”Mörkret” är här, närmare bestämt på Teater Cinnober. Teater Albatross tänder ljuset.

Teater Albatross spelar just nu på Teater Cinnober i Göteborg med föreställningen ”Mörkret”, en text av Robert Jakobsson och andra medverkande från teatern. Premiären var igår kväll. Det första man ser är en stor vacker bild på havet i fonden.

Och mörkt är det, efter att Astor Nordenskiöld i en närmast New Age-inspirerad flumkostym  designad Åsa Lieberath och kritvitt ansikte med imponerande tom blick,  mask av Annika Nordenskiöld, inlett en prolog som en brechtiansk episk berättare med en sliten gitarr och en sorgsen sång om havet som håller på att tömmas på allt, till exempel valar. När han försvinner ut är det enda som syns skylten för nödutgången. Och det är också en träffande symbol eftersom den dyker upp längre in i föreställningen som nödstopp.

I mörkret hörs sedan ett par röster, Sally Celander och Robert Jakobsson som är i livets slutskede på en av 1900-talets mörkaste platser, koncentrationslägret Bergen-Belsen. Om de brittiska soldaterna befriat lägret någon dag senare hade de kanske inte överlevt. 

Men BBC kommer också dit, livet tar långsamt fart och med snabba kast är krigets segrare, med hjälp av ekonomen John Maynard Keynes i gång i Bretton Woods för att skapa en bättre värld som ändå någonstans måste vara möjlig.  Keynes teorier om hur man kan få fart på ekonomin genom statliga investeringar i dåliga tider kom att prägla efterkrigstidens ekonomiska politik och det mest lyckade exemplet var Marshallplanen där USA gick in med enorma summor i generösa lån för att bygga upp Västtyskland igen, något som också ledde till det ekonomiska undret där. Denna ekonomiska filosofi höll i sig i västvärlden ända in på 1990-talet när nyliberalismen slog igenom på allvar.

Sedan kommer den svenske miljö- och naturforskaren Georg Borgström in på scenen (Robert Jakobsson). Borgström var en av de första som ungefär samtidigt, efter Andra världskriget, tidigt började varna för att mänskligheten överutnyttjar jordens resurser. Hans resa från Sverige till en professur i USA gestaltas faktiskt just genom en (tåg-)resa, där han känner sig ensam på tåget och upptäcker att det går åt helt fel håll. Han försöker stoppa det ett par gånger genom att dra i nödbromsen, men är också med och skyfflar kol för att det ska kunna röra sig framåt. Sally Celander dyker upp som Rachel Carson och de frågar sig om de träffats, något som är okänt om de faktiskt gjorde. Carsons omvälvande bok ”Tyst hav” (Silent Spring) hade Borgström dock med säkerhet läst och han refererade vid några tillfällen till hennes forskning. Carson avled dock redan 1964.

De tre skådespelarna kompletterar varandra fint och skapar en särskild dynamik på scenen, med den unga energiska Sally Celander med sin starka aura och temperament, den äldre, lugne och eftertänksamme Robert Jakobsson och den närmast mystiske Astor Nordenskiöld, med sin å ena sidan frånvarande blick men å andra sidan tydliga närvaro i centrum på scenen.

Astor dyker upp igen och sjunger om hur haven dör ut och valarna försvinner och mänskligheten får namnet Ding-Dong. I naturen är tiden cirkulär, med olika årstider som kommer och går, men med mänskligheten på plats uppstår den linjära tiden, som här symboliseras med hjälp av klockorna. Klockorna ringer och markerar tiden som rör sig framåt och lämnar en epok bakom sig. Klockorna klämtar Ding-Dong och Borgströms resa går mot sitt slut och Astor och Robert besjunger slutet med bilden om valarna som försvann och in på scenen kommer en tre meter stor, svart figur som sakta rör sig fram mot publiken, kanske är det djävulen som bekräftar att slutet är här. 

In på scenen kommer därefter, jag räknar till 14, bilder av olika människoliknande varelser, genialt målade på utspända tyger av Åsa Lieberath, i vitt, grönt svart och blått som får representera mänskligheten på tåget som nu stannat och alla är plötsligt överens om att lämna det. Astor förkunnar att de går ut i skogen tillsammans.

Och det är ändå ett trösterikt slut, att det i allt detta mörker, kongenialt ljus- och mörker-satt, också av Astor Nordenskiöld och Åsa Lieberath, finns ett litet ljus som antyder att mänskligheten fortfarande kan förändra världen om man bara bestämmer sig för att göra det tillsammans.

Det är en omtumlande föreställning, en imponerande text av Robert Jakobsson et al, som på så kort tid, en dryg timme, lyckas visa och gestalta både klimat- och naturkatastrofer som kan leda till jordens totala övergång i en ny, mörk tidsålder, hur motståndet mot denna utveckling tog fart något tidigare än vi kanske tror genom förebilder som George Borgström och Rachel Carson (min far läste Carson när boken kom i svensk översättning och han behöll den alltid på gripavstånd i bokhyllan) och att det i bästa fall ännu inte är för sent. 

”They say that the darkest hour, is just before the dawn.” – Bob Dylan

Skådespelare: Sally Celander, Astor Nordenskiöld och Robert Jakobsson

Text: Robert Jakobsson och Teater Albatross

Regi: Teater Albatross

Scenografi och kostym: Åsa Lieberath

Syateljé: Nixi Orwoën, Anna Sefve och Anna Ruckman

Masktillverkning: Annika Nordenskiöld

Musik och ljud: Astor Nordenskiöld

Ljus: Astor Nordenskiöld och Åsa Lieberath

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *