Gösta Berlings saga – på Göteborgs Stadsteater

När jag 1988 och några år framöver arbetade som skandinavisk lektor vi Friedrich-Alexander-Universität-zu-Erlangen-Nürnberg fanns ännu inte internet. Med några dagars försening kom Dagens Nyheter med posten, ofta några ex samtidigt. Det var min enda lina bakåt, till Sverige. När det var ferier kom den inte alls. Jag saknade den inte, istället läste jag Süddeutsche Zeitung.
Men några saker dröjde sig ändå kvar. En mening som jag ännu bär mer mig är en kommentar av Horace Engdahl – i en text om “Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf, som då hade kommit ut i en nyutgåva:
“Den som kan läsa ‘Gösta Berlings saga’ utan att falla i gråt måste lämna litteraturen.” Det finns säkert en och annan som kan tycka att det är en bombastisk överdrift. Men det tycker inte jag. Varje gång jag läst “Gösta Berlings saga” har jag gråtit. Och jag gjorde det även vid genomdraget av Rikard Lekanders uppsättning av sin egen, lysande, bearbetning av romanen, som jag fick vara med om i fredags.
För egen del håller jag “Gösta Berlings saga” för den främsta romanen på det svenska språket. Selma Lagerlöfs berättelse om den gudomliga Majorskan, den Jesus-liknande Gösta Berling, lärjungekavaljererna på Ekeby och djävulsinkarnationen Sintram etablerar en sorts kristet färgad civilisation, som dock utmanas av hednisk natur och Dovrehäxans atavistiska framstötar.
Hela berättelsen utspelar sig i en post-romantisk, gotisk trivsel-skräckmiljö, där steget till förtappelsen aldrig är långt och den extatiska livskänslans hybris-känning till slut omvandlas i den sargade självkänslans lakoniska kompromiss mellan önskan och tvång i en outsägligt vacker relation mellan den krossade men segrande Elisabeth Dohna och den lika krossade och oväntat ödmjuke Gösta Berling.
För egen del har jag i decennier nu uppehållit mig vid Lagerlöfs precisa skildringar av tidlösa tillstånd i de oväntade mötena mellan Gösta och Anna Stjärnhök, Gösta och Marianne Sinclaire och till slut Gösta och Elisabeth Dohna. Mina iakttagelser finns att läsa i essän “Jag är en annan. Några nedslag i Erik Lindegrens extatiska diktning” (Bokförlaget Korpen), som inte bara handlar om Erik Lindegren, förstås.
Jag ska inte avslöja för mycket av Rikard Lekanders texttrogna bearbetning, som ändå har en så djupt personlig twist. Nina Franssons sparsmakade men distinkta scenografi skapar det rum som föreställningen kräver och Anna von Hauswolffs monumentala musik och ljudbild fick mig att sitta käpprak redan innan ridån gått upp. Räknar dagarna till premiären på Stora Scen på Göteborgs Stadsteater fredagen den 15 december.

Facebooktwitter

Kirill Serebrennikov regisserade ur häktet

I maj 2017 var det kollationering för Kirill Serebrennikovs uppsättningar av Alexander Pusjkins “Små tragedier”, bland annat “Mozart och Salieri” och “Stengästen”. På fem år har Serebrennikov gjort sin egen teater, Gogol-Center i Moskva, till Rysslands ledande scen, skriver den tyska teatertidskriften Theater Heute, nr 11/2017.
Uppenbarligen började Putin-regimen uppfatta honom som ett politiskt hot och i slutet av augusti blev han plötsligt anhållen för ekonomiska oegentligheter, trots att han aldrig haft budgetansvar.
Parallellt med Pusjkin-föreställningen arbetade han också tillsammans med 600 personer (det måste man bara föreställa sig) på Bolsjoj-teatern med en uppsättning om dansaren Rudolf Nurejev. Bolsjoj-chefen Vladimir Urin lade plötsligt och oväntat ned föreställningen innan premiär, troligtvis på grund av påtryckningar från kulturdepartementet.
Föreställningen om gay-ikonen Nurejev hade tydligen blivit för mycket för vissa företrädare för den ortodoxa kyrkan, som kulturdepartementet inte ville stöta sig med.
Serebrennikov fördes bort i handklovar av säkerhetstrupper och under rättegången fick han sitta i en särskild bur i rättssalen, som den värsta terrorist.
För många ryssar påminde detta om gripandet av en annan rysk teaterman, Vsvevolod Meyerhold, som greps 1939 och avrättades i början av 1940.
Från ryska häkten får man ringa ett fritt samtal och Serebrennikov ringde teatern och instruerade medarbetarna att fortsätta arbetet med Pusjkin-föreställningarna. Därefter fortsatte han att med skriftliga regianvisningar via sin advokat leda arbetet fram till premiären den 15 september. Det blev inte bara blev en ny premiär, utan också i högsta grad en politisk aktion, en manifestation mot Putin-regimens allt mer restriktiva och centraliserade (kultur-) politik. Teater tar idag en allt större plats i samhällsdebatten och är därmed också mer levande och relevant än på länge.

Facebooktwitter

Jean-Paul Sartre, “Flugorna” och “Trois Seours” på Theatre Odeon de L’ Europe

I lördags spelade vi sista föreställningen av Jean-Paul Sartres pjäs “Flugorna” i en uppsättning av Angelina Stojcevska på Lilla Scen. Det var en djärv tolkning, som dock var mycket trogen Sartres originaltext. Orestes återkomst och hämnden på hans fars mördare tillsammans med Elektra har en tyngd som sjunkit rakt genom seklers dramatik.
Det är svårt att inte se den i Shakespeares bearbetning i Hamlet, eller som här i Sartres “Flugorna”, och skrevs mot bakgrund av den tyska ockupationen 1940.
Längtan efter friheten från den tyska ockupationen är lätt att känna igen, men pjäsen syftar sannolikt också framåt, mot befrielsens dag när den kommit och uppgörelsen med dem som samarbetat med nazismen. Jag kan inte låta bli att tänka på att segerparaden in i Paris 1944 anfördes av den franske pansargeneralen Leclerc.
När jag såg Stojcevskas uppsättning första gången, i september, tyckte jag mycket om den. Lördagens sista föreställning älskade jag.
Om jag inte missminner mig var den första filosofiska bok jag läste i högstadiet “Betraktelser” av Marcus Aurelius , men kort därpå läste jag Sartres “Existentialismen är en humanism”. Jag vet inte nu hur mycket jag förstod då, men jag vet att existentialismen sedan kom att påverka mig under de kommande åren.
Så när jag nu såg “Flugorna” väcktes det intresset på nytt och jag läste och recenserade Sarah Bakewells nya bok “Existentialisterna” för Dala-Demokraten. Det var intressant läsning. Bakewell proklamerade i inledningen att “Existentialister sysselsätter sig med den individuella, konkreta, mänskliga existensen”.
Det är också så jag tolkat saken, så länge jag minns även om det är en ganska öppen tolkning, som medger ganska mycket. Bakewell gör sedan en noggrann genomgång som väljer att avgränsa existentialismens upprinnelse i Husserls fenomenologi, sedan utvecklad av Martin Heidegger innan den spred sig över Rhen och landade, närmare bestämt, i de äldsta kvarteren i Paris, kring den medeltida kyrkan St. Germain-des-Pres. Bakewells skildringar av av den franska existentialismens framväxt med Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Albert Camus med flera, på cafeerna och jazzklubbarna, i redaktionen för Les Temps Modernes, ger en för mig trovärdig bild av den typ av mmoentum som under gynnsamma förutsättningar uppstår, och efter en tid faller sönder. Camus betraktas inte som existentialist, påpekar Jenny Maria Nilsson i sin utmärkta recension av Bakewell. Det stämmer säkert. Men att diskussionernas vågor gick höga på Cafe de Flore under många år kan vi nog utgå ifrån, oavsett om man var bekännande existentialist eller inte.
Därför var det en lisa för själen att sjunka ned vid ett bord på Cafe de Flore i torsdags. Jag köpte ett ex på originalspråket av “L’ existetialisme est un humanisme”, på bokhandeln L’ Ecume des Pages alldeles intill. Min franska är funktionell på café och restaurangnivå för beställningar och småprat. Sartres text förstår jag kanske drygt hälften av, utan att jobba med översättning hela tiden. Men det spelade inte så stor roll, det var ändå en speciell stund.
Det var också bra uppvärmning. Senare på kvällen såg jag Simon Stones uppsättning av “Le Trois Soeurs” (Tjechovs “Tre systrar”) på Odeon Theatre de L’ Europe, som är Frankrikes äldsta teater, byggd innan Franska revolutionen. Det är ännu svårare att följa med i den talade texten på scenen förstås, men historien är känd, så det gick ganska bra ändå, även om Stone moderniserat hela dramat och inte minst språket, vilket framgick av en intressant intervju i programbladet.
Det blev för mig framförallt en visuell föreställning, som inte så lite påminde om Milo Raus “Lenin”, eller om det kanske var tvärtom. Stones urpremiär var i Schweiz 2016. På vridscenen en moderniserad datja utanför Moskva. Raus banbrytande regi med filmens fördjupning saknades dock helt i Stones uppsättning. Däremot var det en väldigt snygg lösning med ett hus som hade två rum på övervåningen och ett badrum, på bottenvåningen kök och vardagsrum. Det var full insyn i alla rummen och scener utspelades parallellt i de olika rummen med en hög synkronicitet, det var vackert att se.
Kvällspromedenaden hem avslutades på Cafe Bonaparte mitt emot den gamla kyrkan och ett lätt regn speglade lyktornas sken i gatstenen som det troligtvis gjort i hundratals år. Existensen föregår essensen, tror jag man skulle kunna säga.

Facebooktwitter