Min kommentar till Peter Handke från år 2006

“Don Juans reor i Kaukasus, Nordafrika och ankomst till Paris.”

Nej, det var inte som Parsifals halvbror Feirefiz som Don Juan kom till Peter Handke i han nya roman “Don Juan. Erzählt von ihm selbst” (Don Juan. Berättat av honom själv) även om han var rödfläckig i ansiktet när han störtade ut ur buskaget i berättarens trädgård i Port Royal.
Handkes nya roman utspelas i hans domicil i Seine-bäckenet i departementet Ile de France omkring Paris, och därmed har han återvänt till den kreativa miljö i vilken han skrev sin största roman “Mitt år i Ingenmansbukten” från 1994.
Efter den romanen begav sig Handke ut på några vådliga serbiska resor under Balkankrigen och skrev två proserbiska böcker som helt saknade ett kritiskt perspektiv. Han åkte omkring i i en jeep och det finns en bild när han sitter på huk med händerna i floden Sava. Han hävdade att Serbien var ett offer för västlig propaganda och muslimsk list – något han fick mycket kritik för både borta och hemma. När han försökte ta sig tillbaka till litteraturen skrev han en ny tegelstensroman med titeln “Der Bildverlust oder durch Sierra de Gredos” (Bildförlusten eller Genom Sierra de Gredos). Det var enligt min uppfattning Handkes sämsta roman, även om den fick mycket skiftande bemötande. Vissa kritiker lovprisade boken, andra sågade den helt. Det är kännetecknande för Handkes författarskap. Hans ojämnhet gör honom litterärt opålitlig och receptionen brukar vara blandad.
Om man betänker hur Handkes litterära produktion sett ut under nittiotalet är det kanske han själv som framstår som Feiferiz, ett fläckat författarjag som har både ljusa och mörka fläckar. Han kommer inte, som Parsifal, att se gralen – det är inte heller hans ambition. Handke är besatt av att skapa ett landskap, och sedan befolka det med en sorts “sublima människor” som i lyckade ögonblick gestaltar både en idémässig storhet och levande personer fulla av motsägelser och mysterier.
Don Juan är därför en person som naturligt fångar Handkes intresse – en dubbelnatur som inte kan skilja på egna behov och andras, men som inte heller är det cyniska monster som ibland hävdats. Handkes Don Juan är en berättare. Han vilar ut hos Handke i Paris efter amorösa äventyr i Kaukasus, Nordafrika och Norge, och genom sina berättelser skapas inte en individ, utan ett flöde som gestaltar en sorts förförelse, den kanske mest sofistikerade av alla – icke-förförelsen.
Handkes Don Juan gör inget – han bara är, och väntar in sina kvinnor. Ty Don Juan är inte en testosteronstyrd medelhavsmacho, utan snarare en bärare av en stor sorg efter förlusten av sitt barn. Sorgens fläckar i hans ansikte ger det en spänning som många kvinnor dras till och det är sorgen och bristen som skapar suget i Don Juans person, verkar Handke vilja säga. I denna bok säger han det med en ny spänst och fräschör som är den bästa på tio år.

Denna text finns med i min bok “Vägen till Mitteleuropa” från 2006, utgiven av Staka bokförlag.

Facebooktwitter

Paracastextilierna än en gång. Boel Ulfsdotters slutreplik i GP den 3/9

Den 3/9 skriver Boel Ulfsdotter att Ann-Marie Ljungbergs och min bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet” är en “vitbok” som “försvarar författarens tjänstemannautövning i samband med affären kring Paracastextilierna”.

Ordvalen sammanfattar på ett ganska bra sätt Ulfsdotters uppfattning (som delas av många, jag vet) att textilierna borde stannat i Göteborg. Det kan man naturligtvis tycka. Men tyvärr är Paracastextilierna ett exempel på den allra värsta sortens uppköp av utländska kulturföremål.Textilierna plundrades ur gravfälten i Peru i slutet av 1920-talet, såldes på svarta marknaden, smugglades ut ur Peru mot den dåvarande gällande peruanska lagstiftningen och tullklarerades inte på sedvanligt sätt i Göteborg, utan lådorna med textilierna transporterades direkt till Göteborgs museum där de öppnades och textilierna införlivades med samlingarna.
Att många andra länder och museer gjorde på samma sätt vid denna tid ursäktar dock inte förfaringssättet. Det är förvånande om Ulfsdotter anser att detta är en rimlig process.
I ICOM:s etiska regler kan man läsa följande om återföring av kulturföremål i avsnitt 6:2.
“Museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återföring av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk. Detta arbete bör föras på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning. Detta är att föredra framför åtgärder på politisk eller regeringsnivå”.
I avsnitt 6:3 står följande att läsa:
“När ett ursprungsland eller ursprungsfolk ansöker om återlämnande av ett föremål som bevisas ha blivit exporterat eller på annat vis överförts på ett sätt som strider mot principerna för internationella och nationella konventioner, och som kan vara del av det landets eller folkets kultur- eller naturarv, bör det berörda museet om det har juridisk möjlighet att göra det, snabbt ta ansvar för att åtgärder vidtas för att samarbeta om föremålets återlämnande.”

Detta är verkligheten så som den ser ut runt om i världen, där man gör andra bedömningar än Ulfsdotter. Island krävde i dagarna tillbaka sagor från vikingatiden ifrån Danmark. Frankrike har beslutat att föra tillbaka 90 000 föremål till afrikanska stater. Några av världens främsta experter för den här typen av frågor finns på Stiftung Preussischer Kulturbesitz i Berlin. Stiftelsen äger och förvaltar de tyska statliga museerna bland andra Altes Museum och Neues Museum i Berlin. Det var de experterna jag inhämtade underlag från i denna komplicerade fråga. Deras utlåtande var i korthet att Göteborg omedelbart måste inleda förhandlingar om återförande. Jag har inget specifikt intresse att utpeka varken chefen för Världskulturmuseet, dåvarande kulturministern eller kulturdepartementet för bristande engagemang i frågan. Men man lämnade inledningsvis över ansvaret till Göteborgs stad. Efter ett tag tog man upp tråden igen och dåvarande chefen för Världskulturmuseet bidrog till att försöka hitta en lösning för att få textilierna att stanna i Göteborg. Detta avvisades dock av Peru när förhandlingen kom i skarpt läge.
Jag har inte heller någon ideologisk grund för agerandet, som Ulfsdotter försöker påskina, utan min enkla uppfattning, som delas av många, är att man inte bör försköna eller skriva om den här typen av historiska händelser. Att vifta bort Perus krav som oskäligt var och är inte möjligt. Självklart kan och bör man diskutera denna och liknande frågor för att utveckla och förbättra kunskaperna och de nya omständigheterna kring de globala kulturarvsfrågorna och det finns i alla ärenden enskildheter som kunde gjorts på annat sätt. Men Ulfsdotter har inte, trots ganska stort utrymme i GP, kunnat redogöra för ett enda argument varför återlämnandet var felaktigt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den saken.

Facebooktwitter

Nya spelåret presenterat! Första premiär “Lång dags färd mot natt” av Eugene O’Neill.

I fredags presenterade Pontus Stenshäll och Mattias Andersson det kommande spelåret tillsammans med respektive ensemble från Stadsteatern, Backa Teater och frilansande personer för två nästan helt fullsatta hus på Götaplatsen.
Det blir ett spännande år som drar igång den 13 september med premiären för Eugene O’Neills tunga drama “Lång dags färd mot natt” i regi av Emil Graffman.
Jag såg föreställningen första gången här på teatern hösten 1977. Då spelade Björn Turesson James Tyrone, Ingvar Hirdvall och Lars Green de båda sönerna, Lena Brogren mamman och Birgitta Stahre spelade Kathleen. Då regisserade Björn Melander.
O’Neill skrev pjäsen i skuggan av det frambrytande Andra världskriget, men handlingen utspelar sig 1912, det vill säga under de spänningsladdade åren innan det Första världskriget. Hustrun Carlotta fick manuset som present på deras tolfte bröllopsdag den 22 juli 1941 och skrevs inte för Dramaten, som det ibland kan låta. Men urpremiären var däremot på Dramaten 1956, tre år efter O’Neills bortgång, och spelades samma år även i Göteborg och New York.
Så här skrev O’Neill till Carlotta i sin dedikation till hustrun:

“Till Carlotta, på vår tolfte bröllopsdag
Älskade,
jag skänker dig originalmanuskriptet till denna pjäs om gammal sorg, skriven i tårar och blod. Det kan tyckas vara en vemodigt malplacerad gåva på en dag, som vi firar till åminnelse av vår lycka. Men du kommer att förstå. Den är avsedd som en gärd av tacksamhet för din kärlek och din ömhet, för den förtröstan till kärleken som du skänkt mig och som äntligen har gjort det möjligt för mig att umgås med mina död och skriva denna pjäs – skriva den med djupaste medkänsla, förståelse och förlåtelse för alla i den hemsökta familjen Tyrone.
Dessa tolv år min älskade, har varit en Färd in i ljuset – in i kärleken, Du känner min tacksamhet. Och min kärlek!
Gene TAO HOUSE 22 juli 1941.”

I sitt testamente ville O’Neill att pjäsen skulle få publiceras först 25 år efter hans död. Men Carlotta släppte upp den redan tre år efteråt. Hon menade att spärren enbart gällde eftersom hans son Eugene Jr ville så. 1956 var både far och son döda och därmed fanns inte längre något hinder. Men det fanns många tveksamma omständigheter. O’Neill skrev bara en pjäs efter denna, “A Moon for the Misbegotten”, som inte gick så bra. Plågad av sjukdom och bristande förmåga att skriva blev slutet av hans liv allt mer sorgligt. Tveksamheten var stor inför “Lång dags färd”, men eftersom O’Neill på sin dödsbädd ville att Dramaten skulle få texten fick Dramaten-chefen Karl-Ragnar Gierow manuset i sin hand och tillbringade en natt med den. Han blev helt tagen och oroade sig för om Dramaten kunde göra den rättvisa. Oron visade sig ogrundad med den rollbesättning som gjordes: Inga Tidblad, Lars Hanson, Ulf Palme, Jarl Kulle och Catrin Westerlund. Regissör var Bengt Ekroth. Uppsättningen blev en stor succé.
1977 var jag 17 år och förställningen på Göteborgs Stadsteater gjorde ett outplånligt intryck. Tror att den var över fyra timmar då och jag ville bara att den inte skulle ta slut.
Den version vi spelar i år av regissören Emil Graffman och Lucas Svenson och är 3 timmar och tjugo minuter inklusive paus. Ser så fram emot den!
Missa den inte!

Facebooktwitter