Nya spelåret presenterat! Första premiär “Lång dags färd mot natt” av Eugene O’Neill.

I fredags presenterade Pontus Stenshäll och Mattias Andersson det kommande spelåret tillsammans med respektive ensemble från Stadsteatern, Backa Teater och frilansande personer för två nästan helt fullsatta hus på Götaplatsen.
Det blir ett spännande år som drar igång den 13 september med premiären för Eugene O’Neills tunga drama “Lång dags färd mot natt” i regi av Emil Graffman.
Jag såg föreställningen första gången här på teatern hösten 1977. Då spelade Björn Turesson James Tyrone, Ingvar Hirdvall och Lars Green de båda sönerna, Lena Brogren mamman och Birgitta Stahre spelade Kathleen. Då regisserade Björn Melander.
O’Neill skrev pjäsen i skuggan av det frambrytande Andra världskriget, men handlingen utspelar sig 1912, det vill säga under de spänningsladdade åren innan det Första världskriget. Hustrun Carlotta fick manuset som present på deras tolfte bröllopsdag den 22 juli 1941 och skrevs inte för Dramaten, som det ibland kan låta. Men urpremiären var däremot på Dramaten 1956, tre år efter O’Neills bortgång, och spelades samma år även i Göteborg och New York.
Så här skrev O’Neill till Carlotta i sin dedikation till hustrun:

“Till Carlotta, på vår tolfte bröllopsdag
Älskade,
jag skänker dig originalmanuskriptet till denna pjäs om gammal sorg, skriven i tårar och blod. Det kan tyckas vara en vemodigt malplacerad gåva på en dag, som vi firar till åminnelse av vår lycka. Men du kommer att förstå. Den är avsedd som en gärd av tacksamhet för din kärlek och din ömhet, för den förtröstan till kärleken som du skänkt mig och som äntligen har gjort det möjligt för mig att umgås med mina död och skriva denna pjäs – skriva den med djupaste medkänsla, förståelse och förlåtelse för alla i den hemsökta familjen Tyrone.
Dessa tolv år min älskade, har varit en Färd in i ljuset – in i kärleken, Du känner min tacksamhet. Och min kärlek!
Gene TAO HOUSE 22 juli 1941.”

I sitt testamente ville O’Neill att pjäsen skulle få publiceras först 25 år efter hans död. Men Carlotta släppte upp den redan tre år efteråt. Hon menade att spärren enbart gällde eftersom hans son Eugene Jr ville så. 1956 var både far och son döda och därmed fanns inte längre något hinder. Men det fanns många tveksamma omständigheter. O’Neill skrev bara en pjäs efter denna, “A Moon for the Misbegotten”, som inte gick så bra. Plågad av sjukdom och bristande förmåga att skriva blev slutet av hans liv allt mer sorgligt. Tveksamheten var stor inför “Lång dags färd”, men eftersom O’Neill på sin dödsbädd ville att Dramaten skulle få texten fick Dramaten-chefen Karl-Ragnar Gierow manuset i sin hand och tillbringade en natt med den. Han blev helt tagen och oroade sig för om Dramaten kunde göra den rättvisa. Oron visade sig ogrundad med den rollbesättning som gjordes: Inga Tidblad, Lars Hanson, Ulf Palme, Jarl Kulle och Catrin Westerlund. Regissör var Bengt Ekroth. Uppsättningen blev en stor succé.
1977 var jag 17 år och förställningen på Göteborgs Stadsteater gjorde ett outplånligt intryck. Tror att den var över fyra timmar då och jag ville bara att den inte skulle ta slut.
Den version vi spelar i år av regissören Emil Graffman och Lucas Svenson och är 3 timmar och tjugo minuter inklusive paus. Ser så fram emot den!
Missa den inte!

Facebooktwitter