Njutningsfyllt läser jag kanske 20 – 30 sidor om dagen i Walter Benjamins “Passagearbetet” i Ulf Peter Hallbergs mästerliga översättning och blir allt mer involverad i Benjamins analys av Paris som exemplet på hur den moderna staden växte fram under 1800-talet. Benjamin vänder och vrider på Baudelaire och Marx på ett sätt som är svårt att värja sig emot. Baudelaire som på vissa sätt identifierar sig med staden där han uppehåller sig lika mycket inne som ute, på Ile Saint-Louis, där han bor. Nationalekonomen Marx utvecklar sina teorier om industrialiseringen i den begynnande massproduktionens tidsålder.
Nyligen läste jag någonstans att den skrivna texten allt mer börjar ersättas av bilden som viktigaste kommunikationsmedlet. Alla som använder sig av emojar på sina telefoner har en omedelbar förståelse för den saken. Men det gäller inte bara den postmoderna tidsålderns hieroglyfer, utan även den mer upphaussade Instagram-influencerns inflytande över vissa delar av det offentliga rummet, åtminstone i sociala medier, men ibland långt utanför dem.
I Passagearbetet skriver Benjamin. “Inom massproduktionen är en sak av särskild betydelse för aurans förfall: det är den massiva reproduktionen av bilder.”
Jag antar att det finns hur mycket som helst att säga om de unika konstverkens aura och deras betydelse under den förindustriella tiden, innan man började trycka och massproducera bilder. Men det är inte det som intresserar mig här.
Under slutet av 1800-talet började fotokonsten utvecklas och inledningsvis var fotograferna få och de hade oftast en studio för att porträttera människor i olika livsskeden. Fotograferandet ägde förstås även rum ute på stan, inte minst Paris är väldokumenterat.
Men under de första hundra åren av kamerans tillvaro hände inte så mycket med själva tekniken, utom möjligen att kamerornas format minskade. När jag var barn på 1960-talet började spegelreflexkameror bli allmän egendom och fotograferandet blev allt vanligare. Först var det svartvitt som gällde, därefter kom snart färgfilmen. Det finns bilder på min syster och mig från när vi var 3-4 år. Då kunde det ta någon månad eller två innan man knäppt alla bilder på de Agfa eller Kodak-filmrullar med 20 eller 36 bilder som var det vanliga. När man lämnade in filmen tog det någon vecka innan man fick de färdiga bilderna. Det var lika spännande varje gång att se om de “blivit bra”. På sjuttiotalet dök de första Polaroidkamerorna upp och det var kul att få se bilden direkt. Jag köpte min första Mamiya Sekor 1975 och tog huvudsakligen diabilder med vidvinkel och teleobjektiv som man fick släpa med runt i en liten fotolåda. Jag känner igen min egen generation när de pratar om “kort” istället för bilder. Ni förstår säkert vart jag vill komma med denna tillbakablick.
Idag lägger Apple mer krut på kameran i våra telefoner än på alla andra funktioner, till exempel hållbara batterier. Men vad är det då som hänt ur ett benjaminskt perspektiv?
På något vis blir min slutsats att vi helt enkelt har gått Full Circle och bildens ökade status har lett till en upplivning av aurabegreppet kring olika personer som av olika skäl tar plats bakom eller framför kameran, inte sällan på båda ställena. Selfien måste väl vara det tydligaste exemplet på begäret efter erkännande av den egna auran som någonsin utvecklats, om vi här kan låna ett begrepp från Hegel. Enstaka massproducerade bilder kan förstås fortfarande ha stor räckvidd, men i större delen av världen har nog ändå återtagandet av den individuella auran i bildens värld blivit det främsta beviset för att massproduktionens tid i vissa avseenden är över. Enskilda människors fantasi och konstnärliga uttrycksförmåga har kommit tillbaka som ett möjligen oväntat resultat av den tekniska utvecklingen. Kamerorna i telefonerna massproduceras förstås. Med de olika uttryck som blir möjliga är mer individuella än någonsin. Undrar vad Walter Benjamin hade tänkt om det?
Björn! Så intressant. Märkligt eller inte märkligt alls, idag läste jag i The Work of Art in the Age of it’s Technical Reproducibility. Tack! Stoika
Tack!