Paracastextilierna än en gång. Boel Ulfsdotters slutreplik i GP den 3/9

Den 3/9 skriver Boel Ulfsdotter att Ann-Marie Ljungbergs och min bok “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet” är en “vitbok” som “försvarar författarens tjänstemannautövning i samband med affären kring Paracastextilierna”.

Ordvalen sammanfattar på ett ganska bra sätt Ulfsdotters uppfattning (som delas av många, jag vet) att textilierna borde stannat i Göteborg. Det kan man naturligtvis tycka. Men tyvärr är Paracastextilierna ett exempel på den allra värsta sortens uppköp av utländska kulturföremål.Textilierna plundrades ur gravfälten i Peru i slutet av 1920-talet, såldes på svarta marknaden, smugglades ut ur Peru mot den dåvarande gällande peruanska lagstiftningen och tullklarerades inte på sedvanligt sätt i Göteborg, utan lådorna med textilierna transporterades direkt till Göteborgs museum där de öppnades och textilierna införlivades med samlingarna.
Att många andra länder och museer gjorde på samma sätt vid denna tid ursäktar dock inte förfaringssättet. Det är förvånande om Ulfsdotter anser att detta är en rimlig process.
I ICOM:s etiska regler kan man läsa följande om återföring av kulturföremål i avsnitt 6:2.
“Museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återföring av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk. Detta arbete bör föras på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning. Detta är att föredra framför åtgärder på politisk eller regeringsnivå”.
I avsnitt 6:3 står följande att läsa:
“När ett ursprungsland eller ursprungsfolk ansöker om återlämnande av ett föremål som bevisas ha blivit exporterat eller på annat vis överförts på ett sätt som strider mot principerna för internationella och nationella konventioner, och som kan vara del av det landets eller folkets kultur- eller naturarv, bör det berörda museet om det har juridisk möjlighet att göra det, snabbt ta ansvar för att åtgärder vidtas för att samarbeta om föremålets återlämnande.”

Detta är verkligheten så som den ser ut runt om i världen, där man gör andra bedömningar än Ulfsdotter. Island krävde i dagarna tillbaka sagor från vikingatiden ifrån Danmark. Frankrike har beslutat att föra tillbaka 90 000 föremål till afrikanska stater. Några av världens främsta experter för den här typen av frågor finns på Stiftung Preussischer Kulturbesitz i Berlin. Stiftelsen äger och förvaltar de tyska statliga museerna bland andra Altes Museum och Neues Museum i Berlin. Det var de experterna jag inhämtade underlag från i denna komplicerade fråga. Deras utlåtande var i korthet att Göteborg omedelbart måste inleda förhandlingar om återförande. Jag har inget specifikt intresse att utpeka varken chefen för Världskulturmuseet, dåvarande kulturministern eller kulturdepartementet för bristande engagemang i frågan. Men man lämnade inledningsvis över ansvaret till Göteborgs stad. Efter ett tag tog man upp tråden igen och dåvarande chefen för Världskulturmuseet bidrog till att försöka hitta en lösning för att få textilierna att stanna i Göteborg. Detta avvisades dock av Peru när förhandlingen kom i skarpt läge.
Jag har inte heller någon ideologisk grund för agerandet, som Ulfsdotter försöker påskina, utan min enkla uppfattning, som delas av många, är att man inte bör försköna eller skriva om den här typen av historiska händelser. Att vifta bort Perus krav som oskäligt var och är inte möjligt. Självklart kan och bör man diskutera denna och liknande frågor för att utveckla och förbättra kunskaperna och de nya omständigheterna kring de globala kulturarvsfrågorna och det finns i alla ärenden enskildheter som kunde gjorts på annat sätt. Men Ulfsdotter har inte, trots ganska stort utrymme i GP, kunnat redogöra för ett enda argument varför återlämnandet var felaktigt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om den saken.

Facebooktwitter

4 svar på ”Paracastextilierna än en gång. Boel Ulfsdotters slutreplik i GP den 3/9”

  1. Fortfarande så har ju dessa gravfiltar gjorts för att ligga tillsammans med den döde och förmultna där. Konstfärdigt vävda och broderade, men dock enligt det egna landets tradition . Att då inte unna ett annat västerländskt land med andra etiska synsätt att få beundra dessa , som så ytterst värdigt och professionellt tagits om hand, är så ”brorduktigt” att man blir generad. I Peru hade man säkert inte ansträngt sig det minsta, och dessutom borde de ha en hel del egna sådana. So what is he great deal ?

    1. Göteborg hat tagit sitt ansvar för textilierna och återgäldat din skuld mer än väl. Tacksamheten för detta har också uttryckts på många sätt. Även i Sverige ligger dock textilierna inlåsta i magasin större delen av tiden.
      Världskulturmuseet har egna textilier, det finns utställningar som man kan ta hit om intresse finns, så de svenska museibesökarna behöver inte märka någon skillnad.

  2. Paracastextilierna tillhör naturligtvis landet Peru och dess folk. Att de hamnade i Sverige är en konsekvens av såväl stöld som smuggling. Ett återlämnande är därför ett anständighetskrav för ett civiliserat land. Att Ulfsdotter inte anfört några sakargument mot detta beror rimligen på att sådana saknas.
    Bra argumenterat Sandmark!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *