Läste denna text för ett par dagar sedan och kan inte sluta fundera över den:
“Det är en av de nya stora faror som civilisationen är utsatt för. Oräkneliga pseudoutsager – om gud, om universum, om människans natur, om förhållandet mellan medvetanden och själen, dess natur och dess öde – pseudoutsagor som är upphängningspunkter för medvetandets organisering och främjande för dess välfärd, har för ärliga, allvarliga och erfarna medvetanden plötsligt blivit omöjliga att omfatta med tro på samma sätt som man känt dem i århundraden.”
Nej, det är ingen kommentar om Chat GTP eller AI, inte ens en kritisk kommentar till postmodern teoribildning eller Jacques Lacan, utan kommer från den brittiske filosofen I A Richards lilla bok “Vetenskap och dikt” från 1921 (översättning Tedd Brunius). Richards kom från Cambridge och hamnade vid Harvard och denna lilla skrift gavs ut som en av flera ministudier i anslutning till tidskriften Psyche (fanns mellan 1921 och 1935).
Det Richards vill säga med boken är att det poetiska språket på många sätt är överordnat det vetenskapliga och ger en större tröst, inte minst i svåra tider. Han läser T S Eliot, vars betydelse under tiden efter Första världskriget knappast kan överdrivas.
Det som slår mig är att den värld vi nu lever i, i vissa delar styrd av en verklighetsuppfattning som skapas av trolllkonton på sociala medier, fört över diskussionen om sanning och vetenskap i ett annat läge. Det blir allt svårare att kunna framhärda med vetenskap och vedertagen sanning. Det finns alltid någon uppstickare som med några snärtiga formuleringar eller orimligt agerande skapar större osäkerheter inom tidigare relativt okontroversiella kunskapsfält.
Den bysantinska pseudopolitiken och vedervärdiga krigföringen i Ukraina fick en ny dimension när Wagnergruppen vände sig mot Moskva på Midsommarafton. Tolkningarna av vad som hände och varför kommer följa oss länge till. “Oräkneliga pseudoutsagor” som Richards skrev ovan.
Jacques Derrida skrev en gång att “Det finns inget utanför texten”. För att parafrasera på hans egen kommentar om Hegel skulle man kunna säga “Han (Derrida) visste inte i vilken utsträckning han hade rätt.” Och det jag syftar på är kanske i första hand då hur sociala medier, för all del inte enbart textbaserade utan även filmbaserade (TikTok) på något vis tagit över produktionen av utsagor, relaterat tidigare känd vetenskaplig fakta och i någon mening också använt sig av språkets poetiska kraft, just det Eliot och Richards pekar på, för att skapa en ny värld och nya förhållningssätt inte sällan, eller kanske oftast, baserade på enskilda maktgalna personers agendor.
När nya tider bryter in, som efter kolonialismens fall, de båda världskrigen, efter TV:s spridning (som nog var den största anledningen till att t ex Vietnam-kriget avslutades), datorernas ankomst och nu slutligen sociala medier i en föränderlig värld, ser det onekligen ut som om enorma kunskapsförskjutningar äger rum. Kanske är det så att problemen funnits där hela tiden, men att nya tekniska eller andra omständigheter gör att enorma förändringar i tankestrukturer och mönster plötsligt kastas om och kalibreras på ett helt nytt sätt.
Eller som Richards fortsätter: “De vanliga uppfattningarna av trosformer ändras oåterkalleligen, och kunskapen, som har rubbat dem, är inte av det slaget att en lika fin organisering av medvetandet kan baseras på den.”
Kanske kan det förklara det skred av förändringar, omvärderingar av alla värden, omkastningar av alla idéer, sanningens allt svagare låga i en galen värld på väg mot allt fler politiska autokratier och fantasivärldar där tänkandet, konsten och musiken snart är i händerna på självgenererande robotar?
“Aber was weiss ein Fremder,” som Peter Handke sa.
