“Italienische Nacht” på Schaubühne och en heldag om det politiska läget och vänsterns kris (Welche Linke wollen wir)

1930 skrev den österrikisk-ungersk-tyske dramatikern Ödön von Horvath pjäsen “Italienische Nacht” som handlar om en krog i Bayern, där socialdemokraterna försöker samla ihop sig inför hotet från nazisterna.
Den 1 februari 1931 deltog dramatikern i ett liknande möte på Gasthof Kirchmair i den bayerska byn Murnau. Mötet urartade i ett stort slagsmål mellan den socialdemokratiska majoriteten i rummet och ett femtiotal nazister efter att en nazistisk talare utropat “Heil Hitler” och nazisterna stämt upp “Horst-Wessel”-sången. Ett trettiotal personer skadades och inredningen på krogen totalförstördes. I programmet till Thomas Ostermeiers uppsättning av von Horvaths pjäs, som hade premiär på Schaubühne den 23 november, finns dramatikerns vittnesmål i den så kallade Saalschlacht-processen i Landesgericht i München den 31 oktober 1931.
Pjäsen som Horvath påbörjade något år tidigare hade premiär den 20 mars samma år på Theater am Schiffbauerdamm (idag Berliner Ensemble).

Det är med ungefär liknande konstnärlig precision och känsla för samtiden som Thomas Ostermeier sätter upp pjäsen. Texten bearbetades tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer under vintern 2017/2018 och skulle haft premiär i våras. Sjukdom i ensemblen gjorde dock att premiären fick flyttas fram till november. Det är den tredje av tre politiska analyser av samtiden som Ostermeier nu har satt upp. Den första var Arthur Schnitzlers “Professor Bernhardi”, den andra var bearbetningen av Didier Eribons essäistiska roman “Tillbaka till Reims” (“Rückkehr nach Reims”) och nu då “Italienische Nacht).

“Italienische Nacht” är en på många sätt gastkramande föreställning. De försoffade och oeniga socialdemokraterna inne på krogen vill hålla fast vid sina illusioner om en sorts problemformuleringsprivilegium och vill inte för något i världen avstå från sin årliga italienska temafest med medelhavsmat och smäktande toner av italienska schlagerlåtar. Vridscenen vänder fram krogens utsida där både vänstermän och nazister försöker komma överens med eventuella flickvänner och även prostituerade, på väg till utedasset.
Medvetet framställs nazisterna som betydligt mer försigkomna och de vinner även samtliga kvinnors gunst, där på krogtrappan, medan vänstermännen lommar in i den sönderfallande gemenskapen inne på krogen igen. Riktigt obehagligt blir det när man genom krogens fönster skymtar riksflaggan, med hakkors och allt och en ganska stor grupp nazister på 12 -15 personer skanderar “Volksverräter” (Folkförrädare – som man även använt på senare tid om Angela Merkel och hennes “Wir schaffen das-politik i migrationsfrågan). När den stackars krögarhustrun av ekonomiska skäl tvinga acceptera att boka även en nazifest med vitmaktmusik inne på krogen blir det för mycket och slutligen kommer det oundvikliga slutet med krogslagsmål och allmän upplösning. Slutscenen med en nästan folktom krog och skanderande nazister på utsidan gör att åtminstone jag lämnar salongen med magknip.
Det är som alltid med Thomas Ostermeier en lysande föreställning in i minsta detalj. Han arbetar här med sitt team och Nina Wenzels scenografi, Ann Popens kostymer och Urs Schönebaums ljussättning skapar den realistiska scenmiljö som ändå på något märkligt vis har något drömskt över sig. Floran Borchmeyer är, som tidigare nämnts medförfattare till denna textversion och dramaturg och Nils Ostendorf står för musiken.

Dagen efter premiären, den 24 november, inträffade den första stora demonstrationen i gula västar i Paris. Det görs just nu många försök att tolka orsakerna till dessa demonstrationer, och inte oväntat används de för att understryka olika politiska hållningar. Det är nog inte så lätt att det bara handlar om förbannad landsbygdsbefolkning som är arga över stigande bensin- och diesel-priser och på Macrons politik. Den närmaste tiden får väl utvisa vad som hänt och händer. Men åtminstone delvis är det nog ett utslag av de (höger-) populistiska vindar som sveper in österifrån, underblåsta av ryska oheliga allianser med Steve Bannons “The Movement” och diverse högerpartier i europeiska länder vars första steg är att slå sönder Europa som vi känner det under 2000-talet, med Brexit som ett första steg.

Slutligen, på söndagen den 25 november, genomfördes tre seminarier på Schaubühne om hur vänstern ska formera sig mot denna högerpopulistiska våg som nu siktar in sig på valet till Europaparlamentet under våren 2019. Initiativtagare var just den franske sociologen, filosofen och författaren Didier Eribon, som tillsammans med Thomas Ostermeier med flera på Schaubühne planerat och sedan genomförde denna konferens, med ekonomiskt stöd av Rosa-Luxemburg-stiftelsen.
De tre seminarierna som började vid lunch och höll på långt in på kvällen hade tre teman; “Vänsterperspektiv på den ekonomiska politiken och socialpolitiken”,
“Solidaritet i tider för när länder vill skapa nya gränser: För en ny invandrings- och asylpolitik” och det avslutande seminariet om “Vilken vänster vill vi ha” som leddes av journalistenTania Martini. Deltog gjorde Didier Eribon, den franska parlamentarikern Daniele Obono, den kroatiska filosofen Srecko Horvat och Kevin Kühnert, tyska socialdemokraternas smartaste påläggskalv och ordförande för ungdomsförbundet.

Debatten pågick i nästan tre timmar och var oupphörligt intressant, även om alla inlägg inte var det. Sammanfattningsvis är det svårt att säga något annat än att det inte, med utgångspunkt i de olika positioner som kom i dagen här finns någon samlad europeisk vänster, utan istället ett pärlband av olika ståndpunkter, som även förstärktes när publiken fick möjlighet att ställa frågor. Där fanns allt från besvikna sossar som längtade tillbaka till socialdemokratins storhetstid under nittonhundratalet till personer som saknade de identitetspolitiska perspektiven och rättigheterna för medborgare från de tidigare franska kolonierna. Det var både Rosa Luxemburg och Frantz Fanon, för att sammanfatta saken i en mening.
Didier Eribons förslag till hantering av denna mångfald framstår så här i efterhand som det enda möjliga för att kunna påverka Europavalet nästa år. Vänstern, oavsett inriktning, måste enas om kanske fem, eller varför inte tio, viktiga frågor som man sedan måste planera gemensamt inför valet. Vilka frågor som detta borde vara hann man inte komma fram till. Men klimatfrågan, social rättvisa och planering inför ännu större migrationsrörelser på grund av klimatkrisen torde vara tre centrala frågor som måste drivas och då inte bara ur ett vänsterperspektiv.

När vi lämnade teatern och promenerade genom den fortfarande ganska milda kvällen nerför Kurfürstendamm kändes det som om vi varit med om samtidsteater när den är som allra bäst och griper rakt in i det som händer utanför huset i det omkringliggande samhället och att vi även deltagit en intellektuell debatt om Europas och världens framtid i hjärtat av Europa.
Ich habe immer einen Koffer in Berlin.

Facebooktwitter

En helg på Schaubühne i Berlin i oktober.

I fredags såg jag Brechts “Der gute Mensch aus Sezuan” på Schaubühnes Studio, på andra sidan gatan vid Lehniner Plats. Det är andra gången jag ser en teaterskoleuppsättning där, från ‘Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch’ i Berlin. Det är för övrigt den skola Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier gick på en gång i tiden, på 1900-talet. I våras såg jag en uppsättning av Büchners “Dantons Tod”, som möjligen präglades av starkare skådespelarprofiler än denna gång, men lagarbetet här gav resultat som står sig i längden.
Regissör för denna uppsättning var den legendariske regissören Peter Kleinert, som även i många år arbetat på ‘Ernst Busch’.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Brecht, även om jag aldrig glömmer Ralf Långbackas uppsättning från 1977 på Göteborgs Stadsteater, där Ingvar Hirdwall gjorde en fantastisk domare Azdak. Av en händelse hade jag med mig en nyutgiven bok med nyöversättningar av Brechts “Tredje rikets fruktan och elände” som precis kommit ut på Spleen förlag i en spänstig nyöversättning av Ulf Peter Hallberg. Ett urval av scenerna i denna översättning har nyligen spelats på Dalateatern. När jag nu läst boken ångrar jag att jag inte försökte ta mig dit för att se uppsättningen.
Studenterna gör ett synnerligen energiskt intryck och spelar för allt som tygeln håller. Det är rappt, medryckande och charmigt. Vi får veta att man spelar “Santa Monica”-manuskriptet och om jag förstår saken rätt dealar vattenförsäljaren även med opium på ett tydligare sätt i denna version. “Sezuan” är lite svår att intressera sig för ända till slutet och det tappar lite fart innan gudarna till slut löser upp det hela, men det var en sammantaget upplivade och rolig föreställning.

Igår började kvällen med den irländsk-engelska gruppen “Dead Centre”s uppsättning “Shakespeare’s Last Play” som förstås är “Stormen”. Denna version är inte mindre vidlyftig men lyckas för mig att göra en allvarlig och reflekterande föreställning, om än med groteska inslag, av en komedi som är de för mig minst intressanta av Shakespeares pjäser. Vi sitter vid strandkanten och där utspelar sig i stort sett hela föreställningen, medan vi via storskärm guidas längs en karta över Schaubühnes backstage. Även de olika bärande händelserna, som dock aldrig genomförs fullt ut, ritas upp med tydliga Google-maps-markeringar och det hela avslutas med att Shakespeare’s lik som ligger i någon sorts respirator – jag antar att det är så Dead Centre uppfattar att renässansdramatikern fortfarande hålls vid liv på scenerna världen över – hackas i bitar av en extatisk Miranda, kongenialt spelad av Jenny König. Antonia (Antonio i kvinnlig gestalt), i den alltid lika geniala Nina Kunzendorfs tolkning, reflekterar över samtliga kända identitetspolitiska frågeställningar och väger dem mot Shakespeare’s klassikerstatus. Mer ska nog inte avslöjas här – kanske kommer Dead Centre till Göteborg igen, som de gjorde med uppsättningen “Lippy” under Dans- och Teaterfestivalen 2016.

Kvällen avslutades med en av de mest drabbande föreställningar jag sett på länge – Thomas Ostermeiers uppsättning av (och tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer) bearbetade roman “Våldets historia” av den franske författaren Édouard Louis. Föreställningen heter “Im Herzen der Gewalt” på tyska (I våldets hjärta). Berättelsen börjar efter att Louis efter att ha firat jul med vännerna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, på väg hemåt träffar på Reda, som följer med honom hem. Det som börjar som en kärlekshistoria slutar med att Reda blir allt mer våldsam och nästan mördar Louis och våldtar honom brutalt innan han lämnar honom fullständigt förkrossad.
Händelseförloppet spelas upp parallellt med Louis efterarbetning av traumat tillsammans med sin syster och hennes man på landsbygden och tematiserar på det sätt som både Didier Eribon och Édouard Louis gör i sina böcker; klass och kön.
Det är helt enkelt lysande teater av världsklass. Laurenz Laufenbergs gestaltning är inte bara storslagen, han är dessutom ganska lik Édouard Louis. De övriga skådespelarna Christoph Gawenda (nyligen på scen på Göteborgs Stadsteater i Schaubühnes gästspel “Ein Volksfeind” under årets Dans- och Theaterfestival) Renato Schuch och Alina Stiegler är en stenhård kvartett som skapar en stark föreställning här. På ett naturligt vis öppnar sig också flera andra stora frågor som rasism, migration och samtidspolitikens utmaningar och tillkortakommanden. Scenbild av Nina Wetzel och video av Sébastien Dupouey; båda har arbetat under många år med Ostermeier och det finns ett speciellt uttryck även här som jag förknippar med Ostermeiers uppsättningar. Båda är dessutom med i arbetet med Ostermeiers kommande premiär “Italienische Nacht” av Ödon von Horvath, som har premiär på Schaubühne den 23 november. Längtar redan dit.

Facebooktwitter

Centraleuropeisk teater just nu

De senaste åren har det blivit en allt mindre demokratisk debatt i de centraleuropeiska staterna i EU. För många av oss som minns glädjen över Berlinmurens fall 1989 är det sorgligt att se hur de länder som då togs emot med öppna armar av EU nu gör allt för att destabilisera Europa och verkar falla tillbaka i auktoritära styren som underblåser främlingsfientlighet och i värsta fall rasism och antisemitism. Det var inte därför som Tyskland och Frankrike, de stater som drivit på det europeiska enandet efter Andra världskriget, pumpade in miljarder i de gamla öststaterna, för att de skulle sabotera en vettig utveckling av EU.

Teaterns roll i Ungern och Polen har å ena sidan blivit viktigare än någonsin för dem som framhärdar att föra en debatt om demokrati och solidaritet. Å andra sidan har den också just därför hamnat i fokus för de byråkratisk-diktatoriska regeringarnas ilska och flera teaterchefer har fått sparken för att de vågat opponera sig. På Göteborgs Stadsteaters webbsida Teaterrummet finns nu en nyskriven text av den polska regissören Agnieszka Jakimiak om hur en uppsättning av den polska klassikern “Klatwa” (Förbannelsen) från 1899 i regi av den kroatiske regissören Oliver Frljic på Teatr Powszechny väckte ont blod i Warszawa.Den ledde till permanenta demonstrationer utanför teatern som slutade med att syra hälldes i ventilationssystemet och skadade fyra scentekniker.

Tyska teatertidningen “Theater der Zeit” har Tjeckien som tema i sitt senaste nummer (Oktober 2018). Där skriver bland andra Kamila Cerná, som bland annat är teatervetare och redaktör för tidskriften Czech Theatre, om den politiska teaterns utveckling i Tjeckien. I det gamla kommunistiska Tjeckoslovakien hade teatern en ganska stark ställning, eftersom man ofta på ett allegoriskt vis, avhandlade den lokala politiken och var ett sorts andningshål för politiska motståndare mot regimen. Åtminstone till en viss gräns. När muren sedan föll gick den tjeckiska teatern in i sig själv och släppte kontakten med den politiska teatern.
Enligt Cerná dröjde det minst ett decennium innan man kom igång igen och nu pekar hon på tre stora trender inom den tjeckiska teatern; Det första spåret är en sorts fars och satir av, i deras ögon, den egna ganska taffliga politiken och som främsta exempel, enligt Cerná nästan groteskt, lyfter hon fram Vaclav Havels pjäs om att lämna den politiska scenen – “Avgång”.
Det andra spåret är ganska många fördjupningar i den tjeckiska historien efter Andra världskriget, där man bland annat problematiserar fördrivningarna av sudettyskarna och förtrycket av oliktänkande under den sovjetiska kontrollen. Den tredje trenden är fokus på den egna nationen och dess tillkortakommande, särskilt Pragvåren, som fortfarande är ett öppet sår för många. Cerná tycker dock att den tjeckiska teatern lyckas med att hålla en bra distans till det politiska systemet, oavsett inriktning. Hon skriver: “Med …bristande allvar och ironi lyckas det ofta för den tjeckiska teatern att röra vid smärtsamma punkter – dessutom med en helande kraft och eftertryckliga varningar för totalitarism oavsett läger, och mot småskurenhet och feghet.”

Det enda av de tidigare centraleuropeiska länderna som har ett högerextremistiskt parti, FPÖ, i regeringen är Österrike, något som dock tydligen inte gjorde något större avtryck på festivalen i Salzburg i år, enligt samma tidskrift. Österrike är dessutom ordförandeland i EU och vi har för avsikt att återkomma med en närmare analys av tillståndet inom den österrikiska teatern på Teaterrummet under hösten. Håll utkik efter det!

Facebooktwitter