Daniel Lemma, Karin Boye och Stjärnornas tröst

På Lilla Scen spelar vi Stjärnornas tröst sedan i slutet av november. Olof Runsten regisserar en timslång föreställning till minnet av Karin Boye som valde att lämna livet för 75 år sedan, när hon frös ihjäl i en skogsdunge utanför Alingsås. Det finns så mycket att säga om Boye, föreställningens centrum är på natten när hon lämnade den här jorden. Skådespelarna Marie Delleskog och Mia Eriksson läser hennes dikter med djup inlevelse. Linda Spåmans suggestiva scenografi inramar scenrummet. Allt samverkar.

Och så är det musiken.

Fredrik Jonsson har tonsatt några av Boyes mest smärtfyllda dikter och orkestern med Henrik Cederblom och Gunnar Frick spelar tillsammans med sångaren och gitarristen Daniel Lemma. De flesta av oss har nog hört Daniel Lemma, åtminstone i en av hans mest kända låtar som var med i den charmiga filmen Jalla jalla för ack så länge sedan nu. Väljer att inte nämna titeln, just den låten hörde jag på riktigt i ett för mig på vissa sätt livsavgörande ögonblick.

När vi hade säsongspresentationen inför spelåret 16/17 i maj förra året medverkade Daniel Lemma med öppningslåten för föreställningen och som även är första spåret på CD:n – “Jag vill gärna stå på gatan”. Det var första gången jag sett Lemma spela live. Hela personen var som en nystämd d-sträng, en sceniskt närvaro som är ytterst ovanlig, rösten skar igenom sorlet i foyerbaren och allt tystnade, ett så distinkt gitarrspel. Och så omtagningarna av refrängen om det som skär i hjärtat när det lyser där uppe i lägenheten.

Ikväll har jag lyssnat igenom CD:n som jag köpte nere på Bengans vid Stigbergstorget fyra gånger. “Jag vill gärna stå på gatan” blir bättre och bättre för varje gång jag hör den – även de andra låtarna är unika i sin melankoliska diskrepans, men “Jag vill gärna stå på gatan” inrymmer en sådan längtan, smärta, ett sådant utanförskap att den skapar ett helt eget rum, utanför tiden, bortom all Boyes ambivalens och blytunga sorg. På väg upp till teatern på morgnarna passerar jag Karin Boye-statyn invid Stadsbiblioteket och undrar om hon skulle tyckt om den föreställning vi gör på Lilla Scen? Eller nej, jag undrar egentligen inte. Jag är helt säker på att hon uppskattat det.

Hon står fortfarande där på gatan och sneglar upp mot ljuset i lägenhetens fönster.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *