Äntligen har jag haft möjlighet att läsa klart Der Wendepunkt av Klaus Mann. Jag har bara kunnat läsa den när jag vetat att jag inte måste pausa. Den måste egentligen sträckläsas för att inte ramla ur flödet.
Nu på semestern hade jag till slut möjlighet att läsa de sista 250 sidorna ostört och för mig blir det allt tydligare att Klaus Mann var en av 1900-talets viktigaste europeiska författare. Tyvärr fick han inte se sina främsta verk; romanen Mephisto eller denna utgåva av Der Wendepunkt publicerade. Gustaf Gründgens lyckades med myndigheternas hjälp förbjuda Mephisto eftersom den pekade ut vem han själv var och hade varit som chef för Preussisches Staatstheater direkt underställd Hermann Göring.
Mann skrev Der Wendepunkt på engelska och The Turningpoint kom ut i USA redan han ännu levde, men i denna tyska utgåva finns även flera centrala brev till för honom betydelsefulla personer som anknyter till boken på ett utmärkt sätt och för handlingen vidare.
Dessutom ett fint efterord av Frido Mann som pekar på de tre viktigaste trådarna i boken; en självbiografisk del om barndom om uppväxt i familjen Mann, därefter åren på 20- och 30-talen, när han, huvudsakligen tillsammans med sin syster Erika, utforskade Europa och världen, byggde nätverk och efterhand blev allt mer förfärad över den politiska utvecklingen. Han lämnade Tyskland själv 1933, fick först tjeckiskt pass, sedan efter några år i USA amerikanskt pass. Den tredje linjen är hur hans politiska analys blir allt djupare och övertygelsen att nazismen i Tyskland måste bekämpas, så till slut tar han värvning i amerikanska armén. Dels för att bidra för att få bort nazismen, dels för att själv bli en del av ett sammanhang och känna gemenskap, vilket också åtminstone delvis lyckades.
Eftersom han var författare och dessutom hade varit tidskriftsredaktör för en tidskrift han själv startade – “Decision” – fick han efter fullgjord militär grundutbildning i huvudsak journalistiska uppgifter och skrev bland annat för det militära infobladet “Stars and Stripes”. Han var med om den amerikanska landstigningen på Sicilien och följde hur amerikanska armén arbetade sig norrut upp genom Italien. När kriget till slut var över kom han till München och sökte upp sitt gamla föräldrahem som såg ut att stå kvar, men som på insidan var helt förstört. Huset hade använts som institution i det nazistiska projektet Lebensborn, där ariska män hade befruktat ariska kvinnor för att stärka den ariska rasen..
När han skulle lämna huset hörde han ljud från övervåningen och gick dit. Det visade sig att en yngre kvinna bosatt sig på balkongen. Hon var van bergvandrare och hade inga problem med att sova under bar himmel. Efter inledande surhet blev samtalet allt öppnare och när han till slut bestämde sig för att gå frågade hon om han inte vill stanna över natten. Han lämnade.
Han nämner kort Gustaf Gründgens, men går inte närmare in på händelsen när han på en teaterpremiär i Berlin strax efter kriget skulle se Gründgens första rolltolkning efter att han var tillbaka som skådespelare. Mann satt i sin amerikanska uniform på första raden och Gründgens stannade kort till och drog efter andan när han fick syn på Mann, men fortsatte sedan att spela som om inget hänt. De hade varit mycket nära vänner ända till dess att nazismen gjorde att deras vägar skildes. Klaus Mann begick till slut också självmord 1949, som flera av hans nära vänner från 30-talet och framåt för att man inte längre orkade leva i den politiska samtiden. En överdos av sömntabletter. Ödets ironi att Gustaf Gründgens begick självmord på samma sätt i Manila på Filippinerna 1963.
