Min kommentar till Peter Handke från år 2006

“Don Juans reor i Kaukasus, Nordafrika och ankomst till Paris.”

Nej, det var inte som Parsifals halvbror Feirefiz som Don Juan kom till Peter Handke i han nya roman “Don Juan. Erzählt von ihm selbst” (Don Juan. Berättat av honom själv) även om han var rödfläckig i ansiktet när han störtade ut ur buskaget i berättarens trädgård i Port Royal.
Handkes nya roman utspelas i hans domicil i Seine-bäckenet i departementet Ile de France omkring Paris, och därmed har han återvänt till den kreativa miljö i vilken han skrev sin största roman “Mitt år i Ingenmansbukten” från 1994.
Efter den romanen begav sig Handke ut på några vådliga serbiska resor under Balkankrigen och skrev två proserbiska böcker som helt saknade ett kritiskt perspektiv. Han åkte omkring i i en jeep och det finns en bild när han sitter på huk med händerna i floden Sava. Han hävdade att Serbien var ett offer för västlig propaganda och muslimsk list – något han fick mycket kritik för både borta och hemma. När han försökte ta sig tillbaka till litteraturen skrev han en ny tegelstensroman med titeln “Der Bildverlust oder durch Sierra de Gredos” (Bildförlusten eller Genom Sierra de Gredos). Det var enligt min uppfattning Handkes sämsta roman, även om den fick mycket skiftande bemötande. Vissa kritiker lovprisade boken, andra sågade den helt. Det är kännetecknande för Handkes författarskap. Hans ojämnhet gör honom litterärt opålitlig och receptionen brukar vara blandad.
Om man betänker hur Handkes litterära produktion sett ut under nittiotalet är det kanske han själv som framstår som Feiferiz, ett fläckat författarjag som har både ljusa och mörka fläckar. Han kommer inte, som Parsifal, att se gralen – det är inte heller hans ambition. Handke är besatt av att skapa ett landskap, och sedan befolka det med en sorts “sublima människor” som i lyckade ögonblick gestaltar både en idémässig storhet och levande personer fulla av motsägelser och mysterier.
Don Juan är därför en person som naturligt fångar Handkes intresse – en dubbelnatur som inte kan skilja på egna behov och andras, men som inte heller är det cyniska monster som ibland hävdats. Handkes Don Juan är en berättare. Han vilar ut hos Handke i Paris efter amorösa äventyr i Kaukasus, Nordafrika och Norge, och genom sina berättelser skapas inte en individ, utan ett flöde som gestaltar en sorts förförelse, den kanske mest sofistikerade av alla – icke-förförelsen.
Handkes Don Juan gör inget – han bara är, och väntar in sina kvinnor. Ty Don Juan är inte en testosteronstyrd medelhavsmacho, utan snarare en bärare av en stor sorg efter förlusten av sitt barn. Sorgens fläckar i hans ansikte ger det en spänning som många kvinnor dras till och det är sorgen och bristen som skapar suget i Don Juans person, verkar Handke vilja säga. I denna bok säger han det med en ny spänst och fräschör som är den bästa på tio år.

Denna text finns med i min bok “Vägen till Mitteleuropa” från 2006, utgiven av Staka bokförlag.

Facebooktwitter

2 svar på “Min kommentar till Peter Handke från år 2006”

  1. Intressant läsning om en uppenbarligen stor författare med en förvirrad syn på samhället, politik och sig själv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *