Prospero heter ett europeiska nätverk som Göteborgs Stadsteater och Backa Teater är medlemmar i. Vi hade ett möte inbokat i Paris till den 7 mars och dagen innan stämde vi av på teatern om jag skulle åka eller inte. Skälet till tvekan var förstås det allt mer utbredda Corona-viruset. Vi gjorde ändå bedömningen att det borde gå bra, så jag åkte. Två personer lämnade återbud samma dag, teatercheferna i Bologna i Italien och i Zagreb i Kroatien. Jag nämner detta för att själv förstå hur snabbt utvecklingen har gått de senaste dagarna.
I anslutning till Parismötena åkte jag vidare till Liège i Belgien för att vara med på Backa Teaters gästspel på Théatre National de Liège. Man spelade Adel Darwishs pjäs “Hierarchy of Needs” som regisserades av Mattias Andersson. Det visade sig att den sista föreställningen på onsdag kväll också blev den sista under Liège-festivalen.
Jag kom hem sent på onsdag kväll och under torsdagsförmiddagen planerade vi för hur vi skulle arbeta vidare under de rådande omständigheterna. Vid lunchtid hade vi en plan och då fick vi meddelandet att en av våra medarbetare var i karantän hemma på grund av Corona. Då var det bara att ändra all planering. Strax innan klockan 15 hade vi hanterat de akuta frågorna och meddelade att vi stänger ner med omedelbar verkan; av arbetsmiljöskäl och av hänsyn till publiken. Nu tar vi en dag i taget och följer utvecklingen.
Varken Paris eller Liège har hittills drabbats särskilt hårt. Läget där påminner om hur vi har det i Göteborg ungefär.
I lördags kväll såg jag “La Ménagerie de verre” (Glasmenageriet) av Tensessee Williams i regi av Ivo van Hove på Odéon. Pjäsen var Williams första och hade premiär 1944. Den är inte så ofta spelad i Sverige, senaste gången dock 2017 på Fria teatern i Stockholm, som också turnerade med den. På många sätt kändes det nästan som om handlingen förebådar vad som ska komma – den utspelar sig i Södern i USA under trettiotalets depression, hur en familj (som troligtvis hade likheter med Williams egen) försöker klara sig i en tillvaro av ekonomisk brist, men också brustna illusioner. Ivo van Hove annonserar inledningsvis med sonen Tom att detta snarare är en symbolistisk tolkning av dramat, vilket understryks av de marsdrömsliknande målningarna i scenografin, som är en interiör från familjens hem. Inledningen är verkligen omtumlande på många sätt, efter hand bromsar handlingen in och de symbolistiska dragen går över i en betydligt mera socialrealistisk dialog. Isabelle Huppert är stark som modern, men även Justine Bachelet spelar övertygande som den lätt handikappade och inåtvända dottern Laura. Nahuel Pérez Biscayart är både berättare och spelar sonen Tom som sannolikt också är författaren själv. Den inringda friaren Jim, Toms arbetskamrat, har en kort men uttrycksfull tid på scenen och spelas av Cyril Gurei.
Den vackraste scenen är nog ändå när Laura tar fram sitt glasmenageri och ställer det längst fram vid scenkanten och lämnar över en av figurerna till Jim som hon blivit allt mer förälskad i. Sedan går det efter ett ganska långt, delvis statiskt mittparti, snabbt och föreställningen sluter den symboliska cirkeln på ett för mig djupt medryckande vis.
Dagen därpå, i söndags, begav jag mig ut till Ateliers Berthier vid Porte de Clichy, som är Odéons andra scen. Den ligger i anslutning till och delar vissa lokaler med Parisoperans lagerbyggnader. På Berthier spelades nu Maurice Maeterlincks “Pelléas et Mélisande”i regi av Julie Duclos, en ung mycket begåvad regissör. Pjäsen hade urpremiär 1893 och brukar betraktas som ett symbolistiskt drama och gjordes även om till opera av Claude Debussy. Pjäsen handlar om Mélisande som har gått vilse i skogarna och förlorat sin krona i en fors. Hon möter Golaud, som övertygar henne att följa med honom hem och de blir ett par. Hemma på slottet vinner hon kungens förtroende och efter ett tag blir hon kär i Golauds bror Pelléas. Deras relation blir allt starkare och till slut upptäcker Golaud förhållandet, mördar sin bror och sårar Méllisande, som kort därpå föder ett mycket litet barn och sedan avlider.
Julie Declos har moderniserat pjäsen och det är påfallande hur skickligt hon lyckats. Filmsekvenserna möjliggör helt andra bakgrundsscener och förstärker symbolismens bilder på ett effektivt sätt.
Är det en slump att Ivo van Hove och Julie Declos båda vänder sig mot symbolismen? I det förra fallet var det en förändring av ursprungsdramats karaktär, i det senare en förstärkning. Kanske en ny trend inom teatern just nu?
På måndagen hade jag möte med Odéons programchef och han berättade att en nedstängning av de franska teatrarna nu var nära förestående. Igår, fredagen den 13 mars, kom beslutet att begränsa scenerna till 100 personer, vilket i praktiken är en stängning.
På måndag kväll var jag på Comedie Francaise och såg Thomas Ostermeiers kritikerhyllade “La nuit des rois ou tout ce que vous voulez”
(Trettondagsafton) av William Shakespeare. Richelieu-salen var helt fullsatt och det var knäpptyst i de nästan tre timmar föreställningen (utan paus) varade. Jag tycker att Thomas Ostermeier gör lysande teater, så också här. Denna gång bara en scenbild, en sorts diffus sandstrand och en smal spång rakt igenom parketten som används för de flesta entréer och sortier. Ostermeier arbetar oftast med scenografen Nina Wetzel och jag tycker att man i hans föreställningar alltid känner igen den utsökta precisionen i skådespelet, ljus, ljud, scenografi och textbearbetningarna som alltid är respektfulla, men som ändå bidrar till att öka den samtida aktualiteten i uppsättningen. Ytterst handlar nog denna uppsättning ändå om en sorts återskapande av en mindre moraliserande syn på kärleken än under långa perioder i Europas historia. På många sätt kanske också en återgång till den friare livsstil som faktiskt var den vanliga under Shakespeares tid och under renässansen, också innan heteronormen tog över. Möjligen är det detta som är Ostermeiers statement med föreställningen. Publiken uppskattade den väldigt mycket, så också jag.
Nyligen läste jag att bra teater skapar en stämning i salongen som gör att publikens hjärtan klappar i takt under föreställningen. Det var min upplevelse att detta faktiskt hände där. Under de knappa tre timmarna hörde jag högst ett tiotal gånger att någon i publiken hostade till, vilket var påfallande lite för att vara senvinter. Hur man ska tolka det är kanske upp till var och en.
Det var dock med tankarna fulla av teater som jag på tisdag morgon satte mig på tåget till Liège för att vara med på Backa Teaters gästspel. Och även det var underbart att se. Det är bara att hoppas att Coronaviruset försvinner snart, så att scenerna kan öppna igen. Teater är helt enkelt nödvändigt.