Just nu är vi mitt uppe i en tid av förhoppningar och förväntan på landets alla teatrar. Göteborgs Stadsteater och Backa Teater presenterade det kommande spelåret för två fulla hus på Götaplatsen i fredags. Samma kväll öppnade Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival på Stora Teatern och festivalen pågår hela denna vecka med våra egna bidrag. De är Mattias Anderssons ”Skuggorna av Mart”, som bygger på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart” och utspelar sig i efterkrigstidens Frankrike. På Stadsteatern är vi glada att kunna presentera Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens ”En folkefiende”, som i Ostermeiers version särskilt fokuserar på miljöfrågor och den växande högerpopulismen och hur den fungerar.
Schaubühne/Berlin gästar oss nu för tredje gången på två år. Under festivalen 2016 spelade de Katie Mitchells
”A Forbidden Zone” och senare på hösten Milo Raus ”Compassion: The History of the Machine Gun”, om inbördeskriget i Ruanda och dess följder. Vi är glada över att kunna ha utvecklat samarbetet med Schaubühne genom vårt europeiska projekt Prospero, där vi är med sedan 2014.
Inom Prospero producerade även Backa Teater ”The Misfits”, som Mattias Andersson skrev och regisserade och som bjöds in till Vie-festivalen i Bologna och Mis-en-Scene-festivalen i Rennes i Frankrike.
Milo Rau, som i år har tagit över som teaterchef på Nationalteatern i Gent, publicerade i samband därmed ”Gent Manifestet” för en samtida, realistisk teater. Manifestet finns att läsa i sin helhet på vårt forum för teatertexter och intellektuell och konstnärlig debatt; Teaterrummet.
Förra året publicerade Milo Rau och Rolf Bossart (som är teolog och undervisar i religionsvetenskap och psykologi på Pädagogische Hochschule Sankt Gallen) boken ”Wiederholung und Ekstase”. Det är en sorts sammanfattning av verksamheten vid Institute of Political Murder, som Milo Rau drivit i Köln i ett decennium. Man diskuterar bland annat de produktioner man gjort och dess verkan. Jag får säkert anledning att återkomma till det.
Just idag ville jag dock bara dela med mig av en i mina ögon fin reflektion över det som möjligen lite slarvigt skulle kunna kalla teaterns magi. Det är taget från texten ”Affirmation” – en dialog mellan Bossart och Rau:
Orden här kommer från Bossart:
”Men frågan varför till exempel stearinljusen vid Mariabilderna på de stora altarna i kyrkorna slocknar under 1600-talet, eller möjligen anses kitschiga, varför en skådespelare alltid berör en vad hen än spelar, medan en annan skådespelare kan lämna en oberörd, eller varför en pjäs kan verka otroligt betydelsefull, medan en annan kan vara förargelseväckande banal, är aldrig enbart en teknisk fråga.”
Bossarts förklaring är att den konstnärliga avsikten med verket någonstans ändå sipprar igenom och drivkraften är dennes vilja till bekräftelse. Mycket riktigt underbygger han senare sitt resonemang med Alexandre Kojèves klassiska Hegelläsningar av ”Andens fenomenologi”. Men även det lämnar jag därhän och vilar istället i minnet av bilden av ljusen som slocknar framför Maria-bilderna.
Någon kanske vill kalla det för Reformationen. Eller också får det vara en obesvarad fråga.
Jag önskar alla läsare ett fint nytt teaterår, vilken teater Ni än råkar besöka!