 90 % hållit på England tror jag. Fotboll och politik hänger nära ihop.

Facebooktwitter

“Only football can make You feel like this”

Efter den engelska segern över Danmark i semifinalen i Fotbolls EM blev det glädjefnatt i engelska medier. Inte sedan VM-segern på Wembley 1966 har England varit i en EM eller VM-final i fotboll. Man kan till viss del förstå pratet om “bring football back home” – fotbollen som sport kommer ju därifrån, som flera andra sporter; tennis, golf, cricket, ja till och med ishockey växte fram i England, något som dock är svårt att tro idag.

“Only football can make You feel like this” hade en BBC-inlägg på Twitter som rubrik. Det var en text om publikens glädjeyttringar efter slutsignalen. Och ja, det ligger något i det. Den gemensamma upplevelsen på en full läktare, i detta fall just Wembley Europas finaste fotbollsarena, den gemensamma kämpa- och laginsatsen som skapar en vi-känsla av stora mått är oslagbar.

Inte minst i tider av politisk oro kan fotbollen kanalisera vi-känslan. Storbritanniens Brexit har lämnat halva befolkningen utanför en europeisk gemenskap man gärna ville vara med i, särskild de yngre britterna. Pandemin har slagit extra hårt mot landet och ett fullsatt Wembley går därmed emot alla tänkbara restriktioner och är resultatet av att premiärministern vill minska National Health Systems inflytande och använda EM som ett politiskt statement om samväldets unika position i världen. Tyvärr måste man nog räkna med att BoJo kommer att använda sig av en eventuell EM-titel för att visa hur bra det går om man är independent.

Det finns några andra tillfällen när fotbollen haft en viktig signalfunktion långt utanför arenorna och tidningarnas sportsidor. Ett av de starkaste tillfällena måste ha varit VM-finalen 1954 när det krigssargade Västtyskland vann över den då starkaste fotbollsnationen i Europa, Ungern. Matchen spelades i Bern och den uppstigande stjärnan Helmut Rahn, som lär ha myntat uttrycket “Bollen är rund”, lade två mål, och inte minst det avgörande 3 – 2 målet.

När slutsignalen kom vrålade kommentatorn med en röst som sprack: “Deutschland ist Weltmeister, Wir sind wieder wer!!!” (Tyskland är världsmästare. Nu räknas vi igen!”) Man måste se detta i ljuset av att det bara gått nio år sedan den fullständiga kapitulationen i Andra världskriget, den outhärdliga skammen och tystnaden om den tyska skulden för Förintelsen, och motivationen att resa sig ur ruinerna. Att räknas igen som ett land bland andra och som världsmästare i fotboll var en nåd att be om.

En tysk vän som föddes 1942 växte upp i Essen då och alldeles i närheten av den lägenhet där just Helmut Rahn råkade bo. Han hade slagit igenom i den lokala klubben Rot-Weiss Essen. När han skulle återvända hem efter VM blev han hämtad vid flygplatsen i en fin Volkswagen cabriolet och åkte långsamt genom hela centrala Essen och hälsades av tusentals människor som ville fira att Essen-sonen nu kommit hem som världsmästare. Min vän lyckades ta sig ända fram och stod i bland de främsta när han kom in på mammas gata. Hon har aldrig glömt det, vi pratade senast om det igår.

För egen del kommer jag aldrig att glömma VM 2014, när vi såg slutspelet och följde Tyskland till VM-segern. Den ofattbara 7 – 1 segern mot Brasilien  i semi och sedan 1 – 0 vinsten mot Argentina i finalen. Men det var känslorna dagen efter som etsat sig fast. Vi följde det tyska laget när det flög in över Berlin i ett stort Luftwaffe-plan, för ett ögonblick kände jag mig tillbakakastad till Luftbrons dagar och det hela filmades från ett annat flygplan när man kom in västerifrån över Grünwald, man kunde urskilja Kurfürstendamm och hur planet flög in över Tiergarten och Siegesesäule (Segertornet), Riksdagen och Brandenburger Tor innan det vek av för att landa. För mig, och för säkert väldigt många tyskar och andra historiskt intresserade, var kopplingen där, den var väldigt stark, tillbaka till 1954.

Det ligger onekligen en del i den där BBC-rubriken: “Bara fotboll kan få Dig att känna så här”.

Om det håller hela vägen i finalen mot Italien får vi se. Bollen är rund.

Facebooktwitter

“Det förflutna är ett annat land” av Ildikó Marky

Det förflutna är inte bara ett annat land utan även en helt annan tid.
Ildikó Marky skildrar den med en stark precision som får mig att tänka att författaren väntat länge med att skriva detta och vägt varje ord på guldvåg.
Det är knappt ett tjugotal olika berättelser som var för sig är avslutade, men som ändå hänger ihop innehållsmässigt.
I boken berättar Marky om,  för de flesta i Sverige idag okända, historiska omständigheter – hur det var att växa upp i krigets och efterkrigstidens Ungern. Markys mor står fram som en helt fascinerande om än ej helt okomplicerad person. Hon går sin egen väg för att skydda dottern och överleva i först det krigsdrabbade landet, därefter i kaoset när freden kom.
Hennes far tillhörde en stor ungersk adelssläkt och deltog i kriget på de nazivänliga Pilkorsarnas sida. För det hamnade han i sovjetiskt fångläger och hustrun lyckades till slut köpa honom fri efter att först ha tagit sig dit under svåra umbäranden och sedan delvis bära tillbaka honom hem, eftersom han var helt utmattad efter tiden i fånglägret.
När vinden vände 1956 och när de sovjetiska pansarvagnarna rullade in i Ungern igen för att stoppa upprorsmakarna lämnade Ildiko, då i tonåren, landet med sin mor mitt i natten. De hade klart för sig vilken väg de skulle ta till österrikiska gränsen, men under natten förirrade de sig och följde till slut bara en åkerkant, nästan på måfå. Så plötsligt fick de syn på en bro med några soldater. De försökte få syn på vad vakterna hade på fötterna för att få veta om det var ryska eller österrikiska gränssoldater. Till slut såg de att de hade läderstövlar. Då visste de. De var österrikare.
Efter en tid kom de till Sverige.
Denna bok är en av årets bästa läsupplevelser för mig. Dels är den historiska kontexten fortfarande aktuell för att förstå Ungern idag, dels är Markys berättarstil medryckande och på något vis samtidigt drömsk och exakt.
Här finns häpnadsväckande distinkta detaljer om stort och smått.
Detta är en tid som var ganska nyligen. Samtidigt är det en helt annan värld, slutet på den ungerska delen av det habsburgska väldet som säckade ihop “not with a bang, bit a whimper” efter Första världskriget. Den tid som skildras i boken är de sista dödsryckningarna från kejsartiden, innan Ungern i dess dåvarande form smulades sönder av kommunismen.
Ildikó Marky (och maken Gunnar D Hansson) har även översatt en annan av den ungerska högadelns sista representanter, Péter Esterházy. I hans magnum opus “Harmonia Celaestis” finns en scen som sätter fram den saken i ljuset på några få rader. Pojken Péter hör på kvällen hur hans pappa pratar med någon i hallen och vill komma ut, men ombeds stanna kvar på sitt rum. En stund senare
kommer pappan in och viskar till sonen “Det var kejsaren”. Eller rättare sagt, den som skulle varit kejsare om Habsburg funnits kvar – Otto von Habsburg, som födes som prins och slutade som EU-parlamentariker för bayerska CSU.
Ildikó Marky skriver på ett annat sätt än Esterházy, en helt igenom realistisk och kristallklar prosa som har samma litterära höjd. Jag hoppas att denna bok får det mottagande den förtjänar. Än så länge verkar den ha gått under radarn.
“Det förflutna är ett annat land”
  Ildikó Marky
  Bokförlaget Korpen
Facebooktwitter