Twitter som samhällsdebattens skrattspegel

Nu har jag ganska exakt varit på Twitter i fem år och det har vart väldigt roligt ibland, ibland bli jag trött på debattklimatet. Hur det ibland kan gå skildrade jag senast i boken “Sceningång. Tre år på Göteborgs Stadsteater” 2017 i en text som skildrade den minst sagt uppskruvade debatt som rådde kring vår uppsättning “Jihadisten” tidigare samma år.

Igår var det val i Storbritannien, en fråga som engagerat mig ganska länge. Jag har följt debatten i The Guardian och jag har oroat mig för att Brexit ska bli av. För att det var sorgligt för Europas framtid. För att det knappast kommer att gagna människorna där, av en lång rad olika skäl. Jag förbehåller mig rätten att ha en uppfattning i frågan.

För att se vad som händer, lite på skämt, eller kanske snarare med en känsla av ironi (jag vet, funkar inte så bra i sociala medier) tweetade jag igår kväll
“Jag känner mig helt säker på att Boris Johnson kommer att förlora det här valet”.

Och nej, det var jag inte. Det är faktiskt en helt omöjlig ståndpunkt, även om det hade varit skönt av samma skäl som min EU-federalistiska Twitter-kollega Krister Thelin skrev i en kommentar. Inte för Corbyns skull, utan för ett eventuellt nytt Brexit-avtal skulle få chansen i en ny folkomröstning specifikt om den frågan.

Så tagga ner. Själv är jag ändå rätt förvånad över det stora intresset för tweeten inklusive medföljande spekulationer i olika tonarter. Jag kan konstatera att denna tweet visats knappt 60 000 gånger lajkats 142 gånger och retweetats 59 gånger. Tror att samtliga utfall här är någon sorts rekord i min i övrigt blygsamma Twitter-tillvaro.

Nu är lunchen snart slut, vi har en underbar premiär för Mozarts “Trollflöjten” i regi av Melanie Mederlind ikväll och jag önskar Er alla, glada som arga, en trevlig kväll och helg!

Facebooktwitter

Tyvärr framskjutet – ny tid längre fram: Lukas Bärfuss till Göteborgs Stadsteater

I somras fick den schweiziske författaren och dramatikern Lukas Bärfuss Tysklands finaste litterära pris, Büchnerpriset, som traditionellt delas ut av die Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung i Darmstadt. På Göteborgs Stadsteater blev vi extra glada eftersom Bärfuss skrivit pjäsen “Vem är Schmitz?” som har Norden-premiär på Studion den 6 december.

Det kommande samtalet ingår i en serie samarbeten som heter “Dramatiker på scen”. Redan den 26/11 är det dags för det första samtalet på Stadsteatern med dramatikern Gertrud Larsson som samtalar med dramaturgen Magnus Lindman. Det samtalet äger rum mellan 18.30 och 20.30. Gertrud Larsson skrev för ett par år sedan den mycket populära satiren om Göteborgs-Posten, “Tidningshuset som Gud glömde” som spelade för fulla hus hösten 2017.
Vi är glada över att Kulturakademin tog initiativet till denna samtalsserie och vi ska göra vårt bästa för att fortsätta hitta intressanta samtal på detta tema.

“Vem är Schmitz?” är en skruvad samtidskomedi om identitet, genus och det internationella näringslivet, som jag inte ska avslöja så mycket om här. Men kom och se uppsättningen – den kommer att bli minnesvärd!
Själv träffade jag Lukas Bärfuss i samband med att hans roman “Hundra dagar” kom ut på svenska, för snart tio år sedan. Vi hade ett samtal om romanen på Bokmässan och det är en fasansfull roman om inbördeskriget i Ruanda. Regissören Milo Rau, som har varit på plats i Ruanda och gjort verklighetsbaserad teater om inbördeskriget berättade för mig i våras att han ansåg att Bärfuss bok är det bästa som gjorts om den förfärliga tragedin som ledde till hundratusentals döda och vars sår ännu inte är läkta. Jag kan bara rekommendera romanen och sedan att se föreställningen “Vem är Schmitz?”. Då får man en bra bild av en spännande, och just nu, den mest firade författaren i det tyskspråkiga Europa.

Vi är särskilt glada att Schweiziska ambassaden stödjer föreställningen och författarsamtalet. Nästa år, 2020, har Schweiz haft en beskickning i Sverige i hundra år.

Facebooktwitter

Några föreställningar i Berlin och Paris under hösten 2019

Höstsäsongen inleddes för mig med Katie Mitchells uppsättning “Orlando” på Schaubühne i Berlin i början av september. Det var med särskilt stor spänning jag var där, eftersom Göteborgs Stadsteater / Backa Teater är medproducenter till föreställningen, tillsammans med ett par andra av våra kollegor i det europeiska nätverket Prospero, däribland Odéon-Theatre-de-lÉurope i Paris.
Vi hade Katie Mitchells uppsättning “Forbidden Zone” på teatern 2016, under Dans- och Teaterfestivalen och i våras såg jag hennes nu snart tio år gamla, men fortfarande helt aktuella version av Strindbergs “Fröken Julie”. Eftersom vi räknar med att som medproducenter kunna ta “Orlando” till Göteborg lite längre fram tänker jag inte avslöja så mycket om den föreställningen utöver att den är väldigt fin förstås. Och att Jenny König, som spelar huvudrollen, nog kan sägas göra sitt livs roll som Orlando, i denna mycket engelska teateruppsättning.
Ett par dagar senare var det premiär för Thomas Ostermeiers och Florian Borchmeyers version Ödon von Horvaths “Jugend ohne Gott”. För knappt ett år sedan gjorde samma team även von Horvaths “Italienische Nacht” som handlade om nazismens framväxt i en liten by i Bayern. Även “Jugend ohne Gott” sysselsätter sig med trettiotalets Tyskland och en handfull skolungdomar som blir allt mer indoktrinerade och till slut anmäler sin lärare för bristande trohet till Führern. Deras Hitler-Jugend aktiviteter i skogarna utanför hemstaden urartar mot slutet i ett tragiskt mord och även under rättegången ställs gällande rätt mot nazistiska framstötar och det kan bara gå på ett sätt. Det är tät och angelägen teater som inte slutar att fokusera på vad det är som händer runt omkring oss varje dag, men här då med en skarp blick in i historiens spegel.
Thomas Ostermeier blev i år utsedd till hedersdoktor vid universitetet i Göteborg och gjorde ett uppskattat framträdande för studenterna i mitten av september, när han pratade om sitt sätt att arbete.

I mitten av oktober hade vi möte just i Prospero-gruppen för att förbereda en ny EU-ansökan och då kunde jag passa på att se två föreställningar. Först såg jag Albert Camus “Les Justes” (De rättfärdiga) i regi av Abd El Malik, som i vanliga fall tillhör den franska rap-scenen. Jag läste pjäsen på vägen till Paris och föll rakt in i den starka aktualitet som texten har för terrorgruppens organisation och genomförande av ett attentat, här mot en rysk storfurste 1905, under det första, krossade, revolutionsförsöket. Och om jag hade förväntat mig en rap-version av pjäsen blev jag nog en aning förvånad över den närmast petiga naturalismen i uppsättningen, med lysande vacker scenografi av Amélie Kiritzé-Topor i förra sekelskiftets miljöer och även kostymer. Några rap-liknande berättarscener ramade in föreställningen (särskilt medryckande “Je suis Foca”, framförd av Foca, som är bödeln i fängelset och som ska avrätta huvudpersonen, som till slut slängde in bomben i storfurstens hästkärra.) Föreställningen sattes upp av Theatre-de-la-ville, som nu var inhyst i Theatre Chatelet, vid norra stranden av Seine, ganska nära Pont Neuf. Jag tyckte om föreställningen även om jag kanske hade hoppats på att just det här teamet skulle ta ut svängarna lite mer.

Dagen därpå såg jag Robert Wilsons uppsättning av Rudyard Kiplings “Jungle Book” som var en version för barn och unga. Även denna av Théatre-de-la-ville, på privatteatern “Au 13 -eme” vid Place d´Italie. Där fick jag veta att Théatre-de-la-ville nu varit stängd i tre år för ombyggnad och det verkar dra ut på tiden ännu mer. Därför spelar man på olika ställen runt om i staden.
Det var en visuellt stark version, ljus och mycket sparsmakad scenografi skapade ett vackert rum och den kända historien återberättades i kronologisk och lättbegriplig ordning. Tyvärr lite väl lättbegriplig. Skådespelarna föreläste nästan för barnen, som somnade både här och var i salongen. Man etablerade ingen kontakt med barnen, utan rev av en proffsig show som många gillade, dock inte alla. För mig var nog ljussättningen den allra största behållningen.
Jag vet inte om det går att dra några generella slutsatser av just de här fyra föreställningarna, men åtminstone här skulle jag nog ändå vilja säga att de tyska har en annan angelägenhetsgrad och var betydligt mindre konventionella än just de här båda franska. Men å andra sidan föredrar jag Odéon – där är anslaget lite annorlunda och man samarbetar återkommande med regissörer som Simon Stone.
Jag hoppas hinna få med Anne-Cécile Vandalems uppsättning “Die Anderen” på Schaubühne i slutet av november, men vet ännu inte om jag hinner åka ner.

Facebooktwitter