Johan Lundberg, Ivar Arpi och min krönika i Dala-Demokraten

Johan Lundberg, litteraturhistoriker, deltog i september i ett samtal om sin bok om postmodernismen tillsammans med kritikern Marin Aagård i ett radioprogram i P 1.
Jag tyckte inte att Lundbergs argumentation i radioprogrammet var övertygande, så jag skrev en snabb krönika om saken och skickade till Dala-Demokraten, där jag medverkar regelbundet som krönikör sedan fem år tillbaka. Jag skickar ett par, tre texter i månaden. Ibland publiceras de, ibland inte.
Jag hade glömt bort hela saken när jag igår såg att den publicerats i tidningen. I morse, på luciamorgonen möttes jag av ett angrepp av Johan Lundberg på Facebook som hävdade att jag recenserat boken trots att jag inte läst den. Nej, jag har inte läst den och det tänker jag inte heller göra, däremot har jag lyssnat till det samtal som jag i krönikan refererar till. Sedan ändrade han det till att det var en krönika – det står tydligt högst upp i texten – men hävdade fortsatt att jag skrivit om en bok jag inte läst. Eftersom Dala-Demokratens texter är låsta kommer här hela texten för den som eventuellt skulle vara intresserad.
Det framgår tydligt här att denna krönika handlar om radioprogrammet och inte om boken. Jag kan förstå att man kan bli ledsen över dåliga recensioner, det har hänt mig också, så jag vet hur det känns. Men detta är ingen recension utan just en krönika där jag skriver om mina intryck från detta radioprogram. Lundberg vet förstås skillnaden, men har på något sätt bestämt sig för att använda denna sak, kanske för att skapa uppmärksamhet kring boken igen.
Jag försökte ett tag att vara vänlig och diskutera själva fenomenet som han pratar om i radioprogrammet, men vad jag än skrev vändes det emot mig. Efter ett par timmar engagerade sig Ivar Arpi och han förvrängde bilden av min text och mitt uppsåt även på Twitter. Har man inget bättre för sig så här på luciakvällen, så kan jag inte göra så mycket åt den saken. Faktum kvarstår, jag har inte skrivit om en bok jag inte läst, utan om ett radioprogram där Johan Lundberg hade svårt att förklara vad han menar med postmodernismen.

Här är själva texten, publicerad i Dala-Demokraten den 12/12 2020.
”Postmodernismen, ja vad är det egentligen?
Svaret är att det egentligen inte finns något svar, eller rättare sagt, det finns ingen specifik definition. På senare tid har det pågått en debatt om postmodernismen utifrån en ny bok av litteraturforskaren Johan Lundberg – ”När postmodernismen kom till Sverige”.
När det gäller själva begreppet postmodernismen tycker jag att Victor Malm, som för övrigt disputerat på närliggande områden, sammanfattar saken utmärkt, att postmodernismen enklast kan förklaras med att det är de vitt skilda tankeströmningar som växt fram i princip efter Andra världskriget och fortsatt in i vår tid. I den meningen är begreppet enbart en titel för en tidsperiod och inte för ett specifikt innehåll.
Huvudproblemet med att försöka kategorisera och föra samman alla dessa var för sig mycket olika tänkare är att det bygger på en respektlös och slarvig grundinställning som inte leder någon vart. Johan Lundberg, författaren till ”När postmodernismen kom till Sverige” berättade i radio att han vill visa hur postmodernismen introducerades och spreds i Sverige på 1980-talet. Det skedde genom samlade ansträngningar av främst Horace Engdahl och redaktionen för Tidskriften KRIS.
Det är onekligen lite generande att Lundberg inte verkar ha läst Engdahls bok ”Den romantiska texten”, eller åtminstone inte förstått den. ”Den romantiska texten” var en bok som kom ut 1986 och blev godkänd som Engdahls doktorsavhandling. Lundberg försöker göra gällande att Engdahls syfte är att återintroducera de romantiska författarna för att destabilisera Upplysningens värden och idéer. Detta har enligt Lundberg lyckats så bra att Svenska Akademien nu helt fjärmat sig från sina upplysningsideal och värderingar.
Det är bara det att Engdahls viktigaste ärende i ”Den romantiska texten” är att visa hur de romantiska diktarna bygger vidare på upplysningstraditionen istället för att försöka destabilisera den.
Men i Lundbergs värld verkar det vara viktigare att sy ihop en egen liten historieskrivning där allt från början i strukturalismens språkfilosofiska utredningar av den signifierade och det signifierande går som en rak linje till Black Lives Matter-anhängare i vilda gatuslagsmål och infiltrerande feministiska maktstrategier för att kasta ut sådana som honom själv (pompösa vita män, ja, jag är i samma ålder ungefär) från universiteten.
Det har mycket lite med seriös litteraturvetenskap eller forskning att göra, men när man lyssnar på Lundberg får man ju å andra sidan inte intrycket av att det är det han vill syssla med heller.
Synd, för självfallet finns det många intressanta ingångar som egentligen aldrig prövats i någon större utsträckning i Sverige. Som till exempel att gå på djupet i Jacques Derridas författarskap. Derrida har i alla år avfärdats som ”dekonstruktör” med syftet att undergräva den västerländska bildningstraditionen. Men precis som i fallet med Engdahls ”den romantiska texten” är det i själva verket precis tvärtom. Mer ödmjuka och analyserande texter av Hegel, Nietzsche och Heidegger har inte skrivits under hela den postmoderna perioden.”

Björn Sandmark

Facebooktwitter

Why Theatre – en antologi från NTGent

Why theatre är en bok om var teatern står idag, mitt i pandemin. Den handlar om hur Milo Rau skrev ett brev till hundra intellektuella i världen och bad dem reflektera över teaterns roll i dagens samhälle och dess utmaningar. Och framför allt om vilka svar han fick – de är med i boken. Redaktionen för denna utgåva är Kaatje de Geest, Carmen Hornbostel och Milo Rau, som jag vid flera tillfällen har skrivit om här. När han blev utnämnd till hedersdoktor i Malmö ifjol pratade vi om hans syn på och arbete med teater, om hans författarskap och om hans filmproduktioner. Milo Rau är ständigt i rörelse.

I brevet stod det så här:
Kära vänner,
i tider när teatern och föreställningar som levande konstform är i ett akutläge och samhällen tänker igenom vad som är nödvändigt ställer vi frågan till Er: Varför teater? I två år nu har vi publicerat serien “The Golden Books” på NT Gent, tillsammans med det Berlin-baserade Verbrecher Verlag: böcker om teori och praktik för den samtida scenkonsten, om enskilda föreställningar och allmänna sociala frågor. I denna volym 5 i bokserien vill vi bredda fokus och fråga: Varför teater överhuvudtaget? Varför är denna teaterform så unik, så outbytbar? Vilket är DITT personliga ‘Varför’, som teaterskapare, åskådare, aktivist, medborgare eller helt enkelt som människa? Vi är intresserade av teaterns hela vidd: från klassisk teater till performance-konst och dans, från aktivism till politisk teater och vardagslivets möjliga iscensättningar.
Du bestämmer innehållet och längden på Ditt bidrag: oavsett om Du vill börja i en konkret konstnärlig erfarenhet som teaterskapare eller åskådare, eller skriva från en teoretisk eller utopisk synvinkel. Det kan vara en kort essä, ett minne, ett manifest, en uppfunnen dialog, en dikt, ett brev till någon. Ett ögonblick av epifani, stark känsla, insikt eller förvirring. En utopisk text om framtidens teater, post-kapitalistisk teatereller en utan ideologi, om Oidipus eller fåglarnas sång och flykt utanför ditt fönster. Vad som faller Dig in när Du frågar Dig själv “Varför teater?”, det som känns brännande eller som får Dig att känna hopp.
I solidaritet och med vänliga hälsningar
Milo Rau, Carmen Hornbostel och Katja de Geest

Man fick in 106 svar, nu publicerade i denna mycket läsvärda bok. Här finns bidrag från skådespelerskan Ursina Lardi, regissörerna Angelica Liddell, Mathias Lilienthl och Thomas Ostermeier konstnärlig ledare på Schaubühne/Berlin, legender som Ariane Mnouchkine och Luc Preceval, författare som Edouard Louis och Botho Strauß, dramatiker som Falk Richter och den i Ryssland av myndigheterna förföljde regissören och teaterchefen Kirill Serebrennikov. Även två svenskar bidrar; Suzanne Osten och Marcus Öhrn.

Katie Mitchell, som bland annat gästspelat med sin starka produktion “Forbidden Zone” på Göteborgs Stadsteater och som nu är aktuell med “Orlando” som vi är medproducenter till, inom ramen för vårt europeiska samarbetsprojekt PROSPERO, formulerar om frågan till “Hur gör vi teater?” och anpassar sig till pandemins villkor och till exempel repetera samma föreställning via Zoom i London och Paris. Därmed pekar hon framåt mot något som vi ännu bara anar, men som kommer att förändra teaterns förutsättningar i framtiden – på gott och ont.

Facebooktwitter

Sven Wollter bor inte här längre.

En av mina största teaterupplevelser i ungdomen var när jag såg Sven Wollter spela huvudrollen Josef K i “Processen” på Stadsteaterns stora scen. De var 1975, jag gick i åttan och hade varit på teatern ganska ofta sedan den första gången 1972. Jag såg då “Puke” med Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde på skolteatern som då spelade i Stenhammarsalen hos Göteborgs symfoniker, föregångaren till Backa Teater.

Jag var helt skakad. Den enorma energi och ilska som Sven utstrålade där, ensam, längst fram på scenen var något jag aldrig upplevt tidigare. Han fyllde hela salongen med sin råstarka karisma. Jag minns fortfarande hur det kändes som jag pressades tillbaka i stolen, jag förstod inte vad som hände. Att det ens var möjligt. Den händelsen har följt mig sedan dess och därför var det särskilt roligt att Eva Bergman valde att sätta upp “Driving Miles” på Stadsteatern, när jag fyrtio år senare nyligen börjat jobba där.
Vi pratade om texten och Henning Mankell skrev till ett par bitar, så att föreställningen blev knappt en och en halv timma. Den hade spelats i Schweiz i en kortare version några år tidigare. Allt det där hände i luckan efter att Anna Takanen slutat och innan Pontus Stenshäll började på teatern i augusti 2015.

Några veckor innan premiären för “Driving Miles” var det Göteborgs Internationella Filmfestival och invigningsfilmen var “Våga älska” med Ghita Nörby och Sven i huvudrollerna. Ghita, Sven, vår producent Marie Svensson och jag träffades på Ghitas hotell och pratade en stund. Sedan åkte jag hem och förberedde lunch och Sven och Marie kom till vår dåvarande lägenhet på Kommendörsgatan. Jag serverade bland annat några dragongratinerade havskräftor som jag en gång lärde mig att göra på en fiskrestaurang i Bryssel. Det var en underbar eftermiddag. Det var första och egentligen enda gången jag var tillsammans med Sven så länge. Han var underhållande, skarpsynt, charmerande, humoristisk. Marie, som är en god vän till Svens familj och som känt honom sedan 1968 har flera gånger sagt att den där eftermiddagen verkar ha förblivit i allas våra minnen. Jag blev tvungen att skriva ner receptet till dem båda.

Den 12 februari var det premiär för “Driving Miles” och det blev en underbar kväll. Eva Bergman hade jobbat hårt med Sven för att han i den rollen snarare skulle vara återhållsam, tvekande, mjuk. Och det lyckades utmärkt. Ändå blev det en stark flashback till 1975, nu när han åter stod ensam på teaterns scen (visserligen med musiker som spelade Miles Davies musik) och var 40 år äldre, visare, mer eftertänksam. Dagen efter premiären åkte min hustru, bonusson och jag ett par dagar till Danmark, började i Århus och slutade i Skagen. Jag var i stort sett hög på de upplevelserna hela helgen. Det finns något med teater som slår ut allt annat jag arbetat med. Sven Wollter är en av dem som fått mig att känna det ända in i märgen. Kort därpå bad jag marknadsavdelningen om en bild av Sven i rollen från “Driving Miles”. Den hänger nu på mitt tjänsterum tillsammans med en fin oljemålning av Karin Kavli, en av teaterns mest framgångsrika chefer genom tiderna och ett foto av en av dess mest framgångsrika regissörer, Kent Andersson.

2015 – 2016 pågick Syrien-kriget och Sverige tog emot ett rekordstort antal flyktingar. För att hjälpa Röda korset spelade vi en extra-föreställning, som inte var planlagd sedan tidigare. Sven och all personal ställde upp och jobbade gratis så att alla intäkterna oavkortat skulle kunna gå till Röda korset. Det var sådan Sven var. Han vek aldrig ner sig och gjorde alltid sitt bästa för att kunna hjälpa dem som har det svårt. Jag kommer aldrig att glömma honom och de kontakter vi hade under de där åren.

Facebooktwitter