Den 12 juni kommenterade Victor Malm en text om teatrarnas publikläge och postpandemiska tillstånd av Matilda Källén på DN:s kultursida häromveckan. Malm understryker att teatrarna inte kan luta sig tillbaka och hoppas på att publiken återkommer av sig själv. Det är naturligtvis sant, men kan fördjupas.
Hegel lyfter i sin Estetik fram teatern som den främsta konstformen av tre skäl; Den bygger på en litterär text, dess scenografi är bildkonst och allt avgörs av skådespelarens agerande i ögonblicket. De är väl kanske den största skillnaden mot Malms liknelse vid Spy Bar, eller en Netflix-inspelning, där en scen kan spelas 20-30 ggr innan regissören är nöjd och trots detta får skådespelaren veta vilken scen som blev godkänd i värsta fall i samband med filmens premiär. Hur publiken värderar saken är dock en annan femma.
Men oavsett olika förutsättningar finns det inget skäl att publiken bara därför ska vallfärda tillbaka till teatrarna. Det handlar om vad vi spelar. Även där går det att gräva i den tyska idealismen och lyfta fram Goethe, som med viss rätt menade att en scen kan bestå av en planka lagd över två tunnor och en skådespelare, bara skådespelaren kan fånga sin publik. Men även Goethe skriver i sina dagböcker att man behöver stor publik ibland och underhållning för att kunna finansiera resten.
Teaterkonsten har dödförklarats i två tusen år, har alltid kommit tillbaka, så även denna gång – när återstår att se. Det enda som i längden spelar någon roll är om man kan erbjuda tillräckligt bra teater. Ibland ligger man några år före innan en föreställning landar, som ”Jihadisten” på Göteborgs Stadsteater 2017. Den skapade hätska motreaktioner, något som uteblev när Netflix släppte ”Kalifat” 2020 på samma tema. Men det är också en av förutsättningarna – utan risk inget flow.
