Björn Sandmark bloggar

T e s m a n.  ”Hedda, – hvor kan du da – !”

Jo, Hedda kan och efter dagens första offentliga repetion av Hedda Gabler vet jag mer om hur vår uppsättning kommer att bli. Den har premiär nästa fredag  (18/9) kl 19.00 på Nya Studion på Göteborgs Stadsteater.

Hedda Gabler är till skillnad från Ibsens många andra stora kvinnoroller, en roll som tolkats på så många olika, ibland motsägelsefulla, sätt. I mina ögon är det Ibsens mest strindbergska kvinnoroll i den meningen att den lämnar ett mycket stort utrymme för huvudrollsinnehavaren, i denna uppsättning Nina Zanjani. Och regissören Emil Graffman har hittat en öppnande lösning på det lite gåtfulla slutet. Vad händer där egentligen? Kom och se själv nästa fredag och framåt.

H e d d a.  ”Nei, vent. La meg få rydde av först.”

Idag kl 17.30 möts människor från Göteborg med omnejd på Götaplatsen för att visa sitt stöd för människovärdet och en humanistisk politik för människor på flykt från krig och förödelse.

Göteborgs Stadsteater står helt bakom denna manifestation och det finns ett stort engagemang för frågan i hela organisationen. Medarbetare hör av sig hela tiden och frågar vad vi kan göra för att hjälpa till.  Vi har intentionen att arbeta systematiskt och långsiktigt med frågorna i det vi kan  och som konstnärliga ledaren Pontus Stenshäll sade i dagens GP: ”…flyktingfrågan finns kvar och kräver djuplodande gestaltning. Det är inget samhällsproblem som kommer att försvinna inom överskådlig tid.”

Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa Teater, säger, också i GP, att ambitionen alltid måste vara att ”stå mitt i samtiden hela tiden” och nämner ”Idioten” som han sätter upp på Dramaten i höst eller Backas ”Acts of Goodness” som skär rakt in i frågan om vad som är mänsklig godhet och hur vi förhåller oss till frågor som flykten över Medelhavet och frågan om  individens ansvar inför tiggare man möter.

Utan att alls ha medverkat till tillkomsten eller genomförandet av ”Acts of Goodness”, utan enbart som ansvarig utgivare, har jag sällan känt mig så stolt som när Backa Teater gästspelade på en teaterfestival i Köln i maj med den pjäsen. Här lyckades Mattias och ensemblen just med det han anser vara konstens uppgift ”att ständigt ligga före. Identifiera skeenden nästan innan de ägt rum”. Och just i det här fallet problematiserade pjäsen frågor som har blivit oerhört mycket större sedan den hade premiär för ett och ett halvt år sedan.

Vi håller nu på att samla in tankar och idéer från personalen samtidigt som vi i förra veckan sökt samarbete med Göteborgs stad kring hur vi ska kunna hjälpa till på bästa sätt.

Själv är jag sedan ett halvår tillbaka mentor för en person från Syrien inom ramen för ”Öppet hus”, som är en ideell förening på Fryshuset Väst, på Kviberg. GP och Peter Hjörne är bland initiativtagarna. Gå in på www.oppethus.se och anmäl om Du själv vill vara mentor.

Vi ses på Götaplatsen ikväll kl 17.30!

På lördag klockan 18 står Pontus Stenshäll äntligen, om inte i predikstolen, så på scenen på Nya Studion på Göteborgs Stadsteater. Han gör det både som regissör av moment: teaters uppsättning av Samuel Beckets klassiker ”I väntan på Godot”, som Estragon i en av rollerna och slutligen som nyligen tillträdd konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteaters scener på Götaplatsen.

I väntan på denna för teatern stora händelse har hela teaterns ledningsgrupp, dvs även vännerna från Backa Teater, haft intensiva diskussioner om teaterns historia och hur vi vill utveckla den i framtiden. En av utgångspunkterna för den mera tillbakablickande delen av diskussionen var en timmas miniseminarium kring texten ”Förslag till konstnärlig målsättning för Göteborgs Stadsteater – ett manifest av Tomas Forser, Ragnar Lyth och Peter Oskarson”. Texten skrevs under våren 1981 och kritiserades bl a annat sönder och samman av liberala skribenter på Göteborgs-Posten (Intet är nytt under solen).

”Manifestet” bottnade i en vision om att utveckla den konstnärliga teatern som dåvarande teaterchefen Mats Johansson drev, och när det slutligen sågades av teaterns styrelse drog sig Johansson tillbaka efter 20 framgångsrika år på teatern. Både Pontus Stenshäll och jag är nya på Götaplatsen. Jag tycker att det är mycket värdefullt att försöka gå på djupet i teaterns historia. Utan historien är vi räddningslöst förlorade i en samtid som verkar sakna de åtminstone för mig invanda koordinaterna.

”Vi lever i ett samhälle som med accelererande hastighet ställer allt fler människor utanför de sammanhang, som vi betraktar som centrala i livet. Den sociala överblicken försvåras, beslutsprocesserna blir allt anonymare, arbetet dekvalificeras och arbetstillfällena blir snabbt färre.” Dessa rader från Manifestet är lika giltiga idag, och som Pontus Stenshäll påpekade är de kanske alltid giltiga. Varje tid har sitt mått av elände. Men de känns ändå påfallande aktuella, som så mycket annat i texten. Manifestet avfärdades och dess tankar togs aldrig upp till beslut. Desto större var min förvåning när jag vid en närmare genomläsning kunde konstatera att många av de saker författarna skissar på faktiskt ändå har genomförts med god framgång. De scentekniska team som följer varje föreställning dyker för första gången upp i Manifestet och vi har dem fortfarande. De har även under många år varit en förebild för flera andra teatrar.

Några av dem i vår ledningsgrupp minns Manifest-tiden, medan vi andra på sin höjd känner den från pressen. Det var för mig ett synnerligen givande samtal som inte bara handlade om historia, utan även syftade framåt. Och i den närmaste framtiden kan vi se fram emot moment:teaters kritikerrosade uppsättning av ”Godot” – en pjäs i vilken det, med Pontus Stenshälls ord, inte händer något. Två gånger. Varmt välkomna på lördag eller söndag för att se om han har rätt.