“The Scottish Play” på Odéon Theatre de l´Europe i Paris

Det är teaterchefen själv, Stephane Braunschweig, som regisserat och gjort scenografin till uppsättningen av “The Scottish Play” som vidskepliga teatermänniskor på olika håll kallar tragedin om den skotske adelsmannen Macbeths uppgång och fall. Vidskepliga för att man inte får uttala pjäsens namn, den som gör det drabbas av olycka. Otaliga är berättelserna om brutna ben, fall från scener, svartsjukedramer och andra större eller mindre tragedier som drabbar de tanklösa, frispråkiga.
På Frankrikes äldsta teater – Odeon, som numera också har det sympatiska tillnamnet Theatre de l´Europe – verkar man inte vidskeplig, utan skriver ut namnet i sin fulla längd på alla affischer och skyltar på och inne i teaterhuset, belägen intill Senaten och Luxemburg-trädgården.
Min franska är blygsam, men eftersom handlingen är väl känd är det inte svårt att hänga med i denna kraftfulla uppsättning, som utspelar sig i nutid, men vad jag kan förstå håller sig till en fransk blankvers som sätter texten i centrum.
Inledningsscenen när Macbeth möter häxorna är grandios med tre höggravida häxor, som under föreställningens gång nedkommer med varsitt barn. De sitter på spänner, som för att vara redo ifall vattnet skulle gå. Väggarna är kaklade, och för tankarna till ett restaurangkök eller ett slakteri, vilket förstärks senare av att en av väggarna är full av knivar på ett långt magnetfäste. Längst in en stor sal, slottsliknande, med ett bord där kung Duncan och hans närmaste män diskuterar de pågående krigen med irländare och norrmän. Jag får känslan av att allt utspelar sig på en samtida konferensanläggning i vilken Shakespeares kanske mest existentiella drama flyttat in – en tidsmaskin för att understryka det allmängiltiga.
En annan sannolikt på samma sätt liknande förskjutning är valet av huvudrollsinnehavare, Adams Diop, som har afro-karibiskt utseende. Jag tänker genast istället på Othello, men det är ingen tvekan om att vi här har att göra med Macbeth. Det jag uppskattar mest med Diops rolltolkning är, förutom det kraftfulla spelet, hans sätt att tydligt gestalta Macbeths största utmaning, den att försöka passa in i en kostym som egentligen är för stor. Det är i mina ögon Macbeths kanske största svårighet – en ontologisk fälla – att vilja omvandlas från att vara en enkel soldat till att bli kung. Det är en förvandling som bara lyckas delvis och slås sönder i den i uppsättningen helt magnifika bankett-scenen, i vilken Macbeth plötslig ser den döde Duncan komma in och sätta sig vid bordet. Ingen annan ser honom ju.
Ännu starkare lyskraft har Chloé Réjon som spelar Lady Macbeth. Har aldrig sett någon spela rollen bättre, tror jag. Hon försvinner omärkligt när Lady Macbeth begår självmord, men det blir oproportionerligt tomt på scenen när hon lämnat. När det oundvikliga slutet kommer rullar Macbeths huvud in på scenen. Det blir som en tydlig punkt för denna starka uppsättning av “The Scottish Play” i fransk tappning.

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *