“Mammorna” av Alexandra Pascalidou

Första gången jag träffade Alexandra Pascalidou var 1998, när hon fortfarande jobbade med TV-programmet “Mosaik”. Hon dök upp någonstans, minns inte var, och intervjuade mig med anledning av Backabranden på hösten samma år. Mitt minne var en skicklig och empatisk journalist som på alla sätt förstod att balansera den svåra situation som många av oss som på olika sätt kom att bli involverade i konsekvenserna av Backabranden levde med just då.
Andra gången jag träffade henne var när hon dök upp på Göteborgs Stadsteater med sitt nyskrivna manus till “Alexandras Odyssé”, som spelades på teatern under våren 2016. Man skulle kunna säga att hon likt Carlsson kom som ett yrväder en aprildag, även om det förmodligen var något tidigare. Istället för ett Höganäskrus om halsen hade hon med sig en påse med flera böcker hon skrivit sedan vi sågs den där eftermiddagen nästan tjugo år tidigare.
En av de böckerna handlade om den grekiska ekonomiska krisen – “KAOS” – det var den som hennes manus byggde på. Det är inte ofta man stöter på människor med en sådan energi som Alexandra Pascalidou har. Föreställningen drog en helt ny publik till teatern. Ungdomar från olika delar av nordöstra Göteborg, men också från andra håll. Alexandra spelade sig själv i föreställningen och vissa kvällar kunde hon knappt lämna scenen efteråt. Ungdomarna stod upp och applåderade och höll fast ensemblen mycket längre än vad som är vanligt hos oss. Det var en, ur mitt perspektiv,underbar föreställning på det sättet.
Nu har Pascalidou skrivit en ny bok – “Mammorna” – som kom ut för en tid sedan på Atlas förlag. Jag köpte den för ett par veckor sedan och föll i gråt redan när jag läste förordet, om hennes egen mammas kamp för tillvaron i Sverige och den oreserverade kärleken som fyller hela texten. Jag blev tvungen att läsa högst ett par av berättelserna om de olika mammorna om dagen. Det var nästan omöjligt att ta in hur vissa av dessa kvinnor har stått ut med vedervärdiga livsförhållanden, hårt slit i städbranschen, med långa resor till jobbet, många barn att försörja och inte sälla med frånvarande fäder till dessa. Och så de mammor som blir väckta mitt i natten av ett samtal från Polisen, där man meddelar att sonen precis blivit skjuten i en gänguppgörelse, eller utan någon synbar grund på öppen gata. Kvar finns en papperspåse med några blodiga kläder, kanske en mobiltelefon och en mamma med ett för alltid krossat hjärta.
Men boken handlar inte bara om dessa tragedier. Den visar också något annat. Från mina år i skolans värld på nittonhundratalet känner jag igen detta så väl. Man får läsa i tidningen om den outhärdliga situationen vid landets skolor, om kriminella ungdomar och laglöst land. När man jobbar i skolan har man ofta en helt annan bild av hur det går till där. I själva verket finns det en tydlig koppling i avståndet till skolan. Ju längre bort från skolan Du befinner Dig, desto sämre överensstämmelse med verkligheten. Vad uppbragta ledarskribenter och ibland politiker glömmer är att eleverna är helt vanliga människor som man utan några som helst svårigheter kan både prata och arbeta med.
Pascalidou visar på precis samma relation till “orten” som man tydligen kallar ytterstaden i Stockholmstrakten. I själva verket, och det bekräftar en av poliserna i boken, är 95% av alla som bor där hederliga, hjälpsamma och skötsamma människor som känner sina grannar och hjälper varandra i livets olika skiften. Sedan ska man förstås inte prata bort att det finns en svårbekämpad, ibland klanstyrd, kriminell gängverksamhet i de flesta större städers ytterområden. Men det är en myt att den skulle vara särskilt utbredd i just Sverige. Det avlider fler människor av skjutningar under ett par veckor i Chicago än i hela Sverige på ett helt år.
Det betyder naturligtvis inte att det inte är ett problem. Det är tvärtom ett stort problem – men det är ett globalt problem, inte något som det går att åtgärda genom specifik svensk essentialism, utvisningar eller specialundervisning i fiktiva svenska sedvänjor och kulturhistoria.
En av bokens allra största fördelar (och det finns många) är att läsaren ser människorna framför sig och inte bara ser dem, utan också kan sätta sig in i deras liv, sorger och glädjeämnen. Det är förstklassigt journalistiskt berättande.
Pascalidou visar också på en annan förbisedd omständighet i boken. De mångkulturella samhällen som Rinkeby, Rosengård eller Hammarkullen är skapar också en mycket speciell kreativ miljö där helt nya idéer föds och människor skapar allt från framgångsrika företag till musik som Latin Kings. Genom några av mammornas berättelser friläggs just ett sådant mönster. Olika idéer och engagemang skapar nya konstellationer och tankar som just kontakterna över hela världen möjliggör. Detta är en samhällsstruktur som vi inte längre kan vara utan. Det är också lätt att känna igen detta från samhällen som varit mångkulturella under längre tid än Sverige, som till exempel den gamla kolonialmakten Storbritannien.
Slutligen måste jag säga att Pascalidou här gör något som sällan händer i svensk journalistik. Jag har i alla fall inte läst något sådant. Hon lyfter fram mammornas enorma betydelse för samhället. De osynliga mammorna i förorten, men också på många andra håll. Det är de som “bär världen” som Fia Adler-Sandblad kallade sin senaste pjäs som hon spelade på sin teater på Konstepedemien. Föreställningen byggde på (min hustrus) Ann-Marie Ljungbergs bok “I fallinjen” om esamstående mammors liv i Göteborg, som kom ut 2015.
Jag tycker det är precis det som Alexandra Pascalidou bekräftar i denna välskrivna, omskakande och synnerligen läsvärda bok. Det är mammorna som bär världen.

Facebooktwitter

Bergmanfestivalen på Dramaten och “Kung Lear” på Göteborgs Stadsteater

I förra veckan var det kollationering, uppstart för repetitionsarbetet, för Pontus Stenshälls uppsättning av William Shakespeares tragedi ”Kung Lear”, som har premiär 27 oktober på Stora Scen. Uppfylld efter ett samtal med ensemblen om Shakespeares tid och språk åkte jag dagen efter upp till Stockholm för möten och teater.
På Kulturhuset Stadsteatern på onsdagskvällen Eyvind Johnssons roman om Stockholm under Andra världskriget i Carolina Frändes regi och på torsdagen på Dramaten där Bergmanfestivalen presenterade ”Hotel Strindberg” från Burgtheater i Wien i regi av den schweizisk-australiske regissören Simon Stone. Jag såg Stones spännande version av Tjechovs ”Tre systrar” i Paris förra hösten, så förväntningarna var högt ställda.

Men på tåget läste jag ”Kung Lear”. Det är Britt G Hallquists översättning och texten har bearbetats av Pontus Stenshäll. Jag märkte att det var några år sedan jag läste den och texten drabbade mig med full kraft. Lear tänker sig en ålderdom där han delar upp sitt kungarike i tre delar, en till varje dotter, men Cordelia blir strax arvlös när hon inte betygar sin kärlek lika uppskruvat som de båda andra döttrarna. De i sin tur uppfyller inte sina löften om att fadern ska få fritt vivre för sig och sin livvakt på ett hundra man och Lear flyr till Dover, där Cordelia och hennes man möter upp med en trupp franker. Alla dör, Lear med den döda Cordelia i sina armar, efter en period av sinnesförvirring och slutlig insikt om att han grovt missbedömt situationen och till slut förlorat allt.

Jag undrar om inte Lear är den svartaste av Shakespeares tragedier, även om maktbegäret hos Macbeth och undergången hos Hamlet också är djupt sorgliga och även där leder till att alla dör.
Kanske för att den uppehåller sig kring människornas allra sämsta sidor – arvstvister leder inte sällan till oläkbara sår och här sviker dessutom alla varandra på alla sätt: Intellektuellt, känslomässigt, erotiskt och i sina olika politiska lojaliteter.

”Gråtande kom vi till världen.
Vi gråter för att vi kom hit
till denna skådeplats för narrar.”
(Översättning Britt G. Hallquist)

Och ingen är därmed kanske förvånad över narrens viktiga plats i dramat.
Som alltid hos Shakespeare, även i denna tragedi, finns det ögonblick av exploderande skratt, skrattet som nollpunkt. Skrattet betyder inte alltid glädje, utan kan också vara ett uttryck av djupaste förtvivlan. Men det märkliga med skrattet är dess ontologiska status. Oavsett om någon brister ut i skratt av glädje, över ett skämt, av förtvivlan eller desillusion, så just i själva skrattögonblicket, i själva utbristandet befinner sig medvetandet bortom tid och rum. Det är en sorts ontologiskt noll-läge som är ett av de få, kanske det enda tillfället, när människan är helt fri.

Simon Stone använde även i ”Hotel Strindberg” huset som den freudianska grunden för människans medvetande och på ett liknande sätt som i ”Tre systrar” utspelade sig olika scener parallellt, även om fokus här tydligare var på ett rum i taget. Det var en exposé av scener från viktiga delar av Strindbergs dramatiska produktion; ”Spöksonaten”, ”Dödsdansen”, ”Ett drömspel”, ”Pelikanen” och framförallt ”Fadern” vars strindbergska neurotiska faderskapstvivel ligger och puttrar under ytan hela tiden.
Allt är bearbetat och moderniserat, på ett sätt som möjligen påminner om Shakespeares sätta att skriva om och utveckla konflikten i ”Kung Lear” – den fanns i flera tidigare verk, inte minst ”Leir of Britain”, om en keltisk kung och hans tragiska livsöde, men även de ständigt närvarande konflikterna i hundraårskriget med Frankrike finns med.

Lars Ring sammanfattar Bergmanfestivalen på ett bra sätt i SvD den 4/9: ”Eirik Stubö är klok nog med Bergmanfestivalen länka Dramaten till ett samtida Europa – och nya, intressanta regissörer. Det är ett utmärkt grepp. Vi behöver fler gästspel, mer utblick – och insikter om att den spelstil, den psykologiska realismen, som kommer till uttryck på svenska scener inte behöver vara en evig självklarhet. Den som tydliggör en tradition sår också ett frö till att förändra den.”

Jag vill också, som Ann-Sofie Barany påpekade på annan plats, inte glömma bort Ulrika Josephssons stora insats för festivalen.
Kanske Bergmanfestivalen i Stockholm därmed kan bli det som Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival varit sedan nittiotalet. Men med ett tydligare fokus på talteater förstås.

Facebooktwitter

Realismen efter postmodernismen “Theatre of Affirmation”

Just nu är vi mitt uppe i en tid av förhoppningar och förväntan på landets alla teatrar. Göteborgs Stadsteater och Backa Teater presenterade det kommande spelåret för två fulla hus på Götaplatsen i fredags. Samma kväll öppnade Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival på Stora Teatern och festivalen pågår hela denna vecka med våra egna bidrag. De är Mattias Anderssons “Skuggorna av Mart”, som bygger på Stig Dagermans “Skuggan av Mart” och utspelar sig i efterkrigstidens Frankrike. På Stadsteatern är vi glada att kunna presentera Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens “En folkefiende”, som i Ostermeiers version särskilt fokuserar på miljöfrågor och den växande högerpopulismen och hur den fungerar.
Schaubühne/Berlin gästar oss nu för tredje gången på två år. Under festivalen 2016 spelade de Katie Mitchells
“A Forbidden Zone” och senare på hösten Milo Raus “Compassion: The History of the Machine Gun”, om inbördeskriget i Ruanda och dess följder. Vi är glada över att kunna ha utvecklat samarbetet med Schaubühne genom vårt europeiska projekt Prospero, där vi är med sedan 2014.
Inom Prospero producerade även Backa Teater “The Misfits”, som Mattias Andersson skrev och regisserade och som bjöds in till Vie-festivalen i Bologna och Mis-en-Scene-festivalen i Rennes i Frankrike.
Milo Rau, som i år har tagit över som teaterchef på Nationalteatern i Gent, publicerade i samband därmed “Gent Manifestet” för en samtida, realistisk teater. Manifestet finns att läsa i sin helhet på vårt forum för teatertexter och intellektuell och konstnärlig debatt; Teaterrummet.

Förra året publicerade Milo Rau och Rolf Bossart (som är teolog och undervisar i religionsvetenskap och psykologi på Pädagogische Hochschule Sankt Gallen) boken “Wiederholung und Ekstase”. Det är en sorts sammanfattning av verksamheten vid Institute of Political Murder, som Milo Rau drivit i Köln i ett decennium. Man diskuterar bland annat de produktioner man gjort och dess verkan. Jag får säkert anledning att återkomma till det.
Just idag ville jag dock bara dela med mig av en i mina ögon fin reflektion över det som möjligen lite slarvigt skulle kunna kalla teaterns magi. Det är taget från texten “Affirmation” – en dialog mellan Bossart och Rau:
Orden här kommer från Bossart:

“Men frågan varför till exempel stearinljusen vid Mariabilderna på de stora altarna i kyrkorna slocknar under 1600-talet, eller möjligen anses kitschiga, varför en skådespelare alltid berör en vad hen än spelar, medan en annan skådespelare kan lämna en oberörd, eller varför en pjäs kan verka otroligt betydelsefull, medan en annan kan vara förargelseväckande banal, är aldrig enbart en teknisk fråga.”
Bossarts förklaring är att den konstnärliga avsikten med verket någonstans ändå sipprar igenom och drivkraften är dennes vilja till bekräftelse. Mycket riktigt underbygger han senare sitt resonemang med Alexandre Kojèves klassiska Hegelläsningar av “Andens fenomenologi”. Men även det lämnar jag därhän och vilar istället i minnet av bilden av ljusen som slocknar framför Maria-bilderna.
Någon kanske vill kalla det för Reformationen. Eller också får det vara en obesvarad fråga.
Jag önskar alla läsare ett fint nytt teaterår, vilken teater Ni än råkar besöka!

Facebooktwitter